Barn

När jag skaffar barn så kommer inte mina barn se mig som en individ, utan som en mamma, en förälder. Det är så det fungerar, och tanken skrämmer mig. Tanken att inte bli sedd som en individ av de viktigaste personerna i världen, ens älskade barn, det skrämmer mig.

Men eftersom att barn inte blir bemötta som indiver, utan som just "barn". Oerfarna ting, nästan objekt. Antas vara korkade. antas vara naiva. Alla över en kamm. Who could blame them?

Jag vill vara en individ för mina barn, och jag vill se mina barn som individer.

Riktigt så är det inte, enligt min egen erfarenhet. Jo, att man som mamma alltid är mamma. Men det är helt i sin ordning. Det är vad barnen behöver för att bli just egna individer. Någon som vet allt om en och som stöttar en i alla lägen. Som mamma ser man dem som individer, men med den djupare dimensionen man har när man har sett dem växa upp. Som vuxen och mamma får man söka vuxenbekräftelse på annat håll, det är inte barnens roll.

och sen när barnen blir större och vuxnare själva ser de ju sina föräldrar som individer. det är ju bara under småbarnsåren föräldrarna är reducerade till att vara enbart mamma/pappa för sina barn.

För ens barn är man ju en person som ser till att deras behov blir uppfyllda (mat, kärlek, omvårdnad etc.) Det är ju inte förrens barnet blir äldre som det kan se sin förälder ur ett annat perspektiv. Har man svårighet med det är det nog bra att avvakta med att skaffa barn. Jag har alltid tyckt det har varit konstigt när barn har tilltalat sina föräldrar med deras personnamn istället för "mamma" eller "pappa". Lite opersonligt och avståndstagande på något sätt.

rachelmarie: Jag tror att det är en del av barnets behov, som Rutan härunder säger!

Rutan: Nej, det är inte barnens roll :( Fören de blir stora, förståss! Jag kommer själv ihåg när man började inse att ens föräldrar var individer och inte bara föräldrar, det kändes konstigt! Och det känns lite hemskt att det kändes konstigt.

lisa: Ja, det hoppas jag verkligen! Fast frågan är hur lång tid det tar? Jag upplever att många av mina vänner fortfarande ser sina föräldrar som just föräldrar och inte som individer, men det kanske har att göra med att de inte varit separerade från dem särskilt länge. Det är kanske flytten som behövs, och distansen, inbillar jag mig.

Julia: Ja, barn är narcissister ^_^ Nejmen, i dagsläget är det inte tal om barn för min del, jag skulle nog bli världens sämsta mamma :D

ja det tror jag absolut. jag flyttade tex hemifrån tre-fyra år före mina jämnåriga kompisar, och jag upplever det som att jag har en annorlunda kontakt med mina föräldrar än vad många av dem har (men det kan ju också bero på så mycket annat såklart).
och angående Julias kommentar, så har jag alltid kallat mina föräldrar vid förnamn och aldrig för mamma & pappa, & jag tycker snarare det känns mer naturligt eftersom det bara med en sån liten grej blir en markering att det inte bara rör sig om "en förälder" utan en egen person, så jag ser det som en positiv grej.
något som däremot är RIKTIGT skrämmande är när föräldrarna själva börjar kalla varandra för mamma/pappa inför barnen (inte helt ovanligt har jag märkt), liksom tom ens partner reducerar en ju då till en enbart förälder-roll.

jag ska inte skaffa barn. jag ska skaffa hund. det är fanimej så mkt mumsigare.

Å men det tror jag nog att föräldraskapet är möjligt att slukas av, att man glömmer bort sig själv. Jag gjorde det under 12 månader när jag var mammaledig och allt handlade om att få sova. Nu när sonen snart blir tre är det helt andra puckar här hemma. Sonen är en egen individ, jag kräver av honom vad han är mogen att ge. Han är en egen liten individ och det märks mer och mer för var dag som går. Så fungerar det hos oss. Och jag tror även att sonen i framtiden kommer se mig som mamma. Men jag tror även att han kommer få leva med att jag är mer än så. Annars kvävs vi nog båda två eler snarare alla tre i vår lilla familj. Jag tror inte alls på att prioritera barnet först, man måste prioritera hela familjen först. Ja, vet inte om någon förstår vad jag menar är disträ och trött så in i norden. Men jag tror att jag fått fram vad jag menar.

lisa: Haha.. :) men föräldrar säger juh inte "Det får du fråga Stefan om" utan "Det får du fråga pappa om" (kanske dina då eftersom du tilltalar dem med förnamn), men sen säger mamma inte "Pappa, när du åker och handlar köp en liter lättmjölk också!" utan då tilltalar hon honom vid namn. Det hade dock varit skrämmande på riktigt om hon sagt pappa.

Den här diskussionen är intressant.

Bra läsning i ämnet är Ditt kompetenta barn av Jesper Juul.