Flytt - Metrobloggen.se/hannafriden
JAG BYTER ADRESS NU!
metrobloggen.se/hannafriden
Så. Det är därför det varit lite segt den senaste tiden, men nu kör vi på för fullt! Jag har inga nya regler eller något, får göra precis vad jag vill. Men jag har en sak som spurrar mig lite mer: lön.Tacka fan för det.
Följ med mig nu. Uppdatera länkar och adresser. Imorgon lottar jag dessutom ut den där T-shirten som ni alla vill ha, så missa inte! Följ mig och gör mig galant, eller lämna mig blödande i min misär. Känns spännande, lite läskigt, men taggande. Allt på samma gång. Hejdå gamla bloggen, nu ses vi inte mer. Det har varit en fin tid.
Ni kan ju länka artikeln om det hela också om ni vill, så får vi fin spurr på det hela. Tack!
Arg-programmet söker: Vän av ordning
Jag vill ha en person som gillar att skriva lappar i programmet. Typ, så for någon glömmer att ta ut tvätten ur maskinen eller så. Eller när någon spelar musik, är dålig på att städa och så vidare.
Någon som verkligen tycker att det här med lappar är en grym grej.
Ni får gärna gilla att skriva långa lappar där ni på ett vad ni inbillar er är "subtilt" vis hånar mottagarna. Börja artigt, sedan stegvis hinta mer och mer på de skyldigas mindervärdiga gener, fullkomliga inkompetens samt ja... att de är respektlösa mot sin omgivning och lägger börda på andra och allt annat möjligt trams ni brukar vräka ur er.
Maila mig på: [email protected]
Skicka med en motivering. Högst 500 tecken. Är det över 500 tecken så blir jag arg och slänger det.
Någon som verkligen tycker att det här med lappar är en grym grej.
Ni får gärna gilla att skriva långa lappar där ni på ett vad ni inbillar er är "subtilt" vis hånar mottagarna. Börja artigt, sedan stegvis hinta mer och mer på de skyldigas mindervärdiga gener, fullkomliga inkompetens samt ja... att de är respektlösa mot sin omgivning och lägger börda på andra och allt annat möjligt trams ni brukar vräka ur er.
Maila mig på: [email protected]
Skicka med en motivering. Högst 500 tecken. Är det över 500 tecken så blir jag arg och slänger det.
Elsa Hosk och fabror Fester
Foto: Roland-Philippe Kretzschmar
Ibland blir man fotad tillsammans med en superlyckad fotomodell, i det här fallet Elsa Hosk, och man bara.... Ja. Sånt är livet. Jag lagrar min ångest bland rynkorna i pannan.
Jag ÄR Farbror Fester!
Omedvetet arg
Annika Marklund passade på att fota mig vid inspelningen av förra veckans program. Det blev fint. Och jag vet inte vad det är med den här bilden, men jag gillar den verkligen.
Jag undrar vad jag tänker på?
Jag ser koncentrerad ut. Lite argt fundersam. Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha varit arg. Vad var det jag tänkte på?
Jag gissar på att jag bara var sur på att mina byxor gled ner hela tiden. Kolla greppet. Uppryckningsgreppet. Vad arg jag var på mina byxor, ser jag nu. Men jag gillar ju de där byxorna! De är roliga. De är pisstajta i låren men aslösa runt buk och midja. En stor, tom påse, sedan astajta runt låren. Legendariskt dålig passform, men också mina favoritjeans.
Äckelprogrammet
Morgondagens program kommer att handla om äckel. Och när vi satt och funderade på vad som anses äckligt så kom man ganska snabbt fram till att det mesta som känns äckligt har med kroppen att göra, då specifikt saker som avlägsnats från en kropp. Som hår, saliv, snor, mens, bajs. Hår speciellt är något som få skulle säga var äckligt på någons huvud, men om det hamnar i din mat och fastnar mellan dina tänder så skulle du, med högsta sannolikhet, må illa.
Eller om du hånglar med någon? Du tycker inte att deras saliv är äckligt när ni rullar tunga, men ni skulle inte dricka ett glas med deras spott.
Nåja, vi ska diskutera äckel. Göra äckliga prylar. Ta upp typiska, äckliga grejer i "parrelationer" och situationer med ett one night-stand eller någon som du just börjat dejta. Kolla lite på om det är olika för tjejer och killar också, eller om det är ungefär detsamma.
Som Johan på ZTV sa:
"Nej, okej. Nej. Vi killar vill inte direkt höra om tjejer bajs, men vill ni verkligen höra om killars bajs, då?"
"..."
"Nej, precis!"
Näst-nästa program: ARG!
Okej, nästa vecka, alltså inte nu på onsdag så ska vi ha tema "arg". Vi ska ha en massa människor i studion som bara är skitförbannade på saker och vill argumentera emot det. Passande efter 1 maj, passande i komplement till våran lilla dag där alla demonstrerar artigt och gulligt.
Men, jag söker lite folk till programmet. Bland annat:
Någon som verkligen, verkligen hatar "Dagens outfit" och "modebloggare" rent generellt. Om du tror att du kan prata om det i TV och kan, enligt vad du anser, argumentera väl om det hela. Så maila mig. Bifoga även din argumentation.
En rimlig mängd tecken, tack. Klipp och klistra in i word och kör ett max på 500 tecken och det blir bra. Om du skriver skitlångt så kastar jag det i papperskorgen och kommer av princip utdöma dig som för mycket av en idiot för att argumentera om något alls. Tack!
Solkysst
Ah. Garanterad sommarvärme idag. Och huden luktar av det. Jag undrar varför man glömmer bort det där varje år, hur hud luktar efter att man suttit i solen. Det luktar lite bränt, men inte på ett äckligt vis. Bara lite... Ja. Luktar solkysst.
Eller, jag vet egentligen inte om jag gillar lukten i sig, men man tänker glada sommartankar direkt!
Eller, jag vet egentligen inte om jag gillar lukten i sig, men man tänker glada sommartankar direkt!
Middag på onsdag, David?
Man vet att man är internetstörd när man bokar upp en middag med en av sina bästisar som man inte träffat på sjukt länge genom bloggen, eller?
Onsdag kväll, David! Du, jag, mat och vin. Så ska vi ta igen oss ordentligt. Saknar dig, vännen. Puss.
Onsdag kväll, David! Du, jag, mat och vin. Så ska vi ta igen oss ordentligt. Saknar dig, vännen. Puss.
Var är min middag?
Jag sitter i övrigt här och förvirrad. Jag har inte fått någon middag ikväll. Den har inte dykt upp framför mig. Jag blir alltid förvirrad när det händer.
Se. Jag förväntar mig att den ska komma automatiskt. Att någon ska laga den åt mig. Alltid. Så jag kan sitta och undra när maten kommer och helt plötsligt så inser jag att ingen har någon plan på att laga middag åt mig och då grips jag av panik. Klockan är halv tio och jag har inte ätit middag. Det är fruktansvärt. Jag har även gått fram och tillbaka till kylen ungefär 10 gånger och varje gång har jag konstaterat att ingen ny, mystisk mat har dykt upp. Det finns ingen mat i kylen.
Det finns ingen mat i kylen, Hanna.
Jag vet inte hur jag ska göra, riktigt.
Jag vill inte handla mat. Jag vill inte laga mat.
Den ska stå här. Här. Rakt framför mig. Sedan ska jag äta den. Det är så det ska vara, helt enkelt.
För tillfället äter jag torra havregryn. Det är ingen grym mat.
Se. Jag förväntar mig att den ska komma automatiskt. Att någon ska laga den åt mig. Alltid. Så jag kan sitta och undra när maten kommer och helt plötsligt så inser jag att ingen har någon plan på att laga middag åt mig och då grips jag av panik. Klockan är halv tio och jag har inte ätit middag. Det är fruktansvärt. Jag har även gått fram och tillbaka till kylen ungefär 10 gånger och varje gång har jag konstaterat att ingen ny, mystisk mat har dykt upp. Det finns ingen mat i kylen.
Det finns ingen mat i kylen, Hanna.
Jag vet inte hur jag ska göra, riktigt.
Jag vill inte handla mat. Jag vill inte laga mat.
Den ska stå här. Här. Rakt framför mig. Sedan ska jag äta den. Det är så det ska vara, helt enkelt.
För tillfället äter jag torra havregryn. Det är ingen grym mat.
All work and no play
Nej. Jag tänker inte jobba idag. Skiter i det.
När jag jobbar så här mycket så blir jag grinig. Jag blir sur. Jag blir bitter. Då blir det jag gör inte särskilt bra. Nu tänker jag skita i att jobba och slappna av. Det känns jävligt bra, ska ni veta.
Bra beslut. GRYMT beslut!
I övrigt tänker jag börja schemalägga precis allt under mina dagar. Strötid är dålig tid, effektivisering och kraftryck. Sedan fritid. Mycket bättre än en massa ostrukturerat skit varje dag.
Alla dessa Johan
Jag undrar hur många Johan det finns. Jag har 23 i min mobil. Det är ganska många. Tycker jag nog.
Min lillebror heter Johan. Johan Erik Strömgren, fin vän sedan en tid tillbaka, heter Johan. En av mina redaktörer på ZTV heter Johan, Johan Jepson. En av mina andra bästa vänner heter Johan. Fyra killar jag dejtat heter Johan.
I min lågstadietklass gick det två Johan, kanske till och med tre. Kommer inte ihåg exakt.
Och så många man pratat med, jobbat med eller vet om heter Johan.
Det lustiga är att alla jag träffat som heter Johan också råkar vara fantastiska människor. Precis alla. Alla har varit omtänksamma. Alla har varit fina. Alla har varit fantastiska.
Jag undrar om det finns någon magi i namnet. Eller, jag vet inte. Men Johan är ett fint namn, och jag gillar folk som heter Johan.
Min lillebror heter Johan. Johan Erik Strömgren, fin vän sedan en tid tillbaka, heter Johan. En av mina redaktörer på ZTV heter Johan, Johan Jepson. En av mina andra bästa vänner heter Johan. Fyra killar jag dejtat heter Johan.
I min lågstadietklass gick det två Johan, kanske till och med tre. Kommer inte ihåg exakt.
Och så många man pratat med, jobbat med eller vet om heter Johan.
Det lustiga är att alla jag träffat som heter Johan också råkar vara fantastiska människor. Precis alla. Alla har varit omtänksamma. Alla har varit fina. Alla har varit fantastiska.
Jag undrar om det finns någon magi i namnet. Eller, jag vet inte. Men Johan är ett fint namn, och jag gillar folk som heter Johan.
Johan Lindqvist
Johan Lindqvist har börjat blogga igen. Det gör mig lycklig. Jag blev så ledsen förut när han stängde ner sin blogg, den har ändå varit en av mina absoluta favoriter sedan första gången vi sprang på varandra i Humlegården och skulle tävla i längdhopp.
Men nu är den uppe igen, och jag är glad.
kram Johan. Vore trevligt att springa på varandra snart igen.
Johans skrev
Johan Erik Strömgren! Här är shortsen du badade med hemma hos mig för några helger sedan. Jag har inte tvättat dem sedan dess, så det är lite som att jag går omrking med ditt skrev fast i mitt skrev ikväll. Hoppas du blir glad.
Paus
Ikväll blir det middag hemma hos Robert Grave! Känns bra, det var längesedan vi hängde nu. Ni vet hur det går i perioder med vänner? Man ringer och ses precis varje dag och sedan blir man galen, irriterad och vill kräkas över dem. Eller nej, kanske inte. Men man behöver omväxling. Nu har jag och Robert haft lite omväxling, och nu kan vi hänga igen, som de kära vänner vi är.
Varför skulle det här egentligen vara så fel i romantiska förhållanden, kan jag då undra? Att ta en paus alltså? Man gör det ju med vänner hela tiden, och det är aldrig en big deal. Men i förhållanden är det skrik och panik och helvete och allt är förskräckligt och det blir tjafs och det tar slut.
Helt orimligt, egentligen.
Man växlar ju dessutom vilka vänner man hänger med mest hela tiden. Det gör man. Är det helt orimligt att göra det här i romantiska förhållanden? Jag är visserligen lite väl avundsjuk av mig för att palla det, tror jag. Men det skulle helt klart hjälpa till. Jag dejtar ju aldrig någon mer än... tja, en och en halv månad innan jag känner mig panikslagen, trängd och vill dö. Så gör jag slut på något ofantligt osmidigt vis, och sedan ångrar jag mig några veckor senare. Oftast. Men då är det ju inte så mycket att göta åt det hela.
Tänk om man bara kunde ta pauser lite oftare. Utan problem. Kanske svira runt med någon annan ett tag. Vore fantatiskt.
Nä. Dusch nu. Och bajsa.
Varför skulle det här egentligen vara så fel i romantiska förhållanden, kan jag då undra? Att ta en paus alltså? Man gör det ju med vänner hela tiden, och det är aldrig en big deal. Men i förhållanden är det skrik och panik och helvete och allt är förskräckligt och det blir tjafs och det tar slut.
Helt orimligt, egentligen.
Man växlar ju dessutom vilka vänner man hänger med mest hela tiden. Det gör man. Är det helt orimligt att göra det här i romantiska förhållanden? Jag är visserligen lite väl avundsjuk av mig för att palla det, tror jag. Men det skulle helt klart hjälpa till. Jag dejtar ju aldrig någon mer än... tja, en och en halv månad innan jag känner mig panikslagen, trängd och vill dö. Så gör jag slut på något ofantligt osmidigt vis, och sedan ångrar jag mig några veckor senare. Oftast. Men då är det ju inte så mycket att göta åt det hela.
Tänk om man bara kunde ta pauser lite oftare. Utan problem. Kanske svira runt med någon annan ett tag. Vore fantatiskt.
Nä. Dusch nu. Och bajsa.
Vissa PR-människor...
Äh. Jag får alltid en massa mail av företag som vill sponsra med produkter till tävlingar. Och det är väl okej, att fråga alltså, men de har så sjukt mycket krav. Jag vill kräkas när jag ser deras krav. Först och främst så berättar de vad bloggläsarna kan vinna (alltid skit) och sedan säger de, som om de vore en skitstor ynnest från deras sida, att jag självfallet får en av produkterna själv. Så berättar de i ett pisslångt mail precis hur tävlingen ska se ut också.
Och vad jag undrar är... Hur kan företag förvänta sig att man ska lägga ner så mycket tid åt dem helt gratis? Att man ska sitta där och arrangera värsta tävlingen hipp som happ? Att de dessutom ska dirigera hur det ser ut på min blogg?
Men alltså, företag mailar mig helt seriöst och bara GODIS, TRE GODISPÅSAR. DU FÅR EN SJÄLV. Eller STRUMPBYXOR, en till mig och ett par som pris! Eller mobilväskor! Vem fan använder ens mobilväskor? Alltså allvarligt?
Nä. De som sköter PR åt de här företagen borde få sparken. Allvarligt. Att skriva en lång arbetsbeskrivning och säga "du får en mobilväska" är ju fan inget annat än förolämpande. Och jag hoppas inte att någon annan hoppar på det. Hade det varit något grymt som ett presentkort på en bra affär, ett snyggt smycke, en mobiltelefon eller en kamera hade det varit en helt annan grej.
Men att få en mobilväska för besväret? Nej. Det är större chans att jag skriver ut företagets namn och hånar dem på grund av deras fjanterier runt hela marknadsföringen än att jag antar ett sånt erbjudande. Vadfan liksom. Och så säger folk att bloggare får för mycket gratis och yaddayadda. Det får vi inte, däremot har vi en jävla massa PR-firmor efter oss hela tiden som förväntar sig att vi ska sköta deras jobb gratis för att de är lata, dumma jävlar.
Eller, än bättre. För att de vill kunna lata sig och tar för givet att alla med bloggar är dumma i huvudet. Trevligt. Jättejättetrevligt. Verkligen.
Och vad jag undrar är... Hur kan företag förvänta sig att man ska lägga ner så mycket tid åt dem helt gratis? Att man ska sitta där och arrangera värsta tävlingen hipp som happ? Att de dessutom ska dirigera hur det ser ut på min blogg?
Men alltså, företag mailar mig helt seriöst och bara GODIS, TRE GODISPÅSAR. DU FÅR EN SJÄLV. Eller STRUMPBYXOR, en till mig och ett par som pris! Eller mobilväskor! Vem fan använder ens mobilväskor? Alltså allvarligt?
Nä. De som sköter PR åt de här företagen borde få sparken. Allvarligt. Att skriva en lång arbetsbeskrivning och säga "du får en mobilväska" är ju fan inget annat än förolämpande. Och jag hoppas inte att någon annan hoppar på det. Hade det varit något grymt som ett presentkort på en bra affär, ett snyggt smycke, en mobiltelefon eller en kamera hade det varit en helt annan grej.
Men att få en mobilväska för besväret? Nej. Det är större chans att jag skriver ut företagets namn och hånar dem på grund av deras fjanterier runt hela marknadsföringen än att jag antar ett sånt erbjudande. Vadfan liksom. Och så säger folk att bloggare får för mycket gratis och yaddayadda. Det får vi inte, däremot har vi en jävla massa PR-firmor efter oss hela tiden som förväntar sig att vi ska sköta deras jobb gratis för att de är lata, dumma jävlar.
Eller, än bättre. För att de vill kunna lata sig och tar för givet att alla med bloggar är dumma i huvudet. Trevligt. Jättejättetrevligt. Verkligen.
Jag kan fanimej ingenting!
Snart till jobbet. Uff. Är lite traumatiserad av mardrömmar för tillfället. Ingen med sluskiga brain eating zombies eller sönervittrande tänder, direkt. Utan de är glada och käcka. Men hemska.
Jag har haft dem i två veckors tid nu. Alltid med olika människor och med olika grejer. Jag drömmer att vissa vänner och bekantskaper dyker upp, är skitglada, skrattar åt mitt arbete inom olika områden och konstaterar att det är skit, och sedan gör de mycket bättre ifrån sig. Alltid. Det kan vara någon gammal dagiskamrat som kommer in när jag spelar in mitt program, skrattar glatt, puttar ut mig och tar över min roll som programledare och så gör de det galant. Och jag stirrar, stirrar och stirrar och konstaterar att jag är helt värelös på allt jag gör. Att alla gör det bättre.
Det är väl inte riktigt den typen av drömmar som jag vill ha jst nu, just i och med att jag fortfarande känner mig ny i rollen och är väldigt osäker på min prestation. Då tänker man att man ska få slippa prestationsångesten när man sover, åtminstonde. Ladda om. Se en ny dag. Göra bättre ifrån sig.
Det senaste jag drömde inatt innan jag vaknade var att Viktor Barth-Kron satt i en mörk peruk framför min bärbara dator och skrattade glatt och läste upp "porlant acquisce" och stilade med att minsan alla borde veta vad det betydde och hur det uttalades. Har för mig att han sa att det betyder krämig korv, typ. Någon slags kryddig korv som man hackade och blandade med grädde, creme fraiche och en massa grejer. Basilika var med, tror jag också. Och han skrattade glatt. "Men Hanna, hahahaha, hur är det med språket egentligen? Det här är självklart. Du och ditt språk, alltså."
Men det var ju... Bara konstigt, egentligen. För inte fan bryr jag mig om vad det där betyder. Och eh, ja... fast han brukar ju säga så, i och för sig. Angående alla mina uttalsfel. Mina konstiga dialekter. Men äh... korv?
Jag har haft dem i två veckors tid nu. Alltid med olika människor och med olika grejer. Jag drömmer att vissa vänner och bekantskaper dyker upp, är skitglada, skrattar åt mitt arbete inom olika områden och konstaterar att det är skit, och sedan gör de mycket bättre ifrån sig. Alltid. Det kan vara någon gammal dagiskamrat som kommer in när jag spelar in mitt program, skrattar glatt, puttar ut mig och tar över min roll som programledare och så gör de det galant. Och jag stirrar, stirrar och stirrar och konstaterar att jag är helt värelös på allt jag gör. Att alla gör det bättre.
Det är väl inte riktigt den typen av drömmar som jag vill ha jst nu, just i och med att jag fortfarande känner mig ny i rollen och är väldigt osäker på min prestation. Då tänker man att man ska få slippa prestationsångesten när man sover, åtminstonde. Ladda om. Se en ny dag. Göra bättre ifrån sig.
Det senaste jag drömde inatt innan jag vaknade var att Viktor Barth-Kron satt i en mörk peruk framför min bärbara dator och skrattade glatt och läste upp "porlant acquisce" och stilade med att minsan alla borde veta vad det betydde och hur det uttalades. Har för mig att han sa att det betyder krämig korv, typ. Någon slags kryddig korv som man hackade och blandade med grädde, creme fraiche och en massa grejer. Basilika var med, tror jag också. Och han skrattade glatt. "Men Hanna, hahahaha, hur är det med språket egentligen? Det här är självklart. Du och ditt språk, alltså."
Men det var ju... Bara konstigt, egentligen. För inte fan bryr jag mig om vad det där betyder. Och eh, ja... fast han brukar ju säga så, i och för sig. Angående alla mina uttalsfel. Mina konstiga dialekter. Men äh... korv?
porlant acquisce
Tänker lite på det här med de nya grejerna man måste fylla i för att lägga en kommentar på blogg.se
Fick just "porlant acquisce".
Vad fan betyder det? Jävla låtsasord.
Fick just "porlant acquisce".
Vad fan betyder det? Jävla låtsasord.
Jag åldras uppenbarligen bakåt
Jag har återfunnit mitt legg. Det känns skönt. Men det hjälper inte hela vägen, ska ni veta. Igår kom jag exempelvis knappt in på en artonårskrog med motiveringen att jag såg väldigt, väldigt ung ut. Det är inte det att jag inte är lik mig på mitt legg, det är jag. Det är bara det att alla vill hävda att jag ser äldre ut på legget än i verkligheten och därför kan det rimligtvis inte röra sig om samma person, utan om typ en storasyster.
Men det är ju sant. Jag ser väldigt mycket äldre ut på bild än vad jag gör i verkligheten. Jag ser det själv och andra ser det. Jag kan tänka mig att många i den här bloggen har svårt att förstå när jag skriver sådanna här saker, men både jag och mina vänner har konstaterat att jag ser många år äldre ut på bild än i faktiska livet. Men så blir det när man är en van posör, man är inte helt lik sig i verkligheten. Man vänder de sidor till som man ser som mest attraktiva, och med mig innebär detta snett nerifrån så att mina käkben står fram så klart och tydligt som bara möjligt. Det får mig dessutom att se längre ut. Och äldre. Mer vuxna drag.
Men jag har äppelkinder. Jag har ett hjärtformat ansikte. Jag har ett ganska så barnsligt och busigt leende. Jag ser inte dryg ut, jag ler och jag skrattar och jag springer runt som om jag hade ADHD. Jag hoppar och skuttar och kan inte sitta still en längre period. Jag har kiss och bajshumor och slänger hela tiden ur mig sjukt opassande saker.
Det enda som räddar mig är förmodligen min röst. Den är låg och lite raspig. Djup men lite hes. Det är en vuxen röst, det är det garanterat.
Men ja. Att knappt komma in på en krog där jag garanterat var en av de äldsta gästerna är ju... lustigt. Speciellt senare på kvällen då en annan vakt stog vid dörren och jag var ute för att röka, och när jag skulle gå in igen så blev jag knappt insläppt eftersom att han var helt övertygad om att jag plankat in! Vafan liksom! Jag var en av de äldsta gästerna! Förutom det så blev jag leggad flera gånger i BAREN. I BAREN.
Det roliga är att problemet eskalerar för varje gång. När jag var 16 kunde jag gå in vart som helst och ingen ifrågasatte att jag skulle vara under 20. De flesta trodde att jag var 21, just by looking at me. Men efter 18 så började det... Ja. Det är som att jag åldras bakåt. Jag hade till och med små fina rynkor vid ögonen förut, och det har jag inte längre.
Jag åldras alltså bakåt. Förutom mitt hår, som faktiskt börjar få en lätt nyans av mörkgrått i sig. Är det här någon slags sjukdom, eller? Kommer jag att sluta som ett embryo? Äsch.
Men det är ju sant. Jag ser väldigt mycket äldre ut på bild än vad jag gör i verkligheten. Jag ser det själv och andra ser det. Jag kan tänka mig att många i den här bloggen har svårt att förstå när jag skriver sådanna här saker, men både jag och mina vänner har konstaterat att jag ser många år äldre ut på bild än i faktiska livet. Men så blir det när man är en van posör, man är inte helt lik sig i verkligheten. Man vänder de sidor till som man ser som mest attraktiva, och med mig innebär detta snett nerifrån så att mina käkben står fram så klart och tydligt som bara möjligt. Det får mig dessutom att se längre ut. Och äldre. Mer vuxna drag.
Men jag har äppelkinder. Jag har ett hjärtformat ansikte. Jag har ett ganska så barnsligt och busigt leende. Jag ser inte dryg ut, jag ler och jag skrattar och jag springer runt som om jag hade ADHD. Jag hoppar och skuttar och kan inte sitta still en längre period. Jag har kiss och bajshumor och slänger hela tiden ur mig sjukt opassande saker.
Det enda som räddar mig är förmodligen min röst. Den är låg och lite raspig. Djup men lite hes. Det är en vuxen röst, det är det garanterat.
Men ja. Att knappt komma in på en krog där jag garanterat var en av de äldsta gästerna är ju... lustigt. Speciellt senare på kvällen då en annan vakt stog vid dörren och jag var ute för att röka, och när jag skulle gå in igen så blev jag knappt insläppt eftersom att han var helt övertygad om att jag plankat in! Vafan liksom! Jag var en av de äldsta gästerna! Förutom det så blev jag leggad flera gånger i BAREN. I BAREN.
Det roliga är att problemet eskalerar för varje gång. När jag var 16 kunde jag gå in vart som helst och ingen ifrågasatte att jag skulle vara under 20. De flesta trodde att jag var 21, just by looking at me. Men efter 18 så började det... Ja. Det är som att jag åldras bakåt. Jag hade till och med små fina rynkor vid ögonen förut, och det har jag inte längre.
Jag åldras alltså bakåt. Förutom mitt hår, som faktiskt börjar få en lätt nyans av mörkgrått i sig. Är det här någon slags sjukdom, eller? Kommer jag att sluta som ett embryo? Äsch.
Vinn våra "egendesignade" t-shirts
Igår gjorde jag och Sofia Dahlén tröjor i programmet! Nu kan ni vinna dem.
T-shirten jag har på mig är i storlek 42 och kan antingen användas som en kort klänning eller en lång t-shirt. Den kan sitta löst eller tajt beroende på hur man vill ha det. Sofias T-shirt är i storlek 38 och är ganska stretchig!
Om du vill vinna dem, gå in här!
Inspiration
Har blivit sjukt taggad av kvällens program! Hela grejen med att rita på T-shirts och måla på klänningar. Verkligen. Har rotat fram en massa sunkiga hemmatischor som man bara använder när man städar för att klottra på. Bara köra och skita i hur det blir, skita i proportioner, balans och att det blir snyggt. Det värsta som kan hända är att den fula tischan blir ännu fulare, liksom.
Men sedan kom jag på en grej till Bloppis.nu! Jag har inte så mycket kläder jag vill sälja, ändå. Jag skulle ha svårt att sätta ett högt pris på något jag själv inte gillar, och för struntsummor här och var tycker jag inte att det är värt det asnödiga besväret att hålla på att packa in, gå till posten, skicka, jiddra. Har inte tid med sånt. Men man skulle ju kunna göra tischor, däremot! Jag ritar hela tiden, varför inte på klädesplagg? Då skulle det vara värt besväret bara för att det vore pirrigt och roligt för mig att se folk ha dem på sig. Inte så mycket för pengarna.
Förut har jag snackat med folk om att trycka T-shirts, men jag har inte tid med sådanna projekt alls. Har alldeles för mycket att göra hela tiden, tyvärr. Men en spontan grej då och då, däremot! Utan krav och grejer. Asnajs, faktiskt.
Nu kanske inte någon skulle köpa en tischa med en deformerad punkarbrud som håller i en ful nalle och som det dessutom stod BAJS på minst 50 gånger, men... Eller kanske? Skulle ni?
Dagens outfit
Kavaj: Stella McCartney by H&M
Blus: Monki
Klänning: Monki
Jeans: H&M
Skor: Second hand, Myrorna
Ring: Gina Tricot
Armband: Present någonstans ifrån...
Jag kan berätta för er att jag blir väldigt ledsen när jag sparar filer som JPG och pixlarna blir grötiga och färgerna dör. Men det är livet. Fint ändå, trivdes idag.
Till er med frågor om tröga magar
Väldigt många skriver till mig ofta angående deras tröga magar och vad de ska göra åt det. A och O är självfallet en bra kost (och bra kost för dig behöver inte vara samma sak för någon annan, våra magar fungerar olika och vi är olika tröga) avslappning och att man rör på sig. Men ibland bråkar det ändå.
Många frågor om bra laxermedel. Men nej, nej och återigen nej. Undvik laxermedel till varje pris. Laxermedel ska enbart tas om man har en långvarig förstoppning. Det är inte bra för tarmsystemet och du kommer känna av de negativa effekterna på en gång. Tarmretande saker ska man överlag undvika om man på något sätt eller vis upplever att man har en bråkig tarm.
Det finns däremot andra hjälpmedel. Om du är trög för att du saknar fibrer så är inolaxol ett alternativ, det är fruktfibrer som ökar volymen på avföringen i tarmen och gör det smidigare. Jag använder inte Inolaxol själv, då det är helt fel alternativ för mig. Och du ska inte ta det om du redan är förstoppad, utan snarare i förebyggande syfte.
Själv så upplever jag att Laktulos och olja (rapsolja, helst) är bra alternativ. Det fungerar som glidmedel för tarmen. Laktulos finns på Apoteket och är en sirap som verkar som glidmedel i tarmsystemet. Det här kan du använda dig av dagligen. Något som jag dock upplever fungerar bättre men som kanske inte är ett alternativ för samtliga är att dra i sig stora mängder olja. Det sätter garanterat spurr på tarmen. Fett är något som tarmarna behöver för att fungera ordentligt, och i stora mängder så kan det rädda vilken nödsituation som helst och du slipper den skadande effekten som laxermedel ger. För vissa kan det räcka med en matsked, andra kan behöva mycket mer. Men dra aldrig i dig mer än en matsked åt gången, då du garanterat spyr om du får för mycket koncentrerat fett i tarmen på en gång (been there, done that). Dela hellre upp det längst med dagen.
Men, bäst av allt är självfallet det som jag nämnde längst upp, och vi är som sagt alla olika. Det är helt normalt att gå på toa tre gånger om dagen, precis som det är helt normalt att gå på toa en gång var tredje dag. Det räknas inte som en förstoppning förens det gått fyra dagar.
Och, låt mig återigen poängtera att laxermedel ska undvikas så ordentligt man bara kan. Det är inte bra för tarmen, och bara efter några användningar så blir tarmen tillräkligt retad för att hela tarmfunktionen ska sättas ner än mer. Det vill du inte. Om du absolut måste använda laxermedel så föreslår jag ett rektalt alternativ som exempelvis minilax, då det enbart påverkar ändtarmen och inte hela matsmältningssystemet.
Många frågor om bra laxermedel. Men nej, nej och återigen nej. Undvik laxermedel till varje pris. Laxermedel ska enbart tas om man har en långvarig förstoppning. Det är inte bra för tarmsystemet och du kommer känna av de negativa effekterna på en gång. Tarmretande saker ska man överlag undvika om man på något sätt eller vis upplever att man har en bråkig tarm.
Det finns däremot andra hjälpmedel. Om du är trög för att du saknar fibrer så är inolaxol ett alternativ, det är fruktfibrer som ökar volymen på avföringen i tarmen och gör det smidigare. Jag använder inte Inolaxol själv, då det är helt fel alternativ för mig. Och du ska inte ta det om du redan är förstoppad, utan snarare i förebyggande syfte.
Själv så upplever jag att Laktulos och olja (rapsolja, helst) är bra alternativ. Det fungerar som glidmedel för tarmen. Laktulos finns på Apoteket och är en sirap som verkar som glidmedel i tarmsystemet. Det här kan du använda dig av dagligen. Något som jag dock upplever fungerar bättre men som kanske inte är ett alternativ för samtliga är att dra i sig stora mängder olja. Det sätter garanterat spurr på tarmen. Fett är något som tarmarna behöver för att fungera ordentligt, och i stora mängder så kan det rädda vilken nödsituation som helst och du slipper den skadande effekten som laxermedel ger. För vissa kan det räcka med en matsked, andra kan behöva mycket mer. Men dra aldrig i dig mer än en matsked åt gången, då du garanterat spyr om du får för mycket koncentrerat fett i tarmen på en gång (been there, done that). Dela hellre upp det längst med dagen.
Men, bäst av allt är självfallet det som jag nämnde längst upp, och vi är som sagt alla olika. Det är helt normalt att gå på toa tre gånger om dagen, precis som det är helt normalt att gå på toa en gång var tredje dag. Det räknas inte som en förstoppning förens det gått fyra dagar.
Och, låt mig återigen poängtera att laxermedel ska undvikas så ordentligt man bara kan. Det är inte bra för tarmen, och bara efter några användningar så blir tarmen tillräkligt retad för att hela tarmfunktionen ska sättas ner än mer. Det vill du inte. Om du absolut måste använda laxermedel så föreslår jag ett rektalt alternativ som exempelvis minilax, då det enbart påverkar ändtarmen och inte hela matsmältningssystemet.
Kvällens program: Kockduellen, fast med kläder!
I kvällens program så kommer vi att fokusera på kläder. Inte på vad som är trendigt eller vad du måste ha, utan vad du kan göra med dem.
Frida Fahrman och Anna Åkesson kommer till studion och ska med hjälp av second hand, nytt, en del från min garderob och kläder från deras eget håll stylat något visuellt och vågat som man kanske inte tänkt på i vanliga fall. De kommer också behöva integrera tre objekt var som inte vanligen hör hemma i en outfit.
Vi kommer att prata om olika tips, hur det är att vara stylist och modeskribent, vad de inspireras av och hur de började i branschen.
Förutom det så kommer jag och Sofia Dahlén ha en pysselhörna där vi visar upp hur du enklast gör egna snygga tryck på kläder utan tillgång till dyra material. Förutom att vi går in på det tekniska och berättar vilka färger du kan använda för olika material för bäst hållbarhet så får du tips hur du kan få till snygga, konstnärliga motiv även om du vanligtvis inte ens kan rita en proper streckgubbe! Vi kommer bland annat att göra varsin T-shirt som ni som tittare kommer att kunna vinna!
I pysselhörnan kommer vi även att ge lite tips på vad du kan göra med allehanda gamla plagg för att de ska kännas roliga igen, utan att behöva pynga ut en hejdlös massa pengar på en ny garderob!
Temat på programmet är alltså kreativitet, återvinning och skaparglädje.
Ett modeprogram som snarare liknar kockduellen och Äntligen hemma än någonting annat.
Hoppas ni kommer att titta, klockan 22:00 på ZTV!
Frida Fahrman och Anna Åkesson kommer till studion och ska med hjälp av second hand, nytt, en del från min garderob och kläder från deras eget håll stylat något visuellt och vågat som man kanske inte tänkt på i vanliga fall. De kommer också behöva integrera tre objekt var som inte vanligen hör hemma i en outfit.
Vi kommer att prata om olika tips, hur det är att vara stylist och modeskribent, vad de inspireras av och hur de började i branschen.
Förutom det så kommer jag och Sofia Dahlén ha en pysselhörna där vi visar upp hur du enklast gör egna snygga tryck på kläder utan tillgång till dyra material. Förutom att vi går in på det tekniska och berättar vilka färger du kan använda för olika material för bäst hållbarhet så får du tips hur du kan få till snygga, konstnärliga motiv även om du vanligtvis inte ens kan rita en proper streckgubbe! Vi kommer bland annat att göra varsin T-shirt som ni som tittare kommer att kunna vinna!
I pysselhörnan kommer vi även att ge lite tips på vad du kan göra med allehanda gamla plagg för att de ska kännas roliga igen, utan att behöva pynga ut en hejdlös massa pengar på en ny garderob!
Temat på programmet är alltså kreativitet, återvinning och skaparglädje.
Ett modeprogram som snarare liknar kockduellen och Äntligen hemma än någonting annat.
Hoppas ni kommer att titta, klockan 22:00 på ZTV!
Pissfan666
Aha! Fel på hissjäveln också! Jag bor på fjärde våningen, källaren ligger tre våningar under entrévåningen. Så det blir åtta våningar totalt. Sju våningar upp och ner, fram och tillbaks med tung tvätt hela kvällen, alltså. Skitkul.
.
Hurra!
Är verkligen glad just nu. Ni anar inte.
.
Hurra!
Är verkligen glad just nu. Ni anar inte.
Hamstercancerbajs på min kudde
Är sjukt trött och anal just nu. Jag överväger hur jag ska bli pigg igen. Mat kan garanterat vara en femma, men inte sådär mycket att man hamnar i en matkoma. Då är jag körd. Men mat måste jag ha. Sedan måste jag vara i tvättstugan om 20, och det suger runkbulle, för jag hatar att tvätta och sortera och dona. Det gör mig deprimerad.
Fast jag skulle kunna städa. Det står fortfarande en flaska kava och några ölflaskor i mitt sovrum sedan festen. Det är nog lite äckligt. Sedan ligger det en kudde som är marinerad med spya utanför mitt fönster också, på taket, som en okänd sextonåring jag aldrig förut träffat valde att dekorera med en mycket märklig spya. Torrt rött ris. Aldrig sett en sådan spya. Det påminde mig om min gamla hamster Kajsa. Det såg lite ut som hennes bajs när hon var döende i cancer. Formen och sättet det rörde sig var som hennes bajs alltid var. Men färgen var garanterat Kajsas cancer.
Fräscht att spy saker som ser ut som hamstercancerbajs.
Jaja. Städa och bli pigg.
I want it that way feat. Thomas Grabe
Åh, Thomas Grabe, redaktör på Stureplan och gammal kollega till mig när jag satt där (eller fortfarande när han korrar mina texter) har alltid varit så otroligt pojkbandssöt. Riktigt, riktigt pojkbandsmaterial. Otroligt charmig och snygg, bra gener där, måste man ändå påstå.
Här sjunger han I want it that way med Brian Littrell i Backstreet Boys. The moment of his life, liksom. Och helt fantastiskt fint. Det är ditt kall, Thomas! Kör!
Jag kan knappt komma in på mitt eget jobb
Musikgymnasiet Rytmus ligger i samma byggnad som ZTV och TV 8:s redaktion, men några våningar upp, samma port. Väldigt ofta när jag ska gå in på våra kontor så är det andra, äldre personer som ska in samtidigt, inte sällan från andra delar av huset där andra avdelningar på MTG sitter. Den här situationen har inträffat otaliga gånger, nu.
Okänd människa öppnar dörren med nyckelbrickan, jag kommer efter, tar emot dörren och säger "Tack".
Okänd människa: Ska du verkligen in här?
Jag: Ja...
Okänd människa: Du ska inte upp då? Gymnasiet är där uppe.
Jag: Alltså, nä. Jag jobbar här.
Okänd människa: Jaha! Du är praktikant. Vad roligt!
Jag: Äh...
Okänd människa: Är det spännande att få jobba här? Få se hur det fungerar med TV?
Jag: Alltså, jag är programledare. Jag har ett eget program. Det heter ZTV presenterar Hanna Fridén!
Okänd människa: Eh, oj...
Jag: Jag vet. Jag ser ut som en liten skitunge. Händer hela tiden. Du är inte den första. Men får jag komma in nu?
Okänd människa: Eh, ja, förlåt!
Jag: Tack.
Jag vet inte om jag tycker att det är så lustigt längre. Jenny Seth föreslår att jag ska börja säga: "Ursäkta, men ska du verkligen in här? Vi gör faktiskt ungdoms-TV här. Pensionärsstråken ligger där borta. Stick!"
We sooo evul
Jag tycker att Bloggkommentatorerna är roliga. Och de brukar skriva fint om mig, vilket alltid är tacksamt. Nu har de skrivit om Bloppis.nu och det roliga med det är väl framförallt hur upprörda somliga av deras läsare blir av det hela!
Lås oss citera!
"Jag skulle nog kalla det för en onani i sin egen påhittade förträfflighet..."
Hotness.
"Jag vet inte vad jag blir mest upprörd över. Att deras redan överfulla garderober kan fyllas på ytterligare nu när de kan sälja sina leftovers till oss vanliga dödliga. Eller att alla plagg är så yttepyttesmå i storlekarna att jag inte själv kan handla..."
Sandra
"då borde de verkligen skänka pengarna till välgörenhet"
Catya
Jag vet inte vad jag tycker är roligast, personen i fråga som anser att det är ett egocentrisk utövande som kan liknas vid onani att sälja sina kläder (herremingud, det har jag aldrig tänkt på när jag går in på second hand-butiker! Säljarna går kanske runt i vrårna i butiken och tokonanerar när de ser att folk gillar deras kläder! Oh my!) Vi måste genast se till att stänga ner Tradera, E-bay och alla provisionsbaserade second hand-butiker! Det här måste vara ett bud från Satan!
Sedan är det roligt med det här om "vanliga dödliga". Som om vi skulle sätta oss över andra. Typ anse att det var en ära för andra att bära våra kläder. Hej fantasi. Hej, bli förtfattare till barnfilm med knasiga ondingar. Modebloggare måste ju absolut vara THE spawn of Satan, SatanHitler666! IT IS AN HONOUR FOR YOU TO EVEN BREATHE THE SAME AIR AS I DO. Eh.
Sedan det där om välgörenhet är också en lustig grej. Jag vet inte varför folk tar för givet att vi har skitmycket pengar, men jag vet att i alla fall några på sajten är studenter och lever på studentbudget. Jag själv har en högst normal inkomst. Vi är inte direkt Beyoncé som kan sälja saker på skoj, vi är normala tjejer.
Och tänk, det enda som behövs för att spurra den här typen av reaktioner är det faktum att vi alla bland annat går ut på Stureplan (som inte är dyrare än söderkrogar, mind you) och att vi, ja, ser bra ut. Det måste vara den största faktorn av ondska. Intressant, det där.
Nåja. Jag kommer i alla fall sälja av mina kläder som jag växt ur nu när jag gått upp 15 kg. Har en massa skitfina kläder i garderoben som bara hänger för att jag antingen inte kan få på mig dem eller för att de helt enkelt ser alldeles för tajta ut . Jag har svårt att se den förträffliga ondskan och egocentreringen i det hela, faktiskt.
Jag bygger en bit poesi och tanke
Jag hatar poesi. Hatar det.
Men det finns faktiskt stunder i livet som även jag kan göra till poesi. Stunder man aldrig glömmer.
En sådan stund var när jag och Sofia Dahlén går upp från tunnelbanen vid Skanstull på väg till Roberts fest. Vi går fram till spärrarna och jag stannar. Folk har just inpasserat och det lyser röda kryss istället för grönt för förbipassage.
Jag lyfter armarna och säger: "Det är bara röda kryss överallt. Jag vet inte var jag ska ta vägen".
Och precis i den stunden kände jag att det var precis så jag känner inför mitt liv. Det är bara röda kryss överallt. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Men de röda kryssen blev till grönljus och vi kunde enkelt gå förbi. Och det är så det är. Och jag ska inte haka upp mig vid saker just nu, saker som känns tvungna för stunden. Måsten. Prestationsångest. Krav.
Jag är 22. Det är helt okej.
Det är lång tid kvar.
Men det finns faktiskt stunder i livet som även jag kan göra till poesi. Stunder man aldrig glömmer.
En sådan stund var när jag och Sofia Dahlén går upp från tunnelbanen vid Skanstull på väg till Roberts fest. Vi går fram till spärrarna och jag stannar. Folk har just inpasserat och det lyser röda kryss istället för grönt för förbipassage.
Jag lyfter armarna och säger: "Det är bara röda kryss överallt. Jag vet inte var jag ska ta vägen".
Och precis i den stunden kände jag att det var precis så jag känner inför mitt liv. Det är bara röda kryss överallt. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Men de röda kryssen blev till grönljus och vi kunde enkelt gå förbi. Och det är så det är. Och jag ska inte haka upp mig vid saker just nu, saker som känns tvungna för stunden. Måsten. Prestationsångest. Krav.
Jag är 22. Det är helt okej.
Det är lång tid kvar.
Hannas Nattbok
Ni glömmer väl inte bort att läsa Hannas Nattbok på Stureplan.se? Min dokumentering av veckans uteliv.
Ni kan bland annat läsa om hur Karin Winther slår mig halvt sönder och samman på Riche. Karin är en fin tjej. Och JÄVLIGT mycket starkare än vad hon ser ut!
Jag är en dum gråtfontän
Jag har ett drag som jag ser som förbannat oattraktivt. Eller, jag kan inte rå för det, så om det inte vore för andras reaktioner på det hela så skulle det inte spela någon roll, men problemet är att jag börjar gråta skitlätt. Det är inte det att jag tar mer illa vid mig än andra, vilket många tolkar det som och faktiskt, inte helt ovanligt, hånar mig för, utan det är bara det att den minsta lilla känsla som är mer än den vardagliga apatin sätter igång gråtfontänen.
Jag har undrat och undrat vad det beror på, men tydligen så är det en hel del andra kvinnor i min släkt som har samma grej. Jag börjar böla när jag är arg, ledsen, upprörd, glad eller lycklig. När jag lyssnar på musik som berör mig så börjar jag böla. När jag läser en bok och något glatt eller ledset händer så börjar jag böla. Blir jag arg så börjar jag böla. Jag kan till och med börja böla av viss kritik även om jag vet att den är befogad och egentligen inte blir så upprörd av den - Bara för att den sätter igång en känslomässig reaktion.
Men jag gillar adrenalin. Det gör jag. När jag blir förbannad och känner mig aggressiv så börjar jag inte gråta. Jag föredrar att vara förbannad, alltså. Inte på grund av mina egna känslor, utan snarare vad folk säger om man börjar gråta. Att man är löjlig. Svag. Känslig. Allt det där. Och börjar man bli lite tårögd på grund av den där automatiska, fysiska funktionen som jag inte för mitt liv kan rå för - då känner jag mig löjlig. Förnedrad. Hemsk. Och det kan i sin tur spurra riktigt jobbiga känslor och göra mig ledsen på riktigt.
Jag har exempelvis börjat gråta på en hel del arbetsplatser helt utan rimliga skäl. Orimliga skäl för andra, alltså, för mig är det ju som att det skulle börja klia lite i min arm - det är automatiskt och inte på något sätt allvarligt. Som ett leende eller en nysning. Men reaktionerna på gråten däremot, och hur allvarligt gråten tolkas, det är ett problem.
Och jag kan förklara det här hundra gånger men det går inte in. Det går aldrig in hos folk. Men jag antar att deras reaktion på gråten är lika automatisk som mina känsliga tårnerver. Och det, det är ett jävla problem.
Fan, mina ögon börjar ju läcka av allt möjligt annat också. De kan börja rinna för att det är kallt, varmt, på grund av lukt, minsta lilla ögonirritation sätter igång ett vattenfall och så vidare. Mina skitögon. Hatar dem.
Har någon av er samma problem? Vore väldigt skönt att känna igen sig lite i det här, tycker jag.
Jag har undrat och undrat vad det beror på, men tydligen så är det en hel del andra kvinnor i min släkt som har samma grej. Jag börjar böla när jag är arg, ledsen, upprörd, glad eller lycklig. När jag lyssnar på musik som berör mig så börjar jag böla. När jag läser en bok och något glatt eller ledset händer så börjar jag böla. Blir jag arg så börjar jag böla. Jag kan till och med börja böla av viss kritik även om jag vet att den är befogad och egentligen inte blir så upprörd av den - Bara för att den sätter igång en känslomässig reaktion.
Men jag gillar adrenalin. Det gör jag. När jag blir förbannad och känner mig aggressiv så börjar jag inte gråta. Jag föredrar att vara förbannad, alltså. Inte på grund av mina egna känslor, utan snarare vad folk säger om man börjar gråta. Att man är löjlig. Svag. Känslig. Allt det där. Och börjar man bli lite tårögd på grund av den där automatiska, fysiska funktionen som jag inte för mitt liv kan rå för - då känner jag mig löjlig. Förnedrad. Hemsk. Och det kan i sin tur spurra riktigt jobbiga känslor och göra mig ledsen på riktigt.
Jag har exempelvis börjat gråta på en hel del arbetsplatser helt utan rimliga skäl. Orimliga skäl för andra, alltså, för mig är det ju som att det skulle börja klia lite i min arm - det är automatiskt och inte på något sätt allvarligt. Som ett leende eller en nysning. Men reaktionerna på gråten däremot, och hur allvarligt gråten tolkas, det är ett problem.
Och jag kan förklara det här hundra gånger men det går inte in. Det går aldrig in hos folk. Men jag antar att deras reaktion på gråten är lika automatisk som mina känsliga tårnerver. Och det, det är ett jävla problem.
Fan, mina ögon börjar ju läcka av allt möjligt annat också. De kan börja rinna för att det är kallt, varmt, på grund av lukt, minsta lilla ögonirritation sätter igång ett vattenfall och så vidare. Mina skitögon. Hatar dem.
Har någon av er samma problem? Vore väldigt skönt att känna igen sig lite i det här, tycker jag.
Matrix - Smooth me
Okej, Brukar väl inte göra det här så ofta. Har inte ens rört den här produkten tidigare då dett stått att den är till för slätt hår. Men hörni! Vet ni hur den här räddar mitt hår? Ni vet hur håret går åt helvete när man sover ihop med andra? Det gör det. Kanske både på grund av att man "sover ihop med andra" och på grund av någon kneppig hormontjottafleng orsakad av stress och nervositet, men håret går åt helvete och hårbottnen blir fett och lockarna skiter på sig.
Man får alltid ha tofs eller mössa med sig, liksom. Men näh! Inte med Matrix, Vavoom, Smoothing gel, SMOOTH ME eller vad det heter. Bara borsta ut de värsta knutarna, blöta lite och köra i. Blir grymt. Är så jävla glad, ska ni veta.
Och det här är inte alls betalt. Däremot har jag fått den gratis i en goodiebag. Och tacka fan för det! Nu vill jag ha mer. Min bästa kompis.
Just det, det är någon slags lös gelé. Flytande.
Dagens outfit och färgångest
Mja, som sagt. Har en period där jag inte riktigt diggar hur jag klär mig. Och jag får gnälla hur mycket jag vill över det! Men i alla fall.
Scarf: Mammas
Jacka: H&M
Kavaj: Lindex
Tischa: H&M
Armband: Top Girl
Jeans: Versace
Skor: Second hand, Myrorna
Jag känner att jag snarare skulle känna mig bekväm i den här färgsättningen just nu. Och jag har en massa kläder i den, det har jag. Men de är alla puts borta. Jag kan inte hitta ett enda av mina beiga plagg eller mina fina koftor från Carin Wester. Poff! Flera favoritkläder helt åt bananas! Jag vill ha lugna färgsättningar nu, färgerna gör mig nästan stressad. Eller, det är faktiskt precis vad de gör. Inte bara nästan.
Den här tog jag inne på H&M, kändes fint. Köpte det inte, dock. Koftan kostade typ 500 och klänningen kostade runt 400, vill jag minnas.
På stan
Härligt att det är ljusare och varmare ute, då kan man fånga folk på stan igen! Som den här tjejen. Efter att jag sett henne så började jag kuta efter henne för att ta en bild. Skitfint!
Hurra!
Jaja, jag botade min söndagsensamhet med ett väldigt enkelt och smidigt SMS, sedan blev det rak promenad i 10 minuter och jag landade i en säng med film, nackkli och allt vad det innebär. Tänk att det faktiskt kan vara så otroligt enkelt ibland.
En annan fantastisk grej med att sova borta är att man vaknar så förbannat lätt och blir klar så himla snabbt på morgonen att man bara flyger upp och garanterat inte kan komma sent till jobbet. Praktiskt. Man borde alltid sova borta. I alla fall på söndagkvällar med den hemska måndagströttheten dagen efter.
En annan fantastisk grej med att sova borta är att man vaknar så förbannat lätt och blir klar så himla snabbt på morgonen att man bara flyger upp och garanterat inte kan komma sent till jobbet. Praktiskt. Man borde alltid sova borta. I alla fall på söndagkvällar med den hemska måndagströttheten dagen efter.
Söndagsensamheten
Men söndagshelvete. Det finns ingen dag i veckan som man kan känna sig lika ensam på. Jag vill bara krypa ner i en säng, kramas, äta chips och titta på film. I mjukiskläder. Linda mina ben runt någon annans. Pilla i deras hår, lukta i deras nacke. Kittla dem lite i midjan. Fälla nöjda suckar. Allt det där.
Söndagsensamheten. Usch.
Nu ska jag tröstäta.
Söndagsensamheten. Usch.
Nu ska jag tröstäta.
Gårdagens outfit
Nä, nu jävlar! Jag kan inte klä mig, och därmed basta. Jag tänker plocka ut allt som är grått och trist ur min garderob och köra svennestilen ett tag framöver, tror jag nog. Och ja, vet att jag är gnällig och allt det där, men ni vet att man har sådana perioder, eller hur?
Dessutom har så många av mina favoritplagg försvunnit mystiskt, samt att jag har typ noll byxor som passar längre. Nåja, vi kan väl se fram emot att jag säljer en massa byxor i storlek 32-34 på Bloppis och en massa jeans i storlek 24-25 snart. Hahaha.
Men Sofia Dahlén är jättefin. Det är hon alltid.
Bvaff
Foto: Maximilian Borovic, Stureplan.se
Jag brukar inte riktigt vara den som gnäller eller känner ångest över fula bilder, direkt. Fula bilder behövs som komplement, annars blir man plastig, omänsklig och trist. Men alltså, här. Allt är så fel. Mitt hår ligger platt. Min min är stel och obefriad. Mina kläder... ja, alltså, jag tänkte att jag skulle testa att vara lite laid back på ett sätt jag aldrig är och bara liksom... vara vanlig tjej, rakt igenom. Men jag vantrivdes något ohyggligt i det. Och summan av det hela är väl att jag ser ut som en nunna på studiebesök, eller så.
Äh. Men var för sig är kläderna fina, det är de.
Men mitt hår! Herrejesus. Jag är en lodis.
Nu ska jag till jobbet. Är sen, min mage har ballat ur lite.
Kontakt
Den här helgen drog förbi sanslöst snabbt. Snabbare än väntat. Och jag är fundersam, ohyggligt fundersam. Det känns nästan som att jag skulle kunna sätta mig ner och författa pseudodjup poesi som får många, många år sedan. Med ett oerhört kackigt resultat, mind you.
Jag har nyligen fått en liten tillsägelse från vänners håll, också. Om hur dålig jag är på att ta kontakt. Om hur svår jag är att få kontakt med. Att jag aldrig ringer eller SMS:ar eller föreslår umgänge. Jag vet att jag är sådan, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra något åt det. Jag kan absolut sätta mig ner och bestämma att jag ska ringa runt, men det... ja, det håller inte särskilt länge.
Jag känner mig taskig. Jag älskar mina vänner och jag vill inte agera på ett sätt som får dem att känna sig som att de jagar mig. Men det är något med det där. Jag kan knappt svara på mail, har aldrig skickat ett brev i hela mitt liv, lägger mobilen på ljudlös hela tiden och är svår i allmänhet. Enda undantaget är jobb.
Jag försöker komma på varför det är så. Varför det alltid varit så. Är det någon underliggande rädsla för att bli ratad? Det är lättare att låta bli att ta kontakt, för då får man alltid ett nej? Eller är det bara lathet? Egocentrisk slapphet? Är det samma rädsla inför intimitet som jag har vad gäller romantiska relationer som återspeglar sig på resten av livet? Jag vet inte. Jag funderar.
Dags att försöka göra något åt det igen, i vilket fall.
Jag vet att många av er skickar hemskt fina mail till mig ofta. Jag är dålig på att svara på dem med. Det är kackigt av mig. Det är skitdåligt av mig. Jag måste bli bättre på det med. Jag blir ju så glad när jag får dem. Och jag sitter där och författar ett svar men har sådanna problem med att bara klicka på "skicka". Jag skriver ett svar, tittar på texten, sedan loggar jag ut.
Jag förstår det inte alls. Kan vi inte ha en terapistund? Förklara varför jag har svårt för det här, så kan jag göra något åt det. För jag kan inte riktigt sätta fingret på var svårigheten faktiskt ligger.
Jag har nyligen fått en liten tillsägelse från vänners håll, också. Om hur dålig jag är på att ta kontakt. Om hur svår jag är att få kontakt med. Att jag aldrig ringer eller SMS:ar eller föreslår umgänge. Jag vet att jag är sådan, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra något åt det. Jag kan absolut sätta mig ner och bestämma att jag ska ringa runt, men det... ja, det håller inte särskilt länge.
Jag känner mig taskig. Jag älskar mina vänner och jag vill inte agera på ett sätt som får dem att känna sig som att de jagar mig. Men det är något med det där. Jag kan knappt svara på mail, har aldrig skickat ett brev i hela mitt liv, lägger mobilen på ljudlös hela tiden och är svår i allmänhet. Enda undantaget är jobb.
Jag försöker komma på varför det är så. Varför det alltid varit så. Är det någon underliggande rädsla för att bli ratad? Det är lättare att låta bli att ta kontakt, för då får man alltid ett nej? Eller är det bara lathet? Egocentrisk slapphet? Är det samma rädsla inför intimitet som jag har vad gäller romantiska relationer som återspeglar sig på resten av livet? Jag vet inte. Jag funderar.
Dags att försöka göra något åt det igen, i vilket fall.
Jag vet att många av er skickar hemskt fina mail till mig ofta. Jag är dålig på att svara på dem med. Det är kackigt av mig. Det är skitdåligt av mig. Jag måste bli bättre på det med. Jag blir ju så glad när jag får dem. Och jag sitter där och författar ett svar men har sådanna problem med att bara klicka på "skicka". Jag skriver ett svar, tittar på texten, sedan loggar jag ut.
Jag förstår det inte alls. Kan vi inte ha en terapistund? Förklara varför jag har svårt för det här, så kan jag göra något åt det. För jag kan inte riktigt sätta fingret på var svårigheten faktiskt ligger.
Gårdagens outfit
Mössa: Pissgammal, H&M
Tröja: Detsamma!
Kjol: Gina Tricot
Armband: Top Girl
Kände mig väldigt anonym och trist i det.
Kära Devi
Efter att jag losat mitt legg igår så kom min kära vän Devi Brunson hem till mig för att dela små överblivna snappschar. Visst är hon fantastiskt, Devi? Igårkväll ville hon vara lite maskulin. Lite tomboy. Hon är snygg i det. Kaxigt och läckert.
Dumpa skoningslöst
Berns. Rökrutan med Linn Gustafsson och Natahalie Berg.
Linn: Vad hände med han killen då? Hatten?
Jag: Han sitter och pratar med en tjejkompis till mig, men ändå. Bra ingång, visst, men han var inte lika snygg på nära håll. Jag vill inte längre!
Linn: Du dumpar honom?!
Jag: Alltså... Jag vet inte om man kan säga att man dumpar någon om man inte ens pratat med dem. Han var fantastisk på håll men nära inte alls!
Nathalie: Äh! Du borde bara gå fram till honom. Gå fram och säga "Tyvärr. Jag trodde att du var bloggmaterial, men det var du inte!"
Jag: Dumpa oförutsägbart! Utan att ens ha talat! Fantastiskt svårt!
Linn: ja! Inget värdigt bloggmaterial.
Nathalie: Du var bra på håll, men tyvärr. Du duger inte. Du räcker inte till.
Jag gick inte fram och sa det, men visst hade det varit intressant? Eller? Sorry, du är dumpad ens innan vi talat. Hemskt ledsen. Men den här ögonflörten håller inte längre. Trevligt medan det varade, men jag måste ha min frihet. Jag känner mig trängd. Men jag hoppas vi kan vara vänner.
Det hade faktiskt varit fantastiskt, varför gjorde jag det inte?
Linn: Vad hände med han killen då? Hatten?
Jag: Han sitter och pratar med en tjejkompis till mig, men ändå. Bra ingång, visst, men han var inte lika snygg på nära håll. Jag vill inte längre!
Linn: Du dumpar honom?!
Jag: Alltså... Jag vet inte om man kan säga att man dumpar någon om man inte ens pratat med dem. Han var fantastisk på håll men nära inte alls!
Nathalie: Äh! Du borde bara gå fram till honom. Gå fram och säga "Tyvärr. Jag trodde att du var bloggmaterial, men det var du inte!"
Jag: Dumpa oförutsägbart! Utan att ens ha talat! Fantastiskt svårt!
Linn: ja! Inget värdigt bloggmaterial.
Nathalie: Du var bra på håll, men tyvärr. Du duger inte. Du räcker inte till.
Jag gick inte fram och sa det, men visst hade det varit intressant? Eller? Sorry, du är dumpad ens innan vi talat. Hemskt ledsen. Men den här ögonflörten håller inte längre. Trevligt medan det varade, men jag måste ha min frihet. Jag känner mig trängd. Men jag hoppas vi kan vara vänner.
Det hade faktiskt varit fantastiskt, varför gjorde jag det inte?
Tjejmaffian
Foto: Jakob Magnusson, Glife.se
Vad gör vi här? Alla fantastiska tjejer? Vad plåtas vi för som vi kommer att göra tillsammans?
Sjukt spännande, va?
Nähä nä
Nähä, nä! Ingen konsert. Jag har tappat mitt legg så jag kom inte in. Det är det fina med att se ut som man är 16, vet ni. Så fort jag tappat beviset på min ålder så skrattar folk mig rakt upp i ansiktet. Inte bara så att de säger nej, utan de är direkt otrevliga och säger saker som: "Nej, trodde väl det. Gå hem nu lilla gumman."
Piss.
Piss.
Den där Johan
Emilie Rinse, Franciska Svensson, jag och Johan på min fest.
Fotokredd: Emilie eller Franciska, vet inte riktigt!
Snart ska jag ut på konsert med Johan Erik Strömgren och Oscar Carlén. Jag tror att jag kanske ska starta en egen kategori för Johan, typ, eftersom att ni blir alldeles till er så fort jag lägger upp en bild på honom. Det är något visst med Johan. Varenda tjej jag presenterar honom för verkar få en crush på honom. De kan tala i fem sekunder och de har en crush på honom. Jag själv har haft en crush på honom.
Det är helt livsfarligt, ska ni veta. Jag vet inte hur många gånger jag sett tjejkompisar falla pladask för honom. På tre röda sekunder. Och jag undrar vad det egentligen är mer honom? Han är sjukt charmig och man mår fantastiskt bra i hans sällskap. Det är väl det. Att han har en blick och ett leende som får en att känna sig som bäst i hela världen. Men inte bara en blick förstås, Johan är fantastisk. Det är han. Och jag är så glad att jag har honom som vän.
Sådärja. Byta kläder nu och ut, det ska bli spännande att se hur många det är som dras med att Johans charm ikväll.
Missförstånd
Foto: Maximilian Borovic, Stureplan.se
Okej. Magen har nästan skärpt sig. Kan gå snart, men en anekdot från gårdagen på Galleri Kleerup först. Står och pratar med Roland-Philippe Kretzschmar utanför.
Jag: Jag kan nog inte följa med till Republik sedan, jag har inte aktiverat mitt nya kort så jag har inga pengar.
Roland: Du kan låna av mig.
Jag: Nej, det behövs inte. Jag är ganska trött också.
Roland plockar fram en sedelbunt, flashig som han är liksom.
Roland: Jo, men hur mycket vill du låna? Femhundra?
Jag: Jag vill inte låna!
Roland: Men jo, låna femhundra.
Jag: Nej, jag vill inte låna femhundra!
Roland lägger ner en femhundring i min väska.
Roland: Nu lägger vi den där. Så. Nu kan du följa med.
Han springer in och fixar iordning för stängning. Förbi mig går då en fullkomligt okänd man, stannar till lite, blinkar med ena ögat och börjar suga på sina fingrar.
Jag: Vafan! Jag är ingen hora!
Gluten i öl?
En återkommande fråga i den här bloggen är hur öl och glutenallergi går ihop, då öl innehåller gluten. Nu är det så att de flesta ölsorter innehåller gluten, men det finns vissa som är fria att dricka. Läs om det på Livsmedelsverkets hemsida, direktlänk här. Om du vill se den kompletta studien över hur mycket ppm av Gluten alla testade öl innehåller så kan du se det här.
Jag dricker enbart öl som ligger under 20ppm, vilket är gränsen för en naturligt glutenfri produkt. Förutom det så dricker jag inte särskilt många, vilket alltid är viktigt. Även naturligt glutenfria produkter kan innehålla små andelar gluten (men fortfarande räknas som glutenfria och vara rekommenderade för glutenintoleranta) och det är viktigt att allt tillsammans inte når upp till en nivå som kan vara skadlig.
Jag dricker enbart öl som ligger under 20ppm, vilket är gränsen för en naturligt glutenfri produkt. Förutom det så dricker jag inte särskilt många, vilket alltid är viktigt. Även naturligt glutenfria produkter kan innehålla små andelar gluten (men fortfarande räknas som glutenfria och vara rekommenderade för glutenintoleranta) och det är viktigt att allt tillsammans inte når upp till en nivå som kan vara skadlig.
Sol och alkohol
Usch. Tog en öl just. Hade glömt bort hur dåligt jag mår av minsta lilla alkohol i dagsljus. Jag vet inte varför, men det får mig att må illa. Eller jo, av solljuset blir jag mer taggad, spattig och energifylld än vad jag skulle kunna bli under min värsta fylla, och sedan öl på det.
Fungerar inte. Fungerar inte. Alkohol hör natten till.
Fungerar inte. Fungerar inte. Alkohol hör natten till.
Dagen
Blus: Monki
Öppen klänning: H&M
Stängd klänning: Monki
Strumpbyxor: Vettefan
Skor: Second hand, Myrorna
Armband: Top girl
Kul dag! Två intressanta jobbmöten med olika företag, lite promenad och jakt efter en grym byxa, fotografering för en tidning, intervju på Gondolen och nu hemma. Nu ska jag äta, och sedan blir det iväg till Galleri Kleerup för att titta på konst av Anna Giertz. Härligt!
Gårdagens program
Ser själv fram emot att titta på det här i efterhand, faktiskt. Inget jag brukar vilja göra annars, men det kändes väldigt roligt att spela in. Om porr. Problem med att se videon? Gå in här.
Jag rapade i direktsändning också. En ganska rejäl en, har jag förstått. De i kontrollrummet som inte riktigt känner mig som person utbrast: "Men... Men... Men den lilla tjejen? Hur? Hur gick det till?" Skitkul!
Fråga oss om porr i direktsändning!
Just det ja!
Min lillebror kommer att sitta vid datorn under programmet och kolla av frågor som kommer in från tittarna. Om ni vill ställa egna frågor angående porr eller sexualitet eller något runtomkring eller kanske har en egen fundering så får ni hemskt gärna registrera er på http://www.playahead.se/ztv/ För då kommer ni att kunna skicka frågor till oss under direktsändning på den här adressen: http://www.playahead.se/ztv/ztv_program.aspx?programid=1d0c504d-3b32-462d-9a16-9959d9301b2d
Fråga vad som helst, inget är för knäppt eller vulgärt. Kör på! Ju mer desto roligare!
22:00 går programmet på ZTV, hurra!
Min lillebror kommer att sitta vid datorn under programmet och kolla av frågor som kommer in från tittarna. Om ni vill ställa egna frågor angående porr eller sexualitet eller något runtomkring eller kanske har en egen fundering så får ni hemskt gärna registrera er på http://www.playahead.se/ztv/ För då kommer ni att kunna skicka frågor till oss under direktsändning på den här adressen: http://www.playahead.se/ztv/ztv_program.aspx?programid=1d0c504d-3b32-462d-9a16-9959d9301b2d
Fråga vad som helst, inget är för knäppt eller vulgärt. Kör på! Ju mer desto roligare!
22:00 går programmet på ZTV, hurra!
Sändning: Porr!
Okej, ikväll blir det programmet om porr. Anna Hibbs och Maria Ahlin är gäster och det kommer att bli jätteroligt och jättebra, det tror jag! Det börjar klockan 22:00 på ZTV. Missa inte.
Barbienostalgi
Var på Beyond Retro tidigare idag och spelade in en stylingduell med Nikita Averin Kronlund och Anna Hibbs (sänds nästa vecka!) och i samma veva hittade jag den här. Den ser ut EXAKT, verkligen exakt som en klänning som en av mina Barbiedockor hade när jag var liten. Samma färger, samma material, samma design. Ja allt.
Jag blev strängt förbjuden att köpa den av Anna med orden "Uueeeeh! Kräks!" men jag tror faktiskt... ja, jag ska gå tillbaks. Av nostalgiska skäl.
Den som köper den innan mig, den dör. DEN DÖR SÄGER JAG. DÖR!
Hoppsan
Jag satte det här som min Facbook-status igår, va. Och nu när jag loggade in så kunde jag inte annat än skratta åt mailkorgen på Facebook. Inte mindre än 13 av mina manliga bekantskaper, eller, 15 om man räknar in min wall, har föreslagit tid för umgänge mot betalning.
Jag tror minsan att något slags missförstånd är...
Nu, fortsätta jobba. Stress!
Mitt spikraka hår
Så här rakt hår hade jag när jag var liten. Inte ett dugg lockigt, som ni kan se (men fortfarande lika blek...)
Jag var faktiskt jävligt nöjd med det, ska sägas. Jag kommer fortfarande ihåg den där hemska dagen då jag fick min första hårlock. Det var i andra klass i lågstadiet. På fritids efter skolan. Hade varit inne på toa och skulle tvätta händerna, ser mig själv i spegeln och upptäcker en, jag upprepar EN, lock i mitt annars spikraka hår.
Jag stirrar. Jag stirrar. Jag stirrar. Sedan börjar jag skrika för högan hals och gråta skitmycket. En massa personal kom skrikandes för att fråga vad som hänt. och jag grät, jag grät och jag grät och pekade på den där hårlocken.
Barndomstrauma.
Och ja, lockar är fina. Men de är inte värda allt besvär de orsakar och hur jobbiga de är att ta hand om. Vill man inte se ut som en luffare så är det jävligt omständigt. Och det är inte värt så mycket. Inte alls. Nä, tacka vet jag hattar och peruker. Hurra Hurra.
Högre skatt för bättre vård?
Jag kan inte titta på den här artikeln i Göteborgsposten som annat än ren och skär propaganda (läs den och se, handlar om folks åsikter om skattehöjningar).
Jag anser inte att vi ska sänka skatten, men jag anser inte heller att vi ska höja skatten för samtliga. Vi är en av de länder med absolut störst skattetryck i världen, sedan har vi också en väldigt bra skola och vård jämfört med många andra länder. Däremot så sker det idag en nedrustning, och jag tror inte att lösningen är högre skattetryck. Många svenska bolag är exempelvis registrerade utomlands på grund av det höga skattetrycket (det är inte ovanligt att jag måste fakturera till England, exempelvis, vad gäller en hel del arbetsgivare eftersom att de vill slippa att betala svensk moms) och det här är knappast ett problem som kommer att minska i och med skattehöjningar, snarare tvärtom, som folk borde förstå.
Däremot borde effektivisering och prioritering vara på sin plats. Vad är vi beredde att försaka för att få bättre vård, skola och äldreomsorg? Det här är en väldigt individuell fråga, men mina åsikter lyder ungefär enligt följande:
1. Sportevenemang. Varför ska staten skjuta till en jävla massa stålars till det här när det finns en massa sportföreningar som bevisligen tjänar storkovan? Och what of all kaos som sker efter matcher. Skadegörelsen, polisuttryckningarna, är det här kanske också något som sportföreningarna bör bekosta? Eller i alla fall bidra till? Hellre att staten slipper skjuta till en jävla massa miljarder än att de som sitter där och jäser ska kunna komma undan jävligt billigt.
2. Kulturbidrag. Kultur är viktigt, men varför har den svenska medborgaren knappt något att säga om vart det ska gå? Hur många gånger har man inte sett skattepengar ödslas på en jävla massa skit som knappt någon vill ha för att "Sverige" ska få känna sig så jävla fint eller stolt av någon anledning? Nej. Satsa på saker folk vill ha, som man kan dra in pengar på, och jag är säker på att det blir precis lika bra även om det inte är några bildade kulturtofflor som sitter där och bestämmer utan faktiskt Sven Svensson i Tierp. Eller något utvecklande, något som gagnar och stimulerar folk.
Märk väl att jag arbetat med flera av dessa bildade "kulturkoftor" och har inblick i hur det ser ut, det finns en allmän åsikt om att Sven Svensson i Tierp inte vet lika bra vad han behöver som de, bara för att de gärna sitter och läser prettolitteratur (precis som jag) och de anser att den högsta formen av kultur han kan tänka sig är Bingolotto. Wonder why? Your shit is only interesting for some of us för att vi gärna placerar oss i ett lite högre segment och vi vill se oss som bättre. Men vet ni vad? Det är fel. Samt högst odemokratiskt. Blanda upp de som bestämmer vad folket ska ha i "kulturväg" MED Sven Svensson från Tierp. Så får båda sidor vara med.
En ytterligare del i det här är att konstnärer eller förtfattare som fått stora bidrag tidigare i sin karriär som senare i sin karriär tjänar stora pengar i sig själva borde bli återbetalningsskyldiga, precis som med studiebidrag. Får man väldigt mycket hjälp och sedan tjänar väldigt bra, finns det något skäl till att inte betala tillbaka, i så fall? Ska man slippa för att det är "finare" att skriva än att, säg, vara sopgubbe? Nej. Det är orimligt.
3. Arbetsförmedlingen. Åh, nej, vänta. Låt mig döpa om det till "Arbetsförnedringen". Har ni någonsin varit där? Jag hoppas att ni sluppit. Det har jag också, hitills, och det är jag jävligt glad över. Men jag har hört historier från många vänner. Man blir inte bemött väl. Man blir knappt ens bemött som en människa. Och ska man plocka tillbaka folk till arbetslivet så kan det vara på sin plats att behandla folk med respekt. Speciellt eftersom att det är tillräkligt jävla knäckande att inte känna att man duger till till att börja med.
4. Sjukskrivningar. Jag har haft och även har så många vänner och bekantskaper som är sjukskrivna av helt fel skäl. Det kan vara depression, socialfobi, utbrändhet eller vad som helst liknande. Istället för att utsätta folk för nya utmaningar, en förändring i livet eller en chans till nya möjligheter och miljöer så behandlas det här med torftig, deprimerande terapi och mediciner. Man blir inte frisk av det här. Man mår bättre ett tag och sedan gräver man ner sig totalt. Känner sig omotiverad. Värdelös. Deprimerad. Socialfobisk. Ja, hela alltet. Det går åt helvete. Få folk att känna sig bra och ge dem utmaningar förihelvete. Folk vill känna att de är bra och behövda, inte som värdelösa viljelösa offer. Men det är lätt att göra sig till ett och tro att man är ett när det är så man blir bemött, och det är svårt att ta sig ut. Jag vet. Jag har varit där. Jag tog mig ut med prövningar. Till mig sa de dock att de förväntade sig en livslång sjukskrivning och sa att jag alltid skulle ha besvär, vad är det för jävla skit egentligen? Orden förföljer mig fortfarande och får mig att må apaskit när jag är låg.
5. Granskning av bidragstagare. Okej, jag har en person i min omgivning som är förtidspensionerad och jobbar svart. Han hyr ut sin sexrummare i andrahand fullkomligt olagligt, och förmodligen överprissatt. Förutom det så har han handikapparkering också, något jag inte för mitt liv kan förstå eftersom att han uppenbarligen inte är så pass handikappad att han inte kan röra på sig eftersom att jag vid ett flertal tillfällen sett honom bära en jävla massa skrot. Om han är sjuk så är det för att han är en unyttjande psykopat, inte något annat skäl. Jag har som tur är anmält honom. Så ni vet.
Just det sista är kanske en av de mest intressanta punkterna. Vill man få in mer pengar så krävs det att fler personer jobbar vitt och att fler bolag betalar svensk skatt. Jag skulle tycka att det var intressant om bolag registrerade utanför Sverige men som bedriver sin verksamhet i Sverige (som ett flertal TV-bolag, tänker inte nämna några specifika) skulle vara tvungna att betala ut svensk moms i vilket fall, samt svenska arbetsgivaravgifter. Förutom det borde man inte skita i svartjobb. Om du inte vill anmäla din kompis för att vara juste, fine, men din kompis är inte juste mot dig.
Framförallt så är inte arbetsgivaren juste, och det borde kanske införas en slags skydd mot den anställda här så att man kunde få fast företagarna som ägnade sig åt det här lättare. Eller det kanske redan finns? Inte klar på den punkten. I övrigt är det inte att argument att det är dåligt att anmäla för att den anställda förlorar jobbet och då måste gå på socialbidrag, då de flesta som arbetar svart även plockar in socialbidrag.
I vilket fall så anser jag att man kan både prioritera och effektivisera i dagsläget innan man börjar överväga skattehöjningar. Precis som smuggling av tobak och alkohol ökar när man höjer priserna så ser det inte direkt annorlunda ut inom andra sektorer heller.
Mina förslag är kanske inte rätt, kanske inte fel heller. Men i vilket fall så finns det utrymme för förbättring.
Jag anser inte att vi ska sänka skatten, men jag anser inte heller att vi ska höja skatten för samtliga. Vi är en av de länder med absolut störst skattetryck i världen, sedan har vi också en väldigt bra skola och vård jämfört med många andra länder. Däremot så sker det idag en nedrustning, och jag tror inte att lösningen är högre skattetryck. Många svenska bolag är exempelvis registrerade utomlands på grund av det höga skattetrycket (det är inte ovanligt att jag måste fakturera till England, exempelvis, vad gäller en hel del arbetsgivare eftersom att de vill slippa att betala svensk moms) och det här är knappast ett problem som kommer att minska i och med skattehöjningar, snarare tvärtom, som folk borde förstå.
Däremot borde effektivisering och prioritering vara på sin plats. Vad är vi beredde att försaka för att få bättre vård, skola och äldreomsorg? Det här är en väldigt individuell fråga, men mina åsikter lyder ungefär enligt följande:
1. Sportevenemang. Varför ska staten skjuta till en jävla massa stålars till det här när det finns en massa sportföreningar som bevisligen tjänar storkovan? Och what of all kaos som sker efter matcher. Skadegörelsen, polisuttryckningarna, är det här kanske också något som sportföreningarna bör bekosta? Eller i alla fall bidra till? Hellre att staten slipper skjuta till en jävla massa miljarder än att de som sitter där och jäser ska kunna komma undan jävligt billigt.
2. Kulturbidrag. Kultur är viktigt, men varför har den svenska medborgaren knappt något att säga om vart det ska gå? Hur många gånger har man inte sett skattepengar ödslas på en jävla massa skit som knappt någon vill ha för att "Sverige" ska få känna sig så jävla fint eller stolt av någon anledning? Nej. Satsa på saker folk vill ha, som man kan dra in pengar på, och jag är säker på att det blir precis lika bra även om det inte är några bildade kulturtofflor som sitter där och bestämmer utan faktiskt Sven Svensson i Tierp. Eller något utvecklande, något som gagnar och stimulerar folk.
Märk väl att jag arbetat med flera av dessa bildade "kulturkoftor" och har inblick i hur det ser ut, det finns en allmän åsikt om att Sven Svensson i Tierp inte vet lika bra vad han behöver som de, bara för att de gärna sitter och läser prettolitteratur (precis som jag) och de anser att den högsta formen av kultur han kan tänka sig är Bingolotto. Wonder why? Your shit is only interesting for some of us för att vi gärna placerar oss i ett lite högre segment och vi vill se oss som bättre. Men vet ni vad? Det är fel. Samt högst odemokratiskt. Blanda upp de som bestämmer vad folket ska ha i "kulturväg" MED Sven Svensson från Tierp. Så får båda sidor vara med.
En ytterligare del i det här är att konstnärer eller förtfattare som fått stora bidrag tidigare i sin karriär som senare i sin karriär tjänar stora pengar i sig själva borde bli återbetalningsskyldiga, precis som med studiebidrag. Får man väldigt mycket hjälp och sedan tjänar väldigt bra, finns det något skäl till att inte betala tillbaka, i så fall? Ska man slippa för att det är "finare" att skriva än att, säg, vara sopgubbe? Nej. Det är orimligt.
3. Arbetsförmedlingen. Åh, nej, vänta. Låt mig döpa om det till "Arbetsförnedringen". Har ni någonsin varit där? Jag hoppas att ni sluppit. Det har jag också, hitills, och det är jag jävligt glad över. Men jag har hört historier från många vänner. Man blir inte bemött väl. Man blir knappt ens bemött som en människa. Och ska man plocka tillbaka folk till arbetslivet så kan det vara på sin plats att behandla folk med respekt. Speciellt eftersom att det är tillräkligt jävla knäckande att inte känna att man duger till till att börja med.
4. Sjukskrivningar. Jag har haft och även har så många vänner och bekantskaper som är sjukskrivna av helt fel skäl. Det kan vara depression, socialfobi, utbrändhet eller vad som helst liknande. Istället för att utsätta folk för nya utmaningar, en förändring i livet eller en chans till nya möjligheter och miljöer så behandlas det här med torftig, deprimerande terapi och mediciner. Man blir inte frisk av det här. Man mår bättre ett tag och sedan gräver man ner sig totalt. Känner sig omotiverad. Värdelös. Deprimerad. Socialfobisk. Ja, hela alltet. Det går åt helvete. Få folk att känna sig bra och ge dem utmaningar förihelvete. Folk vill känna att de är bra och behövda, inte som värdelösa viljelösa offer. Men det är lätt att göra sig till ett och tro att man är ett när det är så man blir bemött, och det är svårt att ta sig ut. Jag vet. Jag har varit där. Jag tog mig ut med prövningar. Till mig sa de dock att de förväntade sig en livslång sjukskrivning och sa att jag alltid skulle ha besvär, vad är det för jävla skit egentligen? Orden förföljer mig fortfarande och får mig att må apaskit när jag är låg.
5. Granskning av bidragstagare. Okej, jag har en person i min omgivning som är förtidspensionerad och jobbar svart. Han hyr ut sin sexrummare i andrahand fullkomligt olagligt, och förmodligen överprissatt. Förutom det så har han handikapparkering också, något jag inte för mitt liv kan förstå eftersom att han uppenbarligen inte är så pass handikappad att han inte kan röra på sig eftersom att jag vid ett flertal tillfällen sett honom bära en jävla massa skrot. Om han är sjuk så är det för att han är en unyttjande psykopat, inte något annat skäl. Jag har som tur är anmält honom. Så ni vet.
Just det sista är kanske en av de mest intressanta punkterna. Vill man få in mer pengar så krävs det att fler personer jobbar vitt och att fler bolag betalar svensk skatt. Jag skulle tycka att det var intressant om bolag registrerade utanför Sverige men som bedriver sin verksamhet i Sverige (som ett flertal TV-bolag, tänker inte nämna några specifika) skulle vara tvungna att betala ut svensk moms i vilket fall, samt svenska arbetsgivaravgifter. Förutom det borde man inte skita i svartjobb. Om du inte vill anmäla din kompis för att vara juste, fine, men din kompis är inte juste mot dig.
Framförallt så är inte arbetsgivaren juste, och det borde kanske införas en slags skydd mot den anställda här så att man kunde få fast företagarna som ägnade sig åt det här lättare. Eller det kanske redan finns? Inte klar på den punkten. I övrigt är det inte att argument att det är dåligt att anmäla för att den anställda förlorar jobbet och då måste gå på socialbidrag, då de flesta som arbetar svart även plockar in socialbidrag.
I vilket fall så anser jag att man kan både prioritera och effektivisera i dagsläget innan man börjar överväga skattehöjningar. Precis som smuggling av tobak och alkohol ökar när man höjer priserna så ser det inte direkt annorlunda ut inom andra sektorer heller.
Mina förslag är kanske inte rätt, kanske inte fel heller. Men i vilket fall så finns det utrymme för förbättring.
Vackra Elsa
Åh, Elsa, Elsa Billgren. Jag skulle kunna äta dig med grädde, jag skulle kunna äta dig med glass, jag skulle kunna äta dig med ketchup. Jag skulle säkert till och med kunna äta dig med typ mintsås trots att jag tycker att det är så förjävla äckligt, för du skulle fortfarande säkerligen vara ursmaskig. Jetejetesmaskig.
Smasksmask.
Hej Elsa, kollega!
Ses på kontoret.
Vårat fantastiska band
Hittade en Johan Erik Strömgren ute i regnet på väg från jobbet och plockade med honom hem. Han har köpt en ukulele! Vi ska starta ett band nu, har vi bestämt. Johan spelar ukulele, jag hoppar runt, slår på min mage och väsnas i allmänhet och... ja. Jag kan skriva låtarna, jag skrev grym poesi när jag var ung och deprimerad gotare ska ni veta, om döende rosor, gravar och tjafs, så det är kirrat.
Vad ska vi heta? Johan hette en gång The Doom på internet. Han heter Johan the Doom i min telefon ännu. The Doomers? Låter ju snyggt. Sådär fräscht. Ungt och hippt. Passar bra ihop med mitt gotförflutna också, The Doomers.
Det här kommer bli stort, ska ni veta.
Inom ett år kommer vi vara så heta att vi gett klamydia till varenda jävla indiekid i den här stan. Ja, inte för att vi redan inte skulle ha kunnat göra det om vi velat... Men ni vet. Saker man säger.
Äh, venne
Äh. Vet inte alls hur jag ska göra med klipp. Känns som att jag alltid sparar ut det långt och sedan klipper det kort för att sedan börjar spara direkt igen. Mitt evinnerliga hat inför mitt hår leder till en aldrig sinande ångest. Varför var jag tvungen att få lockar i puberteten, va? Jag var jävligt nöjd med mitt sprikraka tjocka hår som jag hade innan. Inte det att lockar är fult. Lockar är fint. Men så jävla jobbigt att ta hand om frisyrmässigt. Allt detta friss, friss och friss och oregelbunden volym. Nä, jobbigt.
Måste färga det också. Det som kommer ut är ju gråsvart. Jag har inte en fin och naturlig brun färg i håret, tyvärr. Det är gråsvart och jag måste färga det brunt för att det ska få någon som helst liv. Helst bleka lite slingor också. Mitt ofärgade hår mot min bleka hy blir en daskig, grå död.
Tillsvidare kan jag prova med att sätta upp det i en tofs på huvudet för att se. Känna efter lite.
Min dagens outfit i övrigt är helt baserad på det faktum att jag inte orkat tvätta och har noll matchande strumpor och noll strumpbyxor. Leggins och omaka.
Jacka: H&M
Klänning: American Apparel
Strumpor: Typ H&M eller Lindex
Skor: Din Sko
Gårdagens
Har lite tid över tills min kameran dyker upp. Ni får en gårdagens outfit, så länge. Jag misstänkte att alla tjejer i programmet skulle klä sig grymt snyggt, därav valde jag bara att kombinera off och köra ganska laid back. Ni vet, man vill alltid... ja.
Kavaj: Escada
T-shirt: Zara
Shorts: H&M
Skor: Second hand
Att röka och bajsa
Pratade med Elsa Billgren, programledare i Uppladdat och Mona Hejazi-Cohen, progamledare i Kamikaze utanför Münchebryggeriet innan sändning igår. Vi vill sluta röka.
Mona: Men när man blir gravid så slutar man röka automatiskt. Det blir bara äckligt att röka.
Elsa: Ja, ja. Det är det jag alltid säger. Jag måste bli gravid så att jag kan sluta röka.
Jag: Jag upplever att största problemet med att sluta röka är att man inte kan bajsa!
Elsa: Ja, det är laxerande!
Mona: Ja! Våra favoritstunder på morgonen i Thailand var alltid att ta en cigg och en kaffe, och sedan springer man på toa och verkligen tömmer ordentligt. Cigg, kaffe, tömning!
Elsa: Och man får ju huvudvärk om man inte får bajsa!
Jag: Ja! Man måste bajsa på morgonen. Annars är hela dagen körd. Trött. Förgiftat. Tung.
Mona: Ja, tänk va, en gång i tiden bajsade folk fem gånger om dagen, bara lite. Men nu måste vi få tömma direkt på morgonen annars är det kört.
Alltid skönt att veta att man inte är ensam. Alltid.
Mona: Men när man blir gravid så slutar man röka automatiskt. Det blir bara äckligt att röka.
Elsa: Ja, ja. Det är det jag alltid säger. Jag måste bli gravid så att jag kan sluta röka.
Jag: Jag upplever att största problemet med att sluta röka är att man inte kan bajsa!
Elsa: Ja, det är laxerande!
Mona: Ja! Våra favoritstunder på morgonen i Thailand var alltid att ta en cigg och en kaffe, och sedan springer man på toa och verkligen tömmer ordentligt. Cigg, kaffe, tömning!
Elsa: Och man får ju huvudvärk om man inte får bajsa!
Jag: Ja! Man måste bajsa på morgonen. Annars är hela dagen körd. Trött. Förgiftat. Tung.
Mona: Ja, tänk va, en gång i tiden bajsade folk fem gånger om dagen, bara lite. Men nu måste vi få tömma direkt på morgonen annars är det kört.
Alltid skönt att veta att man inte är ensam. Alltid.
ZTV presenterar Christina Luoma!
Problem med att se videon? Gå in här.
Här är Christina Luomas program för igår där bland annat jag är med som gäst. Vi pratar om ZTV, basically. Jag har lustiga kläder. Tänkte att alla tjejer skulle vara så välklädda. Lika bra att bara se bananas ut, liksom.
Karin och humlan
Läs nerifrån och upp.
Jag gillar hur Karin Idering går från total skräck till mordlystenhet och tillslut omtanke.
Jag ser fram emot den stundande begravningen, perfekt dokumenterad på Facebook.
TV ikväll på ZTV
Åhej och hå! Ikväll ska jag vara med i TV. I Tinas program på ZTV. Jag och en massa andra.
Jag vet faktiskt inte alls vad vi ska göra eller så, men det är väl..?
Ja. Det går nog bra.
Inte mitt fel det där om ämnet, ska påpekas.
Men klockan 22:00 går det på ZTV i alla fall. Jag ska vara gäst och får vara full. Vilken grej, va! Det jag längtat efter så länge. Få supa till det lite i TV. Yesbox.
Jag vet faktiskt inte alls vad vi ska göra eller så, men det är väl..?
Ja. Det går nog bra.
Inte mitt fel det där om ämnet, ska påpekas.
Men klockan 22:00 går det på ZTV i alla fall. Jag ska vara gäst och får vara full. Vilken grej, va! Det jag längtat efter så länge. Få supa till det lite i TV. Yesbox.
Noomi Rapace och min drömfrilla
Bild snodd från Salong K.
Fan. När jag tidigare pratat om att klippa håret kort, färga det svart och låta lockarna komma fram så är det exakt så här jag tänkt. Som Noomi Rapaces hår. Visst är hon snygg? Som en kvinnlig Johnny Depp, typ. Tror nog att jag skulle se ganska lik ut i samma frisyr också.
Shit, nu blev jag sugen. Jävligt.
Onsdagens program: Porr!
Ja, på onsdag ska vi prata om porr, dårå, på ett jävligt bra sätt ska sägas. Jag är så trött på hur man pratar om porr i media, att allt ska vara så svart eller vitt. Antingen ska man hata det eller hypa det. Jag vet inte det, för det första är det jävligt snävt, hur folk definierar pornografi alltså. Det finns många aspekter av porrbranschen som jag hatar och tycker är hemska, och det finns många saker som jag tycker skadar. Att det exempelvis är i princip en sorts pornografi som unga får tag på och utvecklas av, vilket garanterat suger apapung.
Men det är inte det hela. Jag vill ta upp porr ur olika perspektiv, och inte på ett jävla offersätt som alltid annars. Så fort det talas om porr är det antingen hat eller någon historia där en individ offerbenämns. Men what of the other kinds? Pornografi har alltid funnits. Det kommer alltid att finnas. Det är bra att lyfta fram det som är bra, som man gillar, på ett jävligt opretantiöst sätt.
Däremot, vet ni hur svårt det har varit att hitta tjejer som vill prata om det i programmet? Skitsvårt. Många blir nervösa över tanken att tala om det i TV. Många tänker att det blir smutsigt så fort det kommer på tal. Att man inte kan prata om det. Att man inte kan tala om vad man själv gillar, hatar och så vidare.
Sex är naturligt. Det måste vi komma ihåg.
Jag funderar på tanken att berätta om min egna sexuella utveckling i programmet. Hur många gör det? Inte så många. Inte ens tjejpolare emellan. Många upplever det som konstigt. Och det är jävligt fel att något så naturligt ska upplevas som skamfyllt. Det är fullkomligt normalt och vi har alla en historia. Kanske ett minne från tidigt i livet som klingar starkt eller så.
Nåja, jag får inte riktigt ut vad jag vill i den här texten, det är svårt att skriva allt utan att avslöja hela programmet. Men jag tror att det kan bli ett jävligt bra program, ska sägas. Speciellt med tanke på att vi håller på att bygga om programmet.
Äh. Rörigt. Berättar mer senare.
Men det här blir ett peppigt program, okej?
Roland-Philippe Kretzschmar
Roland, jag och Sofia. Bild snodd från hans Facebook.
Hörni! Roland-Philippe Kretzschmar måste ni ta och besöka. En fantastisk underbar kille jag börjat känna lite mer den senaste tiden. Blir väldigt glad i hans sällskap, ska ni veta.
Måste ju dela med mig av sånt, tycker jag. Gå in på hans blogg Stilstudion och upplev honom. Denna fantastiska man!
Sliten
Jag har ett problem. Jag har börjat vakna jättetidigt efter utekvällar. Jag kommer kanske i säng någon gång runt 05-06:00 på morgonen och sedan vaknar jag vid 10. Det är inte mänskligt! Jag vaknar vid 10 och kan inte somna om och känner mig fortfarande sliten. Annars är jag van vid att jag sover tills 14:00 någon gång, helt utvilad, pigg och fräsch!
Foto: Jan Sulocki, Stureplan.se
Don't mind the fact that jag ser ut som ett vettskrämt råddjur. Sådan jag är. Hård i orden, liten på jorden. Eller något annat skitsnack. Men i alla fall, har frått frågan om vart klänningen kommer ifrån. Det är en lång tunika från Gina Tricot. Finns just nu och kostar typ 199 eller något sånt. Kommer användas en hel del kan jag tro, men stor varning för att alla kommer ha samma.
Foto: Jan Sulocki, Stureplan.se
Don't mind the fact that jag ser ut som ett vettskrämt råddjur. Sådan jag är. Hård i orden, liten på jorden. Eller något annat skitsnack. Men i alla fall, har frått frågan om vart klänningen kommer ifrån. Det är en lång tunika från Gina Tricot. Finns just nu och kostar typ 199 eller något sånt. Kommer användas en hel del kan jag tro, men stor varning för att alla kommer ha samma.
Otrevligt fan
Det här med att "vara sen" och att det ska vara fint är verkligen bullshit. De som är sena är otrevliga, och tyvärr så är jag jävligt otrevlig. Jag är en halvtimma sen, och om.... ja, fem minuter så ska en fotograf från en tidning dyka upp för ett reportage. Jag sitter i min sovsärk!
Det är också otrevligt. Slå till mig och lär mig hyfs, kan jag tycka.
Det är också otrevligt. Slå till mig och lär mig hyfs, kan jag tycka.
Förklä erat IP, hatar-retards!
Åh. Herregud vad jag är trött på hatiska kommentarer från hatare som skriver under med olika namn. Det är alltid samma pinsamma veva när mycket hat dyker upp i kommentarerna här på bloggen. Ett och samma IP-nummer som kallar sig typ Björn, Peter, Ulla-Britta osv. som spammar olika inlägg, försöker skriva någorlunda annorlunda i kommentarerna och så vidare.
Men det är så fjantigt eftersom att jag kan se att allt kommer från en och samma IP-adress.
Herregud. Lär er vad en jävla PROXY är, idioter! Ska ni ge intryck av att vara flera så kan ni väl I ALLA FALL gå in på typ proxy.org och skriva in min bloggadress. Då blir erat IP förklätt av ett annat och jag kan inte se att ni är en och samma. Jag håller ju på att dö av pinsamhet varje gång jag ser den fär processen upprepas. Det är faktiskt jävligt enkelt att förklä sig på internet, ska ni veta, och att veta att det finns sådanna retards som går till min blogg är jävligt jobbigt.
Så skärp er. Förklä erat IP. Sluta upp med andra pinsamheter.
Men det är så fjantigt eftersom att jag kan se att allt kommer från en och samma IP-adress.
Herregud. Lär er vad en jävla PROXY är, idioter! Ska ni ge intryck av att vara flera så kan ni väl I ALLA FALL gå in på typ proxy.org och skriva in min bloggadress. Då blir erat IP förklätt av ett annat och jag kan inte se att ni är en och samma. Jag håller ju på att dö av pinsamhet varje gång jag ser den fär processen upprepas. Det är faktiskt jävligt enkelt att förklä sig på internet, ska ni veta, och att veta att det finns sådanna retards som går till min blogg är jävligt jobbigt.
Så skärp er. Förklä erat IP. Sluta upp med andra pinsamheter.
Min underbara kavaj
Foto: Johannes Helje, Stockholm Streetstyle
Alla i bloggvärlden snackar om kavajer. Alla i bloggvärlden springer till Monki och köper den där skrynkliga blazern. Äh, jag är så glad över att jag redan äger runt 10 kavajer, trots att jag är tjej. De är av olika typer och har olika passformer. Tre av dem är oversizade, två av dem är relativt långa och oversize medan en av dem är kort.
Min favorit just nu är dock min rutiga från Escada. Den var ett superfynd på second hand. 50 kronor, kostade den exakt. Jag använder den nästan hela tiden, och helt plötsligt går det att använda alla trista och enfärgade klänningar i bomull som kommer från H&M och Gina Tricot. Som den ovan, klänning från H&M som jag inte velat ha på ett bra tag, men med min fina kavaj så blir det skitbra.
Jag skulle dock ha väldigt, väldigt svårt för att köpa en kavaj på en kedja som H&M eller Monki. Passform, material, snitt, allt sånt är oerhört viktigt på en kavaj, och en dåligt skräddad kavaj kan verkligen ge mig spykänslor. Tidigare i min blogg brukade jag gnälla mycket om dåliga kavajer. Precis som jag brukade gnälla på dåliga skjortor. En gång har jag köpt en billig kavaj. Så här hemskt var det. Annars har kavajen hängt med mig länge, enda sedan 13-årsåldern. Jag älskar en vacker kavaj!
Kavajen är inte i hundtand, även om så kan misstänkas från bilden.
Angående vikt och hälsa
Jag har fått många mail från tjejer rörande hela viktdebatten. En återkommande fråga från många som är kroniskt underviktiga, precis som jag var, är hur man går upp i vikt.
Jag vill börja med att säga att jag inte tycker att man ska behöva pressa sig varken upp eller ned i vikt för att kunna älska sig själv. När det blir en direkt hälsofara är det självfallet viktigt att man försöker ta tag i det, men vi ser olika ut och vi ska inte tvinga våra kroppar till något som de inte är byggda för.
Jag har Celiaki, glutenintolerans, och lider alltså av dåligt näringsupptag. Mina andra problem med tarmen förvärrar det garanterat. Om man lider av undervikt så är det bra att gå och kolla upp sånt här, eftersom att obehandlad Celiaki kan leda till en mängd andra problem i framtiden, som cancer i tarmen exempelvis. Många får heller inte starkare symtom än just undervikt. Mina symtom var: Undervikt, uppsvullen mage och depression*.
Därför tycker jag att man, om man upplever att man är något som skulle definieras som underviktig, att man ska gå till en läkare och kolla upp blodvärlden, allmän hälsa och eventuella tarmdefekter. Om man däremot har bra blodvärlden, god hälsa och inte lider av någon tarmdefekt så tycker jag inte att man ska försöka pusha sin kropp till att gå upp i vikt. Precis som det inte är hälsosamt att tvinga ner sig i vikt så tror jag inte att det är hälsosamt för kroppen att tvingas upp heller.
Jag hade dåliga blodvärlden, min hud mådde inte bra, i långa perioder kunde jag ha problem med att tappa hår och så vidare. Då finns det motiv. Och även om jag mådde bra när jag låg på snäppet över femtio kg så var min övriga viktuppgång inte heller farlig, och jag som ändå är en slags offentlig person har mer ansvar än en person som väljer att leva ett privat liv. Så är det helt, helt enkelt.
Det här är också något som gäller övervikt. Bara för att man är överviktig så är det inte säkert att det innebär en hälsofara. Jag har exempelvis ett flertal kompisar som man skulle definiera som "överviktiga" som är vid strålande god hälsa. De äter bra, tränar, lever ett allmänt sunt liv men är fortfarande överviktiga. Vi är helt enkelt skapta annorlunda.
Så, är du smal men upplever det som väldigt problematiskt att gå upp i vikt? Skit i det, du är fin som du är. Är du överviktig men upplever samma problem? Skit i det, du är också fin som du är.
*Depression är ett annat vanligt symtom och orsakas av just näringsbristen som man får som glutenintolerant.
Jag vill börja med att säga att jag inte tycker att man ska behöva pressa sig varken upp eller ned i vikt för att kunna älska sig själv. När det blir en direkt hälsofara är det självfallet viktigt att man försöker ta tag i det, men vi ser olika ut och vi ska inte tvinga våra kroppar till något som de inte är byggda för.
Jag har Celiaki, glutenintolerans, och lider alltså av dåligt näringsupptag. Mina andra problem med tarmen förvärrar det garanterat. Om man lider av undervikt så är det bra att gå och kolla upp sånt här, eftersom att obehandlad Celiaki kan leda till en mängd andra problem i framtiden, som cancer i tarmen exempelvis. Många får heller inte starkare symtom än just undervikt. Mina symtom var: Undervikt, uppsvullen mage och depression*.
Därför tycker jag att man, om man upplever att man är något som skulle definieras som underviktig, att man ska gå till en läkare och kolla upp blodvärlden, allmän hälsa och eventuella tarmdefekter. Om man däremot har bra blodvärlden, god hälsa och inte lider av någon tarmdefekt så tycker jag inte att man ska försöka pusha sin kropp till att gå upp i vikt. Precis som det inte är hälsosamt att tvinga ner sig i vikt så tror jag inte att det är hälsosamt för kroppen att tvingas upp heller.
Jag hade dåliga blodvärlden, min hud mådde inte bra, i långa perioder kunde jag ha problem med att tappa hår och så vidare. Då finns det motiv. Och även om jag mådde bra när jag låg på snäppet över femtio kg så var min övriga viktuppgång inte heller farlig, och jag som ändå är en slags offentlig person har mer ansvar än en person som väljer att leva ett privat liv. Så är det helt, helt enkelt.
Det här är också något som gäller övervikt. Bara för att man är överviktig så är det inte säkert att det innebär en hälsofara. Jag har exempelvis ett flertal kompisar som man skulle definiera som "överviktiga" som är vid strålande god hälsa. De äter bra, tränar, lever ett allmänt sunt liv men är fortfarande överviktiga. Vi är helt enkelt skapta annorlunda.
Så, är du smal men upplever det som väldigt problematiskt att gå upp i vikt? Skit i det, du är fin som du är. Är du överviktig men upplever samma problem? Skit i det, du är också fin som du är.
*Depression är ett annat vanligt symtom och orsakas av just näringsbristen som man får som glutenintolerant.
Partydöden
Beppa, svarar i Veckorevyns partypanel idag. Jag hävdar att jag kommer låsa in mig i mörka, tysta rum under helgen för att kurera mig, men vi får väl se hur det går?
Läs här!
Läs här!
Klänningen!
Foto: Stockholm Streetstyle.
Sådärja. Jag såg ut så här igår. Klänningen är den fina jag fotade tidigare, här kommer den mycket mer till sin rättvisa än på spegelbilden. Köpt på Beyond Retro, SOUK. 449 kronor. Är så glad över den. Till det hade jag en väska med Power Puff-flickorna som jag köpte på Arvikafestivalen 2001 samt mina fina rosa pumps från Penelope.
Har äntligen blivit överrens med mitt hår, förresten. Det har blivit tillräkligt långt för att inte vara sådär superfluffigt. Går ner precis efter axlarna. Luggen har växt ut bra med och skapar en snygg inramning i ansiktet. Känns bra! Lite tyngande leave in och det fungerar finemang.
Skumpadöd
Fyfan. Mår så dåligt idag. Skumpa är verkligen den vidrigaste döden som finns. Inte nog med att smaker rövsvett med möglig citron, det ger instant magkatarr under tillfället man dricker det och dagens efter så kännar man sig helt nerklubbad samt att blodsockret hamnar på en sjukt ostadig nivå. Jag fick hjärtklappning av att äta havregryngröt. Hjärtklappning. Havregrynsgröt. Fatta!
Sedan kan man ju typ se ut så här också efter att man svalt lite väl mycket av det, också. Jag och Tora Svensson. Tack så mycket för bilden, Stureplan.se. Jättetack. Sådär verkligen.
Men jag hade det väldigt trevligt. Det ska medges.
Sedan kan man ju typ se ut så här också efter att man svalt lite väl mycket av det, också. Jag och Tora Svensson. Tack så mycket för bilden, Stureplan.se. Jättetack. Sådär verkligen.
Men jag hade det väldigt trevligt. Det ska medges.
Äkta vänskap
Jag och Sofia, riktiga vänner matchar in i det sista! Vad tycker ni om min badrock från Hemtex? Grymma grejer!
Pyttelilla Stockholm
Träffade Sigge Eklund igår. Han ritade tre små porträtt av mig, gav mig öl och mat. Sigge är en fin kille. Kommer ihåg första gången jag hörde något om honom. Det var en tjej som kom till min blogg och skrev något i stil med; "Jaha, är det den här jävla skitbloggen som Sigge Eklund tycker är Sveriges bästa blogg? Fyfan alltså."
Förstod aldrig riktigt hennes kommentar, men kollade i alla fall upp Sigge Eklund. Och igår pratade vi på riktigt för första gången. Vi visste sällsamt mycket om varandra utan att någonsin ha setts. Det är lustigt det där, hur man känner folk men ändå inte. Och hur litet Stockholm är.
När jag var 12 hade jag anorexi
Klicka här om du har problem med att se videon.
Det här är nog det jobbigaste jag gjort. Sitta fem minuter i sträck och berätta om ätstörningarna jag hade när jag var yngre. Det började runt 11-12. Jag fick mens och former först av alla. Växte mycket. Hade haft ganska mycket förpubertetshull tidigare. Kommer ihåg hur jag fick de överflödiga kilona anmärkta på av skolsystern (när jag var underviktig så sket de dock i det, vilket jag alltid varit tidigare och garanterat blev efteråt) och hur konstig jag kände mig. Började med att träna väldigt mycket. Gick upp 6 på morgonen, ofta tidigare, för att springa innan skolan. Sprang på varje rast. Tränade efter skolan. Åt aldrig. Om jag åt så kräktes jag upp det. När jag kom hem och det var middag så hävdade jag att jag redan ätit hos en polare eller att jag ätit sjukt mycket lunch och fortfarande mådde illa som det. Jag, som alltid varit smal innan man ändå åt som en häst, åt helt plötsligt inget alls. Och tränade livet ur mig.
Jag sabbade mina fotleder och knän under de här åren, det tog flera år innan jag kunde gå ordentligt igen. Jag skaffade mig en konstant huvudvärk som höll i sig i flera år innan den försvann. När det tillslut blev påkommet så sattes jag på tvångsvägning. Slutade gå till skolan. Fick tillslut en diagnos på tung depression. Medicinerades. Gick upp mycket i vikt. Fick ångest av det och utvecklade en kraftig bullimi.
Vid 18, ungefär, kan man påstå att jag blev frisk. Eller kanske 19. 8 år. Jag tillfrisknade efter att jag avbrutit min sjukskrivning som de sagt förmodligen skulle pågå hela mitt liv. De påstod att medicineringen skulle hänga med mig i hela mitt liv. Men jag slutade ta medicinerna. Började jobba i smyg. Tog mig ur det ändå.
Ett tillfälle som jag alltid kommer att komma ihåg från när jag var yngre var från ombytningsrummet till gymnastiksalen. De andra tjejerna hade också fått hår på könet vid det här laget, inte så mycket, men ändå. De liksom tävlade med varandra om vem som hade mest. Jag förstod det inte riktigt, eftersom att jag haft hår länge vid det laget. Men jag berättade i alla fall att jag var tvungen att klippa mitt, annars blev det jättemycket. En stor boll av hår, som det blir när man inte klipper konshåret.
Och jag kommer ihåg den där frasen så väl. så väl.
"Men det är ju onaturligt!"
Onaturligt. Jag kände mig så fel. Så off. Så annorlunda. Som ett jävla freak. Det håriga jävla freaket med onaturligt mycket hår som var tvungen att klippa det. Inte som de andra. Inte normal. Äcklig.
Det utvecklades ju också till en väldigt flådig hårfobi, ska sägas. Men det är väl en helt annan historia. En som också är passerad, tack och lov.
Men jag var monstret. Och jag klarade inte av det. Försökte så hårt att inte ha några former. Att vara normal. Utrota min mens. Mina former. Mitt hår. Bara vara normal. Det är som så många av det ni andra säger. Vi är skolboksexempel av tjejer som får problem när vi är unga. Vi som var tidiga. Vi som var konstiga jämfört med de andra. Jag tror inte att all skuld till anorexi ligger hos mode och media, en stor del, ja, men mycket ligger på samhället. Att få folk att förstå att de inte är sjuka för att de förändras. Solidaritet och stolthet är något som behövs.
Ibland tittar jag på bilder av mig själv precis innan det här. Det finns inga bilder på mig från anorexiaperioden. Hatade kameror och speglar. Kände mig alltid så fet och gigantisk. Men ibland tittar jag på bilderna innan. Jag mår så dåligt på dem. Känner mig så stor. Alla kläder är för korta och sitter lite fel. Jag håller mina armar runt magen. Försöker dölja mig själv. Ser ut att vilja dö i ansiktet. Känner mig så fet. Men är faktiskt jävligt smal. Jag kan se det nu. Att jag var jävligt smal. Kunde inte se det då.
Och brevid mig står alltid någon kompis som var hälften av min längd. Jävla skit.
Äh
Citat från Stureplan:
92. (ny) Hanna Fridén bloggare och tv-profil När gamla MTG-juvelen ZTV skall återuppväcka sig självt från graven och ta tillbaka ungdomarnas gunst var få personer mer lämpade än Stureplansbekanta bloggaren Hanna Fridén. Hur det går för ZTV återstår att se, men att det är det hittills största stoppet på en lång och framgångsrik mediakarriär för Hanna är ingen högoddsare. Dessutom frekvent i den offentliga debatten om skönhetsideal.
Deras lilla lista.
Vad menar de? Menar de att min program suger? Jag fattar inte.
Sedan kan man ju ifrågasätta det där med "lång mediakarriär" också. Jag har ju inte ens hållit på ett år. Vid det här laget förra året var jag Sveriges sämsta fotograf, peff.
92. (ny) Hanna Fridén bloggare och tv-profil När gamla MTG-juvelen ZTV skall återuppväcka sig självt från graven och ta tillbaka ungdomarnas gunst var få personer mer lämpade än Stureplansbekanta bloggaren Hanna Fridén. Hur det går för ZTV återstår att se, men att det är det hittills största stoppet på en lång och framgångsrik mediakarriär för Hanna är ingen högoddsare. Dessutom frekvent i den offentliga debatten om skönhetsideal.
Deras lilla lista.
Vad menar de? Menar de att min program suger? Jag fattar inte.
Sedan kan man ju ifrågasätta det där med "lång mediakarriär" också. Jag har ju inte ens hållit på ett år. Vid det här laget förra året var jag Sveriges sämsta fotograf, peff.
Manliga stereotyper
Sådärja. Här är jag och Melinda utklädda till män. Vi pucklar på varandra, skriker och är äckliga.
Jag är nöjd. Skrattar så jag pissar på mig. Sånt här älskar jag.
Om du har problem med att se videon så kan du gå in här.
Gårdagens outfit
Hähä. Hjälpte Melinda Wrede att spela in sin trailer för hennes program igår. Hennes program hade temat "manliga stereotyper". Tog med kläder till oss och vi klädde ut oss.
Jag till vänster, kalla mig Sune. Melinda till höger, hon var el mafioso.
Skitfina, tycker jag nog.
Saknad och skam
Äh. Höll nästan på att dö av skam när jag sprang in i en av mina favoritseriebutiker igår. Korsningen St. Paulsgatan och Bellmansgatan. Gick runt och tittade inte upp, plockade på mig historien om Electra och Wolverine (bara för att den är illustrerad av Yoshitaka Amano, tänker skita i texten helt). The extraordinary league of gentlemen av Alan Moore (och förbannade mig själv för att jag inte äger alla Watchmen i samma veva) och så självfallet senaste volymen av Rocky av Martin Kellerman.
Jag kände skam för att det var så länge sedan jag var där inne. Jag kände mig ytlig och platt. Så går jag fram till kassan och möter den supertrevliga mannen som jobbar där och som alltid jobbat där.
Han lyser upp och säger: "Men! Det är ju du ju! Vad kul att se dig igen. Det var så länge sedan. Har du varit bortrest?"
"Uhm, nä, men jag har liksom bytt karriär lite... haft andra utgifter, inte riktigt haft råd eller tid med serier. Men nu jävlar, nu blir det serier igen."
"Du har mycket att ta igen!"
"Ja! Jag vet. Mina bokhyllor har inte blivit uppdaterade på år och dagar, känns det som. Senaste införskaffandet var någon volym av Berserk som fortfarande ligger inplastad och olöst brevid Frank Millers Sin City."
"Välkommen tillbaks! Du har varit saknad."
Där blev jag glad. Jag är fortfarande ihågkommen. Kommer ihåg när jag började serienörda när jag var typ 12. Han har i princip sett mig växa upp, den här mannen! 10 år. 10 hela år. Jag är så glad över att jag inte var bortglömd, ska ni veta.
Ibland är jag så ytlig att jag grinar
Det går sällan bra att fota i spegeln, har jag märkt. Speciellt när man inte pallar att flytta på den för att slippa motljuset. Men i alla fall. Den här klänningen är i själva verket fantastisk. Jag känner mig lite löjlig nu, men när jag gick in och provade den så började jag seriöst GRINA över att den var så fin och satt så bra. Hur löjligt är inte det, egentligen? Ett jävla klädesplagg.
Äh. Ni ska få en bättre bild på den. Den är fantastisk. Beyond Retro i SOUK-gallerian. 449 kronor. Fick en asful bolero till också. Då. Det var det värt!
Undersökning - Har du någonsin velat gå ner i vikt?
Rösta till vänster under min personliga info.
Lite statistisk till mitt idealprogram imorgon. Det kommer inte att framföras som representativt för hela Sverige, däremot kommer det nämnas i programmet att jag valde att göra den här undersökningen i min blogg. Jag uppskattar om så många som möjligt deltar!
Om du vill utveckla med en historia så får du hemskt gärna göra det i kommentarsfältet här.
Hannas Nattbok och sång
Den här efterfesten hemma hos Nadja Chatti i söndags var fantastisk. Alla sjunger med i Love will tear us apart av Joy Division. Så fantastisk stämning, instant vårkänsla.
Läs om resten i Hannas Nattbok!
Ja, där kan ni också se hur det ser ut när jag, Sofia Dahlén, Emilie Rinse och Johan Erik Strömgren delar samma badkar. Trångt. Ska sägas. Men mysigt.
Min fantastiska mössa
Har köpt en mössa. Är grymt nöjd. Jag älskar den. Enda problemet är att alla mobbar mig för den. Alla säger att den är så jävla ful. Att jag inte ska ha den på mig. Att den är sådär pinsamt ful att man vill spy. Så går de runt och skrattar åt mig.
Men för mig är den ett fynd! 30 kronor på Stadmissionen. Luktar visserligen lite lik, men den är jävligt bra. Jag tror att alla bara är avundsjuka. Förstår dem visserligen. Min mössa är grym.
HEJ!
JAG ÄR INNE PÅ BLOGGEN!!!!!!!!!!!1
Vet ni att jag hållit på att spatta ur totalt de här dagarna när bloggen inte fungerat? Alltså, verkligen. Söndag, måndag, tisdag. Har haft så mycket tid. Jag har tagit sjukt långa promenader, tränat, sjungit, duschat ovanligt mycket, nästan slutat röka.
Har inte kunnat koncentrera mig ett jävla skit på jobbet, heller. Jag behöver bloggen. Jag har börjat gå omkring i en förjävlig yra. Och inte fan har jag kunnat gå på toa ordentligt heller!
Men jag är här nu!
Och den är tydligen inte flyttat. En lång nerstängning and noll flytt. Fattar inte alls.
Vet ni att jag hållit på att spatta ur totalt de här dagarna när bloggen inte fungerat? Alltså, verkligen. Söndag, måndag, tisdag. Har haft så mycket tid. Jag har tagit sjukt långa promenader, tränat, sjungit, duschat ovanligt mycket, nästan slutat röka.
Har inte kunnat koncentrera mig ett jävla skit på jobbet, heller. Jag behöver bloggen. Jag har börjat gå omkring i en förjävlig yra. Och inte fan har jag kunnat gå på toa ordentligt heller!
Men jag är här nu!
Och den är tydligen inte flyttat. En lång nerstängning and noll flytt. Fattar inte alls.