Jag har världens äckligaste hosta. Man hör verkligen hur slemmet kastas upp i halsen och formas till bollar i munnen när jag hostar. Jag hostar hela tiden och det känns som att mina lungor ska vändas ut och in. Alla tittar på mig som om att jag håller på att dö. De är oroliga. De undrar om jag mår dåligt. De ställer sig flera, flera meter ifrån mig och

Nu har det varit så här i typ en och en halv vecka, och inte blir det bättre heller. Jag känner mig inte sjuk förövrigt, nä, för själva förkylningen hade jag för längre sedan.

Men vet det här. Om man rökt ett tag och sedan blir förkyld så får man skithelveteshostan i åtsminstonde tre veckor. Du är inte sjuk eller något, men du lider, du måste käka en massa Bromhexin trots att du är frisk för att få upp slemmet, annars kan du inte andas.

Och det är en jävligt dum sak med att röka. En av många.

Börja inte röka. Det är varken tufft, sexigt eller snyggt. Det är faktiskt bara äckligt rakt igenom. Och töntigt. Det är bara töntar som röker.

Jag har haft en del tvångstankar genom livet.

Jag lyckades få bort alla tvångstankar av mig själv. Innan lydde det att jag skulle komma till helvetet och lida och bli torterad för evigt om jag inte lydde dem (det är det tvångstankar går ut på, en stark vanföreställning om att något förjävligt kommer hända om man inte utför dem) och eftersom att jag, faktiskt, är djupt troende kristen så kändes det väl inte sådär... skitbra. Om man ska säga så.

Bara att göra, liksom.

Sedan lyckades min kropp utarbeta en alldeles strålande självförsvarsmekanism. Jag började helt enkelt att spy varje gång jag utförde en tvångstanke. Lite lustigt, kanske, men så var fallet. Men tänk dig att vara fast i tvångstankar hur många timmar av dygnet som helst, okej? Kroppen gav efter. Det var en jävla panik. Mådde illa. Sedan började jag kräkas.

Undvika att stiga på A-brun? Spy. räkna bilnummer? Spy. Räkna alla kort i poker med tre lekar? Spy. Gå med perfekt mellanrum mellan kanterna på gatustenarna? Spy. Och så vidare. Det blev fysiskt ohållbart att fortsätta ha tvångstankar, om man ska säga så.

Det var helt enkelt briljant. Och efter någon månad var alla putts väck.

FÖRUTOM TVÅ.
Två jäklar.

Och de ska jag berätta om senare.
Nu ska jag sova.

Idag har jag haft mycket lågt blodsocker. Carl M, min chef, på det där onda stället kallat för Stureplan, ni vet, ville att jag skulle gå till Guldknappen, dricka lite champagne, skriva, det där. Det ville dock inte jag. Jag började låta som när jag gnällde på min pappa. Tänk er, pipig, utdragen och smått nasal röst.

Neeeej, jag viiihihiiiiill inte....!



Sedan tänkte jag. Carl! Han är faktiskt väldigt lik min pappa.

Igår när jag gick hem längs Götgatan med Katta så kom det en jobbig kille. Han frågade om han fick följa med oss. Vi sa "nej". Han tog tag i Kattas axlar, han tog tag i mina händer, vi avlägsnade hans händer. Han följde med oss hela vägen upp. Varav han grabbar tag i min  stjärt.

Inte okej.

Jag blir arg och börjar skrika på honom. "Så dä får man inte göra din jävla idiot!" och så vidare. Han slår till mig, han spottar mig i ansiktet. Jag spottar tillbaka. Han tar fram en mobilladdare med en sådan där tung kloss. Slår mig med den. Jag tar tag i den. Sliter. Han blir sur för att han vill ha tillbaka "sina prylar".

Men eh nej, det får han knappast. Så det blir dragkamp, och tvist. Och tillslut går den sönder. Killen är väldigt agressiv, men Katta ringer polisen! Så då springer killen upp för Klevgränd och ner för trapporna till Slussen. Borta.

Och sedan kommer polisen och vi gör en anmälan. Eller jag gör.
Inte för att jag är skadad, det är jag inte. Har lite ont i handen, men jag kan skriva utan problem. Men fan, fan vad jag är trött på att det där händer. Speciellt vid Götgatan händer det, när jag går hem, upp för Slussen. Då kommer det killar och taffsar och muckar.

Och polisen bekräftar det jag säger. Att det är mycket sånt på just Götgatan.
Men jag kommer i alla fall, i framtiden, anmäla det precis varje gång och lämna signalement.

För de här jävla grisarna, som tror att de kan bete sig hursomhelst mot tjejer och andra runtom, ja, de måste fanimej lära sig att nej, då får man skit. Tillslut ska varenda en av dem buras in eller få fett med böter. För vi tjejer ska visa att vi säger ifrån ordentligt, eller hur?

Så, polisanmäl, polisanmäl!

Är så himla less och trött på allt. Behöver en stimulerande förändring snarast. Tror jag vill flytta - BO SJÄLV IGEN. Saknar det en himla massa. Saknar att ha fullt ansvar för sina egna grejer, och inte vara beroende av andra eller påverkas av andra i hemmet. Saknar att inte kunna ha en egen, lugn oas.

För när man bor med andra så är man aldrig ensam. Folk ska alltid prata med en. Prata prata prata. Jag kan sitta och jobba och så ska någon berätta om hur otroligt fantastiskt bra pris det var på skinkan nere på Vivo, och så bryts hela koncentrationen och man måste börja om - och så fortsätter det, trots att jag regelbundet, varje dag, berättar för min omgivning att jag inte kan höra och läsa samtidigt. Har aldrig kunnat det. Min inneboende är likadan, det ska tydligen vara något neurologisk tjottahej (hej handikapp!)

Men förutom att man blir störd så får man aldrig vara ensam. Inget eget ställe att ligga och fisa på helt själv. Inget ställe att gå omkring näck och sjunga för högan alls. Ofta upplever jag att jag är mer avslappnad på mina kontor än i mitt hem, då jag ofta sitter ensam.

Saknar min lägenhet på Tideliusgatan. Eller den på Bastugatan, eller för all del - till och med boendet i Uppsala (kort, saftigt och gott, kan fortfarande inte hitta i stan dock).

Är överstressad med understimulerad på samma gång. Alltså.
Tips, någon? Tips på vad man ska göra?
Städa upp all skit hemma?
Måla?
Träna?
Göra något kreativt?

Ja, allt det vore bra, men hur satan kommer jag igång?