Jag hade det trevligt igår tills dess att en händelse helt förstörde min kväll. Jag var ute och tog ett par öl med Karin. I rökrutan på ett ställe kommer det fram en tjej och hälsar. Vi kallar henne Pocahontas, då jag inte har lust att hänga ut någon. Vi kallar hennes tjejkompis för JAFAR.

"Hanna...?"
"Det stämmer, jag heter Hanna."
"Pocahontas!"
"Hej, du ser bekant ut! I vilket sammanhang har vi setts?"
"Blahlah!"
"Nejmen hej, tjena, trevligt" (klappkram på axeln, tjohej).
"Det här är min kompis JAFAR."
"Hej Jafar, Hanna!"

Vi kommer in på den enda person som, så vitt jag vet, vi både känner. Jag träffade den här personen lite, men det blev inget av det. På grund av olika faktorer. Jag insisterade dock på att den andra parten ar grym och att jag hoppades på att vi skulle bli grymma vänner, men att han var dålig på det här med telefonen.

Jafar blir helt plötsligt arg:

"Alltså, har du inte tänkt på att det kanske bara handlar om att han inte VILL svara i telefonen? Han har sagt till mig att han tycker att du är jobbig när du ringer. Han sa att du typ smygit runt i hans lägenhet och smygfotat mat och tandborstar i tjugo minuter när han var borta och att du är helt psyko!"

Nu, jag blir förvånad över det hela. För det första förstår jag inte påhoppet, för det andra så tror jag inte på henne. Alls. Jag har träffat henne en gång, den här killen känner jag inte heller nära men jag är ändå mer beredd att tro att han inte sprider lögner (då jag gillar honom!) än på en tjej som lackar ur av helt okänt skäl på krogen.

Skulle det vara sant så är det ju konstigt. Han var med när samtliga saker fotades. Han var med och valde ut matbilderna och det var han som uppmanade till fotandet av elden. Bilderna las upp hemifrån honom när han satt bredvid mig och tittade i hans soffa och han har hela uppsättningen med bilder på hans egen dator. Nu talar vi inte bredvid som långt bort i soffan, nu talar vi bredvid som att han satt lika mycket framför datorskärmen som jag och tittade på allt jag gjorde och kommenterade det. Sedan la han ut samma matinlägg på sin blogg, som jag yrkade på att han skulle ta bort i efterhand pga. att jag inte gillade den offentliga faktorn (INTE som en diss!)


Nåja, men i alla fall.

Jag: "Varför säger du sådär? Det är ju uppenbarligen en lögn menad att såra mig."
Jafar: "Du snackar skit om honom!"
Jag: "Det tycker jag inte alls. Jag har stått och förklarat att han är en jättebra kille men att han är dålig med en enda grej, jag tycker inte att det är skitsnack. Dessutom så vet jag att det här är sant, då våra gemensamma polare påtalade detta så fort någon hört att vi gått hem tillsammans och berättat hela historien med hans ex *BLEEP* och att hans polare kommit in i bloggen och talat om detta faktum i inlägg där jag ens nämnt en kille och telefon samtidigt."
Jafar: "Han tycker i alla fall bara att du är jobbig och knäpp när du gick runt och fotade."
Jag: "Jaha, men det är ju konstigt. Han var den som uppmanade till fotot av elden och jag la upp inlägget med honom hemma hos honom."
Jafar: "Jaha! Nej, jag tror nog mer på vad han säger än vad du gör."
Jag: "Och jag tror inte på dig, för jag tycker att det är konstigt. Jag tror bara att du vill vara taskig."

Sedan fortsätter det sådär ett tag. Pocahontas är inte bråkig, hon står mestadels och ser besvärad ut, vilket jag har full förståelse för. Hon påtalar vid ett tillfälle att jag och tjejen inte ska bråka utan att vi ska lösa det hela med honom istället. När det här dock fortsatt ett tag och jag stått och påtalat att jag inte tror henne, tycker att hon är taskig och berättar att jag blir genuint sårad så orkar jag inte längre och hälsar att jag inte vill fortsätta diskutera det här, att jag vill gå in och att de får ha en trevlig kväll.


Jag ansluter till mina vänner lite där ute. Sedan går jag in, men de står i vägen. Pocahontas säger något, något trevligt och medlande har jag för mig. Men Jafar är fortfarande bråkig. Själv är jag trött på det hela och anser inte att det finns något mer att prata om och jag blir jävligt förbannad på att man ska fortsätta dra samma bråk om och om igen när det inte leder någon vart, då jag säger. "Alltså, du, ta ditt feta arsle och kör upp det i din slappa jävla fitta din fula jävla idiot."

Jafar: "Tror du att det där sårar mig eller? Försöker du göra mig ledsen eller?" I ärlighetens namn kunde jag inte bry mig. Jag har påtalat att jag blir genuint sårad av hennes kommentarer flera gånger själv, däremot så vill jag få ett abrubt slut på det hela så att jag kan fortsätta ha en trevlig kväll.

Då har Pocahontas tröttnat på hela situationen (förståeligt!) och brusar upp, däremot så anser jag väl kanske att kommentaren som kom var missriktad.

"Alltså.... Hanna, fyfan. Fyfan vad ELAKT. Fyfan vad ELAK du är."

Jag blir förvånad, faktiskt. Här har jag stått och fått höra att jag i princip är ett efterhängset hatat psyko och har påtalat att jag inte vill snacka skit om någon och har inte sagt ett ont ord till den andra tjejen förutom att hävda att jag tror att hon ljuger pga. att hon vill försvara sin kompis. Jag har påtalat att jag blir ledsen och jag har velat avsluta det meningslösa, olösliga bråket. Jag har inte fått avsluta det dock, och jag säger en grej tillbaka och blir den elaka. Det förstår jag för det första inte alls.

Sedan fortsätter Pocahontas.

"Jag blir så arg på att det alltid blir så här! Tjejer ska inte bråka, tjejer ska hålla ihop mot de dumma killarna! Jag är så trött på den kvinnliga rivaliteten. Alltid denna kvinnliga rivalitet istället för att man står upp för varandra och stöttar varandra."

Så fortsätter hon så tills jag avbryter henne. Jag håller nämligen inte med. Och jag orkar faktiskt inte föra det hela vidare. Jag säger: "Nej, jag vill faktiskt inte fortsätta med det här. Gå in där med er, hejdå, och sedan pratar vi inte mer om det hela. Ha en bra kväll. Hejdå. HEJDÅ."

Pocahontas tittar på mig chockat och säger: "Jaha, då vet jag hur du är då."


Ja, det hoppas jag verkligen. Jag har försökt avsluta bråket tidigare och har stått och tagit en massa skit hur länge som helst utan att säga något tillbaka. Jag har inte sagt ett ont jävla ord till den andra tjejen fören hon tog upp det hela igen. Det är den jag är. Hur jag kunde bli utmålad som skurken i det hela har jag absolut ingen förståelse för, och jag blir förvånad över hennes kommentar men jag vill, som sagt, inte bråka mer och låter det stå.


Den andra saken jag inte förstår är orden om kvinnlig rivalitet. Jag har haft tre bråk med tjejer det senaste året. En tjej kallade mig för råttfitta utanför Spy Bar för att jag blev inpekad av pointern (eller, bråk och bråk, jag sa inget tillbaks) och en annan tjej i toakön till ett ställe som jag blev förbannad på för att hon inte ville släppa före en tjej som höll på att spy ner hela sig själv. Och sedan det här. Däremot har jag bråkat mycket mer med killar.

Nu, vid ett bråk med en tjej får jag alltså höra att jag håller på med något kallat för kvinnlig rivalitet. Jag förstår det inte. Varför måste man könsbasera allt? Varför kan det inte bara handla om två INDIVIDER som är arga på varandra och bråkar? Är det så, att det bara är för att det är två tjejer och en kille med så måste tjejerna nödvändigtvis sluta upp med varandra och tracka killen? Varför kan inte jag välja att lita på personen jag i det här fallet känner bättre (killen) istället för en tjej jag aldrig träffat som är förbannad på mig på krogen?

Jag har aldrig någonsin varit med om den kvinnliga rivaliteten. Varken i skolan eller i jobbet. Aldrig någonsin. Jag har däremot varit med om bråk mellan individer, och jag tycker inte att det skiljer sig det minsta lilla om det är ett bråk med en tjej eller en kille. Jag ser inget skäl till att göra det till ett stort problem i ett patriarkat bara för att bråket någon gång råkar vara med en tjej istället för en kille.

Jag tycker att det var extremt konstiga, och väldigt lätta ord att ta till. Jag jämför det personligen med en kille som kallar mig för manshatande feminist för att jag blir förbannad på honom för att han taffsat på mig, som så ofta händer.


Och jag gillar inte det här med att man måste könsspecifiera allt och dra något över en kvinnlig, klyschig kam istället för att se på folk som individer. Har vi något problem i samhället så är det att man nonchalerar folks åsikter och känslor just på grund av sådanna förutfattade meningar, som att säga att något skulle bero på "rivalitet" eller för den skull PMS.

Vadfan kallas det när två män bråkar egentligen? Ingenting sådär. De enda jag pratat med som talat om den kvinnliga rivaliteten har bland annat varit en granne till mig, en kvinna i sisådär 50-åsåldern som kallar alla andra i hennes egen ålder för kärringar och som aldrig klarat av att jobba med en annan kvinna någonsin på grund av att hon säger att hon inte orkar med den kvinnliga rivaliteten och allt bråk som blir (vilket gör det ganska uppenbart att hon är den bråkiga och att hon är den som inte klarar av andra kvinnor) och samtidigt sitter och talar om hur hon minsan använt sina kvinnliga charmer och sex appeal för att komma fram i jobbet. Som hon säger att kvinnor bör göra, för övrigt.




Nej. Jag tycker att hela situationen är helt sjuk. Och jag kan nog påstå att jag skulle ha reagerat likadant om tredje parten var en man och tjejen och jag båda var, tja, exempelvis bögar.

Frånsett en grej.

Jag skulle snarare ha sagt: "Ta ditt feta arsel och tryck upp det i ditt slappa ANUS, din fula idiot".