Okej! Igår gick det sjukt dåligt för mig när vi testade i studion. Jag var alldeles för självmedveten. Tänkte bara på vad jag själv sa eller vad jag skulle säga. Om jag var snygg eller ful. Såg stressad ut så fort jag var rädd att en sekund skulle hamna fel. Konstigt det där. Jag brukar inte bli så. Jag skyller det delvis på min halvmigrän och att min hjärna kändes som gröt.

Men något jag måste tänka på mer är att inte prata som att jag skriver. Det är en liten oattraktiv ådra jag har, ska sägas. När en typisk konversation som delvis är en intervju kanske ska se ut så här:

"Och hur känner du, ändrades de kvinnliga förebilder under den här tidsperioden?"

Så säger jag:

"Jag har fått ett intryck av att de kvinnliga förebilderna tog en vändning här. Att det var uppdelat i två kategorier innan. Antingen var man en tuff tjej som var som grabbarna, och då kunde man ta plats, vara kaxig och duktig men man kunde absolut inte vara sexuell samtidigt. Utan det var som at anamma hela grabbrollen rakt av. Samtidigt, var man snygg så var man snygg, och då kunde man inte vara kaxig utan att stämplas som en nonchig diva, som då var det tidigare antagandet. Om vi tar exempelvis Spice Girls som exempelvis. En mängd snygga tjejer som var jävligt kaxiga på scen som inte heller stämplades som divor som trampade ner folk utan som helt enkelt kunde vara både snygga, smarta, kaxiga och framåt. Eller vad säger du?"

I en intervju är skillnaden så här.

Till den första frågan kan gästen utveckla sina egna tankar och jag kan ställa följdfrågor. Utveckla där jag känner att vi missar något.

På den andra frågan kan gästen i princip bara svara ja eller nej, förutsatt att det inte är en van debattör som dessutom har väldigt olika åsikter från mig. Har vi samma blir det antingen en upprepning av det jag redan sagt eller bara ett ja. Och det känns ganska poänglöst.

Måste tänka på det.
Inte prata som jag skriver.
Bara om jag tar in en gäst med väldigt annorlunda politiska åsikter än jag, typ Pär Ström möjligtvis.

Men oj. Det är väldigt svårt att låta bli att ta den plats man är van vid, ska sägas.
Böh. Kan inte hela programmet BARA handla om mig? Vore jävligt mycket lättare. Mycket mer hemma med det. Trivs bättre med det också. Hur ska jag lära mig att... ja, lyfta fram någon annan? Med min medfödda gocentriska ådra? Jag skojar inte nu, jag tycker att det här känns svårt på riktigt.