Varje dag får jag mail angående en sida jag hade när jag var mycket ung, jag tror jag avslutade den runt 12-13 eller något liknande.

Jag skrev fanfiction*.

Jag får specifikt mail angående lite jag skrev till en serie som heter Inu-Yasha av Rumiko Takahashi. Historien jag får mest mail om heter "Too much". Den handlar om att huvudkaraktärerna separares, bråd död, hjärtekross, saknad, blod och avslägsnade hjärtan och allt möjligt som vi brudar tycker är kul. Typ.

"Sesshou-Maru grabbed Kagome's hand to stop her. She jerked around and glared at him "What?" She said, her eyes burning with fury. "It's not good to be overconfident" He said and looked her straight into her eyes. He held her hand real hard, almost hard enough to hurt her... if she were still a human... her hand would have been crushed by now. "My overconfidence what was made me lose against my brother, always expect the unexpected is the one thing I've learned of this whole thing" She nodded her head in understanding. "Fine... what should we do then?" She asked and pulled her hand free. "We should sneak up on them" He said "And then surprise them..." An evil grin appeared on his face."

Alltså, jag tycker att det är ganska okej för att vara skrivet av en elvaåring, svensk elvaåring. Och jag är ganska road över det faktum att jag fortfarande får mer mail angående den sidan än, helt ärligt, något annat någonsin. Och de vill förövrigt att jag uppdaterar, för de gillar mig på riktigt. Det är fint.

Sedan hittar jag bilder jag ritat till historierna, och amibitöst nog så har jag skrivit några av namnen på japanska. Jag vet inte alls om det är korrekt, jag skrev det baserat på mina kunskaper inom japanska, vilket var begränsade till de två alfabeten Hiragana och Katakana. Nu kommer jag inte ihåg mycket av min japanskakunskaper alls, jag kan förstå en konversation, men jag kan inte hålla den, och jag kan verkligen varken läsa eller skriva ens Hiragana och Katakana längre.

Fast jag förstår vad japanska turister säger när de går omrking och snackar skit om svenskt folk, det är ganska roligt. Då säger man: "So(ou) desu ka? Kono baka yaro(u) yo!" vilket betyder typ: "Menar du det? Din jävla skitidiot!" eller så kan man säga "Urusai" vilket betyder "Håll käften".


Nörderi ja. Nu har jag pratat lite om mig själv igen.

Här är sidan förresten, jag får många mail om att jag är en otrevlig fitta för att jag säger åt folk att inte maila mig också. Allt var likdadant då, som nu.

http://www.fortunecity.com/victorian/blake/193/fanfiction/inufic.html


*Fanfiction är en text som skrivs om en historia, film, bok eller något annat som existerar. Man tar karaktärerna från säg, Sagan om ringen exempelvis och skriver egna små äventyr. Det är väldigt populärt, och på så vis delar fans med sig av saker de saknar i historien, eller bara saker som är roliga att skriva till. Kanske ville man att Frodo och Legolas skulle gifta sig och leva lyckliga i alla dagar? Ja, då kan man för all del skriva en sådan historia, och då blir den fanfiction.

Du verkar ju vara värsta geniet.

fiiin bild. jag önskar att jag kunde måla, men jag kan ju varken det, eller sjunga, eller dansa, eller sy eller något annat estetiskt. hmm... fint var det i alla fall, bilden o även texten du skrivit tidigare. sjukt bra engelska för att vara 11 år och svensk. underbarn?

Kagome! Jättesnyggt skrivet, för att inte snacka om hur snygg figuren är. Kul med japanska.

Du verkar inte vara så snäll. u är inte en person jag skulle våga gå fram till på gatan om jag behövde hjälp.

Debora: Bra på vissa saker men urusel på annat, take my word for it!
Jonna: Tack så hemskt mycket! Underbarn är jag inte, men jag började med engelska väldigt tidigt och har läst mer böcker på engelska än svenska. Ett tag var jag betydligt mycket bättre på att skriva på engelska än svenska, vid 16-17 sådär. Det har dock förändrats markant. Nu skriver jag illa på både svenska och engelska!
Carro: Ja! Kagome! Precis :D Fast jag vet inte om man ens kan skriva japanska namn i Hiragana, det verkar vara väldigt mycket Kanji där, och Kanji kan jag inte ett jota om. Det är mycket svårt. Huhuhu.
Anonym: Jag är faktiskt väldigt snäll, så länge folk inte är otrevliga. Om folk är otrevliga är jag ondskefull. Och det du säger om hjälp, ja, det är ju väldigt synd, eftersom att jag brukar riskera mina lemmar regelbundet för att gå in och hjälpa och skydda folk i slagsmål. Menmen. Du har kanske inte läst det. Synd.

Sjysst bild ;)

Åh fanfiction, jag får flashbacks från 2003 när man skrev aslånga odetaljerade historier om Buffy :D
Älskar fanfiction!