Varsågod, känn på bröstet bara!
Björn: Men, skyl dig kvinna! En sådan urringning kan du inte ha!
Han drar upp min klänning lite.
Jag: Nej, jag vill kanske se slampig ut! Hur ska jag annars passa in på Laroy?
Björn: Ja, men det är besvärande! Man vill ta på brösten!
Jag drar ut det stora sillikoninlägget ur BHn, varmt och lite svettigt och lägger det i hans hand.
Jag: varsågod, känn på du!
Han skriker till och försvinner spårlöst. Stureplansgrabbarna är känsliga, det är de.
Nytt jobb på Stureplan!
Ja, det är väl hög tid att säga det här i bloggen.
På måndag börjar jag jobba på Stureplansredaktionen.
Vad ska jag göra?
Ja, vem vet.
Sanitetstekniker kanske?
Och vill ni veta vad jag och Sofia Dahlén gjorde igår så är det bara att springa in på Fatale.se, komplett med bilder, som ni gillar!
På måndag börjar jag jobba på Stureplansredaktionen.
Vad ska jag göra?
Ja, vem vet.
Sanitetstekniker kanske?
Och vill ni veta vad jag och Sofia Dahlén gjorde igår så är det bara att springa in på Fatale.se, komplett med bilder, som ni gillar!
Jag som tjusigast
Jag surfar in på Pavel Mairas blogg och hittar en bild på mig.
Jag stirrar.
Och jag stirrar lite till.
Och jag måste säga att det förmodligen är den mest strålande bild jag sett på mig - någonsin.
Följaktligen ska jag alltid posa så här på alla bilder på hela Stureplan.se, yes! Jag var inte ens full vid fototillfället. strålande!
Nu ska jag iväg och möta upp Sofia Dahlén för en liten drink, sedan blir det vidare till Larosh och lanseringen av det nya mode och livstilsmagasinet Meg Ritzh Magazine, och sedan blir det över till Laroy för den där Pommerykvällen. Viktor Barth-Kron säger att de skla dricka Fredrik Dalheim-skumpa nu, är det bara jag som tycker att det låter synnerligen perverst?
Jag stirrar.
Och jag stirrar lite till.
Och jag måste säga att det förmodligen är den mest strålande bild jag sett på mig - någonsin.
Följaktligen ska jag alltid posa så här på alla bilder på hela Stureplan.se, yes! Jag var inte ens full vid fototillfället. strålande!
Min jävla hyra
Jag blir så ledsen varje gång jag ska betala min hyra.
Det skulle ni också bli, förslagsvis.
Det skulle ni också bli, förslagsvis.
My time as a novelist
Varje dag får jag mail angående en sida jag hade när jag var mycket ung, jag tror jag avslutade den runt 12-13 eller något liknande.
Jag skrev fanfiction*.
Jag får specifikt mail angående lite jag skrev till en serie som heter Inu-Yasha av Rumiko Takahashi. Historien jag får mest mail om heter "Too much". Den handlar om att huvudkaraktärerna separares, bråd död, hjärtekross, saknad, blod och avslägsnade hjärtan och allt möjligt som vi brudar tycker är kul. Typ.
"Sesshou-Maru grabbed Kagome's hand to stop her. She jerked around and glared at him "What?" She said, her eyes burning with fury. "It's not good to be overconfident" He said and looked her straight into her eyes. He held her hand real hard, almost hard enough to hurt her... if she were still a human... her hand would have been crushed by now. "My overconfidence what was made me lose against my brother, always expect the unexpected is the one thing I've learned of this whole thing" She nodded her head in understanding. "Fine... what should we do then?" She asked and pulled her hand free. "We should sneak up on them" He said "And then surprise them..." An evil grin appeared on his face."
Alltså, jag tycker att det är ganska okej för att vara skrivet av en elvaåring, svensk elvaåring. Och jag är ganska road över det faktum att jag fortfarande får mer mail angående den sidan än, helt ärligt, något annat någonsin. Och de vill förövrigt att jag uppdaterar, för de gillar mig på riktigt. Det är fint.
Sedan hittar jag bilder jag ritat till historierna, och amibitöst nog så har jag skrivit några av namnen på japanska. Jag vet inte alls om det är korrekt, jag skrev det baserat på mina kunskaper inom japanska, vilket var begränsade till de två alfabeten Hiragana och Katakana. Nu kommer jag inte ihåg mycket av min japanskakunskaper alls, jag kan förstå en konversation, men jag kan inte hålla den, och jag kan verkligen varken läsa eller skriva ens Hiragana och Katakana längre.
Fast jag förstår vad japanska turister säger när de går omrking och snackar skit om svenskt folk, det är ganska roligt. Då säger man: "So(ou) desu ka? Kono baka yaro(u) yo!" vilket betyder typ: "Menar du det? Din jävla skitidiot!" eller så kan man säga "Urusai" vilket betyder "Håll käften".
Nörderi ja. Nu har jag pratat lite om mig själv igen.
Här är sidan förresten, jag får många mail om att jag är en otrevlig fitta för att jag säger åt folk att inte maila mig också. Allt var likdadant då, som nu.
http://www.fortunecity.com/victorian/blake/193/fanfiction/inufic.html
*Fanfiction är en text som skrivs om en historia, film, bok eller något annat som existerar. Man tar karaktärerna från säg, Sagan om ringen exempelvis och skriver egna små äventyr. Det är väldigt populärt, och på så vis delar fans med sig av saker de saknar i historien, eller bara saker som är roliga att skriva till. Kanske ville man att Frodo och Legolas skulle gifta sig och leva lyckliga i alla dagar? Ja, då kan man för all del skriva en sådan historia, och då blir den fanfiction.
Ölmagen
Jag är mycket mätt och ligger på soffan med en öl. Min stora jästa mage, jag, och min öl.
Jag: Johan! Titta! Jag är så fet att jag kan ställa ölen på magen! Och den står kvar.
Johan går.
Jag: Men hallå! Titta då!
Sedan trillar ölen ut på mig. Och jag ligger i soffan med min stora, ölindränkta mage och allt blir klart, hur lite älskad jag är. Nu ska jag spela TV-spel igen, för det hatar jag i alla fall tillbaka. Och ta lite laxermedel tror jag.
Jag: Johan! Titta! Jag är så fet att jag kan ställa ölen på magen! Och den står kvar.
Johan går.
Jag: Men hallå! Titta då!
Sedan trillar ölen ut på mig. Och jag ligger i soffan med min stora, ölindränkta mage och allt blir klart, hur lite älskad jag är. Nu ska jag spela TV-spel igen, för det hatar jag i alla fall tillbaka. Och ta lite laxermedel tror jag.
Vill du bli formgivare?
Ofta har jag fått frågor i min blogg om hur man gör för att komma in i formgivningsbranschen, jag har nu skrivit ett inlägg på Fatale.se med tips som jag hoppas att ni kan ha nytta av! Vissa tips, som praktikplatser, gäller även för andra yrkesområden.
http://www.fatale.se/karriar/vill-du-bli-formgivare/
Modellandet
Nu är jag tillbaka från plåtningen! Även om jag bara har en massa hudsmink så känner jag mig mer sminkad än någonsin, hudnaturell som jag brukar vara hela sommaren igenom, det är inte så jävla härligt att svettas med puder och foundation direkt.
Jag lovar att säga till direkt när bilderna är uppe och vad de är för, fast ni kommer kanske märka det själva med tanke på att de tydligen ska sättas på stora planscher runt stan, om jag förstått det hela rätt. Haha.
Men det gick väldigt bra, kändes väldigt bra i varje fall. Nu vill jag ha en jävla massa mat, men chefen pickar och pockar och försöker befalla mig att retuschera 120 bilder för Norstedts.
De är från andra värlskriget, eller tidsperoden runt där.
Allt är som vanligt igen.
Jag lovar att säga till direkt när bilderna är uppe och vad de är för, fast ni kommer kanske märka det själva med tanke på att de tydligen ska sättas på stora planscher runt stan, om jag förstått det hela rätt. Haha.
Men det gick väldigt bra, kändes väldigt bra i varje fall. Nu vill jag ha en jävla massa mat, men chefen pickar och pockar och försöker befalla mig att retuschera 120 bilder för Norstedts.
De är från andra värlskriget, eller tidsperoden runt där.
Allt är som vanligt igen.
Avskaffa CSN?
Centern vill lägga ner CSN, andra partier vill ha kvar CSN men skapa möjlighet för andra banker att erbjuda studielån. Detta med motivation om bättre service. Läs artikeln på DN här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=664519
Min första tanke är att CSN verkar vara mycket problematiskt. Jag själv har inga studieskulder, jag har bara gått grundskolan och började jobba tidigt istället. Jag är uppväxt med mitt yrke, så att säga, och började extrajobba inom bild och repro i 12-årsåldern. När jag var 16 började jag jobba på min mors dåvarande företag vid namn Winset Prepress AB, och runt 17-18 gick jag vidare till det grafiska företag jag sitter med nu. Jag är med andra ord utbildad, men skuldlös. Det tackar jag för.
Däremot, trots problemen jag hört om vad gäller CSN, så anser jag inte att det bör tas bort - men att öppna upp möjligheten för andra banker känns däremot strålande, att sätta press på CSN för att få det hela bättre. Att stänga ner CSN och enbart ge möjligheten till banker skulle kunna innebära, som även Rossana Dinamarca poängterar i artikeln, att folk med utbildningar som anses ge mindre pengar i framtiden kunde få det sämre.
Så vitt jag förstått det hela är det dock inga problem för folk som går utbildningar som i princip garanterar mer högavlönade jobb i framtiden att ta lån hos vanliga banker. Jag har exempelvis en vän som går Handels just nu som valt att lösa det hela på det sättet istället för att käbbla med CSN, samt en annan vän som går juridik som planerar att göra samma sak.
Så, har du alltså en utbildning som i framtiden med hörsta sannolikhet kommer att innebära en högre lön än andra - Då kan du ta banklån.
Och jag är rädd att samma princip skulle kunna ligga kvar delvis, om ändock inte fullt ut, om man avskaffade CSN. Om jag hade en bank och erbjöd lån skulle även jag ge högre och mer föremånliga lån till en person som skulle ha lättare för att betala tillbaks det, självfallet, då annat vore ganska dumt affärsmässigt sett.
Men konkurans däremot är enbart sunt.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=664519
Min första tanke är att CSN verkar vara mycket problematiskt. Jag själv har inga studieskulder, jag har bara gått grundskolan och började jobba tidigt istället. Jag är uppväxt med mitt yrke, så att säga, och började extrajobba inom bild och repro i 12-årsåldern. När jag var 16 började jag jobba på min mors dåvarande företag vid namn Winset Prepress AB, och runt 17-18 gick jag vidare till det grafiska företag jag sitter med nu. Jag är med andra ord utbildad, men skuldlös. Det tackar jag för.
Däremot, trots problemen jag hört om vad gäller CSN, så anser jag inte att det bör tas bort - men att öppna upp möjligheten för andra banker känns däremot strålande, att sätta press på CSN för att få det hela bättre. Att stänga ner CSN och enbart ge möjligheten till banker skulle kunna innebära, som även Rossana Dinamarca poängterar i artikeln, att folk med utbildningar som anses ge mindre pengar i framtiden kunde få det sämre.
Så vitt jag förstått det hela är det dock inga problem för folk som går utbildningar som i princip garanterar mer högavlönade jobb i framtiden att ta lån hos vanliga banker. Jag har exempelvis en vän som går Handels just nu som valt att lösa det hela på det sättet istället för att käbbla med CSN, samt en annan vän som går juridik som planerar att göra samma sak.
Så, har du alltså en utbildning som i framtiden med hörsta sannolikhet kommer att innebära en högre lön än andra - Då kan du ta banklån.
Och jag är rädd att samma princip skulle kunna ligga kvar delvis, om ändock inte fullt ut, om man avskaffade CSN. Om jag hade en bank och erbjöd lån skulle även jag ge högre och mer föremånliga lån till en person som skulle ha lättare för att betala tillbaks det, självfallet, då annat vore ganska dumt affärsmässigt sett.
Men konkurans däremot är enbart sunt.
Lite manga?
Jag tittar igenom mina gamla samlingar med illustrationer. Jag hittar den här och blir ganska road. Jag kommer bestämt ihåg att jag inte gillade den det minsta när jag gjorde den, men idag gillar jag den skarp. Under perioden jag fortfarande tecknade manga, eller mangainspirerat, så verkar jag ha bearbetat bilderna mer än vad jag oftast gör idag. Fler detaljer och så vidare.
Det känns lite synd att tålamodet tryter idag, jag får helt enkelt börja läsa mer manga igen, eller något.
Det känns lite synd att tålamodet tryter idag, jag får helt enkelt börja läsa mer manga igen, eller något.
Tjohej!
Aha!
Det var inte hjärnskakning! Detta kan styrkas med att jag vaknade 06:45 i morse, pigg och utvilad! Jag skyller det på en kombo av bakfylla, noja och fantomsmärtor baserat på mina HUNDRA tidigare hjärnskakor! Jag fick visserligen en smäll i huvudet, och det gjorde groteskt ont, och det snurrade mycket, och igår ville jag bara dö.
Men idag mår jag bra.
Så det är lungan.
Tack och jävla lov.
Jag i måndags,
byxdressen är från HMs rea. Mycket billig, mycket blå och mycket fin.
Foto. Sara Norman
Det var inte hjärnskakning! Detta kan styrkas med att jag vaknade 06:45 i morse, pigg och utvilad! Jag skyller det på en kombo av bakfylla, noja och fantomsmärtor baserat på mina HUNDRA tidigare hjärnskakor! Jag fick visserligen en smäll i huvudet, och det gjorde groteskt ont, och det snurrade mycket, och igår ville jag bara dö.
Men idag mår jag bra.
Så det är lungan.
Tack och jävla lov.
Jag i måndags,
byxdressen är från HMs rea. Mycket billig, mycket blå och mycket fin.
Foto. Sara Norman
Hjärnskakning, typ, kanske
Jag har typ hjärnskakning.
Allt jag kan göra är att ligga ner. Jag får inte stänga ögonen, för då tror jag att jag ska kräkas av yrseln. Mitt huvud dunkar och jag är åksjuk. Åksjuk i stilla läge. Så blir det när man har hjärnskning.
Jag borde ju veta. Jag har haft 7 stycken.
Det är synd om mig.
Nu ska jag lägga mig igen. Och inte stänga ögonen.
Allt jag kan göra är att ligga ner. Jag får inte stänga ögonen, för då tror jag att jag ska kräkas av yrseln. Mitt huvud dunkar och jag är åksjuk. Åksjuk i stilla läge. Så blir det när man har hjärnskning.
Jag borde ju veta. Jag har haft 7 stycken.
Det är synd om mig.
Nu ska jag lägga mig igen. Och inte stänga ögonen.
Måndagar
Jahaja! I morse när jag vaknade tänkte jag:
"Buhu, inget frilans uppbokat den här veckan, seg vecka."
Sedan började telefonen gå varm kring halv elva, elva. Och nu är detta spikat för veckan:
Arbetsintervju idag, jobb för Veckorevyn, jobb för Frida och modelljobb på torsdag, förutom det möjligen en till fotografering i mån av tid, och sedan halvtidsjobbet på det här såklart.
Måndagar är alltid den mest förvirrande dagen i veckan, den börjar oftast med misär, men slutar med pirr i magen. Sedan brukar mer jobb rinna in på tisdagar, men vi får se, det är ändå sommar och det betyder att det är torrare på jobbfronten.
"Buhu, inget frilans uppbokat den här veckan, seg vecka."
Sedan började telefonen gå varm kring halv elva, elva. Och nu är detta spikat för veckan:
Arbetsintervju idag, jobb för Veckorevyn, jobb för Frida och modelljobb på torsdag, förutom det möjligen en till fotografering i mån av tid, och sedan halvtidsjobbet på det här såklart.
Måndagar är alltid den mest förvirrande dagen i veckan, den börjar oftast med misär, men slutar med pirr i magen. Sedan brukar mer jobb rinna in på tisdagar, men vi får se, det är ändå sommar och det betyder att det är torrare på jobbfronten.
Natur, jag och Disney
Jag ska snart bege mig ut på en skogspromenad i Hellas. Jag gillar att promenera i skogen, det är en av de bästa sakerna jag vet. Jag slits dock av ett problem.
Jag vill ha min nya, läckra klänning från HM. Den som antingen är mycket klädd eller mycket avklädd beroende på hur man kombinerar. Jag vill ha den, men jag vet inte om den fungerar för skogspromenader. Det är lite väl mycket klubb över det hela, men jag skulle förstås, för all del, kunna ta med mig en BiB, en stereo, och supa mig full mitt på en skogsväg dansandes till vild indietechno.
Sedan skulle det spåra, för något som alltid sker efter att jag spenderat 30-50 minuter i skogen är att jag blir fylld av energi och får något vilt i blicken. Jag börjar springa runt, klättrar på saker och sjunger. Jag sjunger om skogen, vinden och djuren och hur de är min sanna vänner och de enda som förstår mig. De enda som kan ge mig det jag söker.
Sedan brukar jag börja bygga kojjor av pinnar och fantisera om eremitliv ute i skogen.
Konstant sjungandes.
Detta händer dessvärre varje gång jag är i skogen, mina vänner under skolåren blev alltid jävligt förbannade på mig och bad mig ideligen att hålla käften för att jag var en sådan jävla tönt, och så jävla jobbig när jag skrek och golde. Men jag kan inte ro för det, jag blev kraftigt Disneyhjärntvättad under uppväxten, och även det kommer alltid att förfölja mig hela mitt liv. Så länge jag undviker att göra det mitt i stan torde folk vara nöjda, även om det inte finns någon garanti där heller.
Jag och Pocahontas.
Jag vill dock inflika att jag hatar högt gräs, för där finns det insekter.
Jag vill ha min nya, läckra klänning från HM. Den som antingen är mycket klädd eller mycket avklädd beroende på hur man kombinerar. Jag vill ha den, men jag vet inte om den fungerar för skogspromenader. Det är lite väl mycket klubb över det hela, men jag skulle förstås, för all del, kunna ta med mig en BiB, en stereo, och supa mig full mitt på en skogsväg dansandes till vild indietechno.
Sedan skulle det spåra, för något som alltid sker efter att jag spenderat 30-50 minuter i skogen är att jag blir fylld av energi och får något vilt i blicken. Jag börjar springa runt, klättrar på saker och sjunger. Jag sjunger om skogen, vinden och djuren och hur de är min sanna vänner och de enda som förstår mig. De enda som kan ge mig det jag söker.
Sedan brukar jag börja bygga kojjor av pinnar och fantisera om eremitliv ute i skogen.
Konstant sjungandes.
Detta händer dessvärre varje gång jag är i skogen, mina vänner under skolåren blev alltid jävligt förbannade på mig och bad mig ideligen att hålla käften för att jag var en sådan jävla tönt, och så jävla jobbig när jag skrek och golde. Men jag kan inte ro för det, jag blev kraftigt Disneyhjärntvättad under uppväxten, och även det kommer alltid att förfölja mig hela mitt liv. Så länge jag undviker att göra det mitt i stan torde folk vara nöjda, även om det inte finns någon garanti där heller.
Jag och Pocahontas.
Jag vill dock inflika att jag hatar högt gräs, för där finns det insekter.
Tvärtom!
Midsommarafton och midsommardagen är nu förbi, eftersom att jag hyser en viss skräck inför "suparhögtider" så har jag tagit det rätt lugnt. På midsommarsafton var jag ute min min vän Sussi Käcks hus och grillade och drack mycket sparsmakat bland en liten grupp vänner. Fantastiskt perfekt för mig.
Problemet för mig vad gäller dessa suparhögtider, som nyår, Valborg och midsommarafton, är att man verkligen känner hur hävdelse och bekräftelsebehovet ligger i luften, hur alla måste parta stenhårt och hur alla måste åstakomma en så perfekt kväll som bara möjligt på en så stor fest som bara möjligt.
Alla blir alltså lika vidriga som jag är normalt sett, och det gillar jag inte riktigt. Jag gillar som sagt att vara värst, så allt slår bakut och så vill jag inget istället. Tvärtom-Hanna, skulle man kunna säga.
Himla besvärligt, och jag har tappat allt hopp om att någonsin växa ur det. Jag tror att jag helt enkelt är sådan, tvärtom alltså, och att detta personlighetsdrag är permanent.
Typ som när jag gick på Mikas på provfoto och fick vänta länge på svar, och tog för givet att de inte ville ha mig. Jag blev självfallet lite besviken, sedan när jag fick höra att de i faktum ville ha mig så ville jag inte vara med. Då vara det bara nej. Nej nej nej. Vill inte.
Ihållande, bristande personlighetsdrag.
Problemet för mig vad gäller dessa suparhögtider, som nyår, Valborg och midsommarafton, är att man verkligen känner hur hävdelse och bekräftelsebehovet ligger i luften, hur alla måste parta stenhårt och hur alla måste åstakomma en så perfekt kväll som bara möjligt på en så stor fest som bara möjligt.
Alla blir alltså lika vidriga som jag är normalt sett, och det gillar jag inte riktigt. Jag gillar som sagt att vara värst, så allt slår bakut och så vill jag inget istället. Tvärtom-Hanna, skulle man kunna säga.
Himla besvärligt, och jag har tappat allt hopp om att någonsin växa ur det. Jag tror att jag helt enkelt är sådan, tvärtom alltså, och att detta personlighetsdrag är permanent.
Typ som när jag gick på Mikas på provfoto och fick vänta länge på svar, och tog för givet att de inte ville ha mig. Jag blev självfallet lite besviken, sedan när jag fick höra att de i faktum ville ha mig så ville jag inte vara med. Då vara det bara nej. Nej nej nej. Vill inte.
Ihållande, bristande personlighetsdrag.
Den skygga och alkoholen
I onsdags när jag festade var det en person i sällskapet som bad om råd angående hans lillayster, anledningen till varför frågan riktades till mig är för att jag har varit med i alternativscenen. Jag har varit got, punkare, punkgot, synthare, curry och så vidare. Jaja, you know the deal liksom.
Orot framfördes speciellt med tanke på att hon är 12 och dricker alkhohol. Förutom detta lyssnar hon på metal och målar tårar under ögonen. Det sistnämnda kan jag inte se någon som helst fel i, och det förstnämnda måste jag tyvär säga att jag förstår mig på, trots att det är hälsovådligt.
En person som varit väldigt skygg och blygg ser sig sällan som en fullgod person. Ångesten är ett faktum, och man är medveten om att man har precis lika mycket, eller mer, att ge som vem som helst annars. Dock finns spärren där, den sociala spärren som gör umgänget svårt, och det är mycket vanligt att en sådan person börjar med tidigt bruk av alkohol, då det underlättar det sociala samspelet. När man sedan märker att det går, speciellt i en krets av andra människor som varit utanför av diverse anledningar, så kan alkoholmissbruket bli ett faktum.
Min egen sociala utveckling såg likadan ut. Jag var extremt skygg som barn. Jag var inte blyg, men skygg. En blandning av rädsla och förakt. Jag har aldrig varit mobbad, men själv tagit avstånd från andra individer och socialt samspel av två anledningar.
1. Svårigheter att hantera det.
2. Förakt, som jag skulle beskriva det, nästan en slags elitism, tyvär. Möjligen grundad av det faktum att jag inte förstod mig på andra, och att de inte förstod sig på mig.
Alkoholen blev en räddning för min del. Och jag ångrar det egentligen inte, trots mitt tidiga bruk. Jag började halvt som halvt när jag var 13, och började planka in på krogen i åldern 14. I samma veva skaffade jag mig ett kraftigt specialintresse som gick ut på att förstå, och anpassa mig, efter andra. Men alkoholbruket var för stort för min del, och när jag var 15-16 blev det tal om inläggning, då jag tillslut nådde en punkt där jag drack varje dag.
Som tur var valde jag själv att halta det där, och tog avstånd från alkohol i ett, ett och ett halv års tid.
Men vad gör man för att hjälpa ett barn, eller ung tonåring som gör så här? Jag vet inte, faktiskt. Jag tror det bästa är att bejaka den nya personen och vägen den valt, inte alkoholen, men sakerna runt om. Det finns flera sätt att göra detta, som att lyssna på musiken som spelas och uppskatta den. Eller presenter, kanske serien "Sandman" eller "Death" av Neil Gaiman, eller att köpa en platta med musik som man tror ska uppskattas. I nyktra sammanhang. De svarta tårarna som målas under ögonen ska heller inte ses på med rädsla, försök uppskatta konstnärligheten istället, och poängtera inte att det är konstigt, eller för den delen fult om det är vad du tycker. En så liten sak kan nämligen betyda otroligt mycket.
Bejaka den nya personen under nyktra omständigheter, oavsett hur konstigt eller alternativt det är, och få den skygga individen att känna sig som en person. Ge uppmärksamhet, för guds skull. Och uppskattning.
Jag vet hur jag kände. En olidlig frustration. Vetskapen om att jag var en individ, men att folk inte såg det, och att jag var oförmögen att skapa en kontakt med människor. Som att famla i mörker.
Minnet av det hela får mig att rysa.
Det var inte roligt.
Fumligt inlägg. Jag vet inte om poängen når fram.
Orot framfördes speciellt med tanke på att hon är 12 och dricker alkhohol. Förutom detta lyssnar hon på metal och målar tårar under ögonen. Det sistnämnda kan jag inte se någon som helst fel i, och det förstnämnda måste jag tyvär säga att jag förstår mig på, trots att det är hälsovådligt.
En person som varit väldigt skygg och blygg ser sig sällan som en fullgod person. Ångesten är ett faktum, och man är medveten om att man har precis lika mycket, eller mer, att ge som vem som helst annars. Dock finns spärren där, den sociala spärren som gör umgänget svårt, och det är mycket vanligt att en sådan person börjar med tidigt bruk av alkohol, då det underlättar det sociala samspelet. När man sedan märker att det går, speciellt i en krets av andra människor som varit utanför av diverse anledningar, så kan alkoholmissbruket bli ett faktum.
Min egen sociala utveckling såg likadan ut. Jag var extremt skygg som barn. Jag var inte blyg, men skygg. En blandning av rädsla och förakt. Jag har aldrig varit mobbad, men själv tagit avstånd från andra individer och socialt samspel av två anledningar.
1. Svårigheter att hantera det.
2. Förakt, som jag skulle beskriva det, nästan en slags elitism, tyvär. Möjligen grundad av det faktum att jag inte förstod mig på andra, och att de inte förstod sig på mig.
Alkoholen blev en räddning för min del. Och jag ångrar det egentligen inte, trots mitt tidiga bruk. Jag började halvt som halvt när jag var 13, och började planka in på krogen i åldern 14. I samma veva skaffade jag mig ett kraftigt specialintresse som gick ut på att förstå, och anpassa mig, efter andra. Men alkoholbruket var för stort för min del, och när jag var 15-16 blev det tal om inläggning, då jag tillslut nådde en punkt där jag drack varje dag.
Som tur var valde jag själv att halta det där, och tog avstånd från alkohol i ett, ett och ett halv års tid.
Men vad gör man för att hjälpa ett barn, eller ung tonåring som gör så här? Jag vet inte, faktiskt. Jag tror det bästa är att bejaka den nya personen och vägen den valt, inte alkoholen, men sakerna runt om. Det finns flera sätt att göra detta, som att lyssna på musiken som spelas och uppskatta den. Eller presenter, kanske serien "Sandman" eller "Death" av Neil Gaiman, eller att köpa en platta med musik som man tror ska uppskattas. I nyktra sammanhang. De svarta tårarna som målas under ögonen ska heller inte ses på med rädsla, försök uppskatta konstnärligheten istället, och poängtera inte att det är konstigt, eller för den delen fult om det är vad du tycker. En så liten sak kan nämligen betyda otroligt mycket.
Bejaka den nya personen under nyktra omständigheter, oavsett hur konstigt eller alternativt det är, och få den skygga individen att känna sig som en person. Ge uppmärksamhet, för guds skull. Och uppskattning.
Jag vet hur jag kände. En olidlig frustration. Vetskapen om att jag var en individ, men att folk inte såg det, och att jag var oförmögen att skapa en kontakt med människor. Som att famla i mörker.
Minnet av det hela får mig att rysa.
Det var inte roligt.
Fumligt inlägg. Jag vet inte om poängen når fram.
Champagnekrig
Jag var såhär full igår.
(onsdag)
Det är varför jag inte uppdaterat bloggen idag. Titta på den tomma blicken, titta på de ojämt öppna ögonen, titta på håret, och titta för all del på den rödblossiga näsan. Liten tomte. Liten tomte och Jonatan Nederdal.
Bild: Stureplan.se
Uruselt #2
Jahaja! Arbetsintervjun gick tydligen inte alls åt helvete! Av andra hörde jag att jag skulle vara "en otroligt driven och duktig tjej", från den som intervjuvade.
Där ser man.
Jahaja. Dags att ägna sig åt nästa ting.
Sömn.
Tillnyktring.
Slagsmål om äganderätten till tandeborsten.
Där ser man.
Jahaja. Dags att ägna sig åt nästa ting.
Sömn.
Tillnyktring.
Slagsmål om äganderätten till tandeborsten.
Uruselt
Hallå!
Arbetsintervjun blev skjuten till idag, och jag är nyligen hemkommen från den.
Jag kan säga såhär: DET GICK URUSELT.
Men jaja, sånt är livet.
Dags att rikta in sig på nästa sak.
Öl.
Arbetsintervjun blev skjuten till idag, och jag är nyligen hemkommen från den.
Jag kan säga såhär: DET GICK URUSELT.
Men jaja, sånt är livet.
Dags att rikta in sig på nästa sak.
Öl.
Goterna på Hell's kitchen
Jag kollar förstrött igenom bilderna från Timbalands fest på Hell's kitchen (Som även Justrin Timberlake dök upp på) från igår och blir lite förvånad. Mitt i allt hittar jag en bild från två av mina got/synth/cyberkompisar från Tech Noir.
Lite förvånande, minst sagt. Men väldigt roligt. Yasmine, i mitten, är jag dock inte särskilt förvånad över. Hon är ändå modell, inte så känd i Sverige, utan mer i New York och London. Jag kan också inflika att det var en mycket konstig bild och att jag hade problem med att känna igen henne, och att hon är vackrare i verkligheten.
Men still, roligt! Mer kompisar på Sture!
Foto: Pontus Johansson, Stureplan.se
Spelet förstör mitt liv
Jag kan inte riktigt sova, jag sitter nämligen och stör mig på Final Fantasy XII. Det är ett genomruttet, skittråkigt spel. Man går på långa färder i fula miljöer och slår ner saker för att få EXP, loot och LP. Man tänker inte just. Man bara går och slår och springer runt i cirklar när man får slut på MP för att samla ny MP, sedan gör man quickenings som man dödar bossar med utan att lyfta ett finger, eller så kan man roa sig med att göra en summoning. Man sätter en gambit på sin gubbe att köra cura på sig själv hela tiden eller så, ser till så att bossen targetar mig och inte min summon och så springar man runt i cirklar för att man ska fortsätta kunna göra cura medan typ Belias dödar någon åt en.
Bara läs texten, läs hur tråkigt det är!
Det innehåller inte ens det minsta lilla hint på homoerotik mellan tjusiga karlar! Bajs är vad det är, bajs!
Jag gillar bara Balthier och Fran, de där ovanför.
Och kanske Larsa, för han är 12 men är som en gubbe, det är roligt.
Moral och allmänt vett i bloggvärlden
Det finns några återkommande fenomen jag verkligen, verkligen avskyr. Det är så fruktansvärt elakt och så fruktansvärt onödigt, och jag kan inte förstå en endaste av dessa människor som gör det. Överhuvudtaget.
1. Folk som kommer till min blogg och snackar skit om andra bloggare.
Varför gör folk detta? Den vanligaste att snacka skit om i min blogg verkar vara Engla. Jag förstår det inte. Så vitt jag vet har hon aldrig gjort någon något ont. Det är så jävla onödigt, och jag blir så jävla förbannad och ledsen. Speciellt när någon i samma veva skriver "åh jag gillar dig du är så mycket bättre än bimbon Engla" Vaddå bimbo? Hon väljer att skriva om kläder, jag väljer att skriva om något annat. Jag tror inte att det är ett bevis på bristande intelligens att välja det förstnämnda. Må hända att hon skriver om något dessa människor inte intresserar sig av, men folk har olika tycke och smak, och uppenbarligen finns det jävligt många som uppskattar henne. Så jag ber er, lägg ner med det otroligt barnsliga och elaka beteendet. För ärligt talat, det är snarare den som skriver kommentaren som är dum i huvudet. Oavsett hur mycket denna må gilla mig.
2. Folk som går in på Fatale och skriver typ "Jag läser Hanna och Annika och älskar dem men du är ju bara en kopia av Elin Kling så jävla trist bajs bajs förolämpningar".
Synd att du gillar mig. För om du har benägenheten att skriva något så fullkomligt onödigt och elakt så gillar jag inte dig. Oavsett hur mycket du än må tycka om mig. And that's that.
3. Folk som kommer till min blogg och skriver hur fult eller omskaligt jag klätt mig.
Jag sliter mig i håret, vad är det här? Var är folks uppfostran någonstans? Går de fram till stan och säger detta till folk? Till sina vänner? Alla får ha en åsikt, men tänk om jag, exempelvis, skulle gå runt och berätta i folks bloggar hur jävla WHITE TRASH de ser ut i deras blåjenas och så vidare, det vore fullkomligt vidrigt. Nu, jag kan ta det här, förutom att jag börjar spotta och fräsa på grund av folks bristande sociala förmåga. Vad missade de egentligen på dagis, så att säga? Jag gjorde så när jag var 14, jag yrkade på att jag baaaraaa var ääääärlig. Min omgivning tyckte självfallet att det var vidrigt, och att jag var dum i huvudet som gjorde så, och tacka fan vad rätt de hade.
Alla har rätt till en åsikt, men åsikter som inte bringar något konstruktivt har vuxna människor för det mesta vett att hålla käften om. Faktum är att de enda jag träffat, som varit vuxna, som yrkat denna onödiga "ärlighet" har varit folk som i allmänhet ses som idioter. Socialt inkompetenta individer som ingen vill umgås med. Om de inte varit det har de varit packade eller påtända. Oftast har det varit en kombo av allt.
Så grattis, alla som uppfyller detta kriterium.
Är det på internet kan man dessutom understryka med att det är fegt.
Och nej, man får inte skylla på Aspergers syndrom, det är en billig ursäkt, Aspergare vet också om att det är fel.
1. Folk som kommer till min blogg och snackar skit om andra bloggare.
Varför gör folk detta? Den vanligaste att snacka skit om i min blogg verkar vara Engla. Jag förstår det inte. Så vitt jag vet har hon aldrig gjort någon något ont. Det är så jävla onödigt, och jag blir så jävla förbannad och ledsen. Speciellt när någon i samma veva skriver "åh jag gillar dig du är så mycket bättre än bimbon Engla" Vaddå bimbo? Hon väljer att skriva om kläder, jag väljer att skriva om något annat. Jag tror inte att det är ett bevis på bristande intelligens att välja det förstnämnda. Må hända att hon skriver om något dessa människor inte intresserar sig av, men folk har olika tycke och smak, och uppenbarligen finns det jävligt många som uppskattar henne. Så jag ber er, lägg ner med det otroligt barnsliga och elaka beteendet. För ärligt talat, det är snarare den som skriver kommentaren som är dum i huvudet. Oavsett hur mycket denna må gilla mig.
2. Folk som går in på Fatale och skriver typ "Jag läser Hanna och Annika och älskar dem men du är ju bara en kopia av Elin Kling så jävla trist bajs bajs förolämpningar".
Synd att du gillar mig. För om du har benägenheten att skriva något så fullkomligt onödigt och elakt så gillar jag inte dig. Oavsett hur mycket du än må tycka om mig. And that's that.
3. Folk som kommer till min blogg och skriver hur fult eller omskaligt jag klätt mig.
Jag sliter mig i håret, vad är det här? Var är folks uppfostran någonstans? Går de fram till stan och säger detta till folk? Till sina vänner? Alla får ha en åsikt, men tänk om jag, exempelvis, skulle gå runt och berätta i folks bloggar hur jävla WHITE TRASH de ser ut i deras blåjenas och så vidare, det vore fullkomligt vidrigt. Nu, jag kan ta det här, förutom att jag börjar spotta och fräsa på grund av folks bristande sociala förmåga. Vad missade de egentligen på dagis, så att säga? Jag gjorde så när jag var 14, jag yrkade på att jag baaaraaa var ääääärlig. Min omgivning tyckte självfallet att det var vidrigt, och att jag var dum i huvudet som gjorde så, och tacka fan vad rätt de hade.
Alla har rätt till en åsikt, men åsikter som inte bringar något konstruktivt har vuxna människor för det mesta vett att hålla käften om. Faktum är att de enda jag träffat, som varit vuxna, som yrkat denna onödiga "ärlighet" har varit folk som i allmänhet ses som idioter. Socialt inkompetenta individer som ingen vill umgås med. Om de inte varit det har de varit packade eller påtända. Oftast har det varit en kombo av allt.
Så grattis, alla som uppfyller detta kriterium.
Är det på internet kan man dessutom understryka med att det är fegt.
Och nej, man får inte skylla på Aspergers syndrom, det är en billig ursäkt, Aspergare vet också om att det är fel.
Dagens outfit 19 juni 2007
Jag har alltid, trots att det anses stilmässigt inkorrekt, haft en faiblesse för
grafiskt blommönster i kombo med randigt. Dessutom insåg jag
just varför alla smala tjejer har en så stor förkärlek för stora plagg i kombo
med smalt skärp, bysten blir garanterat större. Hopplahejsan, där ser man.
Top (kjol): Hm
Halsband: Åhléns
Nitskärp helt i metall: Weekdays second hand
Armband: Top Girl
Jeans: JPG by Jean Paul Gaultier
Skor: Skopunkten
Problem 1
Aha! Det första problemet inför intervjun har uppstått! Det är fel på vår skrivare, alltså, jag kan inte trycka portföljen. Den får bli webbaserad alltså, i en ful FTP-katalog. Party on.
Men när jag går igenom mina arkiv hittar jag gamla fina saker jag saknat, som den här serien som definierar mig mycket väl som person.
Men när jag går igenom mina arkiv hittar jag gamla fina saker jag saknat, som den här serien som definierar mig mycket väl som person.
Metrobloggen och bitterheten
Ja, ingen kan väl ha missat den här med Metrobloggen, och de tre örena per sidvisning, jag antar att de som blivit värvade till starten får ett litet finare erbjudande också - som sig bör, då de tar en risk.
Jag gick in och kollade lite. Det finns inga RSS ännu, men jag tar för givet att sådant kommer fixas inom en snar framtid. Jag bryr mig inte så mycket, då jag inte använt någon RSS för att läsa bloggar på bra länge. Jag går hellre in lite när jag känner för det och läser det som fångar min uppmärksamhet - som med ett magasin eller tidning.
Men, det första jag slås av, i speciellt Silverfiskens Ett liv i Exil, är att folk är förbannade över det blotta faktum att han skulle tjäna pengar på att blogga.
Varför? Varför varför varför?
Folk nöjer sig alltså inte med att få ta del av andras arbete helt gratis, utan de förväntar sig också att folk ska, så att säga, jobba för dem utan minsta möjlighet att tjäna pengar på det? Anser de att det är orättvist? Att bloggande, i faktum, inte kan vara ett slags jobb?
Vad blir nästa steg, ska bloggaren kanske börja betala pengar för att folk ska läsa deras blogg?
Nåja, och för de, som har den otroligt dåliga attityden att det är fel att tjäna pengar på sitt arbete, ni kan ju trösta er med att det krävs en hel del sidvisningar för att tjäna pengar. Man tjänar visserligen mer på Metrobloggen än på Google AdSense (tack och lov!) men det är inga monstersummor. Jag kommer exempelvis tjäna mer på mina annonser som kommer in här inom kort, som jag varsamt valt ut efter tycke och smak. De som inte gillar fenomenet att man kan tjäna in lite av sina spenderade arbetstimmar kan ju alltså stämpla mig som ett svin på en gång, så har vi det överstökat. Tack tack.
Jag gick in och kollade lite. Det finns inga RSS ännu, men jag tar för givet att sådant kommer fixas inom en snar framtid. Jag bryr mig inte så mycket, då jag inte använt någon RSS för att läsa bloggar på bra länge. Jag går hellre in lite när jag känner för det och läser det som fångar min uppmärksamhet - som med ett magasin eller tidning.
Men, det första jag slås av, i speciellt Silverfiskens Ett liv i Exil, är att folk är förbannade över det blotta faktum att han skulle tjäna pengar på att blogga.
Varför? Varför varför varför?
Folk nöjer sig alltså inte med att få ta del av andras arbete helt gratis, utan de förväntar sig också att folk ska, så att säga, jobba för dem utan minsta möjlighet att tjäna pengar på det? Anser de att det är orättvist? Att bloggande, i faktum, inte kan vara ett slags jobb?
Vad blir nästa steg, ska bloggaren kanske börja betala pengar för att folk ska läsa deras blogg?
Nåja, och för de, som har den otroligt dåliga attityden att det är fel att tjäna pengar på sitt arbete, ni kan ju trösta er med att det krävs en hel del sidvisningar för att tjäna pengar. Man tjänar visserligen mer på Metrobloggen än på Google AdSense (tack och lov!) men det är inga monstersummor. Jag kommer exempelvis tjäna mer på mina annonser som kommer in här inom kort, som jag varsamt valt ut efter tycke och smak. De som inte gillar fenomenet att man kan tjäna in lite av sina spenderade arbetstimmar kan ju alltså stämpla mig som ett svin på en gång, så har vi det överstökat. Tack tack.
Arbetsintervju och prestationsångest
Idag ska jag på arbetsintervju, jag är mycket nervös. Kräknervös.
Jag tittade igenom mina arkiv med illustrationer, jag hittade något som beskriver mig väldigt väl för tillfället.
Önska mig lycka till, nu.
Jag tittade igenom mina arkiv med illustrationer, jag hittade något som beskriver mig väldigt väl för tillfället.
Önska mig lycka till, nu.
Fatale.se
Vad tecknar jag med?
Jag får många frågor om vad jag använder när jag tecknar, nu kommer äntligen en ordentligt svar.
Pixelgrafik
När jag tecknar i Photoshop CS2 använder jag mig av en ritplatta* från Wacom Intuos2, Intuos är Wacoms lite billigare serie, och fullt duglig. Intuos2 finns dessvärre inte längre i butik, nu är de inne på Intuos3 som är dyrare, men sök efter Intuos2 på exempelvis Tradera eller liknande, de är fullkomligt dugliga. Rent av fantastiska, till och med. Se dock till så att du får med en penna när du köper bordet, pennorna är svindyra.
Om du vill satsa på deras nya serie, Intuos3, så finns det billigaste bordet just nu på AppleStore. Satsa minst på ett bord i storleken A5, allt under det (A6 osv) blir krångligt att arbeta med.
Vektorgrafik
När jag tevknar i vektorer* använder jag mig av Corel Draw, inte av det mer populära Illustrator. Även om du kan åstakomma mer komplicerade bilder i Illustrator (då man kan blanda pixelgrafik och vektorgrafik) så upplever jag att bezierkurvorna i Corel Draw är långt mycket mer logiska och matematiskt korrekta än bezierkurvorna i Illustrator. Det låter kanske nördigt, men för ett gammalt matematiksnille som jag gör det ont i själen när jag ser hur saker vänds och vrids, enligt mig, helt felaktigt i Illustrator. Förutom detta så är filerna skapade i Corel Draw mångt mycket lättare än de skapade i Illustrator, då det utgår helt och hållet från matematik. En fil med flera tusen objekt kan alltså väga så lite som 12kb.
*En ritplatta är, som det låter, en platta som du kan rita på istället för att du ska behöva teckna med en mus. Mycket praktiskt. En ritplatta är dock inte lika enkel att använda som en vanlig penna, då du tittar på skärmen men ritar på plattan. Det hela kräver en del övning, men när du väl vant dig är det extremt fördelaktigt. Låt dock inte modet falla på att allt ser förjävligt ut de första veckorna, du lär dig, som sagt.
*Vektor betyder riktning. Du känner igen dem från skolmatematikens koordinatsystem. Vektorer är baserat på nummer, matematik, och inte på pixlar som andra digitala bildmedium. Vektorer används med fördel när du ska göra något som ska gå att skalas upp oändligt, eller för den delen, förminskas oändligt. Då vektorer är baserat på avständsförhållandet mellan punkter så kan det aldrig någonsin bli pixligt, och är därför bra för exempelvis logotyper. Vektorer är även det som används när man skapar 3D.
Pixelgrafik
När jag tecknar i Photoshop CS2 använder jag mig av en ritplatta* från Wacom Intuos2, Intuos är Wacoms lite billigare serie, och fullt duglig. Intuos2 finns dessvärre inte längre i butik, nu är de inne på Intuos3 som är dyrare, men sök efter Intuos2 på exempelvis Tradera eller liknande, de är fullkomligt dugliga. Rent av fantastiska, till och med. Se dock till så att du får med en penna när du köper bordet, pennorna är svindyra.
Om du vill satsa på deras nya serie, Intuos3, så finns det billigaste bordet just nu på AppleStore. Satsa minst på ett bord i storleken A5, allt under det (A6 osv) blir krångligt att arbeta med.
Vektorgrafik
När jag tevknar i vektorer* använder jag mig av Corel Draw, inte av det mer populära Illustrator. Även om du kan åstakomma mer komplicerade bilder i Illustrator (då man kan blanda pixelgrafik och vektorgrafik) så upplever jag att bezierkurvorna i Corel Draw är långt mycket mer logiska och matematiskt korrekta än bezierkurvorna i Illustrator. Det låter kanske nördigt, men för ett gammalt matematiksnille som jag gör det ont i själen när jag ser hur saker vänds och vrids, enligt mig, helt felaktigt i Illustrator. Förutom detta så är filerna skapade i Corel Draw mångt mycket lättare än de skapade i Illustrator, då det utgår helt och hållet från matematik. En fil med flera tusen objekt kan alltså väga så lite som 12kb.
*En ritplatta är, som det låter, en platta som du kan rita på istället för att du ska behöva teckna med en mus. Mycket praktiskt. En ritplatta är dock inte lika enkel att använda som en vanlig penna, då du tittar på skärmen men ritar på plattan. Det hela kräver en del övning, men när du väl vant dig är det extremt fördelaktigt. Låt dock inte modet falla på att allt ser förjävligt ut de första veckorna, du lär dig, som sagt.
*Vektor betyder riktning. Du känner igen dem från skolmatematikens koordinatsystem. Vektorer är baserat på nummer, matematik, och inte på pixlar som andra digitala bildmedium. Vektorer används med fördel när du ska göra något som ska gå att skalas upp oändligt, eller för den delen, förminskas oändligt. Då vektorer är baserat på avständsförhållandet mellan punkter så kan det aldrig någonsin bli pixligt, och är därför bra för exempelvis logotyper. Vektorer är även det som används när man skapar 3D.
Jag och Kermit
Jag har tänkt, jag har tänkt, att jag ser arg ut på de flesta bilder jag figurerar på. Det är inte särskilt trevligt, speciellt om man står med vänner. Man står med en vän, de ler, men jag försöker se "snyggdryg" ut. Jag passar bäst som snyggdryg, men jag tycker att det hela är ganska löjligt. Lite väl pretto. Lite ojuste mot vännnen.
Här är Janni Juntanen och jag, jag slås av att jag är extremt lik några forna fiender till mig till, förutom det faktum att jag ser ut att vara ungefär 12 år gammal, då.
http://www.poster.net/
Det finns inga tvivel längre, jag är mycket, mycket lik Kermit från mupparna.
Fotograf: Buster Eklöf, Stureplan.se
Fotnot, jag har inte blåjeans på mig. Byxorna är gråsvarta. Jag skyller på ljuset.
Här är Janni Juntanen och jag, jag slås av att jag är extremt lik några forna fiender till mig till, förutom det faktum att jag ser ut att vara ungefär 12 år gammal, då.
http://www.poster.net/
Det finns inga tvivel längre, jag är mycket, mycket lik Kermit från mupparna.
Fotograf: Buster Eklöf, Stureplan.se
Fotnot, jag har inte blåjeans på mig. Byxorna är gråsvarta. Jag skyller på ljuset.
Grattis till mig och min nya karl, Hannes!
Jag tittar igenom mina foton från ett och ett halv år tillbaka. Plötsligt hittar jag en bild på den här mycket läckra och stiligt klädda herren.
Mannens namn är Hannes Fridén. Hannes Nickodemus Fridén, om jag inte minns fel. Hannes är mitt manliga alter ego, jag i herrkläder, jag med höjda ögonbryn, jag med en närmast bögsnobbigt kroppsspråk.
Det är sällan jag faktiskt bli attraherad av någons utseende, men i sann narcissistisk anda kan jag bara säga: I'D DO ME. Och följdaktligen skapar jag ett konto på Facebook.com åt Hannes Fridén. Nu är jag gift med mig själv, grattis till mig, och grattis till mig igen!
Jag är mycket lycklig. Jag tror verkligen på det här. Jag känner inom mig att vi, i sanning, kommer att vara tillsammans hela vårt liv.
Gå och bli kompis med Hannes på Facebook.com nu.
Det är sällan jag faktiskt bli attraherad av någons utseende, men i sann narcissistisk anda kan jag bara säga: I'D DO ME. Och följdaktligen skapar jag ett konto på Facebook.com åt Hannes Fridén. Nu är jag gift med mig själv, grattis till mig, och grattis till mig igen!
Jag är mycket lycklig. Jag tror verkligen på det här. Jag känner inom mig att vi, i sanning, kommer att vara tillsammans hela vårt liv.
Gå och bli kompis med Hannes på Facebook.com nu.
En anekdot från kvällen
Jag och Sofia Dahlén går gatan mellan White Room och Stureplan.
Kille, backlick, ful vit rock: Öh! Har ni några cigaretter att bjuda på!
Jag: Nej, det är min sista.
Kille: Amen vafan, visst hörru! Fan ta dig!
Jag: Men, ta dig i röden din... din jävla fittknullare!
Jag greps av ångest. Det där var rimligtvis ingen bra förolämpning. Den bara slank ut, tungan slog baklås. Vilket även en mötande man med sitt entourage uppmärksammade.
Kille #2: Haha, vem fan är inte en fittknullare?
Jag: Jamen, han var ju bööööög, såg du inte det?
Kille #2: Ehe, ja, eh, ja, okejdå, ja, då är det nog en förolämpning at säga fittknullare. Eh. Ja. Förlåt.
Ångesten flöt bort, helt plötsligt var jag istället mycket, mycket briljant. Återigen kände jag nöje.
Jag är en liten barnunge. Det ska medges.
Kille, backlick, ful vit rock: Öh! Har ni några cigaretter att bjuda på!
Jag: Nej, det är min sista.
Kille: Amen vafan, visst hörru! Fan ta dig!
Jag: Men, ta dig i röden din... din jävla fittknullare!
Jag greps av ångest. Det där var rimligtvis ingen bra förolämpning. Den bara slank ut, tungan slog baklås. Vilket även en mötande man med sitt entourage uppmärksammade.
Kille #2: Haha, vem fan är inte en fittknullare?
Jag: Jamen, han var ju bööööög, såg du inte det?
Kille #2: Ehe, ja, eh, ja, okejdå, ja, då är det nog en förolämpning at säga fittknullare. Eh. Ja. Förlåt.
Ångesten flöt bort, helt plötsligt var jag istället mycket, mycket briljant. Återigen kände jag nöje.
Jag är en liten barnunge. Det ska medges.
Utekvällen och reflektioner över VIP-rum
Jag gick ut igår, trots penecilin, nykter kväll fungerade faktiskt!Bild: Jag och Sofia Dahlén, foto: Carolina Engman, Stureplan.se
Först kände jag mig mobbad och oälskad. Jag satt hemma framför TV-spelet. Ingen vän hade undrat vad jag skulle göra för kvällen. Jag satt där och spelade. Spelade, spelade och spelade. Sprang runt och samlade pengar och dödade monster. Dödade iväg min ensamhetsångest.
Sedan började telefonen gå varm. Alla ville ha mig ut. Den surmula uppsynen utrotades långsamt. Jag dog in spelet. Ett stort "Game over" dök up. Spelet var inte längre min vän, så jag anslöt till mina riktiga vänner. De som älskar mig.
Kom till Teatron, där Carolina Engman (som skriver för Fatale.se) fotade för kvällen och Sodifa Dahlén (som skriver för Fatale.se!) dök upp. Jag träffade Janni Juntanen, som jag saknat så att jag spricker, hela vaktbolaget och självfallet Daniel Lindén som jag också saknat så att jag dör (som häromdagen startade en MySpace-sida enbart för att kunna hålla kontakten med mig, gullesnutte!)
Sedan gick jag och Sofia Dahlén vidare till, hör och häpna, White Room! Där var det tomt, så vi gick till Neu. På Neu hittade jag bara Jonatan Nederdal, förövrigt var det bara mycket, mycket konstigt folk där, därför görde vi puckarna vidare till Spy Bar och entrade deras nya VIP-rum, vita rummet.
Jag gillar inte riktigt det här med VIP-rum, har jag kommit fram till. Jag känner lite som så att, ja... betalar man skitmycket för att komma in någonstans borde man rimligtvis släppas in i hela lokalen. Det är kanske snyltare som jag, med kort, som aldrig just spenderar särskilt mycket pengar på krogen, som borde begränsas.
Vi borde avhysas in till toaletterna. Sitta bland det gamla kisset och skämmas som de snyltare vi är. För det är garanterat baksidan av kort, så fort man får ett blir man en snål och bitter liten jävel som kräver mer. Vi vill inte bara ha gratiskort, vi vill ha gratis i baren - eller i alla fall billigare. Vi är vidriga, begränsa oss, inte de stackarna som betalar och köar. Avhys oss till sandlådan för de mentalt ofullkomliga. Där borde vi vara.
Kvällens outfit
Jag kände mig både trött och lite ofresh, så det blev jeans och T-shirt. Paljett T-shirt. HM, 249 kronor.
Mitt ex tycker att jag ska gnugga bajs i ögat
Tarmslem. Det vet ni kanske vad det är. Eller kanske inte. Vanligast är att man får det vid tarminflammationer. Tarminflammationer kan vara livsfarligt, så jag hoppas väl att ni sluppit det.
Men nu sitter i alla fall min kära vän Martin Kallisti och försöker övertala mig om att tarmslem är eminent för att få bort mörka ringar och påsar under ögonen. Han försöker styrka denna teori genom att påstå att hans dyra privatläkare skulle ha berättat detta. Jag förstår inte riktigt vad Martin försöker åstakomma, och varför han vill få mig att... ja, gnugga bajs i ögonen, för att vara exakt, men jag vet inte om det tyder på sann vänskap. Det vet jag verkligen inte.
Min tanke är att han vill filma och lägga upp på You Tube. "Hanna Fridén med bajs i ögat!" skulle han döpa filmen, han skulle sprida den bland alla våra gemensamma vänner och möjliga arbetsgivare till mig. Han skulle begrava mitt rykte, begrava det i bajs.
Först nu inser jag det, man kan aldrig bli vän med sina ex, någon gång slår de tillbaka.
Men han får försöka hårdare.
Inte ens jag gnuggar bajs i ögat.
Ann-Charlotte
Det här är Ann-Charlotte som sitter i samma lokal som jag, hon skriver bland annat för Aftonbladet, Ordfront magasin och en hel del andra tidsskrifter.När hon får brist på inspiration ryter hon först till som en ilsken treåring, flänger med armarna i luften som en rabiessmittad struts, för att sedan placera en bok på huvudet, en i handen och går runt lokalen i cirklar.
Runt och runt går Ann-Charlotte, runt i lokalen, med sin lilla bok på huvudet.
Runt och runt, som en fullblodad autist.
Varför Aggett?
Man kan fråga sig varför Spy Bar, Neu, F12 och Humlegården valde just "aggett" som lösenord*.
Första tanken är att det är ett mycket smaklöst val, med tanke på Christian Aggett som det för tillfället råder mediahysteri kring, ni vet, den nya HIV-mannen. Är det för att provocera? För att ge ett dissigt intryck av att man skiter i allt? Eller är det en varning, något slags samarbete med RFSUs Love support-kampanj? Något som utförs i samma provokativa, men ändock effektiva stil som Hollands fejkdonationsprogram?
Typ: "Vi vet att våra gäster är snuskiga små slampor utan urskiljning, men använd skydd for fucks sake! Tänk på HIV-mannen!"
Eller är det kanske bara som så att de inte har någon som helst koll, och någon skojat om att Aggett ska få bli veckans lösenord? Och så sa någon: "Ja, det låter tufft." varav den lustiga personen som föreslog det hela satte sitt kaffe i halsen, började småfnittra och hade det mycket, mycket lustigt för sig själv när han eller hon tänkte på hur han/hon drog hela gruppen vid näsan.
Jag vet inte, jag tror jag ställer mig vid det faktum att det helt enkelt är ganska så ordentligt smaklöst. Men praktiskt är det, lösenordet alltså.
*Läs om lösenordet och vilka fördelar de ger dig i dörren här.
Bild snodd från RFSUs hemsida.
Första tanken är att det är ett mycket smaklöst val, med tanke på Christian Aggett som det för tillfället råder mediahysteri kring, ni vet, den nya HIV-mannen. Är det för att provocera? För att ge ett dissigt intryck av att man skiter i allt? Eller är det en varning, något slags samarbete med RFSUs Love support-kampanj? Något som utförs i samma provokativa, men ändock effektiva stil som Hollands fejkdonationsprogram?Typ: "Vi vet att våra gäster är snuskiga små slampor utan urskiljning, men använd skydd for fucks sake! Tänk på HIV-mannen!"
Eller är det kanske bara som så att de inte har någon som helst koll, och någon skojat om att Aggett ska få bli veckans lösenord? Och så sa någon: "Ja, det låter tufft." varav den lustiga personen som föreslog det hela satte sitt kaffe i halsen, började småfnittra och hade det mycket, mycket lustigt för sig själv när han eller hon tänkte på hur han/hon drog hela gruppen vid näsan.
Jag vet inte, jag tror jag ställer mig vid det faktum att det helt enkelt är ganska så ordentligt smaklöst. Men praktiskt är det, lösenordet alltså.
*Läs om lösenordet och vilka fördelar de ger dig i dörren här.
Bild snodd från RFSUs hemsida.
Emilia Pavlovski!
Pinsamt av mig, jag har glömt länka Emilia Pavlovskis blogg. Det ska åtgärdas. Det finns många goda anledningar till detta.
1. Jag gillar Emilia skarpt
2. Vi är födda samma år
3. Vi har gått i samma skola (Katarina Norra)
4. Hon har också jobbat som Stureplansfotograf!
5. Hon har attityd och vet hur man jobbar sig uppåt (Bra förebild!)
Klart att Emilia ska länkas, nu på störten. Här är en fyllebild tagen av henne och Viktor på Hell's Kitchen förövrigt. En kväll då jag var mycket packad, sedan gick jag och Emilia vidare till Spy Bar. En bra kväll, mycket bra kväll.
1. Jag gillar Emilia skarpt
2. Vi är födda samma år
3. Vi har gått i samma skola (Katarina Norra)
4. Hon har också jobbat som Stureplansfotograf!
5. Hon har attityd och vet hur man jobbar sig uppåt (Bra förebild!)
Klart att Emilia ska länkas, nu på störten. Här är en fyllebild tagen av henne och Viktor på Hell's Kitchen förövrigt. En kväll då jag var mycket packad, sedan gick jag och Emilia vidare till Spy Bar. En bra kväll, mycket bra kväll.
Hårstrået, pormasken och det maniska beteendet
Trikotillomani är en psykisk sjukdom som innebär att man, en efter en, rycker ut hårstrån antingen från huvudet eller kroppen. Kanal 5 gjorde ett TV-program om det här en gång i tiden, dock med bristäfflig fakta, eller kanske snarare inte tillräkligt mycket fakta då det handlade om att det skulle vara en ovanlig psykisk sjukdom och att den gick ut på att man avlägsnade håret från huvudet. Den är dock inte det minsta ovanlig, och den är inte begränsad till huvudet. Vissa rycker från huvudet, andra från hela kroppen, vissa bara från benet och ännu en grupp rycker bara maniskt ut sina, ehem, könshår.
Sjukdomen kommer sig av stress och ångest och ofta en känsla av att vara maktlös. Trikotillomani är annars vanligt hos burfåglar, som sliter ut sina fjädrar tills de dör. Många som någonsin haft en större burfågel av typen papegoja eller liknande borde ha bevittnat det.
Men i alla fall, jag skulle vilja hävda att likartade manier inte är ovanliga hos kvinnor.
Som manisk pormaskklämning, exempelvis. Jag har mer än en tjejkompis som kan spendera 1-2,5 timma varje kväll med att stå framför spegeln och klämma existerande och ickeexisterande pormasker, mestadels är det de naturliga fetterna i porerna som åker. Mestadels handlar det om att personen i fråga är i en stressad och ångestartad situation, och det blir inte bättre av att personen i fråga hamnar i ett destruktivt mönster och därav inte får tillräkligt mycket sömn.
Men söker man efter detta, googlar man ens Trikotillomani, så är det ohyggligt svårt att hitta fakta om det. Varför är det så? Bådadera torde vara tämligen vanligt, speciellt med tanke på hur många jag känt och känner som har både Trikotillomani och tidigare nämnda pormaskmani.
Jag får senast nämnda i stressade situationer, det är egentligen svårt att förklara, man går in i någon slags trans. Det låter ohyggligt löjligt, jag vet. Jag vet. "Jag går in i trans när jag klämmer mina porer" låter som en mycket dålig och konstig fetishhistoria. Men ack, jag vet inte hur det ska förklaras bättre. Och när det händer så blir min hud självfallet helt förstörd, och jag får sår och prickar i hela fejan. Eftersom att hudfetterna är avlägsnade så svider och stramar det dessutom, och man känner sig mystiskt skamfull.
Jag vill prata om det här för att det inte är skamfullt. Jag vill dela med mig för att jag vet att det finns så många andra som tycker att det är skämmigt. Det är det inte. Däremot borde vi försöka tagga ner, yoga? Träna? Glatt humör?
Vad är ditt förslag?
Sjukdomen kommer sig av stress och ångest och ofta en känsla av att vara maktlös. Trikotillomani är annars vanligt hos burfåglar, som sliter ut sina fjädrar tills de dör. Många som någonsin haft en större burfågel av typen papegoja eller liknande borde ha bevittnat det.
Men i alla fall, jag skulle vilja hävda att likartade manier inte är ovanliga hos kvinnor.
Som manisk pormaskklämning, exempelvis. Jag har mer än en tjejkompis som kan spendera 1-2,5 timma varje kväll med att stå framför spegeln och klämma existerande och ickeexisterande pormasker, mestadels är det de naturliga fetterna i porerna som åker. Mestadels handlar det om att personen i fråga är i en stressad och ångestartad situation, och det blir inte bättre av att personen i fråga hamnar i ett destruktivt mönster och därav inte får tillräkligt mycket sömn.
Men söker man efter detta, googlar man ens Trikotillomani, så är det ohyggligt svårt att hitta fakta om det. Varför är det så? Bådadera torde vara tämligen vanligt, speciellt med tanke på hur många jag känt och känner som har både Trikotillomani och tidigare nämnda pormaskmani.
Jag får senast nämnda i stressade situationer, det är egentligen svårt att förklara, man går in i någon slags trans. Det låter ohyggligt löjligt, jag vet. Jag vet. "Jag går in i trans när jag klämmer mina porer" låter som en mycket dålig och konstig fetishhistoria. Men ack, jag vet inte hur det ska förklaras bättre. Och när det händer så blir min hud självfallet helt förstörd, och jag får sår och prickar i hela fejan. Eftersom att hudfetterna är avlägsnade så svider och stramar det dessutom, och man känner sig mystiskt skamfull.
Jag vill prata om det här för att det inte är skamfullt. Jag vill dela med mig för att jag vet att det finns så många andra som tycker att det är skämmigt. Det är det inte. Däremot borde vi försöka tagga ner, yoga? Träna? Glatt humör?
Vad är ditt förslag?
Genomlycklig liten skitunge
Min dag har varit så tokstressig att de flesta skulle vilja kräkas! Dessutom är jag en liten sjukling som äter penicilin, men det spelar ingen roll! Jag har varit förträffligt pigg och glad hela dagen, trots en släng av migrän och illamående. Hur går det till egentligen? Borde jag inte vara sur och förbannad? Varför är jag så obotligt GENOMGLAD?
Jag vet inte, men det är ganska trevligt. Nu ska jag fortsätta jobba, glatt och lyckligt. Lite lätt sjungandes hela tiden och med ett läckert pirrande i benen och ett brett leende. Inte ens den massiva finnattacken i pannan får mig på taskigt humör, hurra!
Konstigt.
Ps. Nej, inte kär.
Jag vet inte, men det är ganska trevligt. Nu ska jag fortsätta jobba, glatt och lyckligt. Lite lätt sjungandes hela tiden och med ett läckert pirrande i benen och ett brett leende. Inte ens den massiva finnattacken i pannan får mig på taskigt humör, hurra!
Konstigt.
Ps. Nej, inte kär.
Norska hockeyhuliganer vill leka spioner
Ja, vi på Bokförlaget Mormor har just gett ut en ny bok.
KAMRAT SPION - Om Sverige i stasiarkiven
Skriven av Björn Cederberg
Den har fått mycket goda recensioner, gått ut i 2000 ex på tio dagar (bra!) och blahblahblah. Här är en norsk site som handlar om SVENSK HOCKEY, som valt att lägga ut den bland sina artiklar. Det är mycket konstigt, tycker jag. En norsk site som recenserar svensk hockey blandar in lite finkultur bland allt annat, ja, javisst, varför inte? Det är väl inget som säger att... tja, man inte kan läsa bara för att man gillar hockey. Antar jag. Typ. Kanske.
http://www.viddi.no/svenskhockey/m/1
KAMRAT SPION - Om Sverige i stasiarkiven
Skriven av Björn Cederberg
Den har fått mycket goda recensioner, gått ut i 2000 ex på tio dagar (bra!) och blahblahblah. Här är en norsk site som handlar om SVENSK HOCKEY, som valt att lägga ut den bland sina artiklar. Det är mycket konstigt, tycker jag. En norsk site som recenserar svensk hockey blandar in lite finkultur bland allt annat, ja, javisst, varför inte? Det är väl inget som säger att... tja, man inte kan läsa bara för att man gillar hockey. Antar jag. Typ. Kanske.
http://www.viddi.no/svenskhockey/m/1
Kärleken i ord
En gång i tiden trodde jag inte att det fanns den minsta lilla gemensamma nämnare bland de jag haft förälskelser för i mitt liv, men någon gång i vintras kom jag på det, och det var klart som korvspad, alla har följt exakt samma mönster.
Alla, precis alla, har varit briljanta när det kommer till skrift. Antingen har jag funnit dem genom deras skriverier, eller så har jag först träffat dem ute. Kärleken har inte kommit från skriften, men deras person har byggts upp ifrån den. Jag inbillar mig att man ser så mycket, mycket mer av någon i skrift. Man lär känna dem utan deras vetskap, man kan läsa vad man vill, gå hur nära man vill och uppleva en egentligen... intetexisterande relation som något övermänskligt kraftfyllt.
Och jag tror att det är därför jag gillar bloggar.
Den anonyma, starka relationen mellan författare och läsare, och kärleken som byggs upp utifrån det. Känslorna som byggs inom dig när du läser en stark roman, känslor som slår allt du någonsin upplevt i verkliga livet.
Ärligheten i en skrift, eller lögnen för den delen, som sällan speglas av verkligheten.
Olivia Nalen
Ni roas inte av något just nu.
Säg Olivia Nalen flera gånger, mycket snabbt. Sitt med din familj och gör detta. Men din mormor. Säg det mycket högljutt, gör det som ett familjenöje. Alla ska upprepa namnet "Olivia Nalen" mycket, mycket snabbt och ha det trevlig och gemytligt tillsammans. Med småbarnen också.
Säg Olivia Nalen flera gånger, mycket snabbt. Sitt med din familj och gör detta. Men din mormor. Säg det mycket högljutt, gör det som ett familjenöje. Alla ska upprepa namnet "Olivia Nalen" mycket, mycket snabbt och ha det trevlig och gemytligt tillsammans. Med småbarnen också.
Fyllekajans alzheimers!
Jahaja! Jag tänkte att jag hade glömt bort vad jag hade på mig i onsdags på grund av Sofia Dahléns vackra dress och Katarinas fina, rosa satinklänning. Men nej, det berodde nog snarare på det här, det här ni ner nedan, gosh.
Top (klänning): Gina Tricot
Shorts: Zara
Tights: Bik Bok
Skor: Skopunkten
Väska: Monki
Pose: Massiva mängder vin och öl, förslagsvis
Foto: Daria Oudalova, Ace.
Top (klänning): Gina Tricot
Shorts: Zara
Tights: Bik Bok
Skor: Skopunkten
Väska: Monki
Pose: Massiva mängder vin och öl, förslagsvis
Foto: Daria Oudalova, Ace.
Blä för sammet!
Alla tror att jag är sjuk
Jag: "Men kolla! KOLLA vad mina utslag gjort nu, jag är en prickig korv! Det kliar! Kolla upphöjningarna, äckligt!"
Chefen: "Ja, men du har ju psoriasis!"
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Men jo! Gå till läkaren!"
Jag: "Neeeej."
Och så fortsätter dagen, som vanligt.
Chefen: "Ja, men du har ju psoriasis!"
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Men jo! Gå till läkaren!"
Jag: "Neeeej."
Och så fortsätter dagen, som vanligt.
Julien!
Carl M Sundevall skriver såhär i Spy bars utskick angående kasosituationen i dörren i lördags (som jag skrev om):
"Tvärtom vad man kan tro, så är jag en ärlig själ. I min ungdom var jag älskad av lärare och myndighetspersoner för jag alltid talade sanning. Därför kan jag vid vissa tillfällen inte med handen på hjärtat säga att Spy Bar är bra. I lördags mellan 01 och 03 till exempel. Vaktproblematiken är så mycket mer komplicerad än folk förstår, men just i lördags var det rent utsagt ett skämt. Keffa jävla svennar som släpptes in i lokalen och kaos nere i dörren. Själv satt jag blek inne i köket och vågade mig knappt ut. Av skam."
Ja, och inte fan svarade du i mobiltelefonen heller, gubbe!
Men nu ska Julien stå i dörren och styra upp. Bra. Julien är en man från Frankrike som är mycket trevlig. Han försöker alltid övertala mig om att jag också kommer från Frankrike. Jag kan inte ett ord franska, men han är fortfarande övertygad om detta faktum. Det är roligt.
"Tvärtom vad man kan tro, så är jag en ärlig själ. I min ungdom var jag älskad av lärare och myndighetspersoner för jag alltid talade sanning. Därför kan jag vid vissa tillfällen inte med handen på hjärtat säga att Spy Bar är bra. I lördags mellan 01 och 03 till exempel. Vaktproblematiken är så mycket mer komplicerad än folk förstår, men just i lördags var det rent utsagt ett skämt. Keffa jävla svennar som släpptes in i lokalen och kaos nere i dörren. Själv satt jag blek inne i köket och vågade mig knappt ut. Av skam."
Ja, och inte fan svarade du i mobiltelefonen heller, gubbe!
Men nu ska Julien stå i dörren och styra upp. Bra. Julien är en man från Frankrike som är mycket trevlig. Han försöker alltid övertala mig om att jag också kommer från Frankrike. Jag kan inte ett ord franska, men han är fortfarande övertygad om detta faktum. Det är roligt.
Strandhäng
Trots att shortsmodet egentligen är midjehögt
så känns det finemang att ha ett par i sedvanlig
höjd om man kombinerar det med baddräkt
eller body. Här från Långholmen, där jag typ
hänger varje dag för tillfället. Utan att just få färg.
Hatt: Hattbaren
Baddräkt: Kylie Minogue, HM
Shorts: Zara, förra året
Bajs är inget givande argument
Igår slängde en medlem på ett forum iväg en länk till oss på Fatale.se, i forumet dissade folk Annika för att hennes favoritglasögon gått sönder. De kallade henne för bimbo, dissade alla på Fatale och så vidare. Var allmänt elaka och vidriga, med andra ord, och gnällde över "I-landsproblem".
Exempel:
"Dagens ilandsproblem helt enkelt. Du kan ju trösta dig med att ifall det blir krig så är det dom som dör först."
Här: http://www.tbg.nu/news_show/109349/1
I det fall att de faktiskt är engagerade i politiska projekt och välgörenhetsprojekt kan de, i faktum, kalla sådanna ting för I-landsproblem. De skulle dock fortfarande vara anala om så var fallet. Jag kan dock inte förstå hur man kan berättiga sin åsikt med argumentet "I-landsproblem" om man själv slösar en hel del enegri på att störa sig på att någon blir ledsen för att deras favoritaccessoar gått sönder? Och yrka på att det skulle vara gott om vi dog?
Nu, Annika sket visserligen i det hela. Jag gick dock in som vanligt, det är inte för intet jag kallas för Stockholms lilla monstetruck, om man ska säga så. Man måste vårda sitt favoritnick.
Jag gick in, sa min mening, kallade dem för mangaporrsgluttare och social rejects, yrkade det om välgörenhet (som alla missuppfattade, fint) och sedan var hela karusellen igång! När jag tittade in nästa gång var forumet fyllt av folk som kallade mig för hora, bimbo, som trodde att JAG var Annika men försökte leka någon annan för att skydda... mig själv, eh.
Jag sitter och läser igenom tråden, gurglar, Kjerstin kommer in i rummet och frågar varför jag är så jävla glad, jag visar upp forumet och sedan är hela kontoret igång, lovely! Vi sitter här och skriver diverse, ibland fint, ibland provocerande och ropar fram när vi får svar! Sedan utbrister jag att jag ska BERÄTTA OM MITT BAJS, och se vad det har för reaktion! Lokalen skrattar. Jag länkar posten där jag skrev om laxermedel och skita på sig på Fatale.
Vad blir reaktionen?
Då tror de helt plötsligt att det är någon som leker mig som skriver. De tror inte att jag skulle skriva om bajs. Hela leken faller i döden, återigen har mitt bajssnack förstört en rolig karusell. Inget dödar som bajs, jag borde ha lärt mig detta vid det här laget, men icke.
Jag får om inte annat vara nöjd med det faktum att jag nu funnit ett forum med lägre nivå än Helgons, eller kanske till och med Fyrchans!
Ps. Credd till de roliga medlemmarna som kunde se humorn i det hela och som dissade de andra medlemmarna som enbart ville vara elaka.
Exempel:
"Dagens ilandsproblem helt enkelt. Du kan ju trösta dig med att ifall det blir krig så är det dom som dör först."
Här: http://www.tbg.nu/news_show/109349/1
I det fall att de faktiskt är engagerade i politiska projekt och välgörenhetsprojekt kan de, i faktum, kalla sådanna ting för I-landsproblem. De skulle dock fortfarande vara anala om så var fallet. Jag kan dock inte förstå hur man kan berättiga sin åsikt med argumentet "I-landsproblem" om man själv slösar en hel del enegri på att störa sig på att någon blir ledsen för att deras favoritaccessoar gått sönder? Och yrka på att det skulle vara gott om vi dog?
Nu, Annika sket visserligen i det hela. Jag gick dock in som vanligt, det är inte för intet jag kallas för Stockholms lilla monstetruck, om man ska säga så. Man måste vårda sitt favoritnick.
Jag gick in, sa min mening, kallade dem för mangaporrsgluttare och social rejects, yrkade det om välgörenhet (som alla missuppfattade, fint) och sedan var hela karusellen igång! När jag tittade in nästa gång var forumet fyllt av folk som kallade mig för hora, bimbo, som trodde att JAG var Annika men försökte leka någon annan för att skydda... mig själv, eh.
Jag sitter och läser igenom tråden, gurglar, Kjerstin kommer in i rummet och frågar varför jag är så jävla glad, jag visar upp forumet och sedan är hela kontoret igång, lovely! Vi sitter här och skriver diverse, ibland fint, ibland provocerande och ropar fram när vi får svar! Sedan utbrister jag att jag ska BERÄTTA OM MITT BAJS, och se vad det har för reaktion! Lokalen skrattar. Jag länkar posten där jag skrev om laxermedel och skita på sig på Fatale.
Vad blir reaktionen?
Då tror de helt plötsligt att det är någon som leker mig som skriver. De tror inte att jag skulle skriva om bajs. Hela leken faller i döden, återigen har mitt bajssnack förstört en rolig karusell. Inget dödar som bajs, jag borde ha lärt mig detta vid det här laget, men icke.
Jag får om inte annat vara nöjd med det faktum att jag nu funnit ett forum med lägre nivå än Helgons, eller kanske till och med Fyrchans!
Ps. Credd till de roliga medlemmarna som kunde se humorn i det hela och som dissade de andra medlemmarna som enbart ville vara elaka.
Det är väldigt okreddigt att jag bara har 26 kompisar på Facebook. Detta kan förslagsvis ha att göra med det faktum att det är väldigt, väldigt mångra brats på Facebook och det råkar förefalla sig som så att jag inte har fruktansvärt många bratkompisar - av fullt förståeliga skäl som vi kan kalla: "söderbrud".
Bli min vän!
Jag känner mig förbannat, avsevärt ohäftig som det är nu!
http://www.facebook.com
Bli min vän!
Jag känner mig förbannat, avsevärt ohäftig som det är nu!
http://www.facebook.com
Sofias snygga dress!
Jag är störtförälskad i klädseln som Sofia Dahlén hade igår, så pass att jag inte kan åminnas vad jag själv bar alls. Attans. Hon hade en silvrig paljettklänning med subtila ränder och en snygg, avslappnad magtröja ovanpå det. Top notch!
Jag ger er en liten tjuvad miniatyr här, men för att se hela så får ni gå in på Fatale och hylla Sofia där!
Igår, igår och igår
Igår satte jag min mobil på ljudlös. Idag - 40 missade samtal, 13 sms. Helt galet, helt galet. Menmen.
Först skulle jag iväg och bada igår, varav de ringer från Weekday och vill ha mig som modell. Jag kommer dit, sitter ett tag, sedan får jag höra att de inte behöver mig ändå. Skönt och trist på samma gång. Åker iväg och badar på Långholmen, blir raggad på av två män med motiveringen att jag har snygga ben (ni vet de orakade! Och ja, mina strån är SVARTA) åker hem, möter upp Katta. Går på Weekdays modevisning. Blir speciellt intresserad av en mycket intressant oxch puffig täckjacksvariant från So last season - herrlinje.
Efter det blir det klubb Ace med Katta och Sofia Dahlén som åkt upp till Stockholm för hela sommaren, jippie!
Planen efter det var egentligen först Stureplan och sedan Sweet 'N Candy. Först Neu, men där var det konstigt. Inte ett ansikte jag kände igen. Vi bestämde oss då för Spy bar. Jag önskar att jag vore 2 meter lång, för det var en omöjlighet för vakterna att se mig veva kortet bakom massan. Då blev vi griniga och åkte hem istället, vilket nog var bra, för nu ska jag snart möta upp Sussi och dra till Långholmen igen. Jag måste bara hitta ett tillräkligt stort plåster för den härliga blodblåsan som infunnit sig under ena stortån. Fyfan för sandaler utan strumpor, det är tamejfan mordiskt!
Jag vill åka ut på landet!
Först skulle jag iväg och bada igår, varav de ringer från Weekday och vill ha mig som modell. Jag kommer dit, sitter ett tag, sedan får jag höra att de inte behöver mig ändå. Skönt och trist på samma gång. Åker iväg och badar på Långholmen, blir raggad på av två män med motiveringen att jag har snygga ben (ni vet de orakade! Och ja, mina strån är SVARTA) åker hem, möter upp Katta. Går på Weekdays modevisning. Blir speciellt intresserad av en mycket intressant oxch puffig täckjacksvariant från So last season - herrlinje.
Efter det blir det klubb Ace med Katta och Sofia Dahlén som åkt upp till Stockholm för hela sommaren, jippie!
Planen efter det var egentligen först Stureplan och sedan Sweet 'N Candy. Först Neu, men där var det konstigt. Inte ett ansikte jag kände igen. Vi bestämde oss då för Spy bar. Jag önskar att jag vore 2 meter lång, för det var en omöjlighet för vakterna att se mig veva kortet bakom massan. Då blev vi griniga och åkte hem istället, vilket nog var bra, för nu ska jag snart möta upp Sussi och dra till Långholmen igen. Jag måste bara hitta ett tillräkligt stort plåster för den härliga blodblåsan som infunnit sig under ena stortån. Fyfan för sandaler utan strumpor, det är tamejfan mordiskt!
Jag vill åka ut på landet!
Onödiga råd
Jag gillar inte onödiga råd. De får mig att känna mig som en idiot. Eller, rättare sagt: Det får mig att tycka att rådgivaren är en idiot, som uppenbarligen tar för givet att jag har samma intelligens som en friterad fisk.
Exempel:
Jag: "Åh, jag är så trött, jag vill aldrig mer jobba!"
Rådgivare: "Fast jobba måste du ju göra."
Nähä?
Jag: "Åh, fyfan vad arg jag är på den här arbetsgivaren! Jag ska fanimej be dem dra åt helvete och säga åt dem att brinna på ett bål!"
Rådgivaren: "Fast det vore kanske inte så smart?"
Nähä?
Jag: "Åh, jag blir så arg att jag vill strypa dem, slå dem gula och blå och hänga ut dem som idioter över hela nätet!"
Rådgivare: "Nej, det borde du inte göra."
Nähä?
Alla som känner igen sig i rådgivarens roll. Snälla, sluta, jag blir galen på er! När man som respons dessutom alltid ger: "NÄHÄ?" och de blir förbannade och bara: "Jag vill bara ge ett råd!"
"Ja, men jag är inte tre år gammal, jag kissar inte i trosan och jag äter inte sand, jag vet väl förihelvete att man inte ska misshandla folk? Jag bara säger det, jag vill konstatera det, jag vill prata av mig som vilken annan människa som helst! Och jag hoppades, verkligen hoppades att du faktiskt skulle förstå att jag inte skulle gå ut på stan med ett basebollträ och meja ner folk hejvilt som en rabiessmittad åsnepatrull!" Då blir de sura och bittra. Det är dock deras problem, och då blir jag sur och bitter tillbaks och lämnar deras sällskap.
Förbannade rådgivare. Jag tycker annars att jag är höjden av präktighet till ett ganska osmakligt plan, i vissa fall. Men dessa rådgivare, god damn.
Exempel:
Jag: "Åh, jag är så trött, jag vill aldrig mer jobba!"
Rådgivare: "Fast jobba måste du ju göra."
Nähä?
Jag: "Åh, fyfan vad arg jag är på den här arbetsgivaren! Jag ska fanimej be dem dra åt helvete och säga åt dem att brinna på ett bål!"
Rådgivaren: "Fast det vore kanske inte så smart?"
Nähä?
Jag: "Åh, jag blir så arg att jag vill strypa dem, slå dem gula och blå och hänga ut dem som idioter över hela nätet!"
Rådgivare: "Nej, det borde du inte göra."
Nähä?
Alla som känner igen sig i rådgivarens roll. Snälla, sluta, jag blir galen på er! När man som respons dessutom alltid ger: "NÄHÄ?" och de blir förbannade och bara: "Jag vill bara ge ett råd!"
"Ja, men jag är inte tre år gammal, jag kissar inte i trosan och jag äter inte sand, jag vet väl förihelvete att man inte ska misshandla folk? Jag bara säger det, jag vill konstatera det, jag vill prata av mig som vilken annan människa som helst! Och jag hoppades, verkligen hoppades att du faktiskt skulle förstå att jag inte skulle gå ut på stan med ett basebollträ och meja ner folk hejvilt som en rabiessmittad åsnepatrull!" Då blir de sura och bittra. Det är dock deras problem, och då blir jag sur och bitter tillbaks och lämnar deras sällskap.
Förbannade rådgivare. Jag tycker annars att jag är höjden av präktighet till ett ganska osmakligt plan, i vissa fall. Men dessa rådgivare, god damn.
Kan någon bota min alzheimer?
Heppa. De ville tydligen ha mig som modell till Weekdays modevisning på Debaser ikväll, men ack, jag kollar in min MySpace för sällan, så jag missade all fitting, som det heter. (fitting-prova kläderna inför visning) så det missade jag, skit också. Sedan var jag bjuden till visningen också, men har i min tankspridda Alzheimershjärna glömt att OSA. Jag tror att jag ska sitta hemma och vara sur istället, idiot som jag är. Tjohej!
Helst vill jag komma ut i solen, men någon har ockuperat duschen här hemma i en halv evighet. Fy!
Helst vill jag komma ut i solen, men någon har ockuperat duschen här hemma i en halv evighet. Fy!
Torsdagen, så jävla hård
Ja. Igår blev det ingen blogguppdatering. Ni ser, jag var mycket, mycket bakis igår.Torsdagen blev, oj.
Jag och Amanda Hamberg på bild, foto Karina Ljungdahl. stureplan.se
Först var det Stureplansfesten. Där var det gratis champagne. Det nya numret firades, och Stureplans 100 mest åtrvärda gäster utlystes med det. Jag var inte med bland de 100 mest åtråvärda, men jag var med bland "Framtidsnamnen" - Som Stureplan kallar de unga som de tror kommer att hamna på listan i framtiden!
Hanna Fridén
(1986)
Modebloggare och fotograf
En annan som är med är Emma Johansson! Hon borde vara på den befintliga listan, tycker jag, även om jag har svårt att se henne beblanda sig i de brattiga sällskapen. Emma vet helt enkelt vad hon vill ha.
Det roligaste var nästan ankomsten, när Jan Sulocki först ropade: "TITTA! Där är hon som bara gillar att vinka och le!" och Pavel Maira som fortsatte med "Ivan ska ta tio bilder på dig, eller hundra! Faktum är att vi ska göra en hel bildserie med dig, bildserien Hanna Fridén! Det vore väl fint?" Jag: "Ja, den skulle få ett unikt klick ungefär, från mig! Ett helt klick! Jag skulle visserligen gå in minst 1000 gånger, så visst!"
Foto på mig: Ivan Nunez, stureplan.se
Det kan också ha varit när jag frågade Ivan om varför han tagit bort bilden på mig från Mikasfesten, och om det var för att jag också hade kamera med mig. Ivan: "Hanna, du är för paranoid! Dessutom så verkar du bry dig för mycket om vad folk tycker, släpp på bekräftelsebehovet!" Jag: "Ja, det stämmer! Men jag kan inte släppa det, det är vad som definierar hela mig som person!" Och det är ju sant, för utan det skulle jag inte blogga eller något, så länge berkäftelsebehov inte sträcker sig till ett sjukligt hävdelsebehov, och så länge det inte innebär att jag gör något taskigt eller dumt - så är det bara gott, det leder till prestation. En del ångest också, ibland, men det får det bannemig vara värt.
Sedan, när vi blev avhysta från Sturevippen för att Fredrik Ljungberg skulle ha en middag där med sina privata polare så stack alla som snarare hörde till Carls pack än det urtypiska Stureplanspacket till Humlegården. Där blev jag jävligt glad, då jag träffade på Henrik Hallberg och Stefan Thungren som jag inte träffat sedan de körde Go Bang senast (Eller om det inte till och med var längre tid sedan) och som varit mycket, mycket saknade.
Henrik gav mig dessutom biljetter till Vicefesten, så någonstans vid halv två singlade jag dit istället. Exceptionellt praktiskt då det var vid Kolingsborg, nära hemma!
Vicefest.
Mer gratisöl. Kompisar överallt. Något som är trevligt med Vicefesterna är också att andelen biljetter är begränsat, så det blir aldrig smockat med folk. Efter det drog en hel packe med folk hem till mig på efterfest. Hemma hos mig öppnade vi skumpa och vinflaskor och rensade öllagret. Satte oss på taket. Fullkomligt livsfarligt, med tanke på att samtliga personer i sällskapet var mer än lovligt berusade. Men vi brydde oss inte. Visst att man dör om man trillar ner från mitt tak, men det var varmt och skönt i gryningssolen.
Perukfest, allmänt stoj, lovely. Det var en mycket lyckad efterfest
Sedan, när folk gick, så tänkte jag att jag skulle vandra iväg till Seven Eleven längre bort på Götgatan, då mina cigaretter var slut. Jag brydde mig inte mycket om hur jag såg ut, trots att jag stänkt både rödvin på kläderna och var... barfota. Nattpromenad genom staden med ett till synes nerblodat plagg och barfota. Fin syn! Sedan kom jag på vid Seven Eleven att jag inte hade några nycklar på mig, jag hade alltså låst mig ute. Ingen mobil hade jag med mig heller, så jag fick följa med till Robert och sova där.
Alltså, hemvägen dagen efter var väl mindre kul. Asbakis, nerfläckad och ja... jag hittade som tur var ett par skor i min väska, men jag kände mig jävligt bedrövlig. Inbillade mig att alla stirrade, och allt sånt där. Men det var inte hjälpligt.
Inatt sov jag över 12 timmar för att kompensera det hela.
Ps. Jag är grymt avundsjuk på personalkortet för de som jobbar på Stureplan. Jag hade aldrig något som fotograf, men fick se det när Jonatan Nederdal (kolla, en till poäng när du googlar!) köpte öl. En flasköl på Humlegården kostar typ 60, för honom kostade den 30. Sjukt billigt! VILL HA!
Jag och Amanda Hamberg på bild, foto Karina Ljungdahl. stureplan.se
Först var det Stureplansfesten. Där var det gratis champagne. Det nya numret firades, och Stureplans 100 mest åtrvärda gäster utlystes med det. Jag var inte med bland de 100 mest åtråvärda, men jag var med bland "Framtidsnamnen" - Som Stureplan kallar de unga som de tror kommer att hamna på listan i framtiden!Hanna Fridén
(1986)
Modebloggare och fotograf
En annan som är med är Emma Johansson! Hon borde vara på den befintliga listan, tycker jag, även om jag har svårt att se henne beblanda sig i de brattiga sällskapen. Emma vet helt enkelt vad hon vill ha.
Det roligaste var nästan ankomsten, när Jan Sulocki först ropade: "TITTA! Där är hon som bara gillar att vinka och le!" och Pavel Maira som fortsatte med "Ivan ska ta tio bilder på dig, eller hundra! Faktum är att vi ska göra en hel bildserie med dig, bildserien Hanna Fridén! Det vore väl fint?" Jag: "Ja, den skulle få ett unikt klick ungefär, från mig! Ett helt klick! Jag skulle visserligen gå in minst 1000 gånger, så visst!"Foto på mig: Ivan Nunez, stureplan.se
Det kan också ha varit när jag frågade Ivan om varför han tagit bort bilden på mig från Mikasfesten, och om det var för att jag också hade kamera med mig. Ivan: "Hanna, du är för paranoid! Dessutom så verkar du bry dig för mycket om vad folk tycker, släpp på bekräftelsebehovet!" Jag: "Ja, det stämmer! Men jag kan inte släppa det, det är vad som definierar hela mig som person!" Och det är ju sant, för utan det skulle jag inte blogga eller något, så länge berkäftelsebehov inte sträcker sig till ett sjukligt hävdelsebehov, och så länge det inte innebär att jag gör något taskigt eller dumt - så är det bara gott, det leder till prestation. En del ångest också, ibland, men det får det bannemig vara värt.
Sedan, när vi blev avhysta från Sturevippen för att Fredrik Ljungberg skulle ha en middag där med sina privata polare så stack alla som snarare hörde till Carls pack än det urtypiska Stureplanspacket till Humlegården. Där blev jag jävligt glad, då jag träffade på Henrik Hallberg och Stefan Thungren som jag inte träffat sedan de körde Go Bang senast (Eller om det inte till och med var längre tid sedan) och som varit mycket, mycket saknade.
Henrik gav mig dessutom biljetter till Vicefesten, så någonstans vid halv två singlade jag dit istället. Exceptionellt praktiskt då det var vid Kolingsborg, nära hemma!
Vicefest.
Mer gratisöl. Kompisar överallt. Något som är trevligt med Vicefesterna är också att andelen biljetter är begränsat, så det blir aldrig smockat med folk. Efter det drog en hel packe med folk hem till mig på efterfest. Hemma hos mig öppnade vi skumpa och vinflaskor och rensade öllagret. Satte oss på taket. Fullkomligt livsfarligt, med tanke på att samtliga personer i sällskapet var mer än lovligt berusade. Men vi brydde oss inte. Visst att man dör om man trillar ner från mitt tak, men det var varmt och skönt i gryningssolen.
Perukfest, allmänt stoj, lovely. Det var en mycket lyckad efterfest
Sedan, när folk gick, så tänkte jag att jag skulle vandra iväg till Seven Eleven längre bort på Götgatan, då mina cigaretter var slut. Jag brydde mig inte mycket om hur jag såg ut, trots att jag stänkt både rödvin på kläderna och var... barfota. Nattpromenad genom staden med ett till synes nerblodat plagg och barfota. Fin syn! Sedan kom jag på vid Seven Eleven att jag inte hade några nycklar på mig, jag hade alltså låst mig ute. Ingen mobil hade jag med mig heller, så jag fick följa med till Robert och sova där.
Alltså, hemvägen dagen efter var väl mindre kul. Asbakis, nerfläckad och ja... jag hittade som tur var ett par skor i min väska, men jag kände mig jävligt bedrövlig. Inbillade mig att alla stirrade, och allt sånt där. Men det var inte hjälpligt.
Inatt sov jag över 12 timmar för att kompensera det hela.
Ps. Jag är grymt avundsjuk på personalkortet för de som jobbar på Stureplan. Jag hade aldrig något som fotograf, men fick se det när Jonatan Nederdal (kolla, en till poäng när du googlar!) köpte öl. En flasköl på Humlegården kostar typ 60, för honom kostade den 30. Sjukt billigt! VILL HA!
Carolina Gynning vs Linda Rosing?
Sjukt bra artikel om skilnaderna och likheterna mellan Carolina Gynning och Linda Rosing - och det olika bemötndet från medi och folkmun.
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1088954,00.html
Skrivet av Åsa Linderborg.
Jag tycker att ni ska läsa den även om ni varken vet vilk de är eller är särskilt intresserade, den är nämligen intressant utifrån andra perspektiv med.
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1088954,00.html
Skrivet av Åsa Linderborg.
Jag tycker att ni ska läsa den även om ni varken vet vilk de är eller är särskilt intresserade, den är nämligen intressant utifrån andra perspektiv med.
Sol
Idag har jag legat i solen hela dagen.
Utan solskydd, mind you.
Jag har mycket, MYCKET tjusiga blåsor över kroppen! Vilket inte är förvånande, vad som dock är förvånande är att jag faktiskt fått färg. Jag har en linje! Det är mycket imponerande. Mitt pigment har inte skiftat ett dyft de senaste tre åren, så det här är ett gott tecken. Hallå, inte likblek!
Förövrigt så var jag den enda tjejen som inte hade rakade ben. Jag rakar inte benen. Jag tycker inte att det är fult med orakat, alltså skulle det innebära att jag enbart rakade benen på grund av andras tycke, tycke skapat av könsstereotyper. Och det vore fel. Gillar man det är det dock en annan femma, men jag gillar inte att raka benen, alls.
Läs mer på Fatale.se
Det kändes bra.
Utan solskydd, mind you.
Jag har mycket, MYCKET tjusiga blåsor över kroppen! Vilket inte är förvånande, vad som dock är förvånande är att jag faktiskt fått färg. Jag har en linje! Det är mycket imponerande. Mitt pigment har inte skiftat ett dyft de senaste tre åren, så det här är ett gott tecken. Hallå, inte likblek!
Förövrigt så var jag den enda tjejen som inte hade rakade ben. Jag rakar inte benen. Jag tycker inte att det är fult med orakat, alltså skulle det innebära att jag enbart rakade benen på grund av andras tycke, tycke skapat av könsstereotyper. Och det vore fel. Gillar man det är det dock en annan femma, men jag gillar inte att raka benen, alls.
Läs mer på Fatale.se
Det kändes bra.
Folk är sådanna jävla pratkvarnar
Hur mycket är egentligen okej att man delar med sig om andra individer? Relationsmässigt? I alla relationer kan man ta för givet att parterna pratar om sin respektive, eller sin ex för den delen, och ibland säger saker som "Blä, han/hon är dumma i huvudet därför att blahblah och jag är arg och jag fattar inte hur de kan bete sig så" och så vidare. Det är underförstått, och en viss ventilation måste man acceptera att folk behöver.
Men att dela med sig av privatsaker, som barndom, uppväxt, psykiska svårigheter och sexliv, är det verkligen okej? Jag själv brukar vara väldigt tyst om sånt här, kanske till en något extrem grad då de flesta av mina vänner oftast inte vet om ifall jag ens dejtar någon. Har jag träffat någon mycket kort får ingen reda på det, har man haft ett one night stand så stannar det mellan mig och den personen, oavsett vem det är eller hur bra eller dåligt det var.
En gång träffade jag en person som samtliga i bloggen utan tvivel skulle veta vem det var om jag nämnde namnet, och jag själv sa inte ett knyst till något om det förutom till de som redan visste. Det var dock som så att ganska många visste, då hans bror skickade ut informationen på en satans jävla mailingslista den första kvällen vi gått hem tillsammans, vilket jag såg som oerhört bedrövligt. Folk kom fram ideligen och bara "Haha, jag läste det här!" Och jag mumlade fram "Eh, det har inte hänt något, alltså."
Annat som inte är roligt är när fullkomliga främlingar eller bekantskaper helt plötsligt vet om intima detaljer, och även saker som komplex man går och bär på. självfallet har jag komplex, jag är lika mycket människa som alla andra, men jag föredrar att hålla käft om dem.
Äh.
Jag vet inte vad poängen var.
Jag är väl bara lite sur för tillfället.
Jävla pratkvarnar, det är omöjligt att dejta. Nästa person jag dejtar ska vara både blind och döv, det låter mycket, mycket bättre.
Men att dela med sig av privatsaker, som barndom, uppväxt, psykiska svårigheter och sexliv, är det verkligen okej? Jag själv brukar vara väldigt tyst om sånt här, kanske till en något extrem grad då de flesta av mina vänner oftast inte vet om ifall jag ens dejtar någon. Har jag träffat någon mycket kort får ingen reda på det, har man haft ett one night stand så stannar det mellan mig och den personen, oavsett vem det är eller hur bra eller dåligt det var.
En gång träffade jag en person som samtliga i bloggen utan tvivel skulle veta vem det var om jag nämnde namnet, och jag själv sa inte ett knyst till något om det förutom till de som redan visste. Det var dock som så att ganska många visste, då hans bror skickade ut informationen på en satans jävla mailingslista den första kvällen vi gått hem tillsammans, vilket jag såg som oerhört bedrövligt. Folk kom fram ideligen och bara "Haha, jag läste det här!" Och jag mumlade fram "Eh, det har inte hänt något, alltså."
Annat som inte är roligt är när fullkomliga främlingar eller bekantskaper helt plötsligt vet om intima detaljer, och även saker som komplex man går och bär på. självfallet har jag komplex, jag är lika mycket människa som alla andra, men jag föredrar att hålla käft om dem.
Äh.
Jag vet inte vad poängen var.
Jag är väl bara lite sur för tillfället.
Jävla pratkvarnar, det är omöjligt att dejta. Nästa person jag dejtar ska vara både blind och döv, det låter mycket, mycket bättre.
Väckarklockan med elschockar
Haha! Igår när jag hittade den här blev jag sprudlande lycklig. Idag tog det mig exempelvis en och en halv timme att vakna, lite värre än vanligt visserligen, men det är svårt, verkligen svårt att vakna. Jag lider nämligen av samma problem som resten av mänskligheten, dvs. att man trycker på "SNOOZE" i sömnen!
Men här den fina grejen, va, om man trycker på snooze och råkar komma åt klockorna vid sidan om så får man en elstöt, och då måste man vakna. Det är perfekt. Jobbigt bara att den är så fruktansvärt, obegripligt ful. Men ack.
Förresten, i natt drömde jag att alla älskade mig. Det var stora planscher uppsatta runt stan med stora bilder på mig med texten: "Vi älskar Hanna Fridén" utsatta överallt. Det var en mycket fin dröm. Alla mina vänner gick fram med fina leenden opch bad om ursäkt för örfilarna från natten innan, och sedan började vi alla dansa runt och var glada. Mycket, mycket trevligare dröm, måste sägas.
Men här den fina grejen, va, om man trycker på snooze och råkar komma åt klockorna vid sidan om så får man en elstöt, och då måste man vakna. Det är perfekt. Jobbigt bara att den är så fruktansvärt, obegripligt ful. Men ack.
Förresten, i natt drömde jag att alla älskade mig. Det var stora planscher uppsatta runt stan med stora bilder på mig med texten: "Vi älskar Hanna Fridén" utsatta överallt. Det var en mycket fin dröm. Alla mina vänner gick fram med fina leenden opch bad om ursäkt för örfilarna från natten innan, och sedan började vi alla dansa runt och var glada. Mycket, mycket trevligare dröm, måste sägas.
Jag drömde att alla hatade mig inatt
Inatt drömde jag en osedvanligt konstig dröm, en dröm som speglar mitt liv ganska bra, men i kraftigare proportioner.
Drömmen, så vitt jag minns, började med att jag var ute och fotade på krogen. Folk ryckte och slet i mig med sina långa gummiarmar, folk ryckte tag i mig och gav mig allt för intima och hårda kramar, folk spottade när de pratade och deras munnar och tungor som virvlade runt i bröligt fyllesnack var större än deras huvuden. Tillslut blev folk bara till stora, vandrande skrikande gap som ryckte och slet och slogs med armar på 1,5 meter. Jag greps av panik, men fortsatte plåta. När jag kom hem till datorn för att lägga upp bilderna så skrek alla bilder åt mig och hela världen blev till ett enda långt skri.
Jag brukar inte drömma i ljud. Bara i bilder.
Efter detta försökte jag söka lugna platser att vila på, men vart jag än gick så fylldes alla lokaler av folk. Jag försökte gömma mig i rummet, under täcket, men in kom kollegor och släktingar. Min lillebror och en av hans kompisar satte sig i min säng, bredde smör över hela lakanet och gluffsade i sig knäckebröd och genomborrade kuddarna med gafflar i deras vilda jakt efter föda. Jag blev arg, jag skrek åt dem att de inte fick göra så, att det var min säng och att de inte fick göra hur de ville utan att fråga mig först. Alla skällde ut mig tillbaka:
"Hanna, du är självisk, du måste dela med dig. Skrik inte på oss. Det är du som är dum. Sluta skrik, din fjant."
Jag flydde ut på gatan, men där var det en parad. Paraden bestod enbart av stora, konvulserande manliga könsorgan. Avgrundsskrik hördes från dem, och en konstant mantra hördes. Ett paradrop:
"VI ÄR KUNGAR. VI ÄR MÄN. NI ÄR PIGOR. NI ÄR KVINNOR. VI ÄR KUNGAR. VI ÄR MÄN. NI ÄR PIGOR. NI ÄR KVINNOR."
Här började jag gråta, gråta så att ansiktet och ögonen sved något förfärligt. Jag flydde iväg, och sedan blev drömmen en utan-byxa-dröm, och skammen kröp och frodades i hela mig. Efter detta är allt luddigt, men drömmen fortsatte i ungefär samma anda. Rycka. Slita. Oljud. Ingen rast, ingen ro.
Men slutet kommer jag ihåg, det sista som skedde innan jag öppnade ögonen.
Alla mina vänner samlades i en lång, lång rad, alla gick fram en efter en och uttalade orden "Jag hatar dig, ditt äckel." för att sedan örfila mig och lämna plats åt nästa person. Och så här fortsatte det, länge länge, ända tills ångesten blev för djup och jag vaknade.
Av trummor.
Jag skulle nog vilja påstå att det hela speglar min oro ganska bra, och att det nästan var lika hemskt som att drömma om att tappa tänderna, vilket annars är standardskräckdrömmen. Idag har jag varit surmulen och äcklad hela tiden. Skitdröm.
Drömmen, så vitt jag minns, började med att jag var ute och fotade på krogen. Folk ryckte och slet i mig med sina långa gummiarmar, folk ryckte tag i mig och gav mig allt för intima och hårda kramar, folk spottade när de pratade och deras munnar och tungor som virvlade runt i bröligt fyllesnack var större än deras huvuden. Tillslut blev folk bara till stora, vandrande skrikande gap som ryckte och slet och slogs med armar på 1,5 meter. Jag greps av panik, men fortsatte plåta. När jag kom hem till datorn för att lägga upp bilderna så skrek alla bilder åt mig och hela världen blev till ett enda långt skri.
Jag brukar inte drömma i ljud. Bara i bilder.
Efter detta försökte jag söka lugna platser att vila på, men vart jag än gick så fylldes alla lokaler av folk. Jag försökte gömma mig i rummet, under täcket, men in kom kollegor och släktingar. Min lillebror och en av hans kompisar satte sig i min säng, bredde smör över hela lakanet och gluffsade i sig knäckebröd och genomborrade kuddarna med gafflar i deras vilda jakt efter föda. Jag blev arg, jag skrek åt dem att de inte fick göra så, att det var min säng och att de inte fick göra hur de ville utan att fråga mig först. Alla skällde ut mig tillbaka:
"Hanna, du är självisk, du måste dela med dig. Skrik inte på oss. Det är du som är dum. Sluta skrik, din fjant."
Jag flydde ut på gatan, men där var det en parad. Paraden bestod enbart av stora, konvulserande manliga könsorgan. Avgrundsskrik hördes från dem, och en konstant mantra hördes. Ett paradrop:
"VI ÄR KUNGAR. VI ÄR MÄN. NI ÄR PIGOR. NI ÄR KVINNOR. VI ÄR KUNGAR. VI ÄR MÄN. NI ÄR PIGOR. NI ÄR KVINNOR."
Här började jag gråta, gråta så att ansiktet och ögonen sved något förfärligt. Jag flydde iväg, och sedan blev drömmen en utan-byxa-dröm, och skammen kröp och frodades i hela mig. Efter detta är allt luddigt, men drömmen fortsatte i ungefär samma anda. Rycka. Slita. Oljud. Ingen rast, ingen ro.
Men slutet kommer jag ihåg, det sista som skedde innan jag öppnade ögonen.
Alla mina vänner samlades i en lång, lång rad, alla gick fram en efter en och uttalade orden "Jag hatar dig, ditt äckel." för att sedan örfila mig och lämna plats åt nästa person. Och så här fortsatte det, länge länge, ända tills ångesten blev för djup och jag vaknade.
Av trummor.
Jag skulle nog vilja påstå att det hela speglar min oro ganska bra, och att det nästan var lika hemskt som att drömma om att tappa tänderna, vilket annars är standardskräckdrömmen. Idag har jag varit surmulen och äcklad hela tiden. Skitdröm.
Vilka är tjejerna som spelar trumma?
Ur min fyllebaksömn blev jag väckt av 10-12 tjejer som högljutt spelar trummor på Götgatan. En kille är det också. Jag är inte besvärad, då de är fruktansvärt duktiga. Det var sannerligen värt att vakna upp på ett groteskt obehagligt vis.
Men jag undrar, vilka är de? Jag har inte klarat påallra mig från lägenheten ännu.
Men jag undrar, vilka är de? Jag har inte klarat påallra mig från lägenheten ännu.
Slagsmål, fylla och civilpolis
Bra kväll!
(Ni som bara vill läsa om heoriska insatser och bråk kan scrolla ner till "FOLK SLOGS UTANFÖR MCDONDALDS!")
Först gick jag till Humlegården, där mötte jag upp Damon Rasti, Katta och company.
Carl M Sundevall tog mitt dubbelkort till Spy Bar, jag försökte övertala honom om att min lillebror skulle få det. Men icke. Han stoppade ner det i sin bröstficka, jag försökte sno tillbaks det, men allt gick åt helvete. Han satte sin hand över och sa: "Nej Hanna, det går dessvärre inte, din bror är 17" sådär övertrevligt, som sig bör. Jag hämnades sedan genom att utföra en oväntad nackmassage på honom, han är nämligen lika intimt äcklad som jag är, hatar närkontakt och sådant, han trodde dessvärre bara att jag var aprak. Fan. Han sog oroad och road ut på samma gång. Fan i helvete.
Sedan blev det Neu en snabbis.
Efter det blev det Sturecompagniet och Sturevippen. Det var bara en massa skabbigt whitetrash där, dessvärre. Vi drack öl, som det skabbiga WHAJTTRÄSHETT som även vi är, sedan blev det Hells.
Utanför Hells så var vakterna mycket otrevliga. Jag blev sur. De kände igen mig, men icke! Jag började göra otrevliga miner. Som tur var så kom Fredrik DAHLEIM (Nöjd nu, Fredrik?) ut, klubbchefen, och pekade in mig och mitt kompani. Bra.
Där inne, öh, ja, där blev jag full, eller något. Eller som vanligt. Vadfan. Pavel Maira fotade, och hatade världen som vanligt. Som jag, alltså. Vi är mycket lika. Jag har stor respekt för Pavel. Viktor Barth-Kron dök upp, den lilla pluttesnuttegulleraringen. Det är vad han är. Snuttepluttegullelullig. Snutte uh! Det är Viktor, det. Snuttegulleraringgulleplutt. Blutt. Plutt. BRAT!
Efter det tyckte Damon och company att vi skulle dra till Spyan, jag ville dock ha MAT, enda problemet var det faktum att...
FOLK SLOGS UTANFÖR MCDONDALDS!
Dessvärre måste jag ge första kredden till Damon, som gick in i kulmen av bråket. Dock så fortsatte alla små idioter bråka. Jag dick därför in emellan. De var totalt 8-9 pers. Jag ställde mig och vevade febrilt med armarna och skrek "skingra! Annars ringer jag polisen, sluta slå och kasta saker på varandra!" några killar hytte mot mitt ansikte med knytnäven, det irriterande mig mycket, gjorde mig mycket arg. Skällde ut dem mycket. Sa att de gott och väl kunde försöka ge sig på mig, för att vara riktiga karlakarlar och så vidare.
Det hjälpte föga.
Därför började jag hävda att jag var CIVILPOLIS, vilket är gravt olagligt att hävda. Men alla slutade slåss, alla trodde mig, de skringrades snällt och fint och satte sig i sina Taxibilar. Eller, först sa de bara att de skulle göra det, men jag stod och stirrade argsint, så de gav upp, for iväg, kallade mig för fittidiot och lite så. Vissa smörade mycket ordentligt, vilket var roande. Allt jag sa var: "Ja, men om någon slog er så ska ni polisanmäla det direkt, våld är aldrig okej, så polisanmäl henne med era vittnen, men slåss inte. Då blir allt bra." Dock
Det var min kväll, hur var eran?
(Ni som bara vill läsa om heoriska insatser och bråk kan scrolla ner till "FOLK SLOGS UTANFÖR MCDONDALDS!")
Först gick jag till Humlegården, där mötte jag upp Damon Rasti, Katta och company.
Carl M Sundevall tog mitt dubbelkort till Spy Bar, jag försökte övertala honom om att min lillebror skulle få det. Men icke. Han stoppade ner det i sin bröstficka, jag försökte sno tillbaks det, men allt gick åt helvete. Han satte sin hand över och sa: "Nej Hanna, det går dessvärre inte, din bror är 17" sådär övertrevligt, som sig bör. Jag hämnades sedan genom att utföra en oväntad nackmassage på honom, han är nämligen lika intimt äcklad som jag är, hatar närkontakt och sådant, han trodde dessvärre bara att jag var aprak. Fan. Han sog oroad och road ut på samma gång. Fan i helvete.
Sedan blev det Neu en snabbis.
Efter det blev det Sturecompagniet och Sturevippen. Det var bara en massa skabbigt whitetrash där, dessvärre. Vi drack öl, som det skabbiga WHAJTTRÄSHETT som även vi är, sedan blev det Hells.
Utanför Hells så var vakterna mycket otrevliga. Jag blev sur. De kände igen mig, men icke! Jag började göra otrevliga miner. Som tur var så kom Fredrik DAHLEIM (Nöjd nu, Fredrik?) ut, klubbchefen, och pekade in mig och mitt kompani. Bra.
Där inne, öh, ja, där blev jag full, eller något. Eller som vanligt. Vadfan. Pavel Maira fotade, och hatade världen som vanligt. Som jag, alltså. Vi är mycket lika. Jag har stor respekt för Pavel. Viktor Barth-Kron dök upp, den lilla pluttesnuttegulleraringen. Det är vad han är. Snuttepluttegullelullig. Snutte uh! Det är Viktor, det. Snuttegulleraringgulleplutt. Blutt. Plutt. BRAT!
Efter det tyckte Damon och company att vi skulle dra till Spyan, jag ville dock ha MAT, enda problemet var det faktum att...
FOLK SLOGS UTANFÖR MCDONDALDS!
Dessvärre måste jag ge första kredden till Damon, som gick in i kulmen av bråket. Dock så fortsatte alla små idioter bråka. Jag dick därför in emellan. De var totalt 8-9 pers. Jag ställde mig och vevade febrilt med armarna och skrek "skingra! Annars ringer jag polisen, sluta slå och kasta saker på varandra!" några killar hytte mot mitt ansikte med knytnäven, det irriterande mig mycket, gjorde mig mycket arg. Skällde ut dem mycket. Sa att de gott och väl kunde försöka ge sig på mig, för att vara riktiga karlakarlar och så vidare.
Det hjälpte föga.
Därför började jag hävda att jag var CIVILPOLIS, vilket är gravt olagligt att hävda. Men alla slutade slåss, alla trodde mig, de skringrades snällt och fint och satte sig i sina Taxibilar. Eller, först sa de bara att de skulle göra det, men jag stod och stirrade argsint, så de gav upp, for iväg, kallade mig för fittidiot och lite så. Vissa smörade mycket ordentligt, vilket var roande. Allt jag sa var: "Ja, men om någon slog er så ska ni polisanmäla det direkt, våld är aldrig okej, så polisanmäl henne med era vittnen, men slåss inte. Då blir allt bra." Dock
Det var min kväll, hur var eran?
Festen!
Och dagen efter.
Jag vill inte retuschera Nicole Richie!
Jag sitter här och ska köra repron på Nicole Richies bok - Sanningen om Diamanter.
(Ges ut av Hotspot, som är Prismas nya linje för Chick litt. Prisma ägs av Norstedts)
Som bekant är jag inte räskilt förtjust i Nicole Richie.
På grund av yrkesstolthet kan jag dock inte göra ett dåligt jobb, det får man inte göra. Men jag sitter här, det rycker i mina fingrar och då och då rycker jag till och gör hela hennes yta påtaglig missbildad.
Sedan trycker jag på "undo".
Sedan får jag ett nytt ryck.
Får trycka "undo" igen.
Och så fortsätter det hela.
Det ser mer eller mindre ut som jag lider av någon slags sjukdom. Jag rycker. Kväker till. Zoomar in på hennes porer. Ja. Allt.
Hennes författarporträtt är taget med en ganska kackig digitalkamera. Hennes hud är gropig och korning från pormaskar och små finnar. Hon har rynkor under ögonen och en hel del påtagliga leverfläckar. Hon är flottig och hennes ögonbryn är okammade och står åt alla håll och kanter.
Med andra ord ser hon ut precis som alla andra.
Framsidebilden är dock förtuschad av formgivaren. det är en fruktansvärt dålig retusch. Det ser inte helt klokt ut. Men jag gillar att det är påtagligt uppenbart ATT det är en retusch, då förminskas förhoppningsvis folks komplex. Men om jag gör mitt jobb på förtfattarporträttet så kommer det inte synas att det är en retusch.
Jag jobbar verklige med fel sak.
Och varför avskyr jag Nicole? Ja, jag tycker helt enkelt bara illa om folk som tycker att de kan göra lite som de vill bara på grund av social status. Det äcklar mig. Sådärja.
Mikas nya salong och fotohierarki
Igår var jag på invigningen av Mikas nya hårsalong KOIVISTO/KARLSSON.
Det var trevligt. Jag bestämde mig dock för att ta med kameran för att dokumentera lite Streetstyle, så att säga. Det lustiga med att ta med sig en systemkamera till ett event är att man direkt faller i status som person, man blir enbart en mingelfotograf. Har man med sig en skraltig liten fickkamera händer dock inte detta. Jag har dock inget intresse av att dokuementera mingel, och har aldrig haft. Streetstyle - JA, mingel - NEJ. Jag fotade exempelvis Peter Jöback, jag har dock en så pass dålig koll att jag inte hade den minsta lilla aning om att han faktiskt var Peter Jöback, jag fotade honom för den kreativa getuppen, men sedan började folk peka på så kallat viktigt folk att plåta.
Jag tog med mig kameran per Fatales räkning, och jag vill inte ha mingelfoto på Fatale. Mingelfoto går ut på att man fotar folk som är kändisar, I'm not interested, jag vet inte ens vilka som är kända. Ni i bloggen har mer vetskap än jag i detta, det är exempelvis vid ett flertal tillfällen ni kommenterat att mina kompisar varit med i ditten och datten, vilket jag haft noll koll på. Alls.
Ivan tog en bild på mig till Stureplan.se, men den ligger inte uppe. Det beror i högsta sannolikhet även det på att jag hade med mig min systemkamera. Varför är det så, egentligen? Systemkamera, low class men fickkamera high class? Nä, jag vet inte. Och jag vet inte varför fotografer sätts i en underposition.
Jag var inbjudan som gäst, precis som alla andra. Inte per press eller foto. Men ack, ändock. Jag måste säga att det besvärar mig. Och det känns ju trist att behöva lämna hemma något man gillar enbart på grund av några fåniga regler gällande fota/bli fotad.
Ni får hursom se bilder senare idag på Fatale.
Det var trevligt. Jag bestämde mig dock för att ta med kameran för att dokumentera lite Streetstyle, så att säga. Det lustiga med att ta med sig en systemkamera till ett event är att man direkt faller i status som person, man blir enbart en mingelfotograf. Har man med sig en skraltig liten fickkamera händer dock inte detta. Jag har dock inget intresse av att dokuementera mingel, och har aldrig haft. Streetstyle - JA, mingel - NEJ. Jag fotade exempelvis Peter Jöback, jag har dock en så pass dålig koll att jag inte hade den minsta lilla aning om att han faktiskt var Peter Jöback, jag fotade honom för den kreativa getuppen, men sedan började folk peka på så kallat viktigt folk att plåta.
Jag tog med mig kameran per Fatales räkning, och jag vill inte ha mingelfoto på Fatale. Mingelfoto går ut på att man fotar folk som är kändisar, I'm not interested, jag vet inte ens vilka som är kända. Ni i bloggen har mer vetskap än jag i detta, det är exempelvis vid ett flertal tillfällen ni kommenterat att mina kompisar varit med i ditten och datten, vilket jag haft noll koll på. Alls.
Ivan tog en bild på mig till Stureplan.se, men den ligger inte uppe. Det beror i högsta sannolikhet även det på att jag hade med mig min systemkamera. Varför är det så, egentligen? Systemkamera, low class men fickkamera high class? Nä, jag vet inte. Och jag vet inte varför fotografer sätts i en underposition.
Jag var inbjudan som gäst, precis som alla andra. Inte per press eller foto. Men ack, ändock. Jag måste säga att det besvärar mig. Och det känns ju trist att behöva lämna hemma något man gillar enbart på grund av några fåniga regler gällande fota/bli fotad.
Ni får hursom se bilder senare idag på Fatale.
Det finns vissa som gör mig nervös
Nu har Viktor Barth-Kron på Stureplan.se skapat en blogg tillsammans med klubbchefen Fredrik Dalheim, och detta är förstås skoj.
http://www.stureplan.se/blogs/viktor/
Fast det jobbiga med detta är väl det faktum att Fredrik Dalheim är en av de få människorna som faktiskt skrämmer mig, ja, lite. Mest skrämd blev jag i onsdags när han gav mig en kyss på kinden på F12. Nu, det här är verkligen inte ovanligt, alla på Stureplan hälsar på varandra på det viset. Alla förutom jag, som till och med inte ens kramar folk om jag inte är aprak. Jag är helt enkelt mycket otrevlig, jag gillar att ge folk ett leende och vinka, oavsett om vi står en meter eller tio meter ifrån varandra. Det är bekvämt. Ingen bacillsmittsrisk heller. Bra. Ingen ögonklamydia liksom.
För att behandla paniken över hela händelsen var jag, senare på kvällen när jag dessutom sprang på honom på Spy bar, tvungen att börja peka och skratta (som så många gånger förut, vice versa, angående att finna extremer på oväntade ställen) reaktionen blev inte den vanliga. Den här gången förklarade han mycket ordentligt varför jag inte fick göra så, han höll fram sin hand och räknade av punkter mycket nogrant på handen.
Ja, och då blev jag väl rädd och nervös igen. Sprang tillbaka till Daria Oudalova, Karin Idering, Elin Eriksson och Gustav Gelin. De skrämmer mig inte.
Nu, jag tror inte att ni vet ett dugg om vilken några av dessa är. Det visste inte jag heller innan jag började jobba på Stureplan, så carry on. Allt jag säger är att Dalheim gör mig nervös, vilket borde betyda tillräkligt mycket, med tanke på att jag är som jag är, så att säga.
Jaghoppashanintehittarbloggenokejtack.
Ångestångestleverbröd.
http://www.stureplan.se/blogs/viktor/
Fast det jobbiga med detta är väl det faktum att Fredrik Dalheim är en av de få människorna som faktiskt skrämmer mig, ja, lite. Mest skrämd blev jag i onsdags när han gav mig en kyss på kinden på F12. Nu, det här är verkligen inte ovanligt, alla på Stureplan hälsar på varandra på det viset. Alla förutom jag, som till och med inte ens kramar folk om jag inte är aprak. Jag är helt enkelt mycket otrevlig, jag gillar att ge folk ett leende och vinka, oavsett om vi står en meter eller tio meter ifrån varandra. Det är bekvämt. Ingen bacillsmittsrisk heller. Bra. Ingen ögonklamydia liksom.
För att behandla paniken över hela händelsen var jag, senare på kvällen när jag dessutom sprang på honom på Spy bar, tvungen att börja peka och skratta (som så många gånger förut, vice versa, angående att finna extremer på oväntade ställen) reaktionen blev inte den vanliga. Den här gången förklarade han mycket ordentligt varför jag inte fick göra så, han höll fram sin hand och räknade av punkter mycket nogrant på handen.
Ja, och då blev jag väl rädd och nervös igen. Sprang tillbaka till Daria Oudalova, Karin Idering, Elin Eriksson och Gustav Gelin. De skrämmer mig inte.
Nu, jag tror inte att ni vet ett dugg om vilken några av dessa är. Det visste inte jag heller innan jag började jobba på Stureplan, så carry on. Allt jag säger är att Dalheim gör mig nervös, vilket borde betyda tillräkligt mycket, med tanke på att jag är som jag är, så att säga.
Jaghoppashanintehittarbloggenokejtack.
Ångestångestleverbröd.
Fiskar!
Jag har något av en besatthet vid fiskar. Jag tror att det har med egofix att göra, då det är mitt stjärntecken.
Alla T-shirts med tryck jag äger är med fiskar, jag ritade helt manisk bilder på fiskar efter att jags sett Fantasia när jag var liten. Jag har haft ett oräknerligt antal med fisksmycken och går jag in i en djuraffär så ställer jag mig och stirrar på fiskarna i minst en halvtimme i sträck, enda tills allt annat sågspån och sånt junk i butiken ger mig så pass kraftiga allergiska reaktioner att jag tror att jag ska dö.
För tillfället äger jag dock bara tre fisksmycken. Jag måste ha lite fler. Antingen ett fint från Topshop, eller det skitfula från Asos. Jag gillar bådadera. Åh, fisk!
Alla T-shirts med tryck jag äger är med fiskar, jag ritade helt manisk bilder på fiskar efter att jags sett Fantasia när jag var liten. Jag har haft ett oräknerligt antal med fisksmycken och går jag in i en djuraffär så ställer jag mig och stirrar på fiskarna i minst en halvtimme i sträck, enda tills allt annat sågspån och sånt junk i butiken ger mig så pass kraftiga allergiska reaktioner att jag tror att jag ska dö.
För tillfället äger jag dock bara tre fisksmycken. Jag måste ha lite fler. Antingen ett fint från Topshop, eller det skitfula från Asos. Jag gillar bådadera. Åh, fisk!
Fylleyra
Mycket fest nu, de kommande dagarna. Just när jag ska ta en period utan alkohol. Ska man skjuta på det eller ska man ta sig i kragen och försöka sig på nyktert festande? Överdos av socker är enda sättet.
Ikväll blir det först invigningen av Mikas nya ställe med Annika Marklund och Carolina Engman som skriver med mig på Fatale.se, efter det och den otvivelaktiga partylusten efter gratisdrickat blir det mycket möjligen FICKS på F12 med Kornél Kovács och Makode.
På onsdag är det helgdag, som vi alla vet, så på tisdag blir det förmdoligen ESS på F12 (i regi av ACE!)
På onsdag får det sedan bli lugn, softardag i solen. På torsdag är det sedan Stureplansfest, den är jag av någon konstig anledning inte bjuden på. Vilket är skumt. Inbjudningar till i princip allt droppar ner i min mailkorg, det mesta hinner man inte gå på, men Stureplan som jag jobbat på (och fortfarande gör lite formgivning för) är dåliga på inbjudningarna. Vi får se hur det går! Enligt Pavel ska jag tydligen gå dit ändå, men eh. Jag har skickat iväg ett mail till Viktor där jag bedyrar att de hatar mig, jag äter mask och ser ut som en rysk sjökapten. Mitt hopp är att det ska inge ångest.
Festen blev lyckad förresten. Fest, Ace, Neu och sedan Spy bar. Sedan träffade jag på en kille som hållt i en sida som hade ett forum som gick ut på att dissa mig. De tog tydligen bort det sedan, innan jag han se det, för de tänkte att jag skulle bli arg. De la tydligen upp bilder på Fresh Prince och klistrade in citat från bloggen som de ändrade på. Jag tycker att det är synd att jag missade det, det lät roligt, och bekräftande. Vi hängde mycket, satt vid kajen vid Slussen och tog emot de första solstrålarna på söndagmorgonen och sedan åt vi bönor med vitlök och bacon. Trevligt.
Jag bytte kläder tre gånger. Bilder kommer förhoppningsvis under dagen. Nu blir det morgonpromenad, tjo!
Ikväll blir det först invigningen av Mikas nya ställe med Annika Marklund och Carolina Engman som skriver med mig på Fatale.se, efter det och den otvivelaktiga partylusten efter gratisdrickat blir det mycket möjligen FICKS på F12 med Kornél Kovács och Makode.
På onsdag är det helgdag, som vi alla vet, så på tisdag blir det förmdoligen ESS på F12 (i regi av ACE!)
På onsdag får det sedan bli lugn, softardag i solen. På torsdag är det sedan Stureplansfest, den är jag av någon konstig anledning inte bjuden på. Vilket är skumt. Inbjudningar till i princip allt droppar ner i min mailkorg, det mesta hinner man inte gå på, men Stureplan som jag jobbat på (och fortfarande gör lite formgivning för) är dåliga på inbjudningarna. Vi får se hur det går! Enligt Pavel ska jag tydligen gå dit ändå, men eh. Jag har skickat iväg ett mail till Viktor där jag bedyrar att de hatar mig, jag äter mask och ser ut som en rysk sjökapten. Mitt hopp är att det ska inge ångest.
Festen blev lyckad förresten. Fest, Ace, Neu och sedan Spy bar. Sedan träffade jag på en kille som hållt i en sida som hade ett forum som gick ut på att dissa mig. De tog tydligen bort det sedan, innan jag han se det, för de tänkte att jag skulle bli arg. De la tydligen upp bilder på Fresh Prince och klistrade in citat från bloggen som de ändrade på. Jag tycker att det är synd att jag missade det, det lät roligt, och bekräftande. Vi hängde mycket, satt vid kajen vid Slussen och tog emot de första solstrålarna på söndagmorgonen och sedan åt vi bönor med vitlök och bacon. Trevligt.
Jag bytte kläder tre gånger. Bilder kommer förhoppningsvis under dagen. Nu blir det morgonpromenad, tjo!
Folk försvinner, folk förändras, folk återvänder
Det är många av mina vänner, framförallt manliga vänner, som varit borta från Sverige de senaste två åren i jobb utomlands. Snart kommer merparten komma hem, ungefär samtidigt, faktiskt! Jag ser väldigt mycket fram emot det, många har saknats en hel del och både jag och de har gått igenom ordentliga förändringar de senaste åren. Det kommer bli spännande att se vad som stämmer med det gamla och vad som är helt nytt.
Vi tar Jakob exempelvis, som snart kommer hem från Kanada. Senast jag såg modellbilder på honom innan han åkte så såg han ut så här (från Veckorevyn):
Men nu lyder det hela så här:
Fotograf Peter D. Brown.
En viss skillnad, om man ska säga så. Folk förändras onekligen. Jag gillar nog både gamla Jakob och nya Jakob.
Här är hans blogg: http://hansomhallerihalen.blogspot.com/
Vi tar Jakob exempelvis, som snart kommer hem från Kanada. Senast jag såg modellbilder på honom innan han åkte så såg han ut så här (från Veckorevyn):
Men nu lyder det hela så här:
Fotograf Peter D. Brown.
Här är hans blogg: http://hansomhallerihalen.blogspot.com/
Klamydia? Ja, tack! Gärna!
Eftersom att jag är ute mycket så blir jag också raggad på mycket, speciellt då de flesta vet vem jag är eller sett mig med tanke på fotojobbet för Stureplan. Jag är inte särskilt intresserad, någonsin, och brukar alltid ha ett par avvisande fraser på lager, som ändock inte ska vara förolämpande. Ingen är ond för att de raggar, nämligen, folk är bara jobbiga och dumma när de blir påträngande - vilket de flesta faktiskt inte är, tack och lov.
Igår gick jag runt och sa till folk att jag hade KLAMYDIA, exempelvis.
Och vet ni det sjuka?
Folk blev än mer intresserade.
Och jag undrar, hur? Varför? Borde inte folk typ, jag vet inte, inte vilja idka samlag med någon som har en könssjukdom? Vad ska jag säga i framtiden? Att jag har Syfillis, Gonorré eller vad som helst? Vet ni förresten att Klamydia kan spridas till ögonen? Man kan alltså inte heller utföra sånt där oralt snusk heller.
Jag förstår inte!
Folk är så jävla sjuka i huvudet!
Njursåpan - en bluff!
Ni vet den där dokusåpan som i princip alla bloggare raljerade om? Den i Holland? Med tjejen som var döende i en hjärntumör som skulle donera sina njurar till en av tre tjejer som var döende på grund av deras dåliga njurar?
Ja. Det var självfallet en bluff.
En jävligt bra sådan, dock.
Se själv:
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1084059,00.html
Förmodligen det bästa som någonsin gjorts för att väcka engagemanget vad gäller organdonation.
Jag är självfallet med i organdonationsregistret, de får använda mina värdelösa kvarlevor till vad de vill. Donation, forskning, anything. Googla organdonation just nu, gör samma sak, speciellt om du skrev något om såpan, då är du bannemig tvungen att göra det. Tack.
Och om inte avslöjandet väcker samma uppmärksamhet som den totala dissen av såpan så blir jag bannemig arg.
Ja. Det var självfallet en bluff.
En jävligt bra sådan, dock.
Se själv:
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1084059,00.html
Förmodligen det bästa som någonsin gjorts för att väcka engagemanget vad gäller organdonation.
Jag är självfallet med i organdonationsregistret, de får använda mina värdelösa kvarlevor till vad de vill. Donation, forskning, anything. Googla organdonation just nu, gör samma sak, speciellt om du skrev något om såpan, då är du bannemig tvungen att göra det. Tack.
Och om inte avslöjandet väcker samma uppmärksamhet som den totala dissen av såpan så blir jag bannemig arg.
Ratsit.se slutar vara anonymt
Förut, när man kollade upp personers ekonomi på Ratsit* var man garanterad 100% anonymitet, men inte längre. Jag vet inte från när det kommer att träda i kraft, så länge det står att man är garanterad 100% anonymitet på Ratsits hemsida så tar jag för givet att det fortfarande gäller, annars kan man nog slänga iväg en fin liten anmälan på dem.
http://www.e24.se/dynamiskt/nyheter/did_15628260.asp
Nu, de flesta är nog besvärade av detta och kommer i framtiden inte våga att använda Ratsit, jag är dock mycket road. Så fort det hela träder i kraft tänker jag köra en hårdrulle och kolla upp samtliga av mina ex, alla jag hyser tvivelaktigakänslor för och för den delen: Krograg som sket sig.
Det kommer bli mycket underhållande. Det enda som skulle vara bättre vore att drabbas av Klamydiaboomen som pågår i Sverige just nu och hävda att man haft sex med i princip alla man inte gillar, eller till och med hatar. Det vore strålande.
Nu är det bara att vänta alltså. But in the meantime, kan ni tipsa om någon som har Klamydia?
*Något som jag bland annat roat mig med ibland, men eftersom att Ratsit bara visar upp vanlig löng och inte exempelvis faktureringspengar så är det helt värdelöst. Det står exempelvis att jag tjänade lite över 17.000 i månaden är 2006, vilket inte stämmer överhuvudtaget.
Stringtrosan gastrosan?
Den här stringen är jätterolig!
http://aftonbladet.se/vss/mode/story/0,2789,1084083,00.html
Allt jag tänker på är skavsår, gasförstoppning och gud vet vad. En jätteavklädd liten pryl som är meningen att göra saker och ting sexigare, som bara kommer orsaka underlivsacne och få det svårt för gasströmmen att fly från kroppen, det är underbart! Alla vet redan att den vanliga stringen kan orsaka dylika problem, men i mindre version.
Jag hoppas att typ Paris Hilton kommer att använda det, då kommer vi att se fantastiska headlines i stil med:
Oskyldigt offer: "Det var som Tjernobyl!"
Oskyldigt offer #2: "Tryckvågen var intensiv."
Oskyldigt offer#3: "Jag kommer aldrig kunna avlägsna minnet från mina slemhinnor."
Paris: "För första gången kände jag makt."
Nu hoppas vi att det här blir en trend. Okej?
http://aftonbladet.se/vss/mode/story/0,2789,1084083,00.html
Allt jag tänker på är skavsår, gasförstoppning och gud vet vad. En jätteavklädd liten pryl som är meningen att göra saker och ting sexigare, som bara kommer orsaka underlivsacne och få det svårt för gasströmmen att fly från kroppen, det är underbart! Alla vet redan att den vanliga stringen kan orsaka dylika problem, men i mindre version.
Jag hoppas att typ Paris Hilton kommer att använda det, då kommer vi att se fantastiska headlines i stil med:
"GASCHOCK! EXPLOSION NÄR HOTELLARVTAGERSKAN AVSLÄGSNADE TROSAN!"
Oskyldigt offer: "Det var som Tjernobyl!"
Oskyldigt offer #2: "Tryckvågen var intensiv."
Oskyldigt offer#3: "Jag kommer aldrig kunna avlägsna minnet från mina slemhinnor."
Paris: "För första gången kände jag makt."
Nu hoppas vi att det här blir en trend. Okej?
Dresscode: bum to the breeze
I princip alla som ska komma på festen har direkt frågan om det är dresscode, i många fall har de frågan vilken dresscode det är, då de varit fullkomligt övertygade om att mitt lilla rattiraj ska ha en dresscode. Det har inte funnits minsta tvivel om detta.
Det var inte tanken, men då det närmast verkar krävas av mig att jag, med min person, ska ha en dresscode så kan jag knappast göra mina gäster besvikna. Enda problemet är då det faktum att det alltid uppstår missförstånd med alla dessa dresscodes, speciellt med alla nya låtsasdresscodes som exempelvis "smart casual" (som inte betyder uppklätt, men fräsha, stiliga vardagskläder) eller "fest" (som egentligen enbart betyder att man ska klä sig som man gör när man går ut på just fest, väldigt fritt, med andra ord) Har man cocktailparty blir det relativt enkelt, även om det är en av de få dresscodes där stilgraden skiljer sig markant mellan kvinnor och män. Högtidsdräkt skulle vara ytterst humoristiskt, med tanke på att det inte är en "fin" tillställning, och att man då kunde få turen att se någon jäkel i folkdräkt, det skulle vara festligt.
Men jag säger såhär, kom naken.
När vi är nakna är vi alla jämställda.
Det var inte tanken, men då det närmast verkar krävas av mig att jag, med min person, ska ha en dresscode så kan jag knappast göra mina gäster besvikna. Enda problemet är då det faktum att det alltid uppstår missförstånd med alla dessa dresscodes, speciellt med alla nya låtsasdresscodes som exempelvis "smart casual" (som inte betyder uppklätt, men fräsha, stiliga vardagskläder) eller "fest" (som egentligen enbart betyder att man ska klä sig som man gör när man går ut på just fest, väldigt fritt, med andra ord) Har man cocktailparty blir det relativt enkelt, även om det är en av de få dresscodes där stilgraden skiljer sig markant mellan kvinnor och män. Högtidsdräkt skulle vara ytterst humoristiskt, med tanke på att det inte är en "fin" tillställning, och att man då kunde få turen att se någon jäkel i folkdräkt, det skulle vara festligt.
Men jag säger såhär, kom naken.
När vi är nakna är vi alla jämställda.
Nicoles smaklösa skämt
Jag tycker sjukt illa om Nicole Richie. Eller faktiskt, jag tycker sjukt illa om Nicole Richie, Paris Hilton, Olsensystrarna och Lindsay Lohan.
Eller nej, det är inte dem jag tycker illa om, jag tycker illa om media som började hypa dem sjukt mycket när de blev jättesmala. Jättesmala jättesmala jättesmala. Det sänder ett fult budskap, Var smal, få uppmärksamhet, yadda yadda yadda. Jag tycker sjukt illa om media.
Men jag tycker sjukt illa om Nicole Richie när hon gör sånt här. Oavsett hur mycket skämt hon hävdar att det är så sänder det ändock ett väldigt dåligt budskap till alla tjejer som har henne som förebild, eller framförallt, alla andra tjejer som också vill ha uppmärksamhet, hamna i medialjuset och så vidare. Blä, jag mår illa.
Nu ska jag sova. Jag väger garanterat mer än 45 kg. Det är jag mycket glad över.
Eller nej, det är inte dem jag tycker illa om, jag tycker illa om media som började hypa dem sjukt mycket när de blev jättesmala. Jättesmala jättesmala jättesmala. Det sänder ett fult budskap, Var smal, få uppmärksamhet, yadda yadda yadda. Jag tycker sjukt illa om media.
Men jag tycker sjukt illa om Nicole Richie när hon gör sånt här. Oavsett hur mycket skämt hon hävdar att det är så sänder det ändock ett väldigt dåligt budskap till alla tjejer som har henne som förebild, eller framförallt, alla andra tjejer som också vill ha uppmärksamhet, hamna i medialjuset och så vidare. Blä, jag mår illa.
Nu ska jag sova. Jag väger garanterat mer än 45 kg. Det är jag mycket glad över.