Jag har förstått att vissa av er är lite upprörda över att jag inte varit aktiv på bloggen under mina feberyror. Jag tänkte därför dela med mig av lite erfarenheter från mina feberyror:

Efter att jag fixat klart bilderna från i lördags så somnar jag på golvet på mitt kontor. Jag vaknar upp, svär jävligt mycket, sätter på mig min jacka bak och fram och försöker gå iväg med min chefs tofflor. Jag får dessutom för mig att min GIGANTISKA bildskärm är en bärbar dator som jag absolut måste ha med mig i mitt jobb och börjar målmedvetet koppla ur alla kablar, blir riktigt förbannad när jag upptäcker att fanskapet är för tungt för mig att bära och tror att min svaghet beror på att jag fått en blodpropp i högerarmen. Vaknar sedan till, ringer av någon anledning upp Max 7 på morgonen. Jag vet inte vad jag sa, men det hade med något knasigt att göra som inte relaterar till något vettigt.

Börjar gå hem. Jag har mina Ray Bans på mig. Någon går fram till mig och frågor om vägen till någonstans. Jag är yr och febrig, jag börjar prata om Katla, hennes grotta och att jag inte har någon växel. Han ursäktar sig snabbt.

Sedan sover jag mycket länge. I pincip i ett dygn.

På måndagen lyckas jag faktiskt, på något vänster, dra iväg till ett möte halv elva på morgonen. På vägen hem kommer feberyran tillbaks i tusenfall. Men jag är på väg till Denim for Girl för att lämna tillbaks Tigerjackan för 1599, för att jag insåg att det inte var motiverbart. Babblar något osammanhängande när jag lämnar tillbaks jackan, tar emot pengarna, räknar dem tio gånger ungefär. Börjar promenera hemåt, väljer vägen via Kungsträdgården och Skeppsbron. Får för mig att svanarna i vattnet är täckta av olja. Står och stirrar ganska länge. Sedan blir de gröna istället. Då inser jag att det är min feber så jag fortsätter pallra mig hem. Springer på en vän. En manlig vän. Jag kommer inte ihåg vem han är. Det gör jag i efterhand, men då fanns det inte en smula igenkänning i mig trots att han är en av mina bättre vänner. Hela situationen blir tämligen konstig. Jag insisterar på att jag aldrig träffat honom i hela mitt liv och han blir ganska förbannad över "mitt smaklösa skämt". I efterhand har jag ringt upp och bett om ursäkt för detta.

Jag och Max ser på en film. Jag somnar direkt. Han försöker väcka mig. Jag börjar slå honom och säger åt honom att HAN INTE FÅR GÖRA SÅ och att han är dum i huvudet. Somnar om igen.

Sedan bakar jag 80 stycken chokladkakor (småkakor alltså) klockan 3 på natten. Av fullständigt oklara skäl. De blev goda.

Nästa dag är Max fortfarande där. Jag sover hela dagen i princip. Varje gång han kommer in och frågar om jag vill ha något så blir jag förbannad.

Till slut vaknar jag till, sent på dagen. SMSar angående jobbet och min deadline. Mitt huvud är äntligen klart igen. Tack och lov för det.

Nu ska jag jobba.
Feber, be gone!