Kärleken i ord
En gång i tiden trodde jag inte att det fanns den minsta lilla gemensamma nämnare bland de jag haft förälskelser för i mitt liv, men någon gång i vintras kom jag på det, och det var klart som korvspad, alla har följt exakt samma mönster.
Alla, precis alla, har varit briljanta när det kommer till skrift. Antingen har jag funnit dem genom deras skriverier, eller så har jag först träffat dem ute. Kärleken har inte kommit från skriften, men deras person har byggts upp ifrån den. Jag inbillar mig att man ser så mycket, mycket mer av någon i skrift. Man lär känna dem utan deras vetskap, man kan läsa vad man vill, gå hur nära man vill och uppleva en egentligen... intetexisterande relation som något övermänskligt kraftfyllt.
Och jag tror att det är därför jag gillar bloggar.
Den anonyma, starka relationen mellan författare och läsare, och kärleken som byggs upp utifrån det. Känslorna som byggs inom dig när du läser en stark roman, känslor som slår allt du någonsin upplevt i verkliga livet.
Ärligheten i en skrift, eller lögnen för den delen, som sällan speglas av verkligheten.
Tack för din fina kärleksförklaring till språket, skriften och människan bakom.
Jorge: Men det är inte trist! Det är precis som en person som faller för folks yta, de tycker inte att det är trist att de inte faller för "fula" människor, så att säga. Jag ser det som något mycket gott.
Olle: Tack själv för att du läser!
Du har såklart rätt.
Men vi faller nog alla för människor som _både_ behärskar sitt modersmål och är vackra.
Din appeal, för att ta ett närliggande exempel, skulle ju halveras om du vore mindre begåvad likaväl som om du såg ut så här:
http://ww1.prweb.com/prfiles/2005/11/22/314319/SamUgliestDogLulu.jpg
Jag faller ofta för "fula" människor, tex inte så smala, krulligt hår inte så supersmarta. Det brukar vara så att man antingen söker någon att dominera eller någon att underkasta sig. Så man brukar vara typ tvärtom den man blir ihop med. "Den som söker sin like finner sin motsats" sade Karin Boje. Rätt bra sagt faktiskt...
I ditt fall kan det ju vara att du inte känner dig helt säker med ditt språk och därför vill ha en stabiltetsfaktor att luta dig mot?
Jorge: Ja, så torde det vara! Tycker man, men alla brukar tycka att männen jag väljer är fula och ser lite lätt vanskapta ut. Lite som den där hunden, ungefär!
Nils P: Teori baserat på hård heteronorm! Nej, jag håller inte alls med i eget fall, men jag tror säkert att det stämmer in på många, men det stämmer inte in på en enda av mina tidigare relationer, helt ärligt. Och angåendet skrivande är jag faktiskt av den ringa åsikt att jag skriver bra.
Tja heteronorm, kanske det. Boje var iofs lesbisk och jag själv är bög. Men man kan ju för all del vara fast i heterotänk för det! :-)
På tal om det läste jag en fin dikt om det en gång. Minns inte vem som skrev den, men den gick ngt sånt här;
Hetero
Vad sade du
att du heter då
Var det Tobias
Eller var det Monique
Ps. Jag menar inte att du skriver dåligt alls! Fast man kan ju känna sig osäker ändå ibland. På samma sätt som man kan va osäker på sitt utseende fast man är jättesöt!
Det är faktiskt ingen hund på den där bilden. Jag tog den på mig själv nyss. Synd bara att jag inte skriver särskilt fancy, annars hade vi blivit prinsen och prinsessan.
Den gemensamma nämnaren för mina män har varit att de alla börjat på J. Det känns som en helt igenom fullgod urvalsprocess... Eller så är jag bara psykiskt störd som en icke-J-man sade.
Det är något speciellt med män med vackra ord och hur orden gör dem vackrast.