Den här helgen drog förbi sanslöst snabbt. Snabbare än väntat. Och jag är fundersam, ohyggligt fundersam. Det känns nästan som att jag skulle kunna sätta mig ner och författa pseudodjup poesi som får många, många år sedan. Med ett oerhört kackigt resultat, mind you.

Jag har nyligen fått en liten tillsägelse från vänners håll, också. Om hur dålig jag är på att ta kontakt. Om hur svår jag är att få kontakt med. Att jag aldrig ringer eller SMS:ar eller föreslår umgänge. Jag vet att jag är sådan, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra något åt det. Jag kan absolut sätta mig ner och bestämma att jag ska ringa runt, men det... ja, det håller inte särskilt länge.

Jag känner mig taskig. Jag älskar mina vänner och jag vill inte agera på ett sätt som får dem att känna sig som att de jagar mig. Men det är något med det där. Jag kan knappt svara på mail, har aldrig skickat ett brev i hela mitt liv, lägger mobilen på ljudlös hela tiden och är svår i allmänhet. Enda undantaget är jobb.

Jag försöker komma på varför det är så. Varför det alltid varit så. Är det någon underliggande rädsla för att bli ratad? Det är lättare att låta bli att ta kontakt, för då får man alltid ett nej? Eller är det bara lathet? Egocentrisk slapphet? Är det samma rädsla inför intimitet som jag har vad gäller romantiska relationer som återspeglar sig på resten av livet? Jag vet inte. Jag funderar.

Dags att försöka göra något åt det igen, i vilket fall.

Jag vet att många av er skickar hemskt fina mail till mig ofta. Jag är dålig på att svara på dem med. Det är kackigt av mig. Det är skitdåligt av mig. Jag måste bli bättre på det med. Jag blir ju så glad när jag får dem. Och jag sitter där och författar ett svar men har sådanna problem med att bara klicka på "skicka". Jag skriver ett svar, tittar på texten, sedan loggar jag ut.

Jag förstår det inte alls. Kan vi inte ha en terapistund? Förklara varför jag har svårt för det här, så kan jag göra något åt det. För jag kan inte riktigt sätta fingret på var svårigheten faktiskt ligger.