Jag är lite upprörd. Eller, mycket upprörd. För ett tag sedan träffade jag en karl mycket kort, men det fungerade inte. Så det tog slut. Fine, sånt händer. Det är ledsamt, men sånt händer. Vi bestämde i alla fall att vi skulle hålla kontakten.

Igår fick jag ett SMS från den här personen. Bara sådär. Jag blev glad först, öppnade SMSet och det var, som vanligt, inget positivt. Det var inget negativt heller. Men det var tröttsamt av den anledning att han, sedan vi bestämde att bara vara vänner, aldrig hört av sig i en positiv bemärkelse förutom en gång när han var aprak och orkat dra sig till Teatron. En annan gång har han ringt då han inte var arg också, i en jobbfråga. Annars har det bara varit arga SMS baserat på missförstånd, och varje gång har jag då fått ringa upp och prata och reda ut det. Jag har inte svarat argt på de arga SMSen, och aldrig skickat arga SMS själv. Förän igår.

Häromdagen var jag nämligen trött på beteendet. Att alltid bara få skit. Jag hade i princip satt det hela ur systemet, men när han dök upp, aprak, och stod där och tog allt som att det var bra när det verkligen inte var bra, ja, det tog musten ur mig. Speciellt då jag ändå blev kallad för divig idiot den kvällen. Då blev det ett hejdå.

Sedan ville han faktiskt reda ut det, till min stora förvåning. Jag kände dock att jag inte ville ta upp det då jag bara trodde att det skulle resultera i bråk. Han garanterade att han inte skulle bli sur, att jag fick säga vad jag ville och kalla honom vad jag vill, bara det innebar att jag inte skulle klippa kontakten. Men jag kände själv att han bara skulle bli arg, baserat på det faktum att jag redan konstaterat att han har ett himla termprament. Så jag ville snarare låta det rinna ut i sanden, bara lägga det bakom mig.

Men när SMSet kom igår så blev jag så trött, så trött. Jag berättade precis varför jag tyckte att han bettet sig illa. Jag kallade honom dock inte för något.

Och mycket riktigt så blev han pissförbanad, bad mig slå mig trött och att han inte orkade med mina så kallade "påhitt." Jag försökte sedan medla och fixa det, men icke.

Jag tycker att hela grejen är grymt, grymt förnedrande. Jag är förihelvete inte ens intresserad av karln längre, däremot så vill jag inte heller att han ska gå runt och vara arg och snacka. Och jag avskyr, avskyr, att ha dålig stämning i luften.

Men det är såklart bara jag, tokmedlande Hanna Fridén, utnämnd till världens största toffel av vänner och familj. Och det förvånar er, kan jag tänka mig, men det är sanningen. Och hejhopp, vad jag önskar att jag kunde sluta med det. Livet skulle bli hundra gånger enklare.