Lite som en ångvält

Ett tag sedan, i en taxi. Jag och Robert.

Jag: "Jag är söt och gullig och charmig!"
Robert: "....eh."
Jag: "Jamen, vaddå? Jag är söt och gullig! Jättecharmig!"
Robert: "Alltså..."
Jag: "Nejmen, vaddå? Det är jag ju!"
Robert: "Jag skulle väl inte beskriva dig riktigt så..."
Jag: "Va? Vaddårå? Hur skulle du beskriva mig?"
Robert: "Ehrm..."
Jag: "Säg, säg, säg, säg! Kom igen!"
Robert: "Jag tror snarare att man skulle kunna likna dig med en ångvält."
Jag: "Nej! Jag är söt och gullig! Charmig! Charmigaste i stan är jag, hurra hurra! Söt och gullig!"
Robert: "Hu."


Martin har även gett mig smeknamnet "Stockholms lilla monstertruck" och min mamma benämndes som "Lilla lastbilen" på hennes förra jobb. Det går i släkten, alltså, och jag måste väl finna mig i att jag aldrig kommer bli söt och gullig.

Men ångvält är nog bättre. LET'S RUN 'EM OVER, THE BASTARDS!
 

Det är så oändligt mycket roligare med ångvältrar (en ångvält, flera ångevältrar, hm?) än "gulliga söta tjejer". Jag vill också vara en monstertruck!

Var glad att du inte är gullig, själv så kan jag göra vad som helst och det blir kallat gulligt och då menar jag vad som helst, det stör mig.

blir alltid, i stort sett flera gånger varje dag, kallad för gullig eller söt. varje gång blir jag lika sjukt irriterad. det är som att bli klappad på huvudet som en liten hund.

du anar inte hur avundsjuk jag är på alla ångvältar. gah. skulle göra vad som helst för att någon gång inte få höra "åh, du är så guuuuuuullig".

Du är ju söt på bild, och ärligt talat så räcker ju det. Att vara söt och gullig till sättet är ju ärligt talat ganska tråkigt :)

jag har fått liknade kommentarer vid ett flertal tillfällen, fan sug åt dej, man är ju iallafall något!

Det kan bland bli ensamt att vara en ångvält. Men vi behövs nog, vi ångvältar.