Har fortfarande PMS. Stirrar bara in i en vägg. Får mer och mer ångest. Försöker behandla bort det med blir bara mer och mer frustrerad. Jag undrar vad jag ska göra? När jag idrottade så brukade det fungera fint att gå ut i träningskläderna i minusgrader och råkuta en timma i streck. Inte jogga. KUTA. Det fungerade asbra. Kyla och adrenalin på en gång. I slutet av språngmarschen hade kroppen producerat så mycket eget endorfin att man kunde lägga sig ner i en snöhög och skratta tills man pissade på sig.

Men inte nu. Jag blir fanimej andfådd att få upp för backen vid Münchebryggeriet. Det är ganska anusdåligt, det.


Måste jobba. Det gör mig mer stressad och frustrerad. Måste iväg. Det är dessutom mörkt. Hatar mörker. Hatar tid som bara rinner bort när man är PMSig. Vill bara få ändan från stolen och göra något vettigt. Sparka igång mig.

Önskar att jag hade en coach de här dagarna. Hon skulle heta Olga. Vara asbred. 2 meter lång. Skittrak i ryggen med en dånande röst. Hon skulle skrika: "UPP! UPP DEIN LILLE LATMASK! UPP OCH GE MIG TJUUUGOOOO! UPP! RÖR DIG! YYYYYYYT I KYYYLAN! YYYYYYYT! SPRING RUNT DER HUUUUS! LATMASK! TILL JOBBET MED DEG!!! YYYYT! YYYYYP!!!"

Det skulle jag må bra av, tror jag.
Var är du, Olga?