Nu har jag beställt en kamera! Om en till en och en halv vecka kommer jag att ha den i min famn, sedan kommer jag att kunna plåta saker som dagens outfit och sånt där fint igen, tjohej tjohej.

KAMERA KAMERA KAMERA.

Förresten, lite hjälp från fotokunniga:

Jag har ett SIGMA 18-50 mm 1:3.5-5.6 (objektiv dårå) som jag använt till min, numera trasiga Canon EOS 10D. Jag har beställt en CANON EOS 400D och jag vill använda samma objektiv, men säljaren sa att det förmodligen inte gick. Men han kan ju bara ha velat sälja också! Så, om någon vet, fungerar det här objektivet till CANON EOS 400D? Det är ju ett bättre objektiv för det första, så det känns ju jävligt onödigt att slänga ut någon tusenlapp mer om det funkar.

HJÄLP HJÄLP!

Kan inget om kameror, ni vet.

(Haha, skrev stigma först)

Förlåt för den tomma bloggen igår, men jag jobbade på av bara sjutton hela dagen. Sedan, när jag till slut kom hem, så läste jag om Ingmar Bergmans död, och då gick jag bara och la mig i dvala av olycka för att en av Sveriges bästa berättare genom tiderna försvunnit ur vår värld. Och så dog fantasin ut lite till igen.

Jag vill inte vara vuxen.
Bara en liten notis. Sådär.

Jag har äntligen kommit tillbaks till min läsning igen. Jag har alltid varit en stor bokslukare, men i ett års tid har jag knappt ens rört en bok. Sedan började jag äntligen att läsa Andarnas hus av Isabell Allende, som jag velat läsa mycket länge. Och nu är suget igång igen.

När jag är klar ska jag läsa följande böcker:

Middlesex - Jeffrey Eugenides.
Handlar om en flicka som är tvåkönad, en frukt av incest, och hennes liv.

Joy luck club - Amy Tan
Handlar om kvinnorna i en kinesk familj. Mödrarna är ivandrade men deras döttrar är födda i USA. Den handlar om kulturkrockar, arv och familj. Låter kanske som en trist beskrivning, men Amy Tan skriver fantastiskt. Realistiskt med en touch av saga, lite som Isabell Allende.

Bläcktrumman - Günter Grass
Memoarerna, skrivna med trummslag, av en 30-årig dvärg på ett sinnessjukhus i Västtyskland.

Satansverserna - Salman Rushdie
Ingen vidare förklaring behövs, det är ett stort hål i min litterära bildning. Det är en ordentlig skam att jag inte matat sinnet med den här boken ännu.

Hundra år av ensamhet - Gabriel Garcia Marquez
Ingen närmre förklaring behövs här heller, direkt.

Zorro - Isabell Allende
Jag har aldrig haft en särskilt stor faiblesse för Zorro, men än har jag inte läst en enda bok av Allende som jag inte uppskattat.


Sedan suktar jag efter med litteratur med intressanta teorier kring universum, och utspårade fantasier om framtiden och dess tekniska utveckling. Inget konkret faktakorrekt, utan enbart saker som sätter hjärnan i rullning. Tänk Gödel, Escher, Bach, och ni förstår vad jag menar. Några tips?

Jag kan, på intet vis, dölja mitt missnöje som uppkommer när det kommer hit folk och spyr galla över mig bara för att jag är modeintresserad och har med dagens outfit, som exempel, i min blogg. Det finns fler anledningar till detta:

1. Det är knappast det enda enda jag har i min blogg, och det är knappast en majoritet av inläggen heller.

2. Jag kan inte se det som värre att vara klädintresserad och vilja lägga upp foton på sig själv än att exempelvis gilla katter och lägga upp bilder. Jag kan se pararellen att vissa tycker att det är tråkigt, jag menar, jag blir gravt uttråkad av kattbilder exempelvis, men jag går inte till en kattblogg och bara: "Öhuuuhehehe du suger jävla äckelhora" eftersom att, tja, jag inser att det bara handlar om olika intressen. Och jag likställer inte heller kattintresse med typ, ja, HITLER.

3. DE FÖRSTÖR HELA JÄVLA IDEALDEBATEN MED SIN ÖNSKAN ATT BARA SPRIDA BAJS OMKRING SIG ISTÄLLET FÖR ATT TA UPP SERIÖS DISKUSSION. SOM DE SOM KALLAR SIG FEMINISTER OCH TYCKER ATT ALLA MÄN ÄR DJUR, TYP, DE FÖRSTÖR OCKSÅ. TACK SÅ JÄVLA MYCKET FÖR DEN LIKSOM!



Nu ska jag låtsas vara en person som hatar allt som  har med mode att göra med som har vett att ställa seriösa frågor, istället för att bara bajsa sönder allt och göra sig själv till en osympatisk idiot.

Hej! Varför är du intresserad av kläder och mode?

Ja, förmodligen på grund av samma anledning som jag finner all form av estetik intressant. När jag var liten, gick på dagis, slogs jag av en ofantlig ångest för hur slätstruken, grå och trist världen var. Jag brukade sitta och böla flera timmar i sträck varje dag och intalade mig att saker och ting skulle bli annorlunda när jag växte upp, mer som en färggrann tecknad film, med karaktärer med personliga, varierade utseenden och överdrivna minspel och stora symfonier. I hela mitt liv har jag målat och tecknat, jag var ganska länge en typisk pojkflicka som sket i att borsta håret, sket i att sminka mig och hade polotröja och slappa brallor varje dag. Sedan kom jag till Lava, såg en got för första gången och en stor massa med människor som bar olika intressanta kreationer, som gjorde sig själva till ett slags konstverk. Då blev jag intresserad av utseende: Inte bara i "vacker" mån, så att säga, utan snarare i intressant mån. Och ska jag vara helt ärlig har jag aldrig klassifierat mig som ful, snygg, vacker eller något liknande, bara mer eller mindre intressant - Då det egentligen är där grundstenen för min fix vid yta ligger. Och självklart, i viss mån handlar det även om socialt samspel.

Jaha! Lustigt att du säger det där, om olika, individuellt och så alltså. Jag trodde nämligen att mode och trend handlade om att alla har press på sig att se likadana ut?

Jag kan inte påstå att du har fel, speciellt vad gäller trender. Jag har ingen stor förkärlek för just trender, när man fort som attan ska passa på att skaffa exakt samma grej som alla andra och sedan göra sig av med det illa kvickt precis innan det blir uttjatat, oavsett om man gillar det eller ej. Så, du har rätt - men det finns bara ett sätt att undvika det här, då samma sak fast inom striktare ramar med mindre skiftande mönster utspelar sig i alla subkulturer (got, punk, indie, brat, hårdrock osv) och det är att spåra totalt och ha kläder som absolut ingen annan har, och för min del är det uteslutet, både på grund av att jag inte riktigt skulle våga pga. det sociala samspelet (fan) och på grund av att jag måste medge att jag blir påverkad av mode så till den grad att jag oftast uppskattar det som är säsongsenligt eller det som kommer nästa säsong. Men, då försöker jag istället pusha för att man tar rådande mode och gör det personligt, för man kan vara helt moderiktig utan att se ut exakt som någon annan, och mode skiftar i alla fall mer än stilen jag hade förut: GOT! Så det blir mer härlig variation, även om tidigare nämnda stil alltid ligger nära i mitt hjärta.

Du erkänner alltså att du blir påverkad av mode och trender?

Ja, jag är ett flockdjur, ett hyggligt självständigt sådant: men inte helt. Vore jag helt fri från det skulle jag väl knappast vara mänsklig, jag bryter dock andra mönster som är svåra för folk att bryta. Bröt jag alla skulle det dessutom, tyvär, vara svårt att komma vidare i karriären som kvinna idag, jävla skit.

Jaha, vad skulle det vara för saker då? Och borde du inte försöka göra något åt det där sista?

Jag debaterar mot smaldebaten, gick i trots till den upp tio kg på ett år bara på grund av den anledning att det var så många tjejer som kom till min blogg och bara: "Åh!! Du är så snygg och smal, önskar jag vore så smal med, hur gör du? Så snyggt att vara jättesmal!" och jag har absolut ingen önskan att vara den typen av förebild. Jag hade anorexi i 7 år (eller, några av dem var hetsätning med kombon bulimi) och jag vill inte se samma, dumma jävla skit drabba andra, så jag började rabbla om följdsjukdomarna och hur ful min kropp blivit av allt: Sedan sökte jag vettiga dietister, hittade inget på ett bra tag, och hittade tillslut, alldeles själv, lite metoder som fungerade med speciella kostpreparat som bodybuilders använder (Whey-Q och Glutamin-O) och ökade både fett och kolhydratsintaget markant.

Angående det andra: Om jag ändrade på det skulle jag genast tappa förmågan att vara någon slags förebild överhuvudtaget hos tjejer som är intresserade av mode och trend. För varför skulle de vara intresserade om en person som snackade idealdebatt och kritiserade mode och mediapressen när den kom utifrån? Det är lättare att påverka folk om man gör det inifrån, så att säga. Precis som jag kan tala om de negativa effekterna med anorexia och prata om hur skadligt vårat idealsamhälle är när jag själv levt med det hela.

Men du är ju fortfarande smal? Är du verkligen frisk?

Jag väger 57 kg på 170 cm, det är inte underviktigt någonstans.

Jag tycker att du ska skita i mode och engagera dig inom politik exempelvis om du nu hävdar att det är så viktigt, visa att du står för det du säger!

Jag gör det också. Inte partipolitiskt, utan i sakfrågor. Jag hoppas kunna göra mer på det planet, få ut mer av de politiska skriverierna i media. Helst populärmedia och ungdomsmagasin (åldersgrupp 11-15) med tanke på att rätt målgrupp ligger där, det är då man blir som mest påverkad av samhällets idealtryck.

Men måste du lägga upp dagens outfit då?

Måste jag lägga upp mina teckningar då? Som sagt, det är mitt estetiska intresse, dessutom är jag en fotoapa och gillar att vara med på bild. Vilket jag inte kan se som något dåligt. Jag älskar foton på andra också, älskar bilder, så alla andra får jättegärna vara fotoapor de med för min del!

Men du vill ju ha så jävla mycket uppmärksamhet?

Inte så mycket som du tror, skulle jag tro. Däremot, även om det var så, så skulle jag inte kunna se det som fel. Vad är fel med att vilja ha uppmärksamhet och bekräftelse? Det är fel när det går till sjukliga nivåer, man shoppar ihjäl sig, svälter sig eller opererar sönder sig för de nya bekräftelsekickarna. Inte bra. Men jag har det till den nivån att jag visserligen uppskattar uppmärksamhet och blir jävligt glad av det, men jag är inte beroende, och det behov jag har har bara bringat mig goda ting, för utan den skulle jag inte vara lika driven och kommit så långt som jag gjort i min ringa ålder. Däremot hoppar jag inte på allt, utan är väldigt mån om att bara synas i samhang som jag anser rätt.

Hur tar du kritik egentligen? Du blir ju så jävla arg?

Om folk kommer med personliga påhopp ser jag ingen vits med att bemöta den snällt och gulligt. De vill bara göra mig förbannad, och jag har försökt debatera seriöst med de som väljer de personliga påhoppen: Till ingen nytta alls. De vill helt enkelt göra sig av med lite frustration, och det är så jävla tillåtet att hoppa på tjejer som gillar mode. Enligt större delen av samhället ses nämligen mode som något som "fullkomligt intelligensfria och ytliga individer" ägnar sig åt, precis siom många vill hävda att "alla feminister hatar män" eller "alla bögar är fjollor". Det är dock tillåtet att gå på just modeintresserade tjejer, för att vissa per praxis ser dem som uppblåsta, pompösa och elaka människar bara för att de råkar ha de senaste, häftigaste Acnebrallorna - Och det här är ju helt fel, med tanke på att de allra flesta tjejer som är djupt inrotade i mode och trend lider av många komplex och har fetstora problem med sin självkänsla, och inte sällan ätstörningar. Då finns det vettigare sätt att gå till väga, anser jag. TYP TERAPI. För det är bara, bara idiotiskt att gå på folk med påhopp, och man gör sig bara till en mindre människa när man gör det.

Jaha, men du håller inte med om det folk säger heller?

Att kunna ta kritik är inte samma sak som att gå med på allt som föreslås. Jag står för mina åsikter, vilket inte betyder att de inte kan ändras! Så fort jag hör något jag tycker är mer vettigt än det jag tidigare tänkt så tar jag åt mig av det. Jag måste dock säga att jag inte just varit med om så många som kommit med seriös kritik i bloggen - utan de hittar jag på de politiska forum jag hänger på, och där är jag vidhållen som en av de mer seriösa debatörerna som tar kritik -jävligt- bra.

En annan sak jag blir besvärad av med just den frågan är det faktum att jag är fullt medveten om att mitt bemötande av kritik inte skulle ses som dåligt utifall att jag varit man. Då förväntas man att stå för sina åsikter och vara säker på sin sak, men inte som tjej. Som tjej ska man lyssna, nicka och som högst säga: "Tack för din åsikt, jag ska verkligen tänka på det!" istället för att ge sig in i debaten. Hemskt, löjligt och rent av förjävligt, anser jag.

Men det är ju bara folk som slänger sig med personliga påhopp (utan att jag gjort något) som anser att jag inte kan ta kritik, och om en person oprovocerat slänger ur sig skit och sedan inte kan ta lite skit tillbaka, ja, då har jag jävligt svårt för att respektera dennes åsikt om min förmåga att ta kritik.



Vill någon tillföra något?
Om det finns något jag missat skulle jag gärna tillföra det. Om nu någon orkade läsa igenom det här inlägget. Blah.

Nu, i framtiden, ska jag fint och gott länka till det här inlägget varje gång det kommer in någon och börjar, så att säga, kasta bajs omkring sig.

Idag har jag inte gjort något vettigt. Har haft en ofantlig huvudvärk och hostat hela själen ur mig, typ. Jag tror att det är rökningen, känner mig nämligen inte sjuk. Fan vad jag hatar cigaretter.

Nåja, det här borde jag ha gjort idag:

Skickat iväg fakturor på cirka 70.000 kronor.
Skrivit klart en artikel på ca 3000 tecken.
Fotat.
Städat.

Vad jag gjort: Klämt pormaskar, sovit och spelat Tv-spel. Mitt ansikte ser ut som en hel pizza!



Nu ska jag spela TV-spel igen. Final Fantasy XII. Det har nu uppdagats att Asche, prinsessan över Dalmasca, i faktum är ond och hjärntvättad. Precis som jag misstänkt hela tiden. Därför har hon fått alla onda Espers. Nu ska jag ge henne en stor fet yxa som vapen, hade jag tänkt. Fan vad jag hatar henne. Och titta hur hon kombinerar sin fula lilla fetishkorsettchinchergrejsimojs - ett väldigt bra, avskräckande exempel för vad man inte ska göra med de breda, fetishartade skärpen i höst.




De enda jag gillar i i tolvan är Fran och Balthier, de enda med någon slags karaktär överhuvudtaget. Och Larsa, den lilla smarta killen som är odrägligt söt. När jag får en unge, då ska den vara som Larsa, och när jag får en pojkvän, då ska han se ut som Balthier. Och ha samma röst. Och samma vackra hårfårg. Samma frisyr också, och ja, samma kroppspråk och samma syniska humor blandat med en sann, ödmjuk och omtänksam personlighet.

Nu hatar jag mig själv som spelar det här spelet, Balthier existerar ju inte. Nu ska jag nog skära upp handlederna istället.

Jag har en diskussion med min min mor angående vett och etikett. Nu, jag har en ganska normal kännedom inom vett och etikett och utvövar det högst normalt. Det vill säga, jag vet hur man ska hälsa, jag vet hur klädkoder ska följas och jag vet hur man ska föra sig vid ett matbord; som de allra flesta.

Däremot finner jag vett och etikett ganska intressant, inte tillräkligt för att studera gammalmodig och utdaterad etikett då den oftast baseras på att utesluta folk av lägre klass, som exempelvis "inga bruna skor efter 18.00", men när något jag inte visste om kommer min väg så snappar jag upp det, även om jag låter bli att utöva gamla seder (förutom att ha strumpor i öppna skor, den gillar jag skarpt per praxis att jag helt enkelt inte gillar att gå barbent).

Men nu hade jag och min mor en dikussion angående att stryka över efternamnet på vistkort när det lämnas till bekanta, samt att kyssa på hand.

Det är visserligen sant att frågan gällande visitkortet kom till för att man, när man kom på besök och tjänstefolket öppnade, skulle slippa yttra ett enda ord (folk av fin klass skulle inte behöva prata med hjälpen, så att säga) och därför tog man sitt visitkort och la på en bricka, som tjänstefolket lämnade över till värden. Om man kände värden privat strök man också över sitt efternamn med ett enkelt, snett sträck.

Vad gäller kyssande på hand så var det rätt och slätt en fråga om könsindelningar.

Nu, min mor tycker att det är väldigt fel att utöva någon av dessa två idag. Jag håller inte helt med, eftersom att vi överlag inte har tjänstefolk idag så är det ganska mycket skitsamma hur man väljer att göra, och eftersom att både män och kvinnor tar i hand idag kan en kyss på hand vara ganska charmigt, lite roligt och lekfullt, snarare än artigt. Förutsatt att det görs på kvällstid, givetvis.

Min mor anser att det är att göra sig förmer. Det tycker dock inte jag. Har man ett intresse av gammal vett och etikett, och väljer att utöva dessa små, oskyldiga gester så kan jag knappast se något fel i det, det är ett intresse som alla andra. Att däremot börja undervisa någon i vad det betyder utan att de begärt en önskad angående det hela skulle jag nog se som en smula löjligt, och även ganska tråkigt.

Lite som att helt spontant börja berätta om hur man dukar ett bort när man är ute och klubbar, helt irrelevant.

Men vad tycker ni, är det att göra sig förmer och är det illa att utöva dessa gester på grund av anledningen till varför de skapades, eller anser ni som jag, att eftersom att samhället förändrats och att de alltså inte kan förankras till dagens situation, att det är helt okej?

Eller så bryr ni er inte ett skvatt.

Sitter här hemma. Somnade i utgångskläderna igår så jag har fortfarande på mig de två överdelarna plus en pyjamasbyxa. Har inte duschat heller, så sminket från gårdagen är utsmetat i fejan. Håret åt alla håll och kanter.

Sedan ringer Alex och säger: "Hej! Vi är typ utanför din port, jag kommer in med lite polare snart och super ner dig! Hejdå!"

Jaha. Så blev det sådär igen. Ja.

Det är väldigt praktiskt att jag aldrig behöver ta egna beslut.

Läser min mail så här på förmiddagen. Kollar in Spy bars utskick. Gör en mental notis om att supporta Karin Idering när hon kör på Spy bar på fredag. Scrollar ner till Humlegårdens del. Blir lite förvånad. Det står nämligen att jag ska DJa i Humlegården ikväll.

Jag frågade Lovisa Kasström förra onsdagen om jag inte kunde hänga med henne när hon körde på onsdagar, jag vill nämligen lära mig att DJa. Det fick jag. Men det verkar bli en rivstart. Jag har aldrig kört en enda gång, men nu får jag ta mina härliga GOTPLATTOR och mina JAZZSKIVOR och mina franska favoriter à la Guesch Patti dit och riva loss. Jag ska kalla mig GLAMOROUS HIGH FASHION DIVALICIOUS SEXY DJ-SUPA COOL, tänkte jag.

Eller DJ-tarmvred. DJ-tarmvred ska bli mitt stagenamn. Kan ni inte komma dit och skrika det, supporta mig, skrika så att mina klantiga mixar inte hörs typ? DJ-TARMVRED. Det ska dåna över hela Stureplan, av tarmvred.

Sedan kommer alla säga: "Titta, där går humlans lilla tarmvred" när jag går förbi. Allt kommer bli fint.

Jag har ätit in åt helvete kackigt de senaste månaderna. För mycket och för fel. Stegvis har jag känt hur det börjat värka mer och mer i min vänstersida, där tjocktarmen sitter, och även mitt sår. Nu är den på bristningsgränsen, det känner jag. Allt skulle kunna rivas upp igen av en hostattack. Då blir det ett stor rött vattenfall och många sjukhusbesök av mig igen, sedan skulle jag gå ner till 43 kg igen på bara några veckor.

Alltså, perfekt om jag skulle vilja banta. Att hosta alltså. Beach 2007, vet ni.


*Bilden fann jag när jag sökte på "chrons morgue" för att illustrera mitt sår. Det är ett Emoband från USA. Passar bra.

Igår gick jag förbi dansstället på Hornsgatan, det där man skriva upp sig på swingkurser, lindy hop och så vidare. Det var jag sugen på förut, men när Debonair slutade så föll mitt intresse bort - Jag är för trendfixerad, helt enkelt.

Men, ack! Jag såg på skylten att de även lär ut akrobatik. Och det är inte trendigt, men det bryr jag mig inte heller om. Akrobatik är alltid häftigt, det vill jag lära mig. Med tanke på att jag är groteskt överrörlig också, som en balettdansös (även om jag saknar deras fantastiska grace) så borde det inte heller vara några större problem.

Gymnastik och akrobatik, det ägnade jag mig åt lite som ung, med betoning på lite, men det lilla jag gjorde var jag jävligt bra på och jag fann det fantastiskt roligt. Jag gjorde det på gympan i skolan så jag kan inte påstå att jag gjorde så vidare värst avancerade ting.

Men satan vad kul, det är nog en träningsform jag kan uppskatta på riktigt. Jag har testat löpning, och det hatade jag även när jag var sprinter och sprang 4h om dagen. Jag har spelat handboll, men det fick jag bara hjärnskakningar av. Jag har spelat fotboll, det gav mig bara några hundra ärr på benen. Jag har testat Karate, och det fann jag ohemult tråkigt. Jag har testat några andra former av kampsport, allt fann jag ganska trist. Jag har kört spinning, och det får man bara hjärtklappning och monsterlår av. Jag har gymmat, och det var fruktansvärt och jag skaffade mig två ganska allvarliga muskelinflammationer som tog år att läka. Jag har spelat basket, men där råkade jag alltid åsamka mina motspelare en hel del skador - och samma sak var det med innebandyn. Friidrotten var lite roligare, men inte särskilt inspirerande, även det blev trist efter ett tag.

Så, akrobatik! Akrobatik!

Jag är så exalterad att jag spricker, nu stör jag mig bara på att jag inte kan hitta någon information om akrobatikkurserna på nätet, så jag får springa dit imorn. Och så får det väl kosta vad det kosta vill, för nu ska jag bli akrobat.

Passar min klädstil jävligt bra också, för den delen.

Jag tänker ofta på konceptet lycka.

Och jag tänker, jag tänker, att bilden av lycka, drömmen om den eviga lyckan och visionen av hur lycka känns, är en av de mest vidriga jävla folksägner vi har.

Och jag tänker att det bannemig inte finns något som gör folk så otroligt olyckliga som det eviga sökandet av den förbannade jävla lyckan.


Ingen mår helt bra. Alla har det trist på jobbet. Vi slits mellan apati och undestimulering. Ibland känner vi oss älskade, ibland känner i oss hatade. Ibland känner vi oss populära och ibland undrar vi om någon egentligen bryr sig överhuvudtaget, och varför. Vi känner oss utanför ganska ofta, för vi känner oss så jävla annorlunda, antingen bättre eller sämre än andra. Vi tittar på vårat liv, och vi inbillar oss att vi inte är delaktiga i vad som sker runt om oss, vi är åskådare och på något vis så otroligt bortkopplade från allt som pågår i gemenskapen som andra delar.



Jag tror säkert att det är olika starkt hos olika individer, men det skulle ärligt talat förvåna mig om inte de allra flesta kan relatera till det mesta som står här ovanför.

Och sedan, utanpå detta, det eviga sökandet efter lycka. Lyckan, en myt framställd av ett gräsligt, snobbigt välfärdssamhälle. Och sedan skjuter vi oss i huvudet, hänger oss eller vad som helst, bara på grund av att vi finner oss otillräkliga på grund av bristen på den här jävla lyckan.

Jag hatar lycka.

Katta: Åh, åh, åh! Min kollega bajsade orange! Kapslat orange! Han hade ätit jättestark curry, jag blev så exalterad!

Jonny: Escolar är en fisk som består av 21% vaxester! Ibland kallar matkedjor Escolar för smörfisk, det gör så att man bajsar orange! Och så färgar det kläderna och går aldrig, aldrig bort.

Martin: Ja, som att skita paintball!

Hanna: Alltså, jag tog laxermedel nu när jag var på toa, men den första tuben hade läckt så den var tom. Så när jag tog den andra så tryckte jag för hårt vilket innebar att hälften sprutade upp i luften och hamnade på mig och på golvet! Det var min sista!

Martin: När jag blir pansinär ska jag spruta Escolar efter mig!

Katta: När jag blir pensionär ska jag bajsa ner allt och skratta åt de som måste bada mig och tvätta mina kläder!

Hanna: Åh! Vi har en uteliggarkvinna här vid Götgatan som alltid har sprutdiarré! Hon brukar alltid bajsa på husväggen nära vår port, hon sätter stjärten emot väggen så att det blir en stor cirkel av bajs som sedan rinner ner på gatan!

Martin: Hanna, du har en stjärtsvans!



Ja, och så här fortsätter hela kvällen.
Jag var dessvärre tvungen att censurera det bästa och grövsta.

Nu har jag legat däckad i mensvärken från helvetet hela dagen. Det är andra dagen, det är då helvetet bryter ut för min del. Att ägna sig åt normala saker som att röka, dricka kaffe eller för delen äta är helt uteslutet just nu. Herregud vad glad jag är att jag sa att jag inte skulle kunna jobba idag, annars skulle jag ha stått inför en riktigt problematisk situation.

Jag blir också lite förbannad över att de där maskinerna som finns att låna ut från sjukhuset som ska stilla mensvärken på något mystiskt vis (kommer inte alls ihåg hur det går till, säker elektriska impulser, kan inte tänka mig att det skulle vara något annat) inte gör att köpa i vanlig handel.

Måste man planera? Typ, jag tror att jag kommer få en hemsk mensvärk nästa mens om 4 veckor, men jag vet inte, förboka? Nej, himla omständigt, om det finns saker som fungerar borde de rimligtvis finnas och köpas. De är kanske svindyra, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att investera i något sådant, kosta vad det fanimej kosta vill!

Nu pallar jag inte ens försöka, har en tjejkompis som brukar låna de där då och då, hon har värre mensvärk än jag, ligger däckad i ren och skär smärta i fem dagar i streck. Spyr och har sig och får hallucinationer och frossa. Det är förjävligt. Hon får bara låna dem ibland, de är oftast upptagna, så då får hon vara sjukskriven fem dagar i månaden, minst, och det är ju himla bra jobbmässigt, eller kanske inte.

Nu ska jag nog lägga mig ner igen, sur och bitter.

Jackan är i vilket fall mycket eftertraktad, mestadels av män, då de inbillar sig att, ja, eh, et blir lättare att skaffa sig brudar med den. När det annars bara är TEAM-Stureplan som har den, klubbchefer och annat pack som jobbar på Stureplan, liksom. Liggalättjackan, helt enkelt.

Jag skulle aldrig gå ut på stan med den. Stor lynchningsfaktor. Fatta att gå till Debaser eller Spy Bar i den här? Jag skulle bli utfryst för livet, om jag inte redan är det med tanke på bilden. Att bara medge att jag äger den känns farligt, väldigt farligt. Annars kan man väl använda den för att komma in på de där Stureplansställena som jag aldrig vill gå på. Vilken hit, eller något.

Men den är ganska varm och skön.

Carl M Sundevall sitter just nu på kontoret och spelar högljudd Gangstarap. Jag försöker läsa nyheter. Det går dock inte. Jag hör bara en massa skrålande, smått anfådda män och kan inte koncentrera mig. Alls. Jag har läst samma paragraf om Göran Hägglund typ hundra gånger nu, men det går inte in i skallen. Jag ser bokstäverna, men de blir inte till annat än gröt i skallen.







"Fuck ya fuck ya fuck ya"

Låter det i låttexten.

"Yo wazzup mothafucka"

Och så vidare.

"Motherfucking backstab"

Jaha.

"Don't fuck me fuck me fuck me"

Men förihelvete!

På måndag blir det Nina Hagen, Siouxsie and the Banshees och Diamanda Galas för hela slanten. Det svär jag. Kanske lite power noise också? Lite Converter? Lite distat motorsågsljud med rundgång? Lite Tarmvred?

På bild: Nina Hagen.

Jag var hos frisören igår.

Jag: Ja, alltså. Jag klippte page i höstas för att det var så jävla trendrigt, va, och sedan har jag sparat ut det. Men det är sletet som bara fan eftersom att jag fönat och plattångat det varje dag.

Frisör: Aj! Inte bra.

Jag: Nä, precis. Så nu vill jag ha ett uppklipp. Typ, ta bort all sleten skit och klippa fram lockarna, back to natural.

Frisör: Ja... men, du vet, när man har lockigt och så tjockt hår som du så får man väldigt, väldigt mycket volym i håret. Det kommer att bli väldigt stort.

Jag: Jag vet! Men det är lungan, jag brukar använda hårprodukter som tynger mot det. En massa leave-in balsam och typ Sunsilks antifriss!

Frisör: Okej, säker på att det fungerar?

Jag: Jamen, javisst! Finemang!


Och hon klipper. Och hon har rätt, jag har fel. Jag ser ut som en fluffig pudelrockare typ. Sedan igår har jag försökt fått bli på det, och det är väl visserligen bättre idag än igår, men ändock, hej fluffig och lockig Sahara Hotnightsfrippa! Jättehett, inte! Inte fan kan jag skylla ifrån mig heller, hon gjorde precis som jag sa. Det är bara jag som uppenbarligen led av någon slags frisyrhybris. Dumjag.

IT'S BRÖDERNA FLUFF, IT IS.

Igår var jag på Topshop och köpte ett par shorts för 549 kronor (satana!). I kassan stod en väldigt snygg kille. Han var lång, bredaxlad, hade snygga manliga drag samtidigt som han såg fräscht pojkaktig ut. Min smak, helt enkelt.

När han vek ihop shortsen noterade jag att hans manliga, stora händer med de långa vackra fingrarna skulle cirkla min midja perfekt, i en vacker vacker vals.

Jag blev generad på en gång, speciellt eftersom att jag inbillade mig att han flörtade lite. Det gjorde han nog inte. Det är bara håriga, ovårdade eller korta män som raggar på mig, så skitsamma.

Jag sprang i alla fall därifrån i stor ångest. Snygga män skrämmer mig, som sagt. De utgör liksom ett slags hot. Men jag noterar att jag börjar bli en smula smältfödd på romans, inte för att jag vill ha någon romans, jag tror bara att jag blivit tillfälligt hjärntvättad för att jag läser Palomar av Gilbert Hernandez för tillfället, samt Andarnas hus av Isabell Allende. Då blir man jävligt romanshjärntvättad, ska ni veta.


Men romanser får gärna hålla sig i huvudet, för min del. Jag vet inte vad det är, men bara tanken på att ens vara så intim med någon att man hånglar äcklar mig något bedrövligt. Om jag drömmer att jag är intim med någon vaknar jag upp äcklad och kallsvettig, med en kraftig ångest rusandes igenom min kropp.

Jag tror att det blivit så på grund av den anledning att det verkar nästintill omöjligt att få en vänskaplig kontakt med nya herrar utan att de börjar ragga. Det gör mig ledsen. Hemskt ledsen. Det får mig att känna mig degraderad till enbart ett kön, och inte längre en person. Jag vill bli uppskattad för min person, inte för mitt utseende eller för vad jag råkar ha mellan benen.

Man kanse borde börja transa, eller något.

Får jag inflika att jag har en jättelåg EQ?

Verkligen, jag gjorde ett test på det en gång, både på IQ och EQ, med psykologer och hela skiten(*). Jag fick typ samma resultat som en psykopat. Det stod typ att jag var smart, men saknade empati helt och hållet. Jag blev väldigt ledsen av resultatet.

Jag skulle gärna vilja ha hög EQ. Det skulle jag skryta om hela tiden. Jag skulle byta alla mina värdelösa små IQ-poängen mot hundratusentals poäng i EQ. Jag skulle förnedra alla som hade lägre EQ än jag, jag skulle kalla dem socialt efterblivna och dumma i huvudet. Jag skulle ge dem små böcker i social kompetens och varje gång någon fyllde år skulle jag hålla ett tal om hur socialt dumma de var förra året, men hur de var på god väg att få en smula av social kompetens.

Jag kommer tydligt ihåg en av frågorna i testet:

Du är hantverkare. Du har just avslutat ett krävande jobb hemma hos en familj. Du är väldigt trött och känner att du behöver vila, vad gör du?

1. Lägger dig och vilar i familjens soffa.
2. Frågar om du får gå och lägga dig och vila i familjens soffa.
3. Går hem och vilar.

Nu, jag valde det tredje svaret. Det tyckte jag var vettigt. Det var dock fel. Man skulle fråga om man fick vila i deras soffa. Nu, om jag vore hantverkarens kund så skulle jag ta mycket illa vid mig av detta. Jag skulle förmodligen komma på en ursäkt till varför det inte gick, typ att jag var på väg att få sprutdiarré och att jag tyckte om att gå på toa i min egen soffa, eller så. För det är ju helt galet, vilar gör man hemma, på hotell eller hos en vän, inte hos en kund.

Jag kan inte förstå varför det är rätt.
Inte alls.

Jag tycker att det är fullkomligt idiotiskt.




(*) Det spelar ingen roll om ni frågar varför, det hör till det förflutna och är jävligt privat, det är det. Men tack för omtanken!

Det här är ett ex till mig. Jag la honom på toppen, på Stureplans tio snyggaste, alltså. Jag tycker inte om honom, jag la honom där ändå. Han ser nämligen mycket bra ut, och bilden blev väldigt smickrande.

Som ni märker är jag mycket proffsig, och trots allt har Stureplan tio snyggaste personer inget med varken personlighet eller karaktär att göra, så vem bryr sig, om vem man slätat över eller spytt galla på? Ingen. Glitz baby, glitz. It's glitz and glamour.

Nu ska jag ta en öl med några polare på Debban, uteserveringen, Slussen.
Där finns det karaktär, där finns det personlighet, det enda som saknas skulle väl vara moral, dårå, moral och rentvättat hår. Ingen jävla glitz and glamour här, inte. Inga snyggingar heller, för den delen.

Jag har inte tvättat på nästan två månader. Eller jo, ikväll. Hela kvällen. Helt plötsligt äger jag en jävla massa rena kläder och passar på att omorganisera.

Allt är nu fint och välordnat, i klänningsgarderoben är allt välsorterat efter tillfällen och sällskap, i garderoben för festtoppar är allt organiserat efter material, färg, nyans och beroende på hur täckande plagget är. byxgarderoben är organiserad efter längd, färg och mönster.

Jag gillar allt. Allt är tillbaks i sin ordning igen. Jag har dock ett nytt tillskott som snabbt kommer att bli min favorit, och det är bajsklädslådan - Kläder som enbart är till för att bli bajsnödig i, att ha innan man klossat på morgonen. Inget som klämmer eller har sig, allt är för stort, allt i väldigt täckande modeller. Bajsklädslådan. Jag älskar den.

Ett nödvändigt tillskott hos alla med kroniska tarmsjukdomar, måste jag få be att säga.

Jag hatar att åka ut till förorten. Jag får ångest av det. Jag mår illa av det.

Jag skulle kunna påstå att det var på grund av att jag är ett äckligt och bortskämt litet snobbarn, men det gör det inte. Det har med att göra att jag är dum i huvudet och aldrig kunnat hantera kollektivtrafik. Jag åker fel, blir åksjuk och har svårt för att alla sitter så tätt intill och att det inte finns någonstans att fästa blicken förutom taket eller golvet.

I fredags skulle jag ut till min kära vän Katta som fyllde år. Hon bor i Råcksta. Jag visste dock inte hur det stavades och hade för den delen ingen aning om att det fanns två Råcksta i Stockholm, det andra stavas Rocksta. Och Rocksta sökte jag på, lite glatt. Jaha, Danderyds sjukhus och sedan buss. Okej. 44 minuter. Jaja, jobbigt, men det får gå.

Så jag åker ut dit.
Konstaterar att det är en massa röda stugor och fält överallt. Mysigt, tänker jag. Inte visste jag att hon bodde så fint, jag trodde hon bodde i betongen, så att säga.



Och efter att jag väntat en kvart på att bli upphämtad så ringer jag upp. Och upptäcker då att jag är i helt fel ände av staden, och nästa buss tillbaka till Danderyds sjukhus går inte fören en timma. Det var 2 timmar att ta sig tillbaka till staden, och nu kommer det väl dröja ett halvår till innan jag testar att åka utanför de jävla tullarna. Fan också. Jävla skit.

Men de röda stugorna var fina.

Jag hatar att laga mat. De enda gångerna jag äter hemlagat är när någon annan lagar det åt mig, annars blir det mackor eller färdiglagat för hela slanten, plus mina proteintillskott. Undantagen är när jag kommer hem från krogen och är ursinnigt full, då brukar jag ha en tendens att slänga ihop omåttligt komplicerade rätter.

Nåja, det är i vilket fall varken särskilt nyttigt eller ekonomiskt hållbart. Den senaste tiden har jag upptäckt att min buk svullnat till astronomiska grader jämfört med resten av mig. Bukfett. Jag har beräknat att jag käkar ca 1200 g smör i veckan, Bregott alltså. Förutom det blir det ofta hamburgarmenyer till lunch, då det är svårt att hitta vettiga glutenfria alternativ. Plus allt det här dricker jag ungefär 1 liter coca cola om dagen, och vill enbart dricka öl när jag är ute, vilket är ofta.

Min buk är arg.

Jag funderar på att börja träna.
Jag hatar att träna.

Jag var atlet när jag var yngre och sabbade leder och skalle, det tog bannemig tre år innan jag kunde promera ordentligt på mina stackars fötter. Jag trillade om vartannat på grund av de kassa, utslitna fotlederna. Så fort jag suttit ner i mer än fem minuter smärtar det att resa sig upp och röra på sig. Jävla träning, åt helvete med det.

Jag vill inte simma heller. Det tycker jag inte om. Buhuhu. Jag vill bara vara soffpotatis och promenera lite, kanske dansa lite också. Jag vill äta chips, godis och dricka läsk och aldrig behöva laga min egen mat. Jävla skit att det ska ha en sådan negativ inverkan på kroppen. Dumkropp.

Om det bara la sig proportionerligt skulle det heller inte vara någon fara. Men det är just buken, den jävla buken, som fettet vill åt. Och det är mycket ohälsosamt. Skithelvete.

Eller så fortsätter jag så här, spillerill egentligen. Rökningen kommer att döda mig i vilket fall.

Jag går ut och röker och upptäcker att det springer runt barn på min gård.

De sjunger på en låt, en låt på engelska, som de tydligen tycker är "cool".
Det är dock tämligen uppenbart att de inte kan engelska och inte har en jävla aning om vad de sjunger.

"I have wind up my ass and it's absolutely bunderfull!"

Det sjunger det hela tiden. Om och om igen.

Det påminner mig om när jag var yngre, men inte fruktansvärt liten, och fick för mig att Marilyn Manson sjöng: "The beautiful meatballs, the beautiful meatballs!" i hans låt The beautiful people. När jag fick veta om sanningen tyckte jag att min version var långt mycket bättre, och jag misstänker att låten barnen sjunger på, som jag känner igen melodin till, är långt mycket bättre i deras version.

"I have wind up my ass and it's absolutely wonderfull".
Så rent, så snyggt, så äckligt och motbjudande. Så jag.

HALLÅ.

Nu säger alla att de har sett mig i ELLE.
Jag har inte sett tidningen ännu, så jag hoppas att den är fin.

Den 10 juli kommer den ut i butik, så då får jag pallra mig till butiken och köpa ett ex.
Med en bild på mig.
Det kommer bli mycket spännande.

Jag hoppas att bilden är stor och inte pytteliten. Det återstår att se.

Igår var jag på Spy bar och firade Daria Odalouva som är en av klubbcheferna där under sommaren, det var hennes första dag.

Något som förvånade mig var listorna de måste fylla i när de bjuder folk på saker. Förut hivade de bara fram det bakom baren, så var det inget mer med det. Nu var Daria tvungen att fylla i vad jag drack, hur mycket, mitt för och efternamn och hennes för och efternamn. Hemskt omständigt.

Sedan försökte jag övertala henne att skriva in 100 öl på mig.

Men sedan fick jag en släng av ångest, jag inser att Carl helt plötsligt kommer få reda på precis hur mycket jag snyltar när jag går ut, det är faktiskt en hel jävla del, jag tror att jag köpt 1-2 öl på Spy Bar under det senaste året. Carl råkar dessutom vara min chef, vilket innebär att han skulle kunna få för sig att en kraftig lönereduktion skulle vara på sin plats.

Vi skrev exempelvis upp 4 på mig igår, fyra öl alltså, för jag gillar bara öl och inte sånt där onödigt tjaffs som drinkar, och vin får jag ont i magen av. Så även om det blir det billigaste så blir det totalt 224 kronor, 244 om man tänker in dricks. Om vi sedan tänker att jag skulle besöka Spyan två gånger i veckan så blir det 488 på en vecka, 1952 på en månad och 23424 under ett år.

Lönereduktion, ja.

Jag hatar fanimej de där jävla pisslistorna. Bajsskit.

Mamma, din mobil är avstängd!

Kan du skicka bilderna vi tog igårkväll med den vita klänningen?
Du behöver bara skicka två av dem, de jag har korrat färgerna på litegranna.

Det är en där jag ligger och en där jag sitter. Du kan förminska dem lite, kör på 72 DPI och förminska i bredden, 800 px vore vore bra på den sittande och 800 px på höjden på den liggande, då blir de tillräkligt stora för extrakorr.

Tack!

Igår när jag var ute och strosade och shoppade med mina kära vän Martin Kallisti så fick jag äntligen köpa loss Versaceparaplyet som jag trånat efter ett bra tag. Det der helt förskräckligt ut, helt fruktansvärt smaklöst, och jag älskar det!



Titta, på den här gamla bilden ser det lite ut som en svartvit spya, åh, jag är så nöjd!

Ja. Jag sitter här.

Jag har inte överdrivet mycket att göra för tillfället.

Jag har kissat 6 gånger här på redaktionen idag.
Jag vet inte varför.

Det bara flödar, flödar och flödar.

Lunchstället hade ingen glutenfri mat.
Jag har huvudvärk.
Men annars är det trevligt.

Bäst är nog uteplatsen med alla fimpar, superfashion et trés exclusif?

Jag saknar mitt hår!

Jag saknar hur det mådde när det var välmående och fritt från plattångens hemska, helvetiska verk. Jag saknar även min lugg.



Lugg hade jag i många, många år. Jag skaffade den först för att jag hade komplex för min panna. Inte det att jag har ett kantigt, högt hårfäste, det är ganska mycket skitsamma, utan jag hade komplex för mina veck som uppstått i pannan genom åren. Vecken har uppstått för att jag helt enkelt höjer ena ögonbrynet i en skeptisk, anklagande min relativt ofta. Eller väldigt ofta. Besväret har kilat fast sig, så att säga.

Tillslut valde jag att skippa luggen för att jag ansåg att jag skulle göra mig av med samtliga kvarvarande komplex från tonåren. Det gick bra. Komplexen är bortarbetade.

Nu har jag dock insett att jag är jävligt mycket snyggare i lugg, och det är en starkt motivering till att återinskaffa den. Och fixa en ny snygg frisyr. Det torde vara långt nog för ett passande uppklipp nu. Okej, javisst,. jag passar i frisyren nedan, men mitt hår är LOCKIGT för bövelen, idotfrippa!

Synd bara att han kommer att upptäcka det jobbiga fenomen att det inte spelar någon roll om man fyllt 18 i Stockholm, det finns ändå ingen vettig klubb som har artonårsgräns. Alla har tjugo eller tjugotre. Men han kan i alla fall springa och köpa cigaretter till mig när jag inte orkar, hurra!