Tidigare idag eller sent igår kom det in ett inlägg rörande utbildning och vad man får kalla sig, kommentaren gick ut på att man inte kunde titulera sig som något när man inte har en utbildning inom ämnet. Det jag tycker är mycket mycket fel.

Själv har jag ingen utbildning alls. Jag fick en allvarlig sjukdom diagnostiserad i början av högstadiet och fick tung medicinering plus en sjukskrivning på tre år* samt det faktum att mina läkare sa att jag förmodligen skulle vara sjuk i hela mitt liv och skulle få en förtidspensionering. Detta besvärade mig djupt, men det fanns inte mycket att göra åt det.

Efter två år av sjukskrivning höll jag dock på att bli helt knäpp. Jag är en individ som gillar att jobba. Jag hatar att vara stillasittande. Jag vill göra saker precis hela tiden och har alltid varit väldigt driven. Sedan viskade en fågel till mig (min mamma**) att jag fått en diagnos på glutenallergi när jag var bebis. Jag kollade genast upp det, och märkte att mina sjukdomssymtom stämde exakt överrens med det hela. Då bestämde jag mig för att gå bakom mina läkares ryggar, sluta med medicineringen, börja med glutenfri kost och börja jobba i smyg.

Det fungerade galant. Jag började må bra, och i princip alla symtom försvann på bara 3 månader (nu är de helt borta) efter att ha konstaterat att det hela fungerade så outade jag det hela till mina läkare och slapp all fortsatt medicinering, samt att min sjukskrivning blev avbruten.

Jag skaffade jobb inom den grafiska branschen på ett företag vid namn Winset PrePress AB (finns inte längre, tyvär, dog i IT-bubblan), vilket gick galant, och året jag fyllde 18 tentade jag av hela högstadiet på 3-4 månader via Katarina Norra. Det var min kära rektor Agneta som fixade det hela, vilket jag är evigt tacksam för.

Däremot så gick jag inte gymnasiet, utan jag fortsatte att jobba inom den grafiska branschen och blev såsmåningom projektledare för den grafiska slutproduktionen för några av Sveriges största bokförlag på ett företag vid namn Håkan Olssons Grafisk Produktion. Förutom det var jag även formgivare och illustratör, samt jobbade på ett förlag vid namn Bokförlaget Mormor. Via det grafiska jobbet utförde jag uppdrag åt flera av Sveriges största företag, och det gick bra.

Samtidigt engagerade jag mig politisk inom idealdebatten. Jag utvecklade anorexi vid 12, och det ämnet berör mig väldigt starkt. Det var mitt första politiska engagemang, något som tillslut utvecklade sig och började röra genus och den feministiska debatten. På så vis började jag min karriär som skribent. Eller nej, min karriär som skribent började jag väl när jag hade en av nätets mest lästa fanfictionsidor vid 10-11 års ålder, på engelska. Vilket är varför min grammatik och stavning ibland ser lustig ut. Jag lärde mig att läsa och skriva på engelska, så jag stavar väldigt ofta ord som de stavas på engelska istället för den svenska varianten. Haha.

Efter ett tag blev jag dock trött på branschen och bestämde mig för att testa på något annat. Vid det laget hade jag bloggat ett tag, och vissa hade fått upp ögonen för mig. Kornél Kovács ringde upp mig för att höra om jag inte ville bli deras klubbfotograf på Teatron och i samband hjälpa till lite med PR. Det var ett shysst jobb, tre dagars jobb i veckan och en föremånlig lön. Jag hade möjligheten att syssla med allt annat samtidigt som jag fick ut en komplett månadslön på tre dagar i veckan, briljant.

Efter ett tag upptäckte jag dock att nattjobb inte fungerade för mig, inte alls, men då fick jag erbjudandet om att bli redaktör på tidningen Stureplan och AD för Stureplansgruppen. Det var en rolig erfarenhet, det var det, och jobbet var ändå ganska fritt.

Sedan sa jag upp mig därifrån, men inte från allt, utan för att fortsätta med det jag tyckte var det roligaste och sedan komplettera med allt det andra jag brinner för. Hitills har även det gått bra, även om det här bara är min andra vecka sedan jag slutade.

Det finns olika fördelar och nackdelar med det här. Jag har inga fina diplom att visa upp, men däremot har jag ett grymt CV för min ålder och ett fantastiskt kontaktnät. Jag skäms ofta för att jag inte har en utbildning, och ämnar komplettera såsmåningom, men faktum kvarstår att allt inte går ut på formella utbildningar och att det finns andra vägar att gå. Jag har jobbat väldigt hårt genom mina år, jag har trotsat fördomar och jag har knappt tagit ut någon semester överhuvudtaget. Det var inte lätt, speciellt när folk oftast har tagit för givet att jag inte kan något baserat på min ålder.

Så det handlar inte om att glida fram på ett jäkla silverfat. Det handlar om hårt, blodigt jobb och en satans målmedvetenhet.


Där har ni mitt liv. Och det är strålande. Ibland skäms jag, ibland är jag stolt. Men jag försöker fokusera på det senare.


*Vet att det inte kallas för sjukskrivning om inte försäkringskassan är inblandad, men skitsamma. Ni fattar.
**På den här tiden togs det dock för givet att glutenallergi, det vill säga celiaki, växte bort. Läkarna ville därför uppmuntra mina föräldrar till att ge mig kost med gluten. Detta stämmer in på vissa, men långt ifrån alla, och idag finns det som tur är mer kunskap inom celiaki än då.
 

Som ni förstår så är allt en enda stor cirkus just nu. Trist, eftersom att jag tänkt hinna med lite vettigt jobb idag också. Men nu ska jag nog springa upp till min ateljé så att jag i alla fall får något vettigt gjort.

Det enda jag hunnit med idag jobbmässigt är att tala om en bok jag ska skriva, ett radioprogram som jag ska bli regelbunden medverkare i, styra upp lite med filmproduktion och sätta två stycken möten angående marknadsföring.

Vad jag hade tänkt hinna med var att få allt det uppfixat, skicka iväg fakturor, betala fakturor, fixa iordning lite kläder inför ett modereportage, göra upp klart med ett modemagasin jag hoppas jobba med samt blogga om hundra roliga saker istället för allt som blivit. Ja, och så hade jag tänkt hinna duscha.

Men dagen är fortfarande ung? Ja, det säger vi. Vi hinner nog fortfarande. Vi ska hinna med allt.

Torsdag 11 oktober sa jag upp mig från mina tjänster som AD och redaktör för Stureplansgruppen och tidningen Stureplan. Min sista arbetsdag var fredag den 19:e oktober.

Jag har inte avslutat allt samarbete med Stureplan, utan kommer att fortsätta med de moderelaterade uppdragen såsom Fashion Paparazzi och styling, eventuellt fler saker, men jag kommer inte att stanna kvar på en fast tjänst.

Jag har trivts på Stureplan och jag har uppskattat mina medarbetare, inte en enda av dem har uppfyllt några av fördomarna som flyger runt, men däremot känner jag att det var fel väg för mig att gå. Jag har saknat att inte arbeta med min konst och ville ha tillbaks det fria frilanset där jag kunde kombinera allt det jag brinner för: Det vill säga konst, form, mode, journalistik, plåtande, politik och i viss mån även lite modellande. Det sistnämnda i minimal utsträckning, dock.

Förutom det finns det ett projekt jag velat jobba med ett bra tag, men både arbetet med exempelvis Fatale (som vi sålde) och jobbet med Stureplan gjorde det hela svårt, så nu ser jag möjlighet till att ta tag i det.

Det är ett ganska nervöst beslut, men något som jag tror kommer vara bra för mig.


Peppa mig nu!

Hörni! Nu i veckan ska jag bli AD. Det ska jag. Det låter väl fint? AD alltså. Det står för Art Director, om det var någon som inte visste det.

Jag kommer alltså börja med fasta tider igen. 09:00 - 17:00. Känns skumt. Har inte haft sådanna tider på... Ja, jävligt länge. Jag har ju ingen dygnsrytm att tala om heller. Den är helt förskräcklig. På söndag sov jag exempelvis från 10:00 på morgonen tills typ.. ja, 19:00 på kvällen? Sedan åt jag skitmycket och utbildade mig inom andra världskriget och sedan sov jag igen. Tills 13:00 idag.

Var fullkomlig utmattad.

Men nu snart blir det rätsida på dygnsrytmen... känns spännande, om inte annat.

Blir till att skaffa den där klockan från Teknikmagasinet som man får elschockar av om man klickar på Snooze.

Jeklar. Jobb alltså.
Heltid plus allt frilans plus Fatale.

Javettefanalltså. Börjar bli... Mycket här.

Carl M Sundevall sitter just nu på kontoret och spelar högljudd Gangstarap. Jag försöker läsa nyheter. Det går dock inte. Jag hör bara en massa skrålande, smått anfådda män och kan inte koncentrera mig. Alls. Jag har läst samma paragraf om Göran Hägglund typ hundra gånger nu, men det går inte in i skallen. Jag ser bokstäverna, men de blir inte till annat än gröt i skallen.







"Fuck ya fuck ya fuck ya"

Låter det i låttexten.

"Yo wazzup mothafucka"

Och så vidare.

"Motherfucking backstab"

Jaha.

"Don't fuck me fuck me fuck me"

Men förihelvete!

På måndag blir det Nina Hagen, Siouxsie and the Banshees och Diamanda Galas för hela slanten. Det svär jag. Kanske lite power noise också? Lite Converter? Lite distat motorsågsljud med rundgång? Lite Tarmvred?

På bild: Nina Hagen.

Det här är ett ex till mig. Jag la honom på toppen, på Stureplans tio snyggaste, alltså. Jag tycker inte om honom, jag la honom där ändå. Han ser nämligen mycket bra ut, och bilden blev väldigt smickrande.

Som ni märker är jag mycket proffsig, och trots allt har Stureplan tio snyggaste personer inget med varken personlighet eller karaktär att göra, så vem bryr sig, om vem man slätat över eller spytt galla på? Ingen. Glitz baby, glitz. It's glitz and glamour.

Nu ska jag ta en öl med några polare på Debban, uteserveringen, Slussen.
Där finns det karaktär, där finns det personlighet, det enda som saknas skulle väl vara moral, dårå, moral och rentvättat hår. Ingen jävla glitz and glamour här, inte. Inga snyggingar heller, för den delen.

Nu är jag tillbaka från plåtningen! Även om jag bara har en massa hudsmink så känner jag mig mer sminkad än någonsin, hudnaturell som jag brukar vara hela sommaren igenom, det är inte så jävla härligt att svettas med puder och foundation direkt.

Jag lovar att säga till direkt när bilderna är uppe och vad de är för, fast ni kommer kanske märka det själva med tanke på att de tydligen ska sättas på stora planscher runt stan, om jag förstått det hela rätt. Haha.

Men det gick väldigt bra, kändes väldigt bra i varje fall. Nu vill jag ha en jävla massa mat, men chefen pickar och pockar och försöker befalla mig att retuschera 120 bilder för Norstedts.

De är från andra värlskriget, eller tidsperoden runt där.
Allt är som vanligt igen.

Jahaja! I morse när jag vaknade tänkte jag:

"Buhu, inget frilans uppbokat den här veckan, seg vecka."

Sedan började telefonen gå varm kring halv elva, elva. Och nu är detta spikat för veckan:

Arbetsintervju idag, jobb för Veckorevyn, jobb för Frida och modelljobb på torsdag, förutom det möjligen en till fotografering i mån av tid, och sedan halvtidsjobbet på det här såklart.

Måndagar är alltid den mest förvirrande dagen i veckan, den börjar oftast med misär, men slutar med pirr i magen. Sedan brukar mer jobb rinna in på tisdagar, men vi får se, det är ändå sommar och det betyder att det är torrare på jobbfronten.

En av mina chefer har en tendens att arrangera vinprovningar och champagnekvällar en dag i veckan, den här veckan är det vid två tillfällen.

Igår var det vinprovning, till detta hade vi tilltugget: Älg, ren, anka och vildsvin.
Ikväll är det champagnebjudning, eller snarare just NU, tilltugget består av räkor.

Jag sitter här och jobbar, igår jobbade jag också. Vi har nämligen några deadlines att passa, vilket min fina kulturchef ger blanka fan i. Men det är okej, de kan sitta där med sina räkor och sin Dom Perignon, Bollinger och Brut Royale, jag har roligt här för mig själv, med min InDesign och buggiga Typsnittsbok. Jag lovar.

Igår var jag dock med på vinprovningen lite, jag var tvungen att ta några sippar av det fina garagevinet. Garagevin dricker man inte särskilt ofta, och det är min yttersta favorit. Det görs bara i en liten del av Frankrike, och det kallas för garagevin för att det helt enkelt, ja, lagras i några garage där nere. Sedan är det väl gjort på några speciella druvor och andra fina ting, men det vet jag inget om. Jag vet bara att det inte smakar som något annat vin överhuvudtaget och är mycket gott. Det är dock en speciell smak som man antingen hatar eller älskar.