Anki, 40, skriver in om sin PPMD
Anki skrev ett fint inlägg i kommentarsfältet, och jag, som är strax över 20 tycker att det är väldigt intressant, och skönt, att höra något liknande från folk som är äldre än jag.
"Jag fick pms när jag var ungefär 25 år, fast det tog några år innan jag förstod vad det var (tackar internet för det). Jag tycker synd om alla unga tjejer som lider utan att förstå varför.
Innan jag förstod så trodde jag att jag var sinnessjuk, var ju så agressiv och deprimerad om vartannat och tyckte jag var en hemsk människa som inte var något värd. Och det fick jag ju också höra.
Jag såg inte sammanhanget med mensen.
Sedan var jag med i en studie på Karolinska sjh där jag fick svart på vitt att det var just PMDD.
Det är ju en stor lättnade att åtminstone veta vad det handlar om...
Det är inte lätt att förstå när man inte har upplevt det. Det går inte att styra över. Tänkt dig att någon gör det värsta tänkbara mot dig, alla har ju varit så arga att det brinner i huvudet, hur lätt är det då att "ta bort det". Känslor går ju inte att styra speciellt INTE när det är hormonellt.. Men man måste försöka kontrollera så gott det går.
Det jag går i taket över just 10 dagarna före mens är inget jag skulle reagera så kraftigt för någon annan vecka. Men det är ju så riktigt just DÅ, sättet man resonerar på. Men jag har lugnat ner humöret, och tänker att även om jag tycker att han är en idiot just nu så vet jag att det är min "dåliga" period så det kanske inte är så farligt som jag upplever det just nu. (Sedan när jag tänker tillbaks så var det ju en bagatell)
Men ilskan och irritationen finns ju inom mig, vissa är känsliga för sådant och märker av det medans andra inte märker nåt alls. Men jag tror att hela världen märker hur dåligt jag mår. Men jag försöker att bita ihop. Annars kommer ångesten för hur jag betett mig. Det kommer iochförsig oavsett..
Sen har jag även magvärk men det är en bagatell i sammanhanget mot det psykiska lidande som detta har drabbat mig under dessa år, och hur många förhållanden som har gått i stöpet. Jag önskar att jag bara kunde vara helt jämn och lugn.
Men, vi som har det här är ofta väldigt kreativa och glada människor den övriga tiden, för det är ju så otroligt trevligt när man mår BRA, då studsar jag fram på gatorna och ler som en sol och är världens lyckligaste.
SOFIA: du måste absolut prata med din mamma så att hon förstår annars gör hon ditt lidande om än värre. Har man själv lite pms vilket dom flesta har kanske man inte förstår att det finns olika grader av påverkan.
Jag har tur som har en kille och omgivning som förstår och tar hänsyn det hjälper mycket.
Det är viktigt att visa folk svart på vitt vad det handlar om. Skriv ut artiklar och studier och ge dom så dom får läsa om det. Då kan dom ha större förståelse.
Men glöm inte att påminna både dig själv och dina nära när det är på gång för det är lätt att glömma bort vad det handlar om och att dom tar det personligt, och du själv med. Tala om att det INTE handlar om honom och dina känslor för din kille/son/mamma osv.
Jag vet att det är många som känner igen sig i det här och hoppas att det hjälper någon att förstå.
Jag har fyllt 40 år så jag har några pmdd-dagars erfarenhet, men jobbar hela tiden med mig själv för att komma underfund med vad jag kan göra för att underlätta för mig själv. STRESS är absolut tabu,
se till att vara ute i god tid, ta inte på dig massa saker under den här perioden.
Har provat alla tabletter som går att uppbringa men inget hjälper för mig. SSRI (antidepp) har så mycket biverkningar så det känns inte ok.
Nä, ett bad, en trevlig tidning, en chokladkaka, lugn och ro är bästa medicinen för mig. Ta hand om dig själv. Tyck om dig själv för du är en bra person som bara råkar ha en väldigt jobbig åkomma.
Undrar när det avtar.. någon äldre som har erfarenhet ?
Kram Anki"
"Jag fick pms när jag var ungefär 25 år, fast det tog några år innan jag förstod vad det var (tackar internet för det). Jag tycker synd om alla unga tjejer som lider utan att förstå varför.
Innan jag förstod så trodde jag att jag var sinnessjuk, var ju så agressiv och deprimerad om vartannat och tyckte jag var en hemsk människa som inte var något värd. Och det fick jag ju också höra.
Jag såg inte sammanhanget med mensen.
Sedan var jag med i en studie på Karolinska sjh där jag fick svart på vitt att det var just PMDD.
Det är ju en stor lättnade att åtminstone veta vad det handlar om...
Det är inte lätt att förstå när man inte har upplevt det. Det går inte att styra över. Tänkt dig att någon gör det värsta tänkbara mot dig, alla har ju varit så arga att det brinner i huvudet, hur lätt är det då att "ta bort det". Känslor går ju inte att styra speciellt INTE när det är hormonellt.. Men man måste försöka kontrollera så gott det går.
Det jag går i taket över just 10 dagarna före mens är inget jag skulle reagera så kraftigt för någon annan vecka. Men det är ju så riktigt just DÅ, sättet man resonerar på. Men jag har lugnat ner humöret, och tänker att även om jag tycker att han är en idiot just nu så vet jag att det är min "dåliga" period så det kanske inte är så farligt som jag upplever det just nu. (Sedan när jag tänker tillbaks så var det ju en bagatell)
Men ilskan och irritationen finns ju inom mig, vissa är känsliga för sådant och märker av det medans andra inte märker nåt alls. Men jag tror att hela världen märker hur dåligt jag mår. Men jag försöker att bita ihop. Annars kommer ångesten för hur jag betett mig. Det kommer iochförsig oavsett..
Sen har jag även magvärk men det är en bagatell i sammanhanget mot det psykiska lidande som detta har drabbat mig under dessa år, och hur många förhållanden som har gått i stöpet. Jag önskar att jag bara kunde vara helt jämn och lugn.
Men, vi som har det här är ofta väldigt kreativa och glada människor den övriga tiden, för det är ju så otroligt trevligt när man mår BRA, då studsar jag fram på gatorna och ler som en sol och är världens lyckligaste.
SOFIA: du måste absolut prata med din mamma så att hon förstår annars gör hon ditt lidande om än värre. Har man själv lite pms vilket dom flesta har kanske man inte förstår att det finns olika grader av påverkan.
Jag har tur som har en kille och omgivning som förstår och tar hänsyn det hjälper mycket.
Det är viktigt att visa folk svart på vitt vad det handlar om. Skriv ut artiklar och studier och ge dom så dom får läsa om det. Då kan dom ha större förståelse.
Men glöm inte att påminna både dig själv och dina nära när det är på gång för det är lätt att glömma bort vad det handlar om och att dom tar det personligt, och du själv med. Tala om att det INTE handlar om honom och dina känslor för din kille/son/mamma osv.
Jag vet att det är många som känner igen sig i det här och hoppas att det hjälper någon att förstå.
Jag har fyllt 40 år så jag har några pmdd-dagars erfarenhet, men jobbar hela tiden med mig själv för att komma underfund med vad jag kan göra för att underlätta för mig själv. STRESS är absolut tabu,
se till att vara ute i god tid, ta inte på dig massa saker under den här perioden.
Har provat alla tabletter som går att uppbringa men inget hjälper för mig. SSRI (antidepp) har så mycket biverkningar så det känns inte ok.
Nä, ett bad, en trevlig tidning, en chokladkaka, lugn och ro är bästa medicinen för mig. Ta hand om dig själv. Tyck om dig själv för du är en bra person som bara råkar ha en väldigt jobbig åkomma.
Undrar när det avtar.. någon äldre som har erfarenhet ?
Kram Anki"
Kommentarer
Postat av: emilie
Fy bövelen. Nu klarnar det.
Postat av: Jenny
hög igenkänningsfaktor, mycket intressant, thanks!
Postat av: cc
Många går också omkring med endometrios utan att veta om det.
Postat av: -
Många går också omkring med AIDS utan att veta om det.
Postat av: cc
Många går omkring med mycket, men här handlade det om att skilja ut olika rubbningar från vanlig pms och mensvärk.
Trackback