Till höger har vi Patrick Crommy, på Vice Magazine.

Patrick och jag träffades på ett mycket lustigt vis. Av någon anledning hade vi båda varit på fest ute i förorten. Olika fester, och båda skulle till Nacht med våra respektive sällskap. På tunnelbanan hamnar våra sällskap brevid varandra och vi börjar tjattra lite.

Sedan kommer det en hårdrockare, en mycket full hårdrockare, med långt otvättad äckligt hår. Han stinker sopor.

Han sätter sig i sätet mitt emot mig, brevid min tjejkompis. Och tittar oss alla i ögonen.

Bara detta upprör mig. det här må låta hemskt, men jag avskyr när dräggiga, berusade människor söker kontakt med mig och mina vänner. Någonstans har jag en åsikt som lyder att de borde förstå att vi inte önskar deras sällskap, att de borde förstå att i alla fall jag är hemsk och elitistisk och inte uppskattar att ha tokfulla människor som inte tvättar sig och luktar sopor i mitt sällskap.

Ingen säger något om det, dock, då vi alla är trevliga.
En diskussion går igång. Patrick säger något om något. Han gillar något. Någon musik, tror jag minsan. Den fulla, sopstinkade hårdrockaren kastar därav skräp på honom - förmodligen det skräp som får honom att lukta sopor, och då mitt humör redan blivit sämre av att han sitter inom en tvåmeterradie så blir jag extremt förbannad.

Och jag startar världens bråk. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag ringer i alla fall 112, som skiter i oss. Men i slutändan så träffade jag alltså Patrick i ett sammanhang där jag räddade honom från en aggressiv, sopkastande hårdrockare.

Detta tar Patrick upp varje gång vi ses. Det tycker jag är smickrande. Det ger mig bekräftelse. Kort och gott så beskriver det helt enkelt väldigt tydligt exakt vilken typ av person jag är.

En rabiat bråkkärring.