Ikväll blir det middag hemma hos Robert Grave! Känns bra, det var längesedan vi hängde nu. Ni vet hur det går i perioder med vänner? Man ringer och ses precis varje dag och sedan blir man galen, irriterad och vill kräkas över dem. Eller nej, kanske inte. Men man behöver omväxling. Nu har jag och Robert haft lite omväxling, och nu kan vi hänga igen, som de kära vänner vi är.

Varför skulle det här egentligen vara så fel i romantiska förhållanden, kan jag då undra? Att ta en paus alltså? Man gör det ju med vänner hela tiden, och det är aldrig en big deal. Men i förhållanden är det skrik och panik och helvete och allt är förskräckligt och det blir tjafs och det tar slut.

Helt orimligt, egentligen.

Man växlar ju dessutom vilka vänner man hänger med mest hela tiden. Det gör man. Är det helt orimligt att göra det här i romantiska förhållanden? Jag är visserligen lite väl avundsjuk av mig för att palla det, tror jag. Men det skulle helt klart hjälpa till. Jag dejtar ju aldrig någon mer än... tja, en och en halv månad innan jag känner mig panikslagen, trängd och vill dö. Så gör jag slut på något ofantligt osmidigt vis, och sedan ångrar jag mig några veckor senare. Oftast. Men då är det ju inte så mycket att göta åt det hela.

Tänk om man bara kunde ta pauser lite oftare. Utan problem. Kanske svira runt med någon annan ett tag. Vore fantatiskt.

Nä. Dusch nu. Och bajsa.