Högre skatt för bättre vård?

Jag kan inte titta på den här artikeln i Göteborgsposten som annat än ren och skär propaganda (läs den och se, handlar om folks åsikter om skattehöjningar).

Jag anser inte att vi ska sänka skatten, men jag anser inte heller att vi ska höja skatten för samtliga. Vi är en av de länder med absolut störst skattetryck i världen, sedan har vi också en väldigt bra skola och vård jämfört med många andra länder. Däremot så sker det idag en nedrustning, och jag tror inte att lösningen är högre skattetryck. Många svenska bolag är exempelvis registrerade utomlands på grund av det höga skattetrycket (det är inte ovanligt att jag måste fakturera till England, exempelvis, vad gäller en hel del arbetsgivare eftersom att de vill slippa att betala svensk moms) och det här är knappast ett problem som kommer att minska i och med skattehöjningar, snarare tvärtom, som folk borde förstå.

Däremot borde effektivisering och prioritering vara på sin plats. Vad är vi beredde att försaka för att få bättre vård, skola och äldreomsorg? Det här är en väldigt individuell fråga, men mina åsikter lyder ungefär enligt följande:

1. Sportevenemang. Varför ska staten skjuta till en jävla massa stålars till det här när det finns en massa sportföreningar som bevisligen tjänar storkovan? Och what of all kaos som sker efter matcher. Skadegörelsen, polisuttryckningarna, är det här kanske också något som sportföreningarna bör bekosta? Eller i alla fall bidra till? Hellre att staten slipper skjuta till en jävla massa miljarder än att de som sitter där och jäser ska kunna komma undan jävligt billigt.

2. Kulturbidrag. Kultur är viktigt, men varför har den svenska medborgaren knappt något att säga om vart det ska gå? Hur många gånger har man inte sett skattepengar ödslas på en jävla massa skit som knappt någon vill ha för att "Sverige" ska få känna sig så jävla fint eller stolt av någon anledning? Nej. Satsa på saker folk vill ha, som man kan dra in pengar på, och jag är säker på att det blir precis lika bra även om det inte är några bildade kulturtofflor som sitter där och bestämmer utan faktiskt Sven Svensson i Tierp. Eller något utvecklande, något som gagnar och stimulerar folk.

Märk väl att jag arbetat med flera av dessa bildade "kulturkoftor" och har inblick i hur det ser ut, det finns en allmän åsikt om att Sven Svensson i Tierp inte vet lika bra vad han behöver som de, bara för att de gärna sitter och läser prettolitteratur (precis som jag) och de anser att den högsta formen av kultur han kan tänka sig är Bingolotto. Wonder why? Your shit is only interesting for some of us för att vi gärna placerar oss i ett lite högre segment och vi vill se oss som bättre. Men vet ni vad? Det är fel. Samt högst odemokratiskt. Blanda upp de som bestämmer vad folket ska ha i "kulturväg" MED Sven Svensson från Tierp. Så får båda sidor vara med.

En ytterligare del i det här är att konstnärer eller förtfattare som fått stora bidrag tidigare i sin karriär som senare i sin karriär tjänar stora pengar i sig själva borde bli återbetalningsskyldiga, precis som med studiebidrag. Får man väldigt mycket hjälp och sedan tjänar väldigt bra, finns det något skäl till att inte betala tillbaka, i så fall? Ska man slippa för att det är "finare" att skriva än att, säg, vara sopgubbe? Nej. Det är orimligt.

3. Arbetsförmedlingen. Åh, nej, vänta. Låt mig döpa om det till "Arbetsförnedringen". Har ni någonsin varit där? Jag hoppas att ni sluppit. Det har jag också, hitills, och det är jag jävligt glad över. Men jag har hört historier från många vänner. Man blir inte bemött väl. Man blir knappt ens bemött som en människa. Och ska man plocka tillbaka folk till arbetslivet så kan det vara på sin plats att behandla folk med respekt. Speciellt eftersom att det är tillräkligt jävla knäckande att inte känna att man duger till till att börja med.

4. Sjukskrivningar. Jag har haft och även har så många vänner och bekantskaper som är sjukskrivna av helt fel skäl. Det kan vara depression, socialfobi, utbrändhet eller vad som helst liknande. Istället för att utsätta folk för nya utmaningar, en förändring i livet eller en chans till nya möjligheter och miljöer så behandlas det här med torftig, deprimerande terapi och mediciner. Man blir inte frisk av det här. Man mår bättre ett tag och sedan gräver man ner sig totalt. Känner sig omotiverad. Värdelös. Deprimerad. Socialfobisk. Ja, hela alltet. Det går åt helvete. Få folk att känna sig bra och ge dem utmaningar förihelvete. Folk vill känna att de är bra och behövda, inte som värdelösa viljelösa offer. Men det är lätt att göra sig till ett och tro att man är ett när det är så man blir bemött, och det är svårt att ta sig ut. Jag vet. Jag har varit där. Jag tog mig ut med prövningar. Till mig sa de dock att de förväntade sig en livslång sjukskrivning och sa att jag alltid skulle ha besvär, vad är det för jävla skit egentligen? Orden förföljer mig fortfarande och får mig att må apaskit när jag är låg.

5. Granskning av bidragstagare. Okej, jag har en person i min omgivning som är förtidspensionerad och jobbar svart. Han hyr ut sin sexrummare i andrahand fullkomligt olagligt, och förmodligen överprissatt. Förutom det så har han handikapparkering också, något jag inte för mitt liv kan förstå eftersom att han uppenbarligen inte är så pass handikappad att han inte kan röra på sig eftersom att jag vid ett flertal tillfällen sett honom bära en jävla massa skrot. Om han är sjuk så är det för att han är en unyttjande psykopat, inte något annat skäl. Jag har som tur är anmält honom. Så ni vet.

Just det sista är kanske en av de mest intressanta punkterna. Vill man få in mer pengar så krävs det att fler personer jobbar vitt och att fler bolag betalar svensk skatt. Jag skulle tycka att det var intressant om bolag registrerade utanför Sverige men som bedriver sin verksamhet i Sverige (som ett flertal TV-bolag, tänker inte nämna några specifika) skulle vara tvungna att betala ut svensk moms i vilket fall, samt svenska arbetsgivaravgifter. Förutom det borde man inte skita i svartjobb. Om du inte vill anmäla din kompis för att vara juste, fine, men din kompis är inte juste mot dig.

Framförallt så är inte arbetsgivaren juste, och det borde kanske införas en slags skydd mot den anställda här så att man kunde få fast företagarna som ägnade sig åt det här lättare. Eller det kanske redan finns? Inte klar på den punkten. I övrigt är det inte att argument att det är dåligt att anmäla för att den anställda förlorar jobbet och då måste gå på socialbidrag, då de flesta som arbetar svart även plockar in socialbidrag.

I vilket fall så anser jag att man kan både prioritera och effektivisera i dagsläget innan man börjar överväga skattehöjningar. Precis som smuggling av tobak och alkohol ökar när man höjer priserna så ser det inte direkt annorlunda ut inom andra sektorer heller.

Mina förslag är kanske inte rätt, kanske inte fel heller. Men i vilket fall så finns det utrymme för förbättring.


När jag var 12 hade jag anorexi


Klicka
här om du har problem med att se videon.

Det här är nog det jobbigaste jag gjort. Sitta fem minuter i sträck och berätta om ätstörningarna jag hade när jag var yngre. Det började runt 11-12. Jag fick mens och former först av alla. Växte mycket. Hade haft ganska mycket förpubertetshull tidigare. Kommer ihåg hur jag fick de överflödiga kilona anmärkta på av skolsystern (när jag var underviktig så sket de dock i det, vilket jag alltid varit tidigare och garanterat blev efteråt) och hur konstig jag kände mig. Började med att träna väldigt mycket. Gick upp 6 på morgonen, ofta tidigare, för att springa innan skolan. Sprang på varje rast. Tränade efter skolan. Åt aldrig. Om jag åt så kräktes jag upp det. När jag kom hem och det var middag så hävdade jag att jag redan ätit hos en polare eller att jag ätit sjukt mycket lunch och fortfarande mådde illa som det. Jag, som alltid varit smal innan man ändå åt som en häst, åt helt plötsligt inget alls. Och tränade livet ur mig.

Jag sabbade mina fotleder och knän under de här åren, det tog flera år innan jag kunde gå ordentligt igen. Jag skaffade mig en konstant huvudvärk som höll i sig i flera år innan den försvann. När det tillslut blev påkommet så sattes jag på tvångsvägning. Slutade gå till skolan. Fick tillslut en diagnos på tung depression. Medicinerades. Gick upp mycket i vikt. Fick ångest av det och utvecklade en kraftig bullimi.

Vid 18, ungefär, kan man påstå att jag blev frisk. Eller kanske 19. 8 år. Jag tillfrisknade efter att jag avbrutit min sjukskrivning som de sagt förmodligen skulle pågå hela mitt liv. De påstod att medicineringen skulle hänga med mig i hela mitt liv. Men jag slutade ta medicinerna. Började jobba i smyg. Tog mig ur det ändå.

Ett tillfälle som jag alltid kommer att komma ihåg från när jag var yngre var från ombytningsrummet till gymnastiksalen. De andra tjejerna hade också fått hår på könet vid det här laget, inte så mycket, men ändå. De liksom tävlade med varandra om vem som hade mest. Jag förstod det inte riktigt, eftersom att jag haft hår länge vid det laget. Men jag berättade i alla fall att jag var tvungen att klippa mitt, annars blev det jättemycket. En stor boll av hår, som det blir när man inte klipper konshåret.

Och jag kommer ihåg den där frasen så väl. så väl.

"Men det är ju onaturligt!"

Onaturligt. Jag kände mig så fel. Så off. Så annorlunda. Som ett jävla freak. Det håriga jävla freaket med onaturligt mycket hår som var tvungen att klippa det. Inte som de andra. Inte normal. Äcklig.

Det utvecklades ju också till en väldigt flådig hårfobi, ska sägas. Men det är väl en helt annan historia. En som också är passerad, tack och lov.



Men jag var monstret. Och jag klarade inte av det. Försökte så hårt att inte ha några former. Att vara normal. Utrota min mens. Mina former. Mitt hår. Bara vara normal. Det är som så många av det ni andra säger. Vi är skolboksexempel av tjejer som får problem när vi är unga. Vi som var tidiga. Vi som var konstiga jämfört med de andra. Jag tror inte att all skuld till anorexi ligger hos mode och media, en stor del, ja, men mycket ligger på samhället. Att få folk att förstå att de inte är sjuka för att de förändras. Solidaritet och stolthet är något som behövs.

Ibland tittar jag på bilder av mig själv precis innan det här. Det finns inga bilder på mig från anorexiaperioden. Hatade kameror och speglar. Kände mig alltid så fet och gigantisk. Men ibland tittar jag på bilderna innan. Jag mår så dåligt på dem. Känner mig så stor. Alla kläder är för korta och sitter lite fel. Jag håller mina armar runt magen. Försöker dölja mig själv. Ser ut att vilja dö i ansiktet. Känner mig så fet. Men är faktiskt jävligt smal. Jag kan se det nu. Att jag var jävligt smal. Kunde inte se det då.

Och brevid mig står alltid någon kompis som var hälften av min längd. Jävla skit.

Undersökning - Har du någonsin velat gå ner i vikt?


Rösta till vänster under min personliga info.


Lite statistisk till mitt idealprogram imorgon. Det kommer inte att framföras som representativt för hela Sverige, däremot kommer det nämnas i programmet att jag valde att göra den här undersökningen i min blogg. Jag uppskattar om så många som möjligt deltar!

Om du vill utveckla med en historia så får du hemskt gärna göra det i kommentarsfältet här.


Ideal i nästa program

Nästa vecka så kommer mitt program i ZTV att handla om ideal, vilka effekter dagens ideal har i samhället och vad man eventuellt kan göra för att motverka dagens ideal. Vi kommer bland annat att ta upp Folkhälsoinstitutets rapport som visar att unga tjejer i större grad är underviktiga än lider av övervikt (vilket jag hävdat mycket länge, och det är skönt att det äntligen kommer bevis som man kan peka på) sedan kommer vi ha en tjej i studion som lidit av både anorexia och bullimi själv och gjort en dokumentärfilm om det som hon visar och pratar om för unga tjejer.

Det kommer att bli ett bra program. Det känns fantastiskt att få göra något man verkligen brinner för. Att försöka motverka dagens ideal och hjälpa tjejer är det viktigaste som finns för mig.


Om vikt i Aftonbladet - igen

Tjonka! I Aftonbladet idag igen, nu den tryckta versionen. Jag diskuterades i radio i morse också, Metropol, angående min viktuppgång. Melinda Wrede jobbar där (kollega på ZTV, också programledare) och berättade det hela. Kommer inte riktigt ihåg vilka som var med, men de hade tydligen varit positivt inställda. Ja, förutom EN kvinna som kom med väldigt skumma argument.

Hon sa att det inte kan vara hälsosamt att gå upp en tredjedel av sin vikt. Och att fetman faktiskt ökar i Sverige.

För det första skulle jag vilja påstå att det är väldigt konstigt att tro att folk blir uppmuntrade till fetma av att man går upp till en hälsosam vikt. Det är ett extremt konstigt argument.

För det andra är det väldigt intressant att man som underviktig kan kritiseras för att gå upp i vikt. Vi är alla olika, och vissa är, som ni kanske vet, väldigt stora av naturen utan att lida av några som helst hälsobesvär förutom att de möjligen har svårare att röra på sig och därav kan få följdproblem på grund av det. Men sådanna problem har underviktiga också. Folk som är väldigt underviktiga av naturen löper större risk att få köldskador, permanenta blåmärken och en naturlig fallenhet för näringsbrist betyder även att musklerna är speciellt utsatta. Så det är knappast som så att enbart naturlig övervikt kan orsaka problem. Däremot så blir inte någon som har en naturlig och ofarlig övervikt någonsin kritiserad för att denne går ner, för allt i vårat samhälle säger att man absolut inte får vara överviktig. Men som smal, ja då jävlar, då kan det kritiseras med viktuppgång. Ännu ett exempel på hur sjukt hjärntvättade vi är. Är smal alltid bättre? Nej, det är det inte.

För det tredje. Ja, fetman ökar i Sverige. Men det gör också undervikten. Det är beräknat att anorexi och andra former av svältsjukdomar ökar med 15% varje år, och det är främst tjejer i en påverkbar ålder som får det. Medianvikten har alltså inte skiftat, däremot har det blivit större extremer. Självfallet ska man uppmuntra att alla ska vara friska, men det finns absolut inget ideal i dagens samhälle som uppmuntrar folk till att bli överviktiga. Det är andra problem som orsakar det.

Så alla som kritiserar viktuppgången med argumentet att fetman ökar i Sverige borde nog tänka till en gång till, eller tror de på allvar att folk sitter och tänker: "Åh, den här tjejen som var sjukligt underviktig går upp till normalvikt, åh, jag måste nog bli sjukligt överviktig tror jag annars är jag ful och passar inte in!"

Nä. Tror inte det.



Synd bara att bilden på mig i Aftonbladet är så ful. Jag ser ut som en äggskalle. Och det är synd. Jag vill fånga en ung målgrupp med det här. Målgruppen som tittar i modemagasin, känner att de måste vara så himla piffiga hela tiden och lider av en stor stress vad gäller deras utseende. Man fångar inte upp dem om man har en ful bild. Inte till en början. Man leder in med något snyggt och läckert, visar åsikterna, försöker förändra. En tjej som känner att hon måste vara döläcker hela tiden och därav skadar sig själv genom svält kommer inte att se på den där bilden och säga: "Fett! Jag kan gå upp i vikt och fortfarande duga som jag är! Fortfarande känna mig snygg". Så det är väldigt synd.

En rättighet för killar men ett förtryck för tjejer?

image2318
www.viewimages.com

Nu bråkas det om byxhäng igen. Som vanligt. En gång i halvåret minst. Unga killar i skolan som har byxorna långt, långt ner så att nästan hela kalsongen syns och i många fall även den begynnande skåran mellan skinkorna. Sedan pratas det om hur onda rektorerna och lärarna är som inte respekterar barnens frihet. Det är de här killarnas stil. Låt dem visa sina kalsonger. Man ska respektera varandras klädval. Yaddayadda. Tjohej.


"Jag satte mig ner och då åkte mina byxor ner kanske fem centimeter. Då kom läraren och sa till mig "dra upp byxorna". Jag svarade "de är redan uppe". "Jaså, då ringer jag hem till dina föräldrar", sa hon då. "Okej" sa jag."

"Det är lite komiskt allihopa. Det här med modet skiftar ju från månad till månad. Det här är en grej som går nu, att man har byxorna en bit nere. Det viktiga är att man är proper, ren och snygg, säger Magnus Quint."

Källa: Aftonbladet.


Och ja, det kan man väl tycka?
Men jag kan inte låta bli att tänka på den uppmärksammade artikeln för ett tag sedan som handlade om unga tjejer som dansade i BH eller Hotpants på fester. Det var ju fruktansvärt. Det sas så mycket om om det här. Hur tjejerna gjorde det för att få uppmärksamhet på grund av deras dåliga självkänsla. Hur de i princip bjöd ut sig själva.

Och vad skulle hända en om en tjej ammade det här byxmodet? Så att byxorna hängde så långt ner så att hela trosan syntes? Skulle inte hon, närmast, skickas till kuratorn? Alla skulle undra vad som var fel med henne.

Äh. Blir så trött på det här. Män kan gå med bar överkropp, kvinnor kan inte ens gå runt i BH. Killar kan visa hela kalsongen, medan en tjej med string som är uppdraget ovanför byxkanten blir stämplad som en billig liten slampa. Alla snackar skit om vilken hora och idiot hon är, minsan.


Nu ska vi säga, att jag när jag gick i skolan tyckte att det var ganska jobbigt när man hamnade bakom någon med hela byxan nere. Speciellt om det var trångt. Typ på en buss eller dylikt. Det är inte trevligt att få ens kropp ihopföst med en främlings underkläder. Speciellt då jag anser att i princip alla har en bristande hygien efter toabesök, vilket mitt väldigt känsliga luktsinne gör mig påmind om konstant.

Men det är inte den stora saken. Varför ska vi spö att det i killars fall bara handlar om rätten till deras egen stil, medan man måste skydda en tjej som dansar i BH? Fan. Jag var på en fest en gång där det var asvettigt och asbra dansgolv. Jag höll på att dö av värmeslag. Jag tog av mig tröjan och dansade i BH. Våpigt? Utbjudande? Nej. Men JÄVLIGT VARMT. Tittade folk på mig? Ingen aning. Jag kollade inte och brydde mig inte.

Är så trött på hur kvinnor ska sexualiseras och göras till offer in i det sista, medan det i killars fall bara handlar om deras frihet och rätt till en egen stil. Vad fan skulle folk säga om en tjej, en varm sommardag, satt och åt i skolmatsalen med BH?


Är det rimligt att det ser ut så här?

Banta och tuscha

Äh. Jag vet inte hur många av er det är som vet som jag jobbat med retusch, bland annat. Då jag varit både orginalare och grafisk formgivare. Nåja, jobbade med det i flera år. Främst med böcker, eftersom att jag fick stark avsmak med modejobben där det alltid krävdes att man skulle göra alla så smala, så smala. Så släta, så släta.

Jag har inte köpt Sofis mode förut. Gjorde det första gången idag, faktiskt. Bara för att jag blev provocerad, för annars kan jag inte påstå att tidningen riktar sig till min målgrupp. Jag blev provocerad av hur J Lo tydligen ska få tillbaka sin "drömkropp" och hur hon anlitat ett superteam för att gå ner 19 kg efter graviditeten, och jag blir trött. Bantning. Bantning. Smalfixering.

Sedan ser jag bilden på Sofi, och där ligger en av de sämsta smalretuscherna jag sett i hela mitt liv. Visserligen tröstar jag mig med att hela bildredigeringen verkar vara gjord av någon som just blivit introducerad för fenomenet Photoshop och inte har en gedigen kunskap i hur man går till väga eller hur man gör för att kroppen fortfarande ska se proportionerlig och naturlig ut. Jag är glad att det är så uppenbart fejk. Fast inte helt glad, för jag tänker att det kanske bara är jag som ser det ändå, jag med min långa erfarenhet i branschen.

Men Sofi! Hon är ju redan så smal. Jag förstår inte varför de klippt bort så mycket av armen (men tackar för att personen i fråga inte tänkt på att vecken vid armbågen är anpassade efter en bredare arm) eller varför de tagit bort så mycket av blusen på höger sida (men tacksam för att de inte tänkt på att de skulle behövt såga bort typ hälften av hennes benstomme för att få DEN sjuka kurvan på ryggen).

Det här är ingen diss mot Sofi. Det här är en diss mot de som jobbar på tidningen som uppenbarligen anser att Sofi, som redan är så smal, behöver tunnas ut än mer. Det är väl tillräkligt illa att alla redan asmala modeller på alla bilder överallt tuschas smalare. Men Sofi, hon är ju personen i fråga som läsaren ska relatera till. Lyssna på. Känna gemenskap med. Ge i alla fall fan i hennes kropp, hon är väl jävligt fin som det är? Eller?

Vad är nästa steg, bloggare som plockar bort sin buk från bilder och som tuschar mellanrum mellan sina lår? Drar in midjan med klonstämpeln? Vi har redan sett en del som drar ut bilderna på höjden för att se smalare ut, visserligen, men det är ju mer skrattretande än något annat. I ärlighetens namn.

Men fan. Ge fan i kropparna. Ni är redan fina.
 

Blogga för pengar, oetiskt eller ej?

Okej. Jag har fått en del förfrågningar att lämna min åsikt gällande Blondinbella, Ebba von Sydow och debatt. Jag kan börja med att säga att jag inte såg programmet. Så det blir omöjligt att kommentera vad som sades.

Men jag gissar på det här:

Få betalt för att nämna företag och produkter i bloggen, oetiskt eller ej?


Det är oetiskt om man inte nämner att man får betalt för det, precis som det är felaktigt att skriva om produkter man får utan att nämna att man fått dem gratis. Det här är en förtroendefråga. Om man däremot, som jag, skriver ut när det är ett betalt uppdrag så anser jag att det är helt okej, precis som det står "det här är en annons" i tryckta medier.

Smygmarknadsföring är oetisk.
Och bör, i min åsikt, straffas med små stämningar.

Media är nämligen redan tillräkligt smutsigt som det är, men det finns lagar inom marknadsföring som i alla fall reglerar en bit av det hela. Tryckta medier går ut ännu hårdare. Där ska man överhuvudtaget inte skriva om något man får gratis. Men det är vinstdrivande projekt, och ett visst överseende kan man självfallet ha med bloggare som inte tjänar pengar. Men skriv för all del ut att det är presenter.


SMAL

Vilken otrolig respons jag  fått på artikeln! Det är fantastiskt, och jag är så glad att se att så många av er bryr er.

Jag tycker att ni ska göra ett besök hos
SMAL - Start Marketing All Looks, Stop Marketing Anorectic Looks och fylla i deras namninsamling. Protestlistan skickas till den svenska staten och visar upp att vi inte är nöjda och glada över att regelbundet bli exponerade för samma ideal. SMAL försöker få staten att säga till mot media och modebranschen och få dem att uppmuntra fler kroppstyper. Inte bara en och samma.

Vi ser alla annorlunda ut, och vi är fina som vi är! En är underviktig, en är medelviktig och en är överviktig. Det betyder inte att vi är fula eller sämre än någon annan. Så länge vi har hälsan i behåll och inte tvingar oss till saker som får oss att må dåligt så borde vi få se ut som vi är skapta.


Eller varför ska vi stå och vända och vrida oss framför varje spegel vi går förbi? Skita i att äta middag innan vi går ut för att de där midjehöga byxorna ska sitta bra utan att det blir en bulle? Ha komplex för att våra armar blir bredare när vi sitter ner? Noja över den goda maten man måste få unna sig? Hur mycket tid och energi tar det här upp? Hur mycket ångest orsakar det?

Jag tror knappt att jag träffat någon tjej som inte haft någon form av ätstörning. Det vill vi motverka.
 

Dagens syn på smalt och tjockt

Lås oss prata lite mer om vikt.

Jag skulle vilja påstå att jag har en ganska bra erfarenhet av det hela. Jag har nämligen vägt på många olika sätt. När jag växte upp var jag ett skraltigt litet benrangel, sedan fick jag förpubertetshull, och efter det växte jag som ett spjut på längden och blev därefter mitt vanliga, väldigt smala jag. I tonåren började jag sedan må väldigt dåligt. Inte helt ovanligt, direkt. Men jag mådde verkligen sanslöst dåligt. Fick tunga antideppressiva mediciner i flera år vilket resulterade i en väldigt, väldigt stor viktuppgång. Jag tror att jag som mest vägde 85 kg. Sedan slutade jag äta dem och tappade allt väldigt, väldigt snabbt. På lite mer än ett halvår låg jag på 50 kg. Och sedan fortsatte det tappas helt okontrollerat tills jag hamnade på 43 kg. Och därefter, den stora kampen för att gå upp till mina nuvarande 60 kg.

Jag har varit underviktig. Jag har varit överviktig. Jag har varit, och är idag, normalviktig.

Och alla olika bemötanden man får i samhället är i ärlighetens namn väldigt skräckinjagande. När jag var överviktig var folks bemötande hemskt. Väldigt få sa visserligen rakt till mitt ansikte att jag var det, men de var mycket mindre måna om att vara min vän. Man var inte lika attraktiv i relationer. Varken vänskapliga eller romantiska. Sjukt nog. När jag slutade på medicineringen och raskt tappade och blev underviktig var det visserligen vissa som behandlade det hela med oro, men bekantskaper från förr som man sprang på ute hyllade det hela.

Och jag fann det obehagligt. Väldigt obehagligt. När vissa kom fram och sa: "Vad snygg du blivit! Du har verkligen blommat ut!" så kände jag mig nedstämd och tänkte på hur förjävla vidrigt vårat samhälle är. Där överviktig verkar vara synonymt med en massa hemska ting. Man ses som dum. Man ses som lat. Man ses som oansvarig. Och det är förjävligt. Efter ett tag började jag ryta till ordentligt på det här, fnös till och gav ett bitskt: "Det säger du bara för att jag gått ner i vikt. Men vet du? Det är inte synonymt med skönhet. Och vet du hur min hud ser ut? Under de här kläderna, vid min buk, är det hud som heter duga. Jag må ha varit överviktig förut, men då var jag i alla fall fast och fin. Nu är jag skrynklig som en gammal gymhandduk, så håll käften."

Jag blev bara så trött på det. Ingen, absolut ingen. Borde hypa en så snabb viktnedgång. Det är inte hälsosamt. Ingen som går ner så snabbt gör det av naturliga skäl. Min var visserligen på grund av att jag slutat med medicineringen, men med alla andra kan en sådan sak inte ha med annat än ätstörningar eller annan sjukdom att göra.

Och det här samhället är hemskt, som verkar vilja hypa ätstörningar och lovorda hela grejen. Det enda ljuset i det hela var de som kom fram och frågade om jag hade anorexi. Självfallet var det inte roligt att det antogs att jag var sjuk, men de här människorna visade i alla fall upp en mycket sundare bild. De rörde sig med ett bättre ideal. Och det var upplyftande.


Nu väger jag mina 60 kg. Ingen säger något om det alls. Det är smalt, men normalt. Vissa sjuka jävlar påstår dock att det är kurvigt. Att det innebär en massa kvinnliga former. Men det är också vrickat. Det är i den lägre delen av normalvikt, och att det ska stämplas som något meddelting tyder också på sjuk smalfixering.

Jag skulle fanimej vilja gå upp till 70 kg. Det är också inom sfären för normalvikt. Men ändock, ändock, mina tjejkompisar som väger det här. De ser sig själva som tjocka. Tjocka! En fullkomligt normal vikt. Och när folk beskriver de så beskrivs de som lite tjock, eller till gränsen på. Det hela är vidrigt. Och jag hatar vårat ideal och vårat samhälle som nitiskt fortsätter pusha på det här.

Men jag hoppas att ni, precis som jag, vet att det är fel. Och att vi tillsammans kan gå emot det här. För det måste vi, om vi inte vill se generation efter generation av tjejer banta ner sig, fördumma sig, förstöra sina hjärnor och kroppar med svält. Den mentala korsetten, som jag påpekar i Aftonbladets artikel är påtaglig. Vi blir dummare av det. Vi blir svagare av det. Och hur ska vi kunna ta plats, vara starka och må bra när våra hjärnor går på halv glöd av näringsbrist?

Nej. Det är viktigare att må bra än att kunna se smal ut när man sitter ner i midjehöga jeans. Det vet jag. det vet ni. Vi gör något åt det. Alla tillsammans!

Lisa Magnusson kanske inte gillar sin valda image

Det var ganska roande med Lisa Magnussons svar här till mig, i min blogg. Lisa försöker påpeka att hennes krönikör fyllda med slagord och påhopp i själva verket är analyser om fördomar samt utvärderingar av feminismen idag. Jag tycker att det är lite konstigt att Lisa inte kan stå för den linje hon valt, när hon nu uppenbarligen önskat den eftersom att det är den linje som följer samtliga av hennes skriverier, och försöker bortförklara det vid händelse att hon får bitterheten påpekad, och får samma typ av bemötande tillbaks. Smärtsamt.

Det vore som om jag skulle hävda att min text om henne var en djupgående analys av hennes person, när det, som jag hoppas är uppenbart för alla, är en text där jag helt enkelt visar upp mitt hat för någon jag finner vara en sanlös dålig skribent och även en idiot.

Lisa. Du vill ha en hatfull image. Jag må tycka att den är fånig, men om det är den linje du valt och önskar så är det kanske lite fjolligt att bortförklara sig. Visa lite stake och stå för din bitterhet istället för att hävda att det är seriösa texter och analyser.

Eller, än bättre kanske: Skippa den linjen, det är ganska fjantigt. Och mothugg kommer du få, i samma språk. Och när det inte är önskvärt från din sida är det kanske dags på att fundera på om det var den typen av respons du ville ha? För skriker man om idioter hit och dit så får gemena man inte höra att de är häftiga och tuffa. De får höra att de är fjantar. Att förvänta sig att dina läsare ska censurera ut alla påhopp, alla skällsord och alla fördomar och bara se till de få orden därimellan är inte särskilt rimligt. Om det är ett seriöst bemötande du vill ha: prova en seriös ton. Det går liksom inte att hävda att skriverierna du gjort är vad du vill hävda i min blogg.

Beskyll inte dina läsare för att de är idioter för att de tolkar dina texter synnerligen normalt och mänskligt. Det är inte deras läsande det är fel på, utan det är i så fall ditt eget språk du ska kritisera.



Fast, vad vet jag? Jag kan ju testa med att börja min nästa debatt med att kalla alla runt om mig för idioter. Och sedan hävda att det är en seriös analys av samhället. Vi kan ju se hur bra det funkar. Eller äh. Nä. Tror inte det.





Lustigt nog så skulle dock en av hennes läsare kommentera på det förra inlägget och påpeka att det var bittert och hatisk. Nähä? Oj? Vilken slående analys? Jag är chockad! Så om alla hennes läsare briljerar med en sådan fantastisk analyktiskt förmåga så kan väl Lisa klara sig ändå. Grattis!
 

Tack, Lisa Magnusson!

Jag har verkligen tyckt illa om Lisa Magnusson sedan hon började som krönikör på Aftonbladet. Varenda en av hennes krönikor har varit gnälliga skrifter utan någon slags poäng. Men det är väl egentligen skitsamma, gnällig kan man väl få vara, och tråkig kan väl vem som helst få vara utan problem.

Det som dock stört mig något otroligt är att hon gett intrycket av att vara en sådan där dålig feminist. En hatare som ska dra folk över en kam. En person som snackar skit om andra tjejer på grund av deras utseende och bittert slänger ur sig att hon bestämmer sig för att hata Heath Ledger (som hon tyckte var snygg och en underbar skådis) för att han dejtat en av Olsensystrarna, som hon då hävdat är spån (för att de gillar kläder, får uppmärksamhet, är söta?) och att hon bestämmer sig för att dra alla killar över en kam och bedyra hur hemska de är för att de är så rädda för mens.

Så jag har tagit mig för pannan och suckat för att media gett utrymme till ännu en hatisk idiot, istället för någon med vettiga budskap. En normal feminist som inte verkar leva i ett konstant regn av PMS och fördomar.

Och sedan idag så läser jag en till av hennes idiotiska krönikor och börjar skratta så att jag nästan dör. Jag fnissar så att det kittlas i magen och jag blir en smula kissnödig. Sedan sätter jag mig och smilar och börjar dundra med tangentbordet.


Varför?

Hennes senaste krönika handlar om hur mycket hon avskyr feminister. Att de är bittra. Rabiata. Hatiska. Och det är lustigt, med tanke på att Lisa själv förmedlar den bild hon själv säger sig hata. Och jag blir extremt lättad, eftersom att det här, tack och lov, inte innebär att feminismen på grund av medias kåthet på uppmärksamhet får ännu en hatisk och bitter galjonsfigur.

Tack Lisa! Tack för att du hatar feminister. Vi tycker inte om folk som dig, ni ger oss dåligt rykte. Så tack som fan att du ställer dig bort från oss. I flera debatter med folk som hatat feminister den senaste tiden så har de refererat just till dig som beviset för att vi drar alla över en kam, är bittra och hatar. Men nu när de gör det behöver jag inte längre säga: "Ja, vissa är självfallet idioter, det finns idioter överallt, och det är synd att media väljer att upplyfta dem, som Lisa Magnusson exempelvis som jag själv inte alls gillar."

Nu kan jag istället säga:

"Lisa Magnusson är inte feminist, hon hatar feminister precis som du. Din poäng?"

Tack! Jag är tacksam. Vi vill inte kopplas till förbittrade fjantar som du.

Läs på

Vad sur jag blir. En kille har skrivit om min intervju i förra DN söndag. Den där jag uttalade mig om mina feministiska ståndpunkter. Sedan kritiserar han mig, och det får man väl göra, men för det första så omformulerar han saker jag sagt vilket orsakar en liten, men väldigt relevant skillnad, dessutom så beskyller han mig för att sakna fakta när han själv tydligen inte verkar veta om hur lagen angående sexköp sett ut fören 1999 och tar för givet att hans egna åsikter stämmer utan att till exempel, ja, bara försöka googla lite. Vilket torde vara väldigt simpelt, och något som de flesta med datorer och internet i Sverige vet hur man gör. Men icke!

Låt oss citera det han säger om mig:

"En sista notering: Hanna Fridéns argument för sexköpslagen är lite underhållande. Dels tror hon att den minskar trafficking (vilket det inte finns några empiriska bevis för, det finns inte ens några klara kausala samband mellan sexköpslagen och minskad prostitution om man får tro Socialstyrelsen), dels säger hon att hon inte skulle vilja bli föreslagen att prostituera sig om hon någon gång blev arbetslös. Hur var det nu med den sakliga argumentationen? Sexköpslagen är bara nio år gammal. Menar Fridén att sexarbete fanns på Arbetsförmedlingens platsbank före 1999? Om man sitter på fakta måste man nog göra lite bättre ifrån sig än så här..."


För det första har jag sagt att fullt legaliserad prostitution ökar trafficking. Inget annat. Tillgänglighet ökar efterfrågan, och därav behövs det fler sexarbetare. Ett tydligt exempel är fotbolls VM i Tyskland där de fick bygga ofantligt många nya bordeller för att kunna möta efterfrågan på prostituerade kvinnor, och människohandeln ökade markant. Men det är klart, man kan självfallet hävda att det inte finns fakta och undersökningar i det hela om man inte söker att lära sig något utan bara vid hålla fast vid sin åsikt oavsett om den baserar sig på fakta eller ej. Men i ärlighetens namn anser jag inte att det är särskilt klokt. En gång i tiden så tyckte exempelvis jag att legaliserad prostitution kontrollerad av staten kunde vara vettigt, sedan läste jag på inom ämnet, och ändrade väldigt kvickt åsikt. Det är synd att vissa bara verkar söka saker för att bekräfta sina redan befintliga åsikter, istället för att använda hjärnans kapacitet till att lära sig nya saker och faktiskt överväga om ens första åsikt kan vara felaktig.

Eller är det verkligen så förnedrande att inte ha rätt? Att man måste sluta sig vid samma gamla vanliga slutsatser man alltid haft? Vilken tur att inte alla är så, då skulle vi se mänsklighetens utveckling komma till ett väldigt abrubt slut.

För det andra borde han kanske kolla upp det där angående lagstiftning kring prostitution innan han uttalar sig så säkert om det. I Sverige har det alltid varit olagligt att tillhandhålla lokaler för sexköp och driva bordellverksamhet. All form av hallickverksamhet har även det även varit olagligt (exempel, de äldre kvinnorna som jobbade på samma ställe och sålde sex, de blev dömda för hallickverksamhet för att rätten ansåg att de sålde varandra) samt att all form av profit gjort på sexköp alltid varit svart, och inte gått att skatta. Anser han att det är vad som kallas fullt legalt? Jag vet inte det jag. Kanske gör han det, vilket jag tycker är konstigt. Eller så har han bara inte kollat upp sina fakta utan kommer enbart ihåg att någon nämt att det blev olagligt att köpa sex 1999 och baserar sina argument efter det.

Trist, som sagt, med den här typen av attityd. Kolla upp saker? Lära sig saker?

Jag hävdar inte att man måste komma fram till samma åsikt som jag. Absolut inte. Däremot så hävdar jag att det är ganska pinsamt att sitta och tramsa om brist på fakta när man, tja, inte verkar ha någon som helst koll själv.
 

Könsneutral värnplikt?

Pliktverkets avgående generaldirektör Björn Körlof kräver att mönstringen ska bli könsneutral, och det är grymt att det tillslut kommer ett sådant krav från rätt håll! Än bättre om han inte varit avgående visserligen, men ändock.

Källa:
Aftonbladet. DN.

Jag förstår i ärlighetens namn inte varför mönstringen varit könsneutral tidigare. Det har tagits upp hundratals gånger känns det som, främst från feministiskt håll, och ändå så händer inget! Det görs bara lite peppiga reklamfilmer och bara "Hihi, kolla, tjejer kan också göra lumpen!" men nä, inte gör man det obligatoriskt för tjejer att mönstra. Visserligen är jag av den enkla åsikt att mönstring ska vara frivilligt överhuvudtaget, men antingen gör vi så att det blir obligatoriskt för både flickor och pojkar eller så måste ingen.

Så kommer vissa in och bara: "Men tjejer har mycket sämre fysik än killar, blahblah, de passar inte i militären tjohej". Jaha? Och? Bara för att man går på mönstringen så betyder det inte att man blir antagen. Man går ändå på lämplighet, och den typiska tjejen kanske inte passar för att gå med astung packning i skogen hur länge som helst, men kanske som något annat? Jag vet inte? Jag kan inte millitären!

Sedan finns det väl en ekonomisk aspekt också, det vill säga att om man kallar lika många tjejer som killar till mönstring så är folk rädda för att det inte skulle gå att hitta tillräkligt många lämpliga och att man då skulle behöva öka den totala mängden folk som måste mönstra. Men det tycker jag är bullshit det med. Det är hur många lämpliga som helst som mönstrar som är fullkomligt lämpliga som ändå inte kallas in till att göra lumpen! Återigen, på grund av ekonomi.

Det kanske finns andra skäl också, vad vet jag. Lumpen och militären är inget jag kan något om. Jag skulle inte vilja göra lumpen själv heller, i övrigt, och är väldigt mycket emot att det överhuvudtaget ska vara obligatoriskt att göra lumpen om man inte vill, precis som med allt annat egentligen. Men däremot så känns det än viktigare att det är könsneutralt oavsett vad. Det är liksom en av de största stenarna som sticker i sidan i hela jämställdhetsdebatten. Från ett håll är det orättvist för tjejer. Från ett annat är det orättvist för killar. Orättvist. Orättvist. Orättvist. Gör det könsneutralt och få hela skiten ur vägen, säger jag!
 

Vadå Blondinbella vs Kenza?

Jag är lite förvirrad över Metros artikel om Blondinbella och Kenza. Kenza har för tillfället Sveriges största blogg, förut var det Blondinbella. Och i egenskap av att de både är bloggare så ja, som så kan man se dem kon konkurrenter, men däremot har jag inte sett samma jämförelse någonsin mellan två manliga bloggare, eller för den skull, en manlig och en kvinnlig bloggare. I Metros artikel kan kan dock rösta på vem man gillar mest av de båda tjejerna, och det är just det tror jag. Att de båda är tjejer som gör att folk ställer dem emot varandra som konkurrenter.

För i ärlighetens namn, finns det någon likhet mellan de båda förutom att de är tjejer? Nej. Det skulle jag inte påstå. De skriver om helt olika saker och verkar ha helt olika personligheter. Varför detta behov av att sätta likhetstecken bara för att båda är tjejer? Det stör mig. Gör mig förbannad.

Är så trött på att man inbitet ska sortera in folk efter kön, ras eller sexuall läggning. Vem fan bryr sig egentligen? Låt folk vara individer och skit i resten!
 

Hej igen, Pär Ström

Jahaja. Återigen så skriver Pär Ström en artikel som går ut på att det är orättvist att belysa kvinnors problem. Jag förstår inte hans poäng. Självfallet ska orättvisorna mot män behandlas, precis som orättvisorna mot kvinnor, men enligt Pär Ströms resonemang är det alltid fel att belysa kvinnoproblem om man inte samtidigt tar upp problem för män.

Läs den
här, på SVD Brännpunkt.

Och det här tycker jag är väldigt konstigt. Feministdebatten, speciellt den som inriktar sig på genus, är den jämställdhetskamp som flyter mest ifrån sitt grundmål. Det är inte heller enbart på grund av att den ska accepteras, utan att genus är något vidspännande där man måste behandla hela samhället, och inte bara en specifik grupp.

Men annars är det konstigt. Jag vet inte om en enda barnrättsorganisation som tar itu med vuxnas problem. Jag vet inte om en enda organisation för invandrare som tar tag i svenskars problem. Varför ska just feminismen hålla ansvar för alla kvinnor och män i Sverige? Varför får man inte slåss för att uppmärksamma typiska kvinnoproblem och orättvisor riktade mot kvinnor utan att samtidigt ta tag i andra problem?

Varför ska feminismen hållas ansvarig för att ta hand om allt ont i samhället? Är det på grund av att vissa är skrämda för feminismen, eller är det på grund av stenåldersartade åsiktet där kvinnor ska värna om allt? Jag vet inte, men jag vet vad Pär Ström gör för fel.

Feministisk vinklad media

Sedan, att han påstår att media är feministiskt vinklat är bara konstigt. Rubriker är anpassade för att sälja så många nummer som möjligt. De är inte feministska, de är dock stereotypiska och sexistiska. Att man ska måla ut alla kvinnor som offer är sexistiskt. Att man ska måla ut alla män som förövare är sexistiskt.

Det är däremot inte feministiskt, och jag skulle vilja be Pär Ström kolla upp meningen av ordet i en ordbok, för sexism och feminsm är verkligen inte synonymt med varandra. Femenism betyder en enda sak. Jag citerar: "Jämställdhetskamp i kvinnosaksfrågor."

Och nu skulle jag väldigt gärna vilja veta på vilket sätt det skulle gagna kvinnan att hela tiden måla ut henne som ett offer. Ingen arbetsgivare vill ha ett offer. Ingen vill ha ett offer som en ledare. Inget offer får en bra position på ett jobb.

I övrigt har Pär Ström helt ignorerat fenomenet "sensationsjournalistik". Man sätter en speciell rubrik som man vet antingen skrämmer eller provocerar för att sälja fler lösnummer, och om Pär Ström tittade på fler huvudrubriker förutom de som handlar om kvinnor så skulle han se samma mönster upprepas.

Försäkringar

Sedan tar han upp att det är knasigt att man säger att bilförsäkringar är dyrare för kvinnor. Och poängterar att män betalar mest för sina bilförsäkringar. Och ja, det stämmer. De som betalar allra mest för sina bilförsäkringar är yngre män, eftersom att flest bilolyckor sker i deras åldersgrupp. Det är precis som kvinnor betalar högre pensionsförsäkring, eftersom att de i genomsnitt lever längre än män. Nu, jag kan inte se någon orättvisa i det här överhuvudtaget. Däremot togs det upp för ett tag sedan att man skulle höja kostnaderna för kvinnors bilförsäkringar för att hjälpa upp på männens sida för att det inte skulle bli för dyrt för dem, och på så vis så blev kvinnors bilförsäkringar dyrare än mäns. För jag vet inte hur ni definierar ordet dyrt, men jag definierar det så här: Ett Hubbabubba för 15 kronor är dyrt, medan en stor chokladkaka för 15 kronor är billigt. Att något kostar mer pengar betyder inte rimligtvis att det är dyrt, utan om man betalar mycket pengar för något som inte levererar samma värde som kostnaden borde motsvara - Då är det dyrt.

Vem är det mest synd om?

Nåja, innan jag blir provocerad av Pär Ström till en sådan grad att jag på samma vis som han börjar tjata om vem det är mest synd om så vill jag förtydliga vad jag tycker är fel i Pär Ströms texter. Pär Ström upplyser inte svårigheter för män i samhället, han skriver inte om möjliga förbättringar. Han ställer män emot kvinnor och vice versa, vilket bidrar till att öka klyfor och minska möjligheten för jämställdhet. Det är viktigt att ta upp saker som är dåliga både för kvinnor och män, och jag skulle gärna se att Pär Ström ägnade sig åt detta. Att han ägnade sig åt att, precis som jag tidigare gjort, undersöka varför det är fler män som dör i självmord än kvinnor. För att säga "Buuuh! Fyyy! Sluta uppmärksamma kvinnorna det är inte lika synd om dem som oss så därför borde media skita i när självmord ökar bland unga kvinnor HALLÅ!" istället för att se till varför män tar livet av sig, är bara konstigt.

Om Pär Ström skrev en text om hur svårt det är för män att yttra sina känslor och vad de har för svårigheter för att samhället uppfostrar män till att vara starka, tysta och ta hand om sig själva så skulle jag kunna respektera Pär Ström. Om han utgick ifrån vad problemet var istället för att peka finger och inte unna en grupp hjälp.

För jag förstår faktiskt inte.

Ska jag bli förbannad för att uteliggare som varit narkomaner som blivit rena får förtur i bostadskön framför mig? Jag vill också ha en bostad, men ska jag missunna någon annan som behöver det bara för det? Kan man inte jobba med problemen och bygga fler bostäder istället?
 

Först kränkt vinner - Maciej Zaremba

Jag gillar verkligen Maciej Zaremba. Han är en journalist. Han är väldigt bra på att ta något som för tillfället anses PK, gå till botten med det, och höra om det verkligen är som gemene man utan insyn verkligen tror. Han skriver inte artiklar för att bekräfta de åsikter som folk redan har per automatik, utan han dissikerar dem och presenterar ett annat synsett. Till skillnad från många som rider vidare på deras ogrundade antaganden och gör artiklar utav det.

Förutom det har han ett språk som jag uppskattar något otroligt. Oavsett hur långa hans texter är eller hur många artiklar som en artikelserie är uppdelad i så blir det aldrig tråkigt.

Nu har han skrivit en artikel om kränkning och diskriminering på lärarhögskolan. På DN kultur. Väldigt bra. Jag tycker att ni alla ska ta och läsa den. Här: "
Först kränkt vinner".

Invånarantal och våldsamma demonstrationer mot Danmark

Ett litet tilägg angående Muhammedbilderna och de "RASANDE MUSLIMERNA".

Det har beskrivits i media att flera hundra demonstrerat utanför Danmarks ambassad. Att de bränt flaggor osv.

Flera hundra?

År 2006 hade Teheran en befolkning på 7,8 (7 797 520) miljoner människor.
Stockholms län har en befolkning på 1,9 (1 942 233) miljoner människor.

När det är en allvarlig demonstration i Stockholm samlas det flera tusen människor. Demonstrationen mot Irakkriget samlade bland annat mellan 50.000 - 100.000 människor.

Umeå - Invånarantal 75.000 personer.
Protesterade mot Irakkriget - 4000 personer.



Och det samlas flera hundra för att demonstrera våldsamt mot Danmark? Och det är en stor katastrof? Det innefattar alla muslimer? Gör det det? Nej, det är knappt några alls jämförelsevis. En stad som Umeå med 75.000 personer samlade många fler i en demonstration som många brann för. Och något man måste inse är att det finns nazister även inom Islam. Det är inte bara i västvärlden som det här fenomenet existerar, och tänk om vi i väst bedömdes enbart efter vad nazisterna som bor här gör?

Nej. Det skulle vi nog inte gilla.
Flera hundra är knappt någonting alls. Och jag tycker att det är synd att så många låter sig skrämmas och luras av medias kåthet på stora, skrämmande rubriker som lockar köpare av deras tidskrifter. Man måste tänka på sånt här när man läser tidningarna. Man måste använda sin hjärna och tänka efter litegranna. Speciellt när det är så otroligt tydligt som i det här fallet. Om vi ska kalla oss för så himla bra, smarta och upplysta i väst så ska vi bannemig kunna bevisa det också. För i många fall så tycker jag att det handlar om tomma ord och att vi är precis lika lättstyrda som vilket folk i vilken regim som helst. Vi är bara dumma nog att tro att vi inte blir påverkade.


De amerikanska primärvalen

Angående presidentvalet.

Det känns som om många ignorerar ett väldigt tragiskt faktum. Jag antar att många med mig tycker att det är fantastiskt med både Obama och Clinton. Två ledande presidentkanditater på den demokratiska sidan.

Men det är just det. Den demokratiska sidan. Det här är inte presidentvalet. Det är primärvalet. Oavsett hur populär Obama är på den demokratiska sidan så innebär det inte att han blir president. Oavsett hur populär Clinton blir så innebär det inte att hon blir president.

De kommer nämligen att ställas mot den republikanska sidan i slutändan. Och det känns som om folk bara glömmer bort det här. Ignorerar det här.

Och i ärlighetens namn så måste jag säga att jag inte tror att en kvinna eller en svart man kommer att vinna det valet i USA. Nej, jag tror tyvärr att vi kommer att se en republikansk president. Det tror jag. Och även om jag älskar att en kvinna och en svart man, två parter som garanterat inte har lika mycket stor politisk makt som den vita mannen, så kan jag inte undgå att tänka att det vore bra om en av toppkandidaterna hade varit en vit man. Just för att jag hellre vill se en demokrat vinna än en republikan, för jag anser demokraternas politik långt mycket bättre.

Och det känns liksom hemskt att skriva det, på något vis. Eftersom att drömmen vore att se antingen Obama eller Clinton som president. Det vore det allra mest önskvärda från min sida. Men jag tror faktiskt inte att USA:s befolkning kommer att välja en svart man eller en kvinna som president.

Kalla mig pessimistisk om ni så vill.
Jag önskar att jag bara är en president.

Inatt vann Obama och McCain primärvalen i delstaterna Virginia, Maryland samt i USA:s huvudstad Washington DC:
DN.
 


Ps. Det enda som tröstar mig med det hela är att jag starkt ogillar Clintons politik. Hennes deltagande ser jag enbart som intressant rent förebildsmässigt för kvinnor. Men jag skulle absolut inte vilja se henne, med hennes politik, som president. Obama skulle ha varit mitt val om jag fick rösta. I bägge valen.

Jyllandsposten och Muhammedteckningarna

Jag blir otroligt upprörd över Jyllandspostens upprepade publicering av Muhammedteckningarna. De kan argumentera för att det handlar om yttrandefrihet hur mycket de vill, men jag kan inte se det som annat än att de bara öppet vill provocera islam. Och provokation är inte nödvändigtvis detsamma som god yttrandefrihet.

Jag förstår inte varför man ska söka ytterligare provokation enbart på grund av att några extremister möjligen planerat ett mord på en tecknare? Jag förstår inte varför hela Islam måste straffas på grund av några extremister?

Nu menar jag inte ens att alla muslimer blir provocerade av publicerandet. Det tror jag faktiskt inte. För då skulle vi ligga ganska djupt ner i skiten, ska jag säga er. Om alla muslimer stod bakom beslutet att förinta Danmark så kan vi nog ganska säkert säga att vi skulle sett ett krig utbryta för rätt så länge sedan.

Däremot så drabbas folk som tror på Islam och som kommer från länder närliggande länder där Islam är utbrett att bli straffade av den bild som sedan förmedlas av västerländska medier. Vi får se hundratals bilder av muslimer som attackerar den danska ambassaden och bränner den danska flaggan. Vi bler matade dag efter dag av hatet som skildras. Inom den västerländska median får vi inte se ett dyft av, de förmodligen stora folkmassor, som egentligen inte bryr sig nämnvärt. Vi får knappt ens se de muslimer som anser det förskastligt att publicera bilderna men som manar för att man ska undvika våld! Knappt!

Därför straffas hela Islam av den här publiceringen. Alla muslimer straffas på grund av några extrema och våldsamma fundamentalister. För vad media sedan väljer att visa för oss ökar våra fördomar mot Islam, vår rädsla, och vårat hat gentemot deras religion.

Och om det är något som muslimer inte behöver är mer hat riktat gentemot dem. För ärligt talat, kan ni komma på en enda religion som är så utbredd som Islam i Sverige som folk också hyser lika mycket fördomar, räsla och hat mot som Islam? Det kan inte jag.

Och det här förbättrar inte saken.

Jyllandsposten borde bli polisanmälda för uppvigling. Jag tycker inte att de är en brinnande fana för yttrandefriheten. Inte alls. Jag tycker att de är fördomsfyllda våldsuppviglare, och dessutom så skulle jag inte bli förvånad om de var rasister. Ärligt talat. Jag menar, var ligger den fantastiska yttrandefrihetsgärningen i att publicera en bild på Muhammed i ett land där det inte finns någon slags förbud mot det där Islam redan är en religion som folk är rädda för och hyser hat gentemot? Var? I ett land där majoriteten av befolkningen faktiskt är muslimer, så javisst, men inte i Danmark.

Jag tror faktiskt inte att majoriteten av alla danskar tycker att den här historien är så himla kul, heller.

Tidigare inlägg