Hanna: "Max, säg åt din hund att sluta stirra på mig när jag äter."
Max: "Favvi, Favvi kom nu!"

Tystnad.

Max: "Tycker du att det är jobbigt?"
Hanna: "Ja, jag gillar inte när hon stirrar på mig och står och luktar."

Tystnad.

Hanna: "Blev du upprörd?"
Max: "Ja, lite."

Jag tar en tugga på mackan.

Hanna: "Alltså, om det är någon tröst så skulle jag tycka att det var jobbigt om en människa stod och luktade och glodde på mig när jag åt också?"

EN SANN DJURVÄN BEHANDLAR DJUR SOM SINA MEDMÄNNISKOR. SOM JAG. JAG BEMÖTER ALLA MED SAMMA FÖRAKT, DJUR SOM MÄNNISKA!

Hanna: "Rap."
Max: "Blääää, du rapade!"
Hanna: "Mendå, Favvi gjorde just samma sak!"
Max: "Ja, men med henne är det ju gulligt!"

Max är ingen sann djurvän, Max sysslar med positiv särbehandling utan tanke på att positiv särbehandling skapar avundsjuka och bitterhet i samhället. Det är folk som Max som är orsaken till varför djur alltid kommer att behandlas illa av oss människor. Detta gullande, detta prioriterande. Fy, jag säger bara fy.

Jag får rapa precis lika mycket som vilken hund som helst!