Ikväll skrev jag in min kära vän Martin Kallisti (som inte är kändis) med PLUS HUNDRA på gästlistan. Han kom med fyra. Väldigt ödmjukt, må jag säga. 

This evening I gave my friend Martin Kallisti one hundred plus on the guestlist at Teatron. He showed up with four friends, talk about sensible. Typical swedish. I'm really disappointed.

Kjerstin: "Hm, jag försöker komma på en slogan till det här företaget, tänk snabbt, vilka slogans kommer först till era huvud?"

Johan: "Mmmm... Marabou."

Hanna: "Maybe it's Maybeline?"

Kjerstin: "Saker på M, alltså, bindreklamer borde kanske göra om sina slogans, typ Mmmmm... Maybe it's mens!"

Jag vill skriva ett öppet tack till Mika Modiggård och Hanna Zelleke som var så fina i lördags! Stressen hade hopats i kroppen och så hände en sak som gjorde mig sprängledsen. Helt dramatiskt satte jag mig på en parkbänk och stirrade ut i ingenting och kände mig alvarligt bedrövlig och hopplös, sedan dök Mika och Hanna upp och fick mig att må bra igen. Två underbara tjejer, helt klart.

Tack så hemskt mycket, om ni bara visste hur mycket det var värt för mig!

Kram!

Hahaha. Min chef på det grafiska företag jag sitter på har sedan en tid varit arg på mig. Ja, inte hela tiden, men då och då på grund av en sak. Jag lånade kameran för 30.000 kronor för ett jobb, och när han fick tillbaka den så hävdade han att kameran gått sönder, att autofokuset skulle gått sönder och att det utan minsta tvivel berodde på att kameran fått en smäll och att några speglar eller något sånt i den då måste gått sönder.

Jag har nekat till detta mycket bestämt, då jag som vanligt var extremt försiktig med den. Vi har tjafsat och bråkat om detta (vi har jobbat tillsammans väldigt länge, då börjar man tjafsa som en riktig familj!) till och från ganska länge och båda har vägrat ge vika.

Idag skulle jag låna den en snabbis igen, varav en bitter kommentar slinker ut:

"Ja, men som du vet så är autofokuset trasigt sedan du använde den, så du får använda manuell fokus."

Jag säger: "Nej, det ska vi allt se!"

Sedan grabbar jag tag i kameran, går in på autofokusinställningarna och noterar att de fortfarande är på samma inställning som när jag senast använde den. Jag använda den för stående porträttfoto, det vill säga att ansiktet skulle vara i fokus, vilket givetvis innebär att jag ändrat fokusinställningarna till att lägga fokus högst upp i bild, istället för den vanliga varianten "total autofokus" (som jag avskyr, då den suger).

Jag ändrar tillbaka till vanlig autofokus, lämnar tillbaks den till chefen som blir storögd och bara:
"Va? Den är lagad!"

Det pinsamma med det här är alltså det faktum att min chef jobbat som fotograf i närmre 20 år.
Hahaha.

Sedan satt vi alla och skrattade länge på kontoret, inklusive han själv. Jag fick ursäkten jag förtjänade samtidigt som jag fick håna honom för att han inte kan något om kameror.

Det var roligt.
Nu vet ni det.

Tillfällig chefredaktör på Stureplan, Viktor Barth-Kron ringer upp, som jag inte har någon annan relation än ytlig och professionell med.

Jag: "Hej, perfekt tajming, jag kom just upp ur badet!"

Viktor: "Oj, det låter trevligt!"

Jag: "Ja. Jag är blöt och naken."

Viktor: "Eh..."

Mailkorrespondens med mina kära kollegor på Fatale, vi ska göra en marknadsundersökning för framtida annonsering. Anonsbolaget har skickat lite kategorier, och läsarna ska fylla i hur intresserade de är med dessa val: "Mycket stort, ganska stort, varken eller, ganska litet och inte alls"

Chefen frågar oss om vi vill lägga till något. Mitt svar lyder:

Jag vill lägga till:
"Beundra och dyrka Hanna Fridén"

Högst upp, högsta prioritet. Tack.

Chefen:

Det känns tråkigt att lägga in en fråga som bara får svaret "Inget alls"

Helgen har utan tvivel varit intensiv. Jag tänker dela upp den för er.

Vi börjar med händelsen i fredags kväll.

Jag spatserar omkring, plötsligt ser jag tre killar som ropar "Hej hora! Följ med oss ikväll öhuhuehu" någonting. Tjejen det var riktat till är inte utan stake, och hennes kontring blir "Dra åt helvete, penislösa idioter!"

Killarna blir arga och går fram och börjar skrika åt henne och rycka i hennes väska. Så får man inte säga till dem, tycker de. Runtomkring står en hel del folk och tittar, men ingen rycker in. Förutom jag, förstås, som går emellan och ber dem låta henne vara. Detta gör en av killarna väldigt arg, vilket resulterar i att han slänger en knytnäve mot mitt ansikte, vilket resulterar i att jag får ett ganska kraftigt näsblod.

De andra två killarna rycker tag i våldsmannen och säger att de ska dra. Det gör de. Jag står kvar och är mer eller mindre asförbannad. Jag har inte särskilt ont, slaget var inte av den typ som egentligen skadade, men jag börjar blöda näsblod ganska lätt i stressade perioder. Och jag är förbannad och vill såklart slå tillbaka, men jag slåss inte. Jag skulle kunna slåss i självförsvar, men inte i hämndsyfte.

Och jag är asförbannad för att folk som alltid bara står och tittar på i dylika situationer.

En kompis till mig, sedan sex år tillbaka som inte längre bor i stan springer fram till mig och ger mig en redig utskällning. En utskällning för att jag alltid ska göra så. Gå emellan, hålla på och hjälpa till, försöka agera någon slags hjälte. Hon är förbannad för att hon tror att det någon dag kommer att resultera i ett telefonsamtal där hon får höra att jag råkat för illa ut och hamnat på sjukhus, eller än värre, i graven.

Jag förklarar att nej, det tänker jag aldrig sluta med. Jag tänker inte sluta med det i verkligheten eller i bloggen, för jag kan inte vara en sådan person som bara står och tittar på när saker händer. Men jag önskar att alla som stod runt i en sådan situation kunde gå in tillsammans, för då skulle ingen skadas. Då skulle ingen behöva vara rädd för att få spö, vilket otvivelaktigt är det som skrämmer folk. Första gången jag gick emellan, som jag kommer ihåg, var i första klass i lågstadiet. Sedan dess har jag blivit besvärad av bristen på civilkurage hos folk. Och om ingen annan gör det, ja, då kan bannemig jag göra det i alla fall.

Jag har ändå en ganska massiv adrenalinproduktion.

Jag och Ivan Nunez på Stureplan.se samtalar på NEU.

Jag: Nej, jag är varken rolig eller läcker på bild ikväll. Jag vill nog inte vara med.
Ivan: Jo, den här är tuff!
Jag: Vi tar en ny!

Pose, klick på kamera, bild.

Jag: det där får fungera.
Ivan: Du gör alltid samma pose, jag tar den tidigare!
Jag: Ja, men jag är en jävligt ful brud och då får man helt enkelt använda den enda vinkeln som funkar!

Han tog den tidigare, det är okej. Den är ganska rolig. Roligare än min snygghpåååås.

Klänning, Diana Orving.

Jag brukar alltid försöka samtala lite trevligt med mina grannar.

Jag: Vad har du på ryggen på T-shirten?
Granne: Det är ett tryck på Ryggen.
Jag: Jaha. Det tycker jag är snyggt. Med tryck på ryggen.
Granne: Ja. Då kan man ha T-shirt på sig. Med ett tryck på ryggen och inte där fram.
Jag: Ja. Det kan man.
Granne: Ja. Hejdå! 

Min lillebror går på en riktigt snobbskola, en riktigt bratskola, om man ska säga så.
Folk anser mer eller mindre att han är den alternativa, konstiga vänsterkillen.

Lillebror: "Alltså, de där jävla äckliga fittpunkarna, fyfan vad jag hatar dem! Och vaddå att de är med i modebloggen? Ska alla fashionistor ha deras jackor? Stilpoliserna typ hoppade på punkarna för att de tyckte att de var äckliga, och sedan brände de liken men upptäckte att nitarna inte gick att DISPOSA OFF! Så de bara: Let's make this fashion this vår, typ!"

Med syfte på de mycket riktigt mycket moderiktiga nitarna i vår.

Min lillebror heter Afrosatan på Helgon. Feel free to go and hate a bit.

Jag har ett stående skämt med min mamma som handlar om min inbillade Psoriasis. Regelbundet påvisar jag hur det är helt garanterat att jag lider av Psoriasis, då jag, varje gång något knepigt händer med kroppen och söker på symtomen på Netdoktor får upp Psoriasis. Vi har det även i släkten, plus det faktum att jag led av återkommande halsbölder i 2-3 års tid (en värre form av halsfluss, måste opereras och sedan följer kraftiga penicilinkurer) vilket oftast är anledningen till varför Psoriasis bryter ut, det och stress.

Mamma blir lika irriterad varje gång jag bevisar att jag i faktum lider av Psoriasis. Hon tror inte på mig. Hon tycker att jag är löjlig. Hon anser att det bara finns en form av Psoriasis, vilket är fel.

Men i alla fall, jag blir alltid mycket road av hennes irritation, och idag uppvisade jag ett stort HAV av hudflagor på mina svarta byxor efter att jag fönat mitt nytvättade hår. Jag blir strålande exalterad, ännu en chans att skoja med mamma!

Jag utbrister: "Titta mamma! Vilket hav, det bara flyger! Psoriasis!"
Mamma: "Men Hanna, det där är ju mjäll, gå och köp mjällschampo."

På nätet säger man bara en sak.

Ägd.

Ursäkta tystnaden. Jag har varit sängliggande de tre senaste dagarna på grund av någon mystisk, äcklig sjukdom.

Idag fick jag dock dra mig från lägenheten på grund av en deadline, oxh när jag vandrade med min feberyra längs götgatsbacken så sker följande.



En man, en kort man, med dreads och baggybyxor och "övermanflifierad" gångstil rör sig frammåt. Till varje kvinna han går förbi yttrar han frasen: "Visa fittan!"

Detta gör mig förbannad. Han säger även detsamma till mig. Det är inte särskilt klokt att säga sådant överlag, men att säga det till mig är riktigt digert. Jag vänder mig mot honom, hytter med fingret mot honom som den gamla anrika dam jag är och börjar raljera.

"Du, din äckliga lilla dvärg. Om det inte vara för att du redan var kuklös så skulle jag klippa av din äckliga lilla snopp, så där säger man minsan inte till folk!"

Han blir rasande. Han stoppar ner handen i byxan, kallar mig för fitta och drar fram sin, mycket riktigt mycket lilla snopp, och skrattar.

Då plockar jag upp mobilen och säger åt honom att jag minsan ska ringa polisen, då det är olagligt att blotta sig.

Han blir mycket förbannad!

"Du är rasist! Du är nazist! Du ska ringa polisen för att du hatar negrer din jävla fitta, du är en jävla nazist!"

Jag knäpper återigen mina armar, jag ler brett, jag utnyttjar mina exotiska drag.

"Nej, ser du. Jag är knappast nazist. Jag är nämligen jude."

Runt oss har det nu samlats en ganska god skara med människor, många av kvinnorna runtom ser ganska roande ut. Jag tror att de finner det hela mycket roande när ett litet äckel får piss för skiten han gör.

Jag forsätter att kalla honom för tragisk, att han inte får visa snoppen på öppen gata och vrålar att han inte får säga sådanna saker till folk. Att han då minsan ska råka ut för skit, som den äckliga lilla skiten han är.

Då blir han aggressiv och ska hoppa på mig!
En av hans killkompisar håller i honom. Han hoppar, sliter och drar och skriker att han ska slå ner mig för att jag är en nazistfitta. Han ropar heil adolf hitler. Han ropar nazist. Han ropar rasist. Han gör sieg heil ett antal gånger (vilket är hets mot folkgrupp, det kan man också anmäla honom för) saliv flyger från hans mun och han ser ut som ett troll tagen ur en gammal äckelfilm innan datorteknikens tid då de fick bygga fula masker för alla små monster. Han är helt galen. Han lyckas nästan slita sig ur hans väns grepp, dock inte fullt.

Jag står och tittar på. Jag rör inte en min. Jag känner mig förargad. Jag är sur för att hans vän lyckas hålla fast honom, annars skulle jag kunna anmäla det lilla fanskapet för misshandel. Jag skulle ha låtit honom slå ett slag, sedan skulle jag hoppa undan.

Det skulle jag ha kunnat tjäna 10.000 - 15.000 kronor på. Det känns som att hans vän blåste mig på pengar, jävla skit.

Sedan dundrar de upp för gatan, jag får några applåder och han får skällsord över sig.

Nu känner jag mig genast mycket piggare och friskare igen.

Telefonsamtal.

Martin kallisti: Du hade fel i din blogg och jag rättade dig.
Jag: Ja! Jag hade missat den där detaljen, det var bra att du sa till så att jag kunde lägga till den.
Martin Kallisti: Men du hade fel och jag rättade dig!
Jag: Ja, jag hade missat det där.
Martin Kallisti: Du hade fel och jag rättade dig i din blogg.
Jag: Ja.
Martin Kallisti: Du hade fel och jag hade rätt.

Hanna: "Max, jag gillar verkligen inte djur. Men vi kan skaffa en hamster när vi flyttar ihop, det går bra."

Mamma kommer in i köket.

Kjerstin: "Men om ni skaffar en hamster så kan ni inte skaffa barn, de tror nämligen att det går ett virus bland gnagare som bland annat orsakar barndiabetes och plötslig spädbarnsdöd."

Hanna: "Hoppsan! Vad väljer vi då Max, vad väljer vi? Barn eller hamster? Hamster eller Barn?"

Max: "En hamster lever i och för sig högst tre år."

Hanna: "Sant! Då kan vi testa och se om vi är tillräkligt ansvarsfulla för att skaffa barn också, med hamstern, alltså. Fast det blir visserligen lite fel eftersom att en hamster är så liten. Men vi får kanske göra så att vi tänker att vi ska ha tillräkligt många hamstrar så att det matchar det ickeexisterande barnets förmodade storlek? Några hamstrar vid det förmodade spädbarnsstadiet, sedan fler hamstrar eftersom att barnet skulle växa. Det borde vara rätt!"

Kjerstin: "Då måste ni byta blöjja på allihop också!"

Hanna: "Va? Nej? Det blir ju fel, vi får givetvis lägga in alla hamstrar i en och samma blöja, annars blir det ju inte helt korrekt!"

Max: "Vad händer om man parar en snigel med en... en..."

Fullkomlig tystnad. Max ser besvärad upp. Han rynker på näsan och tar ett nytt bloss på cigaretten.

Max: "Fan också! Nu förstörde jag hela poängen! Vad händer om man parar en socialsekreterare med en taliban?"

Hanna: " Eh, en snigel?"

Max: "Hahaha! Nej, en mördarsnigel!"

Han flinar nöjt.

Det här är Kristoffer Ahlbom och Ulf von Roth, men det bör ni redan veta. Faktum är att de är de första viktiga personerna på Stureplan som jag själv känt igen under min mingelfotografkarriär.

Jag sa detta till dem, de fattade ingenting. Jag tänkte att de kanske skulle bli smickrade, men icke.

Men i alla fall. Efter att jag plåtat någon brukar jag alltid roa mig med att zooma in riktigt nära på deras hud, riktigt riktigt nära. Det är en slags terapi. Tänk på det om jag fotar er, jag zoomar in riktigt nära på alla era porer och utvärderar er in i det minsta lilla. Tänk hemskt gärna på det.




Sedan zoomar jag in på Kristoffer Ahlbom. Min första tanke är: "Han ser ju helt retuscherad ut!" Max Bergå hinner dock säga det högst allra först.

Kristoffer Ahlbom har ingen acne, inga ringar under ögonen, inga påsar, inga rynkor och ej heller några porer. Han är helt fri från alla porer. Han ser ut som att han går på SPA varje dag, äter hundra vitamintillskott och dessutom ligger till och med glanset i pannan helt jämnt och slätt, som i en färdigretuschad bild.



Jag förstår ingenting.
Jag har inte rört hans ansikte det minsta lilla.
Det förefaller mig extremt onaturligt, jag har aldrig, efter alla de hundratals jag fotat, sett något liknande.