Flytt - Metrobloggen.se/hannafriden
JAG BYTER ADRESS NU!
metrobloggen.se/hannafriden
Så. Det är därför det varit lite segt den senaste tiden, men nu kör vi på för fullt! Jag har inga nya regler eller något, får göra precis vad jag vill. Men jag har en sak som spurrar mig lite mer: lön.Tacka fan för det.
Följ med mig nu. Uppdatera länkar och adresser. Imorgon lottar jag dessutom ut den där T-shirten som ni alla vill ha, så missa inte! Följ mig och gör mig galant, eller lämna mig blödande i min misär. Känns spännande, lite läskigt, men taggande. Allt på samma gång. Hejdå gamla bloggen, nu ses vi inte mer. Det har varit en fin tid.
Ni kan ju länka artikeln om det hela också om ni vill, så får vi fin spurr på det hela. Tack!
Elsa Hosk och fabror Fester
Foto: Roland-Philippe Kretzschmar
Ibland blir man fotad tillsammans med en superlyckad fotomodell, i det här fallet Elsa Hosk, och man bara.... Ja. Sånt är livet. Jag lagrar min ångest bland rynkorna i pannan.
Jag ÄR Farbror Fester!
Omedvetet arg
Annika Marklund passade på att fota mig vid inspelningen av förra veckans program. Det blev fint. Och jag vet inte vad det är med den här bilden, men jag gillar den verkligen.
Jag undrar vad jag tänker på?
Jag ser koncentrerad ut. Lite argt fundersam. Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha varit arg. Vad var det jag tänkte på?
Jag gissar på att jag bara var sur på att mina byxor gled ner hela tiden. Kolla greppet. Uppryckningsgreppet. Vad arg jag var på mina byxor, ser jag nu. Men jag gillar ju de där byxorna! De är roliga. De är pisstajta i låren men aslösa runt buk och midja. En stor, tom påse, sedan astajta runt låren. Legendariskt dålig passform, men också mina favoritjeans.
Äckelprogrammet
Morgondagens program kommer att handla om äckel. Och när vi satt och funderade på vad som anses äckligt så kom man ganska snabbt fram till att det mesta som känns äckligt har med kroppen att göra, då specifikt saker som avlägsnats från en kropp. Som hår, saliv, snor, mens, bajs. Hår speciellt är något som få skulle säga var äckligt på någons huvud, men om det hamnar i din mat och fastnar mellan dina tänder så skulle du, med högsta sannolikhet, må illa.
Eller om du hånglar med någon? Du tycker inte att deras saliv är äckligt när ni rullar tunga, men ni skulle inte dricka ett glas med deras spott.
Nåja, vi ska diskutera äckel. Göra äckliga prylar. Ta upp typiska, äckliga grejer i "parrelationer" och situationer med ett one night-stand eller någon som du just börjat dejta. Kolla lite på om det är olika för tjejer och killar också, eller om det är ungefär detsamma.
Som Johan på ZTV sa:
"Nej, okej. Nej. Vi killar vill inte direkt höra om tjejer bajs, men vill ni verkligen höra om killars bajs, då?"
"..."
"Nej, precis!"
Solkysst
Eller, jag vet egentligen inte om jag gillar lukten i sig, men man tänker glada sommartankar direkt!
Middag på onsdag, David?
Onsdag kväll, David! Du, jag, mat och vin. Så ska vi ta igen oss ordentligt. Saknar dig, vännen. Puss.
Var är min middag?
Se. Jag förväntar mig att den ska komma automatiskt. Att någon ska laga den åt mig. Alltid. Så jag kan sitta och undra när maten kommer och helt plötsligt så inser jag att ingen har någon plan på att laga middag åt mig och då grips jag av panik. Klockan är halv tio och jag har inte ätit middag. Det är fruktansvärt. Jag har även gått fram och tillbaka till kylen ungefär 10 gånger och varje gång har jag konstaterat att ingen ny, mystisk mat har dykt upp. Det finns ingen mat i kylen.
Det finns ingen mat i kylen, Hanna.
Jag vet inte hur jag ska göra, riktigt.
Jag vill inte handla mat. Jag vill inte laga mat.
Den ska stå här. Här. Rakt framför mig. Sedan ska jag äta den. Det är så det ska vara, helt enkelt.
För tillfället äter jag torra havregryn. Det är ingen grym mat.
All work and no play
Nej. Jag tänker inte jobba idag. Skiter i det.
När jag jobbar så här mycket så blir jag grinig. Jag blir sur. Jag blir bitter. Då blir det jag gör inte särskilt bra. Nu tänker jag skita i att jobba och slappna av. Det känns jävligt bra, ska ni veta.
Bra beslut. GRYMT beslut!
I övrigt tänker jag börja schemalägga precis allt under mina dagar. Strötid är dålig tid, effektivisering och kraftryck. Sedan fritid. Mycket bättre än en massa ostrukturerat skit varje dag.
Alla dessa Johan
Min lillebror heter Johan. Johan Erik Strömgren, fin vän sedan en tid tillbaka, heter Johan. En av mina redaktörer på ZTV heter Johan, Johan Jepson. En av mina andra bästa vänner heter Johan. Fyra killar jag dejtat heter Johan.
I min lågstadietklass gick det två Johan, kanske till och med tre. Kommer inte ihåg exakt.
Och så många man pratat med, jobbat med eller vet om heter Johan.
Det lustiga är att alla jag träffat som heter Johan också råkar vara fantastiska människor. Precis alla. Alla har varit omtänksamma. Alla har varit fina. Alla har varit fantastiska.
Jag undrar om det finns någon magi i namnet. Eller, jag vet inte. Men Johan är ett fint namn, och jag gillar folk som heter Johan.
Johans skrev
Johan Erik Strömgren! Här är shortsen du badade med hemma hos mig för några helger sedan. Jag har inte tvättat dem sedan dess, så det är lite som att jag går omrking med ditt skrev fast i mitt skrev ikväll. Hoppas du blir glad.
Paus
Varför skulle det här egentligen vara så fel i romantiska förhållanden, kan jag då undra? Att ta en paus alltså? Man gör det ju med vänner hela tiden, och det är aldrig en big deal. Men i förhållanden är det skrik och panik och helvete och allt är förskräckligt och det blir tjafs och det tar slut.
Helt orimligt, egentligen.
Man växlar ju dessutom vilka vänner man hänger med mest hela tiden. Det gör man. Är det helt orimligt att göra det här i romantiska förhållanden? Jag är visserligen lite väl avundsjuk av mig för att palla det, tror jag. Men det skulle helt klart hjälpa till. Jag dejtar ju aldrig någon mer än... tja, en och en halv månad innan jag känner mig panikslagen, trängd och vill dö. Så gör jag slut på något ofantligt osmidigt vis, och sedan ångrar jag mig några veckor senare. Oftast. Men då är det ju inte så mycket att göta åt det hela.
Tänk om man bara kunde ta pauser lite oftare. Utan problem. Kanske svira runt med någon annan ett tag. Vore fantatiskt.
Nä. Dusch nu. Och bajsa.
Vissa PR-människor...
Och vad jag undrar är... Hur kan företag förvänta sig att man ska lägga ner så mycket tid åt dem helt gratis? Att man ska sitta där och arrangera värsta tävlingen hipp som happ? Att de dessutom ska dirigera hur det ser ut på min blogg?
Men alltså, företag mailar mig helt seriöst och bara GODIS, TRE GODISPÅSAR. DU FÅR EN SJÄLV. Eller STRUMPBYXOR, en till mig och ett par som pris! Eller mobilväskor! Vem fan använder ens mobilväskor? Alltså allvarligt?
Nä. De som sköter PR åt de här företagen borde få sparken. Allvarligt. Att skriva en lång arbetsbeskrivning och säga "du får en mobilväska" är ju fan inget annat än förolämpande. Och jag hoppas inte att någon annan hoppar på det. Hade det varit något grymt som ett presentkort på en bra affär, ett snyggt smycke, en mobiltelefon eller en kamera hade det varit en helt annan grej.
Men att få en mobilväska för besväret? Nej. Det är större chans att jag skriver ut företagets namn och hånar dem på grund av deras fjanterier runt hela marknadsföringen än att jag antar ett sånt erbjudande. Vadfan liksom. Och så säger folk att bloggare får för mycket gratis och yaddayadda. Det får vi inte, däremot har vi en jävla massa PR-firmor efter oss hela tiden som förväntar sig att vi ska sköta deras jobb gratis för att de är lata, dumma jävlar.
Eller, än bättre. För att de vill kunna lata sig och tar för givet att alla med bloggar är dumma i huvudet. Trevligt. Jättejättetrevligt. Verkligen.
Jag kan fanimej ingenting!
Jag har haft dem i två veckors tid nu. Alltid med olika människor och med olika grejer. Jag drömmer att vissa vänner och bekantskaper dyker upp, är skitglada, skrattar åt mitt arbete inom olika områden och konstaterar att det är skit, och sedan gör de mycket bättre ifrån sig. Alltid. Det kan vara någon gammal dagiskamrat som kommer in när jag spelar in mitt program, skrattar glatt, puttar ut mig och tar över min roll som programledare och så gör de det galant. Och jag stirrar, stirrar och stirrar och konstaterar att jag är helt värelös på allt jag gör. Att alla gör det bättre.
Det är väl inte riktigt den typen av drömmar som jag vill ha jst nu, just i och med att jag fortfarande känner mig ny i rollen och är väldigt osäker på min prestation. Då tänker man att man ska få slippa prestationsångesten när man sover, åtminstonde. Ladda om. Se en ny dag. Göra bättre ifrån sig.
Det senaste jag drömde inatt innan jag vaknade var att Viktor Barth-Kron satt i en mörk peruk framför min bärbara dator och skrattade glatt och läste upp "porlant acquisce" och stilade med att minsan alla borde veta vad det betydde och hur det uttalades. Har för mig att han sa att det betyder krämig korv, typ. Någon slags kryddig korv som man hackade och blandade med grädde, creme fraiche och en massa grejer. Basilika var med, tror jag också. Och han skrattade glatt. "Men Hanna, hahahaha, hur är det med språket egentligen? Det här är självklart. Du och ditt språk, alltså."
Men det var ju... Bara konstigt, egentligen. För inte fan bryr jag mig om vad det där betyder. Och eh, ja... fast han brukar ju säga så, i och för sig. Angående alla mina uttalsfel. Mina konstiga dialekter. Men äh... korv?
porlant acquisce
Fick just "porlant acquisce".
Vad fan betyder det? Jävla låtsasord.
Jag åldras uppenbarligen bakåt
Men det är ju sant. Jag ser väldigt mycket äldre ut på bild än vad jag gör i verkligheten. Jag ser det själv och andra ser det. Jag kan tänka mig att många i den här bloggen har svårt att förstå när jag skriver sådanna här saker, men både jag och mina vänner har konstaterat att jag ser många år äldre ut på bild än i faktiska livet. Men så blir det när man är en van posör, man är inte helt lik sig i verkligheten. Man vänder de sidor till som man ser som mest attraktiva, och med mig innebär detta snett nerifrån så att mina käkben står fram så klart och tydligt som bara möjligt. Det får mig dessutom att se längre ut. Och äldre. Mer vuxna drag.
Men jag har äppelkinder. Jag har ett hjärtformat ansikte. Jag har ett ganska så barnsligt och busigt leende. Jag ser inte dryg ut, jag ler och jag skrattar och jag springer runt som om jag hade ADHD. Jag hoppar och skuttar och kan inte sitta still en längre period. Jag har kiss och bajshumor och slänger hela tiden ur mig sjukt opassande saker.
Det enda som räddar mig är förmodligen min röst. Den är låg och lite raspig. Djup men lite hes. Det är en vuxen röst, det är det garanterat.
Men ja. Att knappt komma in på en krog där jag garanterat var en av de äldsta gästerna är ju... lustigt. Speciellt senare på kvällen då en annan vakt stog vid dörren och jag var ute för att röka, och när jag skulle gå in igen så blev jag knappt insläppt eftersom att han var helt övertygad om att jag plankat in! Vafan liksom! Jag var en av de äldsta gästerna! Förutom det så blev jag leggad flera gånger i BAREN. I BAREN.
Det roliga är att problemet eskalerar för varje gång. När jag var 16 kunde jag gå in vart som helst och ingen ifrågasatte att jag skulle vara under 20. De flesta trodde att jag var 21, just by looking at me. Men efter 18 så började det... Ja. Det är som att jag åldras bakåt. Jag hade till och med små fina rynkor vid ögonen förut, och det har jag inte längre.
Jag åldras alltså bakåt. Förutom mitt hår, som faktiskt börjar få en lätt nyans av mörkgrått i sig. Är det här någon slags sjukdom, eller? Kommer jag att sluta som ett embryo? Äsch.
Pissfan666
.
Hurra!
Är verkligen glad just nu. Ni anar inte.
Hamstercancerbajs på min kudde
Är sjukt trött och anal just nu. Jag överväger hur jag ska bli pigg igen. Mat kan garanterat vara en femma, men inte sådär mycket att man hamnar i en matkoma. Då är jag körd. Men mat måste jag ha. Sedan måste jag vara i tvättstugan om 20, och det suger runkbulle, för jag hatar att tvätta och sortera och dona. Det gör mig deprimerad.
Fast jag skulle kunna städa. Det står fortfarande en flaska kava och några ölflaskor i mitt sovrum sedan festen. Det är nog lite äckligt. Sedan ligger det en kudde som är marinerad med spya utanför mitt fönster också, på taket, som en okänd sextonåring jag aldrig förut träffat valde att dekorera med en mycket märklig spya. Torrt rött ris. Aldrig sett en sådan spya. Det påminde mig om min gamla hamster Kajsa. Det såg lite ut som hennes bajs när hon var döende i cancer. Formen och sättet det rörde sig var som hennes bajs alltid var. Men färgen var garanterat Kajsas cancer.
Fräscht att spy saker som ser ut som hamstercancerbajs.
Jaja. Städa och bli pigg.
We sooo evul
Jag tycker att Bloggkommentatorerna är roliga. Och de brukar skriva fint om mig, vilket alltid är tacksamt. Nu har de skrivit om Bloppis.nu och det roliga med det är väl framförallt hur upprörda somliga av deras läsare blir av det hela!
Lås oss citera!
"Jag skulle nog kalla det för en onani i sin egen påhittade förträfflighet..."
Hotness.
"Jag vet inte vad jag blir mest upprörd över. Att deras redan överfulla garderober kan fyllas på ytterligare nu när de kan sälja sina leftovers till oss vanliga dödliga. Eller att alla plagg är så yttepyttesmå i storlekarna att jag inte själv kan handla..."
Sandra
"då borde de verkligen skänka pengarna till välgörenhet"
Catya
Jag vet inte vad jag tycker är roligast, personen i fråga som anser att det är ett egocentrisk utövande som kan liknas vid onani att sälja sina kläder (herremingud, det har jag aldrig tänkt på när jag går in på second hand-butiker! Säljarna går kanske runt i vrårna i butiken och tokonanerar när de ser att folk gillar deras kläder! Oh my!) Vi måste genast se till att stänga ner Tradera, E-bay och alla provisionsbaserade second hand-butiker! Det här måste vara ett bud från Satan!
Sedan är det roligt med det här om "vanliga dödliga". Som om vi skulle sätta oss över andra. Typ anse att det var en ära för andra att bära våra kläder. Hej fantasi. Hej, bli förtfattare till barnfilm med knasiga ondingar. Modebloggare måste ju absolut vara THE spawn of Satan, SatanHitler666! IT IS AN HONOUR FOR YOU TO EVEN BREATHE THE SAME AIR AS I DO. Eh.
Sedan det där om välgörenhet är också en lustig grej. Jag vet inte varför folk tar för givet att vi har skitmycket pengar, men jag vet att i alla fall några på sajten är studenter och lever på studentbudget. Jag själv har en högst normal inkomst. Vi är inte direkt Beyoncé som kan sälja saker på skoj, vi är normala tjejer.
Och tänk, det enda som behövs för att spurra den här typen av reaktioner är det faktum att vi alla bland annat går ut på Stureplan (som inte är dyrare än söderkrogar, mind you) och att vi, ja, ser bra ut. Det måste vara den största faktorn av ondska. Intressant, det där.
Nåja. Jag kommer i alla fall sälja av mina kläder som jag växt ur nu när jag gått upp 15 kg. Har en massa skitfina kläder i garderoben som bara hänger för att jag antingen inte kan få på mig dem eller för att de helt enkelt ser alldeles för tajta ut . Jag har svårt att se den förträffliga ondskan och egocentreringen i det hela, faktiskt.
Jag bygger en bit poesi och tanke
Men det finns faktiskt stunder i livet som även jag kan göra till poesi. Stunder man aldrig glömmer.
En sådan stund var när jag och Sofia Dahlén går upp från tunnelbanen vid Skanstull på väg till Roberts fest. Vi går fram till spärrarna och jag stannar. Folk har just inpasserat och det lyser röda kryss istället för grönt för förbipassage.
Jag lyfter armarna och säger: "Det är bara röda kryss överallt. Jag vet inte var jag ska ta vägen".
Och precis i den stunden kände jag att det var precis så jag känner inför mitt liv. Det är bara röda kryss överallt. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Men de röda kryssen blev till grönljus och vi kunde enkelt gå förbi. Och det är så det är. Och jag ska inte haka upp mig vid saker just nu, saker som känns tvungna för stunden. Måsten. Prestationsångest. Krav.
Jag är 22. Det är helt okej.
Det är lång tid kvar.
Hannas Nattbok
Ni glömmer väl inte bort att läsa Hannas Nattbok på Stureplan.se? Min dokumentering av veckans uteliv.
Ni kan bland annat läsa om hur Karin Winther slår mig halvt sönder och samman på Riche. Karin är en fin tjej. Och JÄVLIGT mycket starkare än vad hon ser ut!
Jag är en dum gråtfontän
Jag har undrat och undrat vad det beror på, men tydligen så är det en hel del andra kvinnor i min släkt som har samma grej. Jag börjar böla när jag är arg, ledsen, upprörd, glad eller lycklig. När jag lyssnar på musik som berör mig så börjar jag böla. När jag läser en bok och något glatt eller ledset händer så börjar jag böla. Blir jag arg så börjar jag böla. Jag kan till och med börja böla av viss kritik även om jag vet att den är befogad och egentligen inte blir så upprörd av den - Bara för att den sätter igång en känslomässig reaktion.
Men jag gillar adrenalin. Det gör jag. När jag blir förbannad och känner mig aggressiv så börjar jag inte gråta. Jag föredrar att vara förbannad, alltså. Inte på grund av mina egna känslor, utan snarare vad folk säger om man börjar gråta. Att man är löjlig. Svag. Känslig. Allt det där. Och börjar man bli lite tårögd på grund av den där automatiska, fysiska funktionen som jag inte för mitt liv kan rå för - då känner jag mig löjlig. Förnedrad. Hemsk. Och det kan i sin tur spurra riktigt jobbiga känslor och göra mig ledsen på riktigt.
Jag har exempelvis börjat gråta på en hel del arbetsplatser helt utan rimliga skäl. Orimliga skäl för andra, alltså, för mig är det ju som att det skulle börja klia lite i min arm - det är automatiskt och inte på något sätt allvarligt. Som ett leende eller en nysning. Men reaktionerna på gråten däremot, och hur allvarligt gråten tolkas, det är ett problem.
Och jag kan förklara det här hundra gånger men det går inte in. Det går aldrig in hos folk. Men jag antar att deras reaktion på gråten är lika automatisk som mina känsliga tårnerver. Och det, det är ett jävla problem.
Fan, mina ögon börjar ju läcka av allt möjligt annat också. De kan börja rinna för att det är kallt, varmt, på grund av lukt, minsta lilla ögonirritation sätter igång ett vattenfall och så vidare. Mina skitögon. Hatar dem.
Har någon av er samma problem? Vore väldigt skönt att känna igen sig lite i det här, tycker jag.
Söndagsensamheten
Söndagsensamheten. Usch.
Nu ska jag tröstäta.
Bvaff
Foto: Maximilian Borovic, Stureplan.se
Jag brukar inte riktigt vara den som gnäller eller känner ångest över fula bilder, direkt. Fula bilder behövs som komplement, annars blir man plastig, omänsklig och trist. Men alltså, här. Allt är så fel. Mitt hår ligger platt. Min min är stel och obefriad. Mina kläder... ja, alltså, jag tänkte att jag skulle testa att vara lite laid back på ett sätt jag aldrig är och bara liksom... vara vanlig tjej, rakt igenom. Men jag vantrivdes något ohyggligt i det. Och summan av det hela är väl att jag ser ut som en nunna på studiebesök, eller så.
Äh. Men var för sig är kläderna fina, det är de.
Men mitt hår! Herrejesus. Jag är en lodis.
Nu ska jag till jobbet. Är sen, min mage har ballat ur lite.
Kontakt
Jag har nyligen fått en liten tillsägelse från vänners håll, också. Om hur dålig jag är på att ta kontakt. Om hur svår jag är att få kontakt med. Att jag aldrig ringer eller SMS:ar eller föreslår umgänge. Jag vet att jag är sådan, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra något åt det. Jag kan absolut sätta mig ner och bestämma att jag ska ringa runt, men det... ja, det håller inte särskilt länge.
Jag känner mig taskig. Jag älskar mina vänner och jag vill inte agera på ett sätt som får dem att känna sig som att de jagar mig. Men det är något med det där. Jag kan knappt svara på mail, har aldrig skickat ett brev i hela mitt liv, lägger mobilen på ljudlös hela tiden och är svår i allmänhet. Enda undantaget är jobb.
Jag försöker komma på varför det är så. Varför det alltid varit så. Är det någon underliggande rädsla för att bli ratad? Det är lättare att låta bli att ta kontakt, för då får man alltid ett nej? Eller är det bara lathet? Egocentrisk slapphet? Är det samma rädsla inför intimitet som jag har vad gäller romantiska relationer som återspeglar sig på resten av livet? Jag vet inte. Jag funderar.
Dags att försöka göra något åt det igen, i vilket fall.
Jag vet att många av er skickar hemskt fina mail till mig ofta. Jag är dålig på att svara på dem med. Det är kackigt av mig. Det är skitdåligt av mig. Jag måste bli bättre på det med. Jag blir ju så glad när jag får dem. Och jag sitter där och författar ett svar men har sådanna problem med att bara klicka på "skicka". Jag skriver ett svar, tittar på texten, sedan loggar jag ut.
Jag förstår det inte alls. Kan vi inte ha en terapistund? Förklara varför jag har svårt för det här, så kan jag göra något åt det. För jag kan inte riktigt sätta fingret på var svårigheten faktiskt ligger.
Nähä nä
Piss.
Den där Johan
Emilie Rinse, Franciska Svensson, jag och Johan på min fest.
Fotokredd: Emilie eller Franciska, vet inte riktigt!
Snart ska jag ut på konsert med Johan Erik Strömgren och Oscar Carlén. Jag tror att jag kanske ska starta en egen kategori för Johan, typ, eftersom att ni blir alldeles till er så fort jag lägger upp en bild på honom. Det är något visst med Johan. Varenda tjej jag presenterar honom för verkar få en crush på honom. De kan tala i fem sekunder och de har en crush på honom. Jag själv har haft en crush på honom.
Det är helt livsfarligt, ska ni veta. Jag vet inte hur många gånger jag sett tjejkompisar falla pladask för honom. På tre röda sekunder. Och jag undrar vad det egentligen är mer honom? Han är sjukt charmig och man mår fantastiskt bra i hans sällskap. Det är väl det. Att han har en blick och ett leende som får en att känna sig som bäst i hela världen. Men inte bara en blick förstås, Johan är fantastisk. Det är han. Och jag är så glad att jag har honom som vän.
Sådärja. Byta kläder nu och ut, det ska bli spännande att se hur många det är som dras med att Johans charm ikväll.
Sol och alkohol
Fungerar inte. Fungerar inte. Alkohol hör natten till.
Fråga oss om porr i direktsändning!
Min lillebror kommer att sitta vid datorn under programmet och kolla av frågor som kommer in från tittarna. Om ni vill ställa egna frågor angående porr eller sexualitet eller något runtomkring eller kanske har en egen fundering så får ni hemskt gärna registrera er på http://www.playahead.se/ztv/ För då kommer ni att kunna skicka frågor till oss under direktsändning på den här adressen: http://www.playahead.se/ztv/ztv_program.aspx?programid=1d0c504d-3b32-462d-9a16-9959d9301b2d
Fråga vad som helst, inget är för knäppt eller vulgärt. Kör på! Ju mer desto roligare!
22:00 går programmet på ZTV, hurra!
Hoppsan
Jag satte det här som min Facbook-status igår, va. Och nu när jag loggade in så kunde jag inte annat än skratta åt mailkorgen på Facebook. Inte mindre än 13 av mina manliga bekantskaper, eller, 15 om man räknar in min wall, har föreslagit tid för umgänge mot betalning.
Jag tror minsan att något slags missförstånd är...
Nu, fortsätta jobba. Stress!