H:
"Äh. Strunta i stavningen. När det flyter spelar den mindre roll. Jag tycker om din svengelska meningsbyggnad och dina ostyriga språkliga påhitt. Som det där "i faktum" som någon gnällde om. Skitsamma att det uttrycket inte fanns förut. Nu finns det! Du böjer och ofta som engelskan och ibland är dina texter nästan gammeldags. Jag älskar det. Man måste inte skriva korrekt - om man har flyt och något att berätta. Grammatik? Fuck it, folk förstår ju vad du menar. Och du lämnar ingen oberörd. Tack, Hanna!"


Jag blir otroligt, otroligt glad av det här. Jag vill visserligen lära mig, och jag har inget emot att folk rättar min stavning eller grammatik så länge det framförs på ett vettigt vis och inte som en påhopp (det är nämligen skitlöjligt).

Sedan blir jag glad över kommentaren av svengelskan. Jag har påpekat det förut i bloggen, att jag skriver väldigt svengelsk i såväl stavning som grammatik. Jag lärde mig trots allt att skriva på engelska och jag har egentligen läst försvinnande lite saker på svenska genom åren. Men jag vet inte om folk märker det.

"I faktum", ett väldigt felaktigt uttryck i svenskan, men helt korrekt i engelskan, exempelvis. Ni vet "In fact". "Per praxis" som jag regelbundet använder mig av kommer förmodligen från "practice" som översätts som "utförande". Men inte enbart, det har varit som en fin liten korsning där. Per praxis är fel på alla sätt och vis, "enligt praxis", om jag inte är helt ute och cyklar nu, betyder "enligt som det brukar vara". Och ja, det har använt både enligt engelskans vis och med en liten korsning av den svenska versionen. Den här hjärnan är grötig, med andra ord. Men det har känts väldigt passande, och därav har det fått vara en del utav mitt språk.


Jag kommer förmodligen alltid skriva en aning svengelskt. Det blir liksom så. Har man skrivit och läst på engelska sedan man överhuvudaget fann ett intresse för det skrivna ordet och inte börjat skriva på svenska i större mån förens, ja, egentligen när jag startade den här bloggen, så kan man nog säga att det hela sätter sig i benmärgen.


Så jag blev liksom glad.
Någon gång tänker jag ta mod till mig och slänga upp en länk till novellsidan jag hade på internet när jag var 11. Det är så många, så många skönlitterära historier. Allt mellan humor till dramatik. Mycket hjärtesorg. Vilken liten ordmaskin jag var, minsan.

Gjorde serier också, i övrigt. En av mina serier hade fler besök dagligen än vad bloggen har på en vecka. Vilka tider, vilka tider. Den här bloggen är så pytte jämförelse med vad jag gjorde en gång i tiden, men det är i sanning ganska bekvämt.
 

Ps. Nu suger jag säkert på engelska också, DS.