Jag velade länge innan jag faktiskt bestämde mig för att skicka in det här, men hey! Det är inte så explicit.

Efter att magontet upphört för stunden så gick jag med Sussi, Stefan, Sebastian och Thomas (plus två till) till en ölkrog nära Mariatorget. Jag tänkte "oj, specialister!" och frågade glatt efter en god, glutenfri öl. Detta föll på döva öron, ingen verkar ju bry sig om gluten! Det blev ett otroligt trist vitt vin istället.

Men iaf, kvällens spännande händelse var väl förmodligen Analmannen, som jag tänker benämna honom! Alla diskuterade fint och snällt, varav jag och några andra råkar komma in på ämnet tarmsystem, medeciner och problematik (fråga inte!). På något vis så lyckas Analmannen leda detta från skador och sjukdomar till analsex!

Ungefär så här gick det:

Jag: "eh, nej, jag vet inte. Jag är inte så intresserad av det där faktiskt."
Han: "Men det är bara för att du bestämt dig för det!"
Jag: "Eh, nej, ja, kanske, men det är skitsamma för jag är inte intresserad av det?"
Han: "Du måste bara komma över dina psykiska trauman gällande dåliga erfarenheter med din mage!"
Jag: "Möh! Det är inte det som det handlar om! Jag vill bara inte ha något i stjärten!"
Han: "Det handlar bara om att slappna av och göra det med någon erfaren!"
Jag: "Nej!"
Han: "Joh blahblahblahblah"
Jag: "Du jag har faktiskt haft sex med ANALKUNGEN som satt på alla mina tjejpolare i stjärten som är värsta erfaren så kom inte här och jiddra! Han har knullat alla och alla bara älskar honom! Analsex suger!"

Han lämnar sällskapet.

Och jag har inte haft det, men jag vill inte, och min kropp är min kropp och ingen ska jiddra om att man ska prova saker ändå, eller att man egentligen skulle gilla det! Satans ohyfs!

Idag var jag som vanligt och provade kläder - eh!

När jag står i provhytten, helt harmlös som ett stackars litet lamm i nästan bara mässingen så slits dörren upp av en kvinna. Förskräckt plockar jag snabbt upp kläderna och skyler min framsida och utbrister ett långt: "Vafaaaaan!"

Kvinnan håller dörren öppen och står bara och stirrar, tillslut kläcker hon ut sig: "Eh, använder du provrummet?" Jag blir ganaka tokförbannad, kallar henne för dum i huvudet och att jag inte har det minsta lust att visa min kropp för henne så hon kan gott stänga dörren och sticka!

Och då,
ja,
då!
Då börjar hon gråta!

Och hon pratar om problemen hon har hemma och blir alldeles spattig och vägrar stänga dörren! Jag säger åt henne att stänga dörren och att sticka, men hon vägrar! I slutändan får jag dra igen dörren på henne, hon yttrar ett "AJ!" och försvinner sedan.

Blöh!
Jag känner mig utnyttjad! Nakenpsykologi är inte min femma!

Det här är, by far, det absolut finaste någon sagt i min blogg någonsin! Och en av de finaste sakerna någon sagt till mig överhuvudtaget.

"Oj.. Men.. Aja, det här lilla 'brevet' dikterade jag till dig för två dar sedan och nu kanske är en bra tid att skicka det.

Okej. Nu känner jag mig fruktansvärt löjlig som skriver det här och jag hoppas du inte tar illa upp. Men jag är tvungen.

Du är, basically, min idol. Jag har nu besökt din blogg i ungefär en månad och jag blir lika glad varje gång du skriver ett inlägg. Du har verkligen en enormt vacker stil och du har faktiskt inspirerat mig också, som hela livet blivit kallad mullig (som jag inte sett/ser som nåt bra, utan mycket mycket dåligt speciellt eftersom det kommer från 180 cm långa skitsmala kompisar med överlägsna röster) att klä mig snyggare. Jag hade till exempel midjehögt på mig för första gången igår kväll, vilket gjorde faktiskt mig lycklig.

Nu måste jag nog sluta innan jag kreverar av pinsamhet över att ha skrivit något sånt här, speciellt eftersom det finns ett ord som summera alltihop perfekt.

?Tack?.

:D"

Jag är så himla rörd att det inte är klokt. Jag har ett leende som sträcker sig över hela ansiktet och är tom. lite fuktig i ögat! Tack för att du skrev det, X, det gjorde min dag gyllene!

Att jag är lättprovocerad och hakar på bråk så fort det börjar glöda är något som samtliga som följer min blogg lär ha lärt sig vid det här laget! Dock så anser jag inte att jag har problem med att ta kritik - men jag ser det som min fullfjädrade rättighet att kritisera all kritik jag inte finner vettig. När det handlar om något jag sagt som folk inte håller med om så uppskattar jag att folk framför sina åsikter - argumentera är skoj, och man vet aldrig - man kanske kan lära sig något nytt?

Dock, jag fullkomligt avskyr när jag får kritik för saker jag aldrig sagt eller gjort. Man blir bara: "Va? Ursäkta? Vaddå vad?" och så är man handfallen. "Hur i hela friden kan den här människan komma fram till det här?" Missförstånd är en sak, missförstånd gör mig snarare lite ledsen och då får man helt enkelt förklara lite tydligare - no worries, liksom.

Men, ursäkta, här är faktiskt ett fullfjädrat pucko.

Av Petra:

"Alltså, herre gud. Jag har aldrig vart med om att jag har velat hata en människa mer än vad jag vill avsky dig just nu. Men efter många välformulerade hatbekännelser kom jag på att det bara är synd om dig.
Då log jag lite istället åt dina ständiga problem som "Åh nej, jag har för liten storlek för att bli modell" eller "Jag hade faktiskt midjehöga byxor först". Så fortsätt som du gör, det gör ju jättebra..."

Eh, ja, stackars dig Petra! Eftersom att jag inte sagt något av det du hävdar att jag sagt (utan snarare faktiskt tvärtom) så föreslår jag att du slutar fabulera! Om du inte kan komma på någon anledning till att hata mig förutom saker som du rört ihop själv i ditt lilla förtryckarhuvud så föreslår jag istället att du ska ta och granska dig själv seriöst. För om du då hatar mig, utan anledning, är det kanske dig det är synd om? Och om du nu hatar mig, fortfarande utan anledning, och dessutom ägnar dig åt "välformulerade hatbekännelser" så föreslår jag att du skaffar dig en riktig hobby, för dina vänner måste bli jävligt trötta på dig om du inte har bättre saker för dig än att gnälla över hjärnspöken.

Men, Petra, eftersom att du antingen har seriösa lässvårigheter eller är ganska så ordentligt dum i huvudet (jag hoppas för din egen skull på den förstnämnda) så kan jag förklara för dig:

För det första, modeller är smalare än jag.
För det andra, jag har aldrig sagt något som ens liknar det du påstår. Däremot har jag klagat på dubbelmoralen hos vissa modellagenturer där de skriver ut att de vill ha storlekar mellan 36-38 när jag vet (iom. att jag känner flera modeller på dessa agenturer, samt har en hel del erfarenhet av att bedömma kroppar då jag på fritiden arbetat med att hjälpa anorektiker att tillfriskna.) att modellerna är mångt mycket smalare än så. Jag har klagat över att man inte kan stå för det sjuka ideal man förespråkar, utan att man istället försöker vira in det i någon söt liten bild att: "Nejnej, våra modeller bantar inte, det är bara naturligt smala som jobbar här! Ingen är anorektiker". Unt so weiter.

För det tredje, om du ska ljuga om saker, kan du inte ta till med något lite mäktigare än att jag skulle ha sagt att jag var först med en jävla byxa? Kan du inte påstå att jag Photoshoppar mina bilder in åt helvete eller något intressant som iaf. varken kan bevisas eller motbevisas? Kan du inte hitta på att du såg mig dräggfull utanför Tech Noir, liggandes gränsle över en Gorilla med bajs i håret? Kom igen nu, ska du ändå fjanta dig, gör det förihelvete ordentligt!

Men nu hoppas jag att du är glad, jag tänkte att jag skulle tillfredställa ditt hävdelsebehov med ett helt inlägg tillägnat dig! Det borde göra dig glad. Fota gärna den bultande venen i din panna om du vågar svara, det kan bli ett läckert fashion statement!


Att reagera kraftigt när någon är dum är bra - det håller dig från att ta ut agressioner på dina nära och kära. Ett riktigt hälsotips från Hanna Fridén! Bättre än uppblåsbara basebollträn! But fear not - jag äger faktiskt ett sådant också.

All my gratitude to Kalle Anka & C:O!

Idag sprang jag på matlagningsmannen. Jag tycker mycket illa om matlagningsmannen, då matlagsningsmannen är en av de mest egocentriska och ignoranta personer jag har oturen att vara bekant med.

Först när man träffar honom så är han trevlig, frågar hur man mår osv. Nästan fråga blir i stort sett nästan alltid vad man har ätit för dagen - dock så spelar det inte just vilken roll vad man säger, för sedan börjar matlagningsmannen tala om rätterna han stoppat i sig under dagen, vad han planerar att göra till middag, vad han har lagat för spännande rätter i veckan och vad han är sugen på att testa och göra.

Varje gång.

Man står där, och ler och nickar och bara "Ja, nej, uh, nej jag fattar inget av det. Nej, det har jag inte ätit! Det låter spännande! Nej, det är jag allergisk mot så det tror jag inte" samtidigt som man ser nervöst omkring sig och gör det klart och tydligt att man vill gå, men det får man inte.

Jag funderar på att börja rabbla om alla kläder jag köpt, kläder jag gillar och kläder som skulle vara intressanta för honom? Prata om färgerna, materialen, snittet, kombinationerna, stilarna, årtalen osv! Klädattack!

Men iaf, när han börjar få slut på perverse idéer ang. sin matlagning så vill han alltid bjuda över en på middag (inget raggigt, han bjuder alltid hem folk på middagar) och då säger man lite osäkert: "Jag vet inte riktigt när jag har tid... mycket jobb och så vet du, ja, men jag kan ju kolla. Fast jag är allergisk mot gluten, ärtor, majs och får inte äta pasta, potatis, ris, kött, bönor, linser eller sådant för att jag är sjuk."

Den här gången svarade han:
"Äschdå! Jag testade att laga pasta med gluten i till en glutenallergiker och det hände inget så det dära är nog inte så farligt som folk inbillar sig! Hihi!"

Ojojoj. Sedan blev det rabalder. Sedan började jag tjaffsa om hur gluten bryter ner tarmsystemet och organ långsamt, om folk jag fått träffa som fått göra lungtransplantationer pga. att kost med gluten i har pajjat dem. Hur folk har blivit sjuka av näringsbrist för att de fått i sig gluten när de varit allergiska.

Och då blev han arg och kallade mig för galen, hypokondrisk anorektiker!

Nu slipper jag nog matlagningsmannen!
Vilken tur!

Jag gör lyckodansen.