Det finns några saker som gör mig förbannad och ledsen på riktigt, allt annat är i princip spelad ilska av anledningar som jag ser som konstruktiva. Eller roliga.

1. När någon är omotiverat elak mot en vän eller folk omkring mig. Då blir jag rosenrasande. Jag är hönsmamman nummer ett.

2. När folk på något sätt eller vis daddar med mig eller tycker synd om mig. Jag är hönsmamman, inte du. Jag vill ha titeln. Vi kan bryta arm om det om så önskas. Hönsmammighet riktad åt mitt håll blir extremt obehagligt för min del. Jag föredrar att bli förlämpad än hönsmammad. Ärligt. Jag ser det hela som ganska förnedrande, även om jag någonstans inne i min lilla lilla hjärna vet att det handlar om omtanke.

3. Otrohet. Från första stadiet. Man behöver inte ens vara ihop. Om jag träffar någon och inget är uttalat så vill jag fortfarande ha en helt monogam livsstil. Om den andra parten inte är med på det så är det hejdå. Genast.

4. När jag får min tidsplanering sabbad av yttre faktorer.

5. PMS.

Och just nu har jag PMS. Det betyder att jag skulle spåra fullständigt om något av det ovan nämnda inträffade. Jag skulle bli ett monster, jag skulle bråka, gråta, skrika och förstöra allt möjligt i min omgivning. Jag brukar alltså välja att vara helt ensam under min PMS. Det räcker inte hela vägen att veta att det är på grund av PMS man är som man är, känslorna ligger fortfarande där, och är man det minsta lilla trött så vill hjärnan bara agera på känslor, inte vettigt resonemang.

Ett av mina ex gav mig ett fint litet smeknamn för min PMS. Stockholms lilla Monstertruck. Det är fint. Det är passande. Det är väldigt välbeskrivande.

Jag tror att många läsare förstår exakt vad jag talar om.
Eller det vet jag att ni gör.
Eftersom att jag tar upp det en gång i månaden.