SCKKKHTOOOOL

Jag fick ett önskemål om att lägga ut fler gamla bilder och berätta lite om min historia, och för all del!

Här är en bild på mig från när jag gick på dagis.

På dagis kunde jag inte prata ordentligt. Jag började överhuvudtaget prata rätt sent, av ren ovilja inför kommunikation (jag var fullkomligt fast i min egen värld redan då, ska medges). När jag väl började prata så lät det som geggamoja, vilket var ganska frustrerande både för mig och min omgivning.

Så jag hade en talpedagog och en logoped. Min talpedagog behandlade mig som en idiot. Hon tog fram bilder på ankor och sånt crap och sa: "Vaaaaad äääääär det hääääär?"  med en äcklig, skrikig babyröst varav jag satt och var arg, frustrerad och frustade ut mitt ivennerliga hat för att jag blev behandlad som en handikappad. Värst var det när hon tog fram bilder på STOLAR eller SOLAR. Då lät det alltid så här för mig: "SSHHDDDKKKTOOOL". Och så satt hon och upprepade "Jaaaaa, jaaaaa, det är en stooooool. Men det utalas STOOOOOOOL" vilket oftast resulterade i att jag började skrika och sprang därifrån, upp i personalrummet, för att sno kaffe som styrkande för mitt stackars mörbultade, olyckliga sinne.


Sedan en dag när jag gick till dagis tillsammans med min storebror Gustav så var jag ledsen över att jag inte kunde säga stol eller sol. Och det ville jag dela med mig av till honom. Så sa jag "Jag kan inte säga sol, då låter det bara som SHHCCCKKKTOOOL."

Tystnad.

"JAG SA SOL JAG SA SOL JAG SA SOL JAG SA SOL JAG SA SOL JAG SA SOL!"


Det där är en av mina stoltaste stunder i hela mitt liv, bara så ni vet. Och även om folk som Thomas regelbundet brukar påpeka (varje gång vi ses) att jag uttalar saker in åt helvete konstigt och börjar fnittra hysteriskt för varje ord som låter offigt så brinner ändå mitt stolta minne över dagen jag lärde mig att uttala "S" ordentligt.

Sådärja, en fjollig liten historia som är fullkomligt poänglös för alla förutom mig själv, men vadfan.


Ps. Jag uppskatade dock min logoped på Södersjukhuset väldigt mycket, för hon pratade inte med någon fånig babyröst. Hon behandlade mig som en människa. Hon hette Elisabeth, och jag döpte till och med min favoritdocka efter henne. Det här skriver jag ner för att poängtera att ungar inte alls behöver uppskatta att man snackar med dem med ljusa, skräniga röster och att man drar ut vokalerna. Jag hatade det, bland annat, och brukade få våldsamma utbrott på alla vuxna som behandlade oss barn som idioter. Speciellt när jag kunde lösa Rubrikskuben och räkna kort på dagis, vilket jag vill passa på att upplysa om att de flesta vuxna inte kunde.
 

Jag har alltid haft problem med att säga R. Och jag har fortfarande det, thank god att jag lever i landet utan R, Halland.

haha jag gick hos en talpedagog som hette stig. det roliga är att jag för mitt liv inte kan förstå hur han kunde bli talpedagog...kruxet var liksom det att han själv inte kunde säga "s". det var allstå ssstig som sa till mig att sssäga "sssäck" eller "ssstol". som tur var behövde jag inte gå hos honom någon längre tid ^^

tack för en otroligt underhållande men samtidigt djup blogg, jag är en trogen läsare!

(Bilden är fantastisk.)

Det är det här som får mig att inse den sanna tjusningen med bloggar; man kan få sina krav uppfyllda. Snart ska jag kräva fler nakenbilder 8'''D

Men lärde du dig inte att prata på engelska, först? Eller har jag bara inbillat mig det?

FÖr övrigt älskar jag att läsa om folks barndomar. det är... galet inresseant, helt enkelt.

Jag hade också problem med bokstaven S. Minns att jag inte kunde säga SMUTS, så jag sa SKIT istället.
Jag gick också hos logoped. Minns den sista jag hade, hon var en riktig bitch! Äcklig och gammal. Minns när hon tyckte jag kunde prata för hon sa: "Nu kan ju dina
dagisfröknar höra skillnad när du säger flicka eller ficka! Hmm, fattade inte alls så. Förstår fortfarande inte. Skrattar bara för jag tänker på ordet "fitta" istället.

alltså, åh! du är helt bedårande söt på bilden! du ser så stolt och glad ut! sjuuukt sööt!

kan inte heller prata ordentligt, ta tex sjuksköterska, för mig blir det oftast schuuksschöterska, alla "sk" eller "sj"-ljud går helt åt helvete och jag skyller Allt på min kära moder som också har det talfelet.
(må vara att hon jobbat bort det till 90% och att det bara hörs då hon är trött, iom att hon är pedagog och man inte fick ha talfel tidigare som sådan)

När jag gick på dagis trodde jag på allvar att dagisfröknarna var utvecklingsstörda eftersom de pratade så omåttligt konstigt. "Häääj" och "häddååå" och "gå å tvätta fiiingrarna nuuu!".Varför gör de så?

Talpedagogen på min skola kunde inte säga R. Jag tyckte att det liksom besegrade syftet lite. Astjid, hette hon.

Inte så onödig, iallafall min dags roligaste. Fast det kanske sa mer om min dag xD

Jag kunde inte säga s när jag var liten, då är det förjävla bra att 60% av ens namn är S. Yiha.