Det här är Mr. Roons och David Roiseux.

David Roiseux pysslar med musik, DJar bland annat på Spy Bar och är även ihop med Carin Wester.

Mr. Roons berättade att han ligger på femteplats bland världens bästa clowner. När han uppträder brukar han tydligen tända eld på sitt könsorgan.

Aj.

Han lovade att ge mig fribiljetter till nästa föreställning!

Det brukar kunna bli lite pinsamt för Carl M Sundevall, här till vänster, när jag ska plåta viktiga människor på Teatron. Jag har nämligen inte den blekaste aning om vilke de är, då jag aldrig brytt mig det minsta.

Han brukar alltid få komma med små ursäktar till dem, i stil med "Äsch, hon är ny!" eller skoja bort det med "HAHAHA, blev du förlämpad nu för att hon inte kan ditt namn?" och den här gången, när jag fotade honom och Fredrik Dalheim, så löd det: "Det här är vår alldeles egna fotograf, vår speciella lilla fotograf."

Den gick hem lite bättre. Alla andra har blivit griniga. Mycket griniga. De andra har varit töntar.



Jag bad om ursäkt och försökte förklara att jag var ny och råkade lida av det faktum att jag är efterbliven, men då avbröt Fredrik mig och sa: "Äsch! Varför ska du veta vem jag är? Du är fotograf här, med de här människorna! Våra idiotiska fotografer skulle inte kunna skilja på det här folket alls. Vi ser nog lika likadana ut för er som ni gör för oss."

Det var fint. Jag gillar Fredrik.
Sedan googlade jag honom. Han var visst en av de viktiga restaurangcheferna i Stureplansgruppen. Där ser man. Fredrik är Stureplans enda ödmjuka man.

Kornél Kovács: Du ser strålande ut ikväll, du har överträffat dig själv! Vad har du gjort annorlunda?
Jag: Eh, det är nog snedluggen.
Kornél: Ja, varför har du den?
Jag: Jag fick en finne i pannan!

Han lyfter på min lugg och ser otroligt fascinerad ut.

Kornél: HAHAHAHAHHAHAHAHAHHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHA.



Satans finne. Det här traumat överstiger inget alls i hela världen. Jag har en FINNE!

Jag försöker övertala min vän Martin att för en gångs skull inte se ut som en explosion av spya.


Hanna Fridén säger:

Okej, jag skriver upp Martin Kallisti plus fyra då?

Martin K säger:

Är det trendigt att vara klädd i bara rosa och turkost?

Martin K säger:

Ok!

Hanna Fridén säger:

Ja, det är trendigt, därför ska du byta outfit.

Hanna Fridén säger:

Det är väldigt otrendigt att gå klädd i smakfulla kostymer.

Martin K säger:

Du ljuger!

Martin K säger:

Du är rädd för att se mig som barbapappa. Du är rädd att sammankopplas med mig då.


Jag misslyckades.

Max: "Vad är det du har i pannan?!"
Jag: "Eh... de två röda prickarna. Det är Acne!"
Max: "Va?"
Jag: "Ja, jag klämde något och så blev det så."
Max: "Shit."
Jag: "Vaddå?"
Max: "Nej, jag är förvånad."
Jag: "Varför?"
Max: "Jag har ALDRIG sett något sånt på dig förut, aldrig. Du har ALDRIG finnar."
Jag: "Jag känner mig ganska äcklig."

Jag gömmer mig hemma, jag vet inte om jag törs gå ut. Detta är ett stort trauma. På riktigt. Jag känner mig som en liten prickig korv. På min bleka hy blir röda fläckar som stora lysdioder.

Till höger har vi Patrick Crommy, på Vice Magazine.

Patrick och jag träffades på ett mycket lustigt vis. Av någon anledning hade vi båda varit på fest ute i förorten. Olika fester, och båda skulle till Nacht med våra respektive sällskap. På tunnelbanan hamnar våra sällskap brevid varandra och vi börjar tjattra lite.

Sedan kommer det en hårdrockare, en mycket full hårdrockare, med långt otvättad äckligt hår. Han stinker sopor.

Han sätter sig i sätet mitt emot mig, brevid min tjejkompis. Och tittar oss alla i ögonen.

Bara detta upprör mig. det här må låta hemskt, men jag avskyr när dräggiga, berusade människor söker kontakt med mig och mina vänner. Någonstans har jag en åsikt som lyder att de borde förstå att vi inte önskar deras sällskap, att de borde förstå att i alla fall jag är hemsk och elitistisk och inte uppskattar att ha tokfulla människor som inte tvättar sig och luktar sopor i mitt sällskap.

Ingen säger något om det, dock, då vi alla är trevliga.
En diskussion går igång. Patrick säger något om något. Han gillar något. Någon musik, tror jag minsan. Den fulla, sopstinkade hårdrockaren kastar därav skräp på honom - förmodligen det skräp som får honom att lukta sopor, och då mitt humör redan blivit sämre av att han sitter inom en tvåmeterradie så blir jag extremt förbannad.

Och jag startar världens bråk. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag ringer i alla fall 112, som skiter i oss. Men i slutändan så träffade jag alltså Patrick i ett sammanhang där jag räddade honom från en aggressiv, sopkastande hårdrockare.

Detta tar Patrick upp varje gång vi ses. Det tycker jag är smickrande. Det ger mig bekräftelse. Kort och gott så beskriver det helt enkelt väldigt tydligt exakt vilken typ av person jag är.

En rabiat bråkkärring.

Det här är Tintin Hodén, hon jobbar i cafét på the White Room. Hon hade aldrig träffat mig, aldrig läst min blogg, ändock kan hon allt om mig.

Det finns nämligen en rolig liten bugg på deras dator, fick jag höra, så varje gång man loggar in så får man först upp en intervju med mig!

Det var en intervju som gjordes för länge sedan när jag började plåta som aldrig publicerades. Jag framstår som världens mest dryga och hemska människa i den. Basically så säger jag att folk inte kan posa ordentlig, att jag är snyggast i världen och att alla är dumma i huvudet.

Ungefär.

Den hade hon läst kanske minst tjugo gånger, och säkert alla andra som jobbar där med. Hon kunde den utantill.



Men hon var säker på att jag var en sympatisk individ i verkligheten.

Tintin Hodén hade förövrigt grymt, grymt snygga kläder.

Devi B på BON Magazine, som även var på Care of Stockholm och nu har en likadan, förträffligt bra mobil som jag, frågade om jag inte hade en fotoportfölj att visa för dem.

Jag: Alltså, nej, jag är en fruktansvärt dålig fotograf! Faktum är att det inte ens är en hobby. Jag har ingen portfölj, jag gillar inte ens att fota.
Devi B. tittar på mig.
Jag: Ja, alltså, jag gillar folk, jag gillar kläder. Där ligger mina styrkor. Men jag är verkligen en hemsk uruselt dålig fotograf!
Devi B tittar på mig.
Jag: Så, ja, en dålig fotograf är jag, alltså. Eh. Men jag har teckningar!
Devi B: Ja, då vet vi vart du står i alla fall!

Hon är en mycket trevlig människa, förövrigt.
Och jag är en kapitalt urusel fotograf!

Min lillebror tycker mycket om Freud.

Johan: Du är vad man skulle kalla för analaggressiv.
Jag: Va? Vad betyder det?
Johan: En analaggressiv personlighet, enligt Freud, är väldigt utåtriktad och i stor kontroll samtidigt som de är mycket röriga.
Jag: Ja, det låter som jag!
Johan: Samtidigt som de ibland kan bli som den analpassiva personligheten och bli extremt ordningssamma i perioder.
Jag: Ja! Jag är analaggressiv. Det låter fint. Jag gillar det.
Johan: Möjligen är du även inne i din anala period i livet, då erotiken samlas kring det anala området. De flesta går igenom det här mellan 3-5-årsåldern. Då talar man mycket om sitt bajs.
Jag: Jag gillar Freud! Han vet allt om mig. Kornél brukar alltid säga: "Men Hanna, nu pratar du om ditt bajs igen, sluta prata om ditt bajs!" Och jag tänker aldrig på att jag gör det. Jag vill inte riktigt tänka på vad det här kan betyda.
Johan: Du är analaggressiv i din anala period!
Hanna: Jag har kommit fram till att jag faktiskt är mycket sympatisk.
Johan: Ja, vad bra. Ödmjuk är du i alla fall inte.

Min lillebror gillar mig mycket, jag älskar min kära lillebror.

För er som tror att den återkommande sista bilden på mig i mingelbilderna bara handlar om ego!

Kornél: "Varför lägger du aldrig upp dig själv på framsidan?"
Hanna: "Eh, uh, för att jag är fotograf och det skulle nog vara lite väl egocentriskt!"
Kornél: "Kanske, men det skulle vara roligt! Jag tycker att du ska det!"

Så, ni som gnäller om det, ni kan gå och grina någon annanstans.

Kornél Kovács rättade just händelsen inne på McDonalds, till min komiska fördel:

"Förlåt Hanna, men jag måste bara kompletera din version av McDonald's-incidenten. Jag kan mycket väl ha sagt så där, men det var inte direkt som att du bara tittade runt och sedan spottade ut burgaren lite försynt. Du rusade omkring inne på McDonald's, hoppade upp på stolar, sprang in i väggar, hela tiden med burgartuggan kvar i munnen. Sedan, till slut, hittade du ett dolt utrymme bakom ketchupbänken, där du väldigt försiktigt lät den vid det laget helt likviderade burgaren långsamt rinna ut ur din mun. DET VAR DET SJUKASTE JAG NÅGONSIN SETT. "

Inatt när jag satt uppe i min ateljé och gjorde bilder så fick jag ett meddelande från en kille på MySpace, en svensk kille.

Han undrade om han inte kunde få bli min slav.

Jag förstod inte riktigt vad han menade, så mitt svar löd:
"Vaddå? Vill du att jag ska tvinga dig att städa min toalett och piska dig typ?"

Han svarade att det var ungefär så han menade, ja, och att jag skulle adda honom på MSN.

Jag svarade: "Nej tack, jag är inte mycket för nätraggning!"

Han försöker återigen övertala mig att komma in på MSN. Han säger att han har en bild och att jag inte kommer att ångra mig. Då blir jag lite irriterad, jag tycker nämligen att man ska respektera ett nej, så mitt svar lyder:

"Nej, jag dejtar bara rika kändiskillar med samma fantastiska sociala status som jag!"

Dä säger han att han är mycket rik och att jag återigen inte kommer att ångra mig. Jag svarar inte igen.

Vad som förvirrar mig med detta är det faktum att han försökte övertala mig att jag skulle vilja ha honom som slav. Om man är undergiven, eller snarare, i behov av att förnedras, borde man väl skriva typ:

"Hej, jag är inte värdig dig, o fantastiska kvinna. Jag kunde bara önska att jag någon gång skulle kunna bli värdig för att ens andas samma luft som du. Det skulle vara mig en ofantlig ära att slicka marken du gått på, men jag förstår om du inte tycker att jag är värdig det, så ovärdig som jag är. Jag är en äcklig mask. Nej, jag är mer ovärdig än en äcklig mask. Äckliga maskar hånskrattar och spottar på mig, om de ens finner mig tillräkligt värdig för det."

Det skulle nog vara lite mer passande om man vill vara slav och vill bli förnedrad, inte att försöka övertala någon och tjata. Och skryta om sitt utseende och ens pengar. Det var mycket konstigt, mycket mycket konstigt.

Sedan kan jag inget om BDSM och så heller i och för sig och är inte särskilt intresserad. Så jag kan ha fått saker om bakfoten. Men det kändes konstigt.

Ann-Charlotte, frilansskribent för bland annat Ordfront magasin, står och gör mackor på små fullkornsbröd inne i det trånga köket. Jag kommer in. Jag ska göra mig en espresso. Hon frågar lite trevligt om hon står i vägen. jag vrålar: "DU ÄR ALLTID I VÄGEN!" hon hoppar till, skriker och tappar sina små fullkornsbröd och flyr ut i matrummet.

Jag är en hemsk människa.

Jag är väldigt uttråkad idag och tittar på mina ofärdiga målningar. De är tråkiga, Fyllda med smutsiga pasteller, beige och blommor. Jag tänker bara på mannen i nitar och gasmask.






 

Jag har städat, tvättat och rensat ut kläder sedan 07:30 i morse. Rusar ner som en galen hund med rabies på nedervåningen.

"NU JÄVLAR, HÄR SKA GES ÄNNU MER KLÄDER TILL UTELIGGARNA. BLAND ANNAT MIN MIDJEHÖGA SKINNKJOL SÅ KAN DE TJÄNA LITE PENGAR NÄR DE GÅR DÄR PÅ GATAN. HAHA."

Alla i köket dör, inklusive min inneboende och hans kvinnliga vän.

Sånt får man inte skoja om.

De senaste veckorna när jag promenerat omkring har jag noterat ett nytt konstigt tillskott i doften hos många kvinnor.

Blöjdoft.

Nu syftar jag varken på bajs, kiss eller ingrodd svett. Jag syftar på den där konstiga, lätt plastiska lukten som finns i blöjdoften, som även finns i mycket liten skala bland vissa bindor.

Den här lukten har återfunnits hos kvinnor på tunnelbanan, i butiker och ute på stan. Jag har lite olika teorier om varför.

1. Det är Viktor och Rolfs nya parfym.

2. Hemmafödsel har blivit mer populärt. Detta har försvårat möjligheterna till att utföra ett lavemang innan förlossning. Lavemang är nödvändigt innan förlossning då ändtarmen löper risk att spricka under födseln. Om ändtarmen spricker så kan man inte hålla tätt, och måste därav bära blöja (eller operera, men om man inte gillar sjukhusfödslar så gillar man säkert inte heller operationer!)

3. Alla vet att de puffiga shortsen är stort i vår. En del smarta snärtor har kommit fram till att deras city shorts från förra våren går att återanvändas, dock så behöver de korrigeras, puffas till lite. I brist på sykunskap har snärtorna alltså valt att ha på sig en blöja under sina city shorts för den rätta, trendiga looken!

4. Det är helt enkelt jag som luktar och projicerar lukten på alla andra i ren och skär ångest.

Martin är sämst, jag diskuterar svåra problem som berör mig illa.

Hanna Fridén säger:
Om jag låter det här gå förbi så får jag kanske inte en andra chans.
Hanna Fridén säger:
Nu är jag dramatisk.
Martin K säger:
Jag har rätt anus. ^^
Martin K säger:
Om jag hade någon annans skulle jag bajsa ut deras bajs och det vore äckligt.