Det var en tax på kontoret igår. Tror att den var Carl Ms hund, chefredaktören. Eller så tog han bara hand om den. Jag är inte särskilt förtjust i djur. Jag ser på dem som små människor. Jag hälsar på dem: "Hejhej, har du det bra? Bra, jag med. Nu ska jag jobba ha det bra hej." Precis som med folk, alltså.

Dessutom är jag lite allergisk så jag vill inte hänga med dem.

Men jag hatar när hundar skäller. Då blir jag arg på dem. Jag anser att det är hemskt otrevligt.

Så igår när jag gick, och gick igenom delen av kontoret där klubbcheferna sitter så kommer den här svarta taxen fram och skäller. Jag stannar. Stirrar, och gör ett stort, vått pruttljud åt den med läpparna.

Och så råkar jag dregla världens största loska som trillar ner på hunden. Typiskt mig, att råka dregla.

Hunden springer iväg.
Jag tittar upp.
Och så sitter Carl där och flinar och håller sig för ansiktet.

Jag ler brett. Det maniska leendet. Säger inget. Och går.