Flytt - Metrobloggen.se/hannafriden

JAG BYTER ADRESS NU!

metrobloggen.se/hannafriden

Så. Det är därför det varit lite segt den senaste tiden, men nu kör vi på för fullt! Jag har inga nya regler eller något, får göra precis vad jag vill. Men jag har en sak som spurrar mig lite mer: lön.

Tacka fan för det.

Följ med mig nu. Uppdatera länkar och adresser. Imorgon lottar jag dessutom ut den där T-shirten som ni alla vill ha, så missa inte! Följ mig och gör mig galant, eller lämna mig blödande i min misär. Känns spännande, lite läskigt, men taggande. Allt på samma gång. Hejdå gamla bloggen, nu ses vi inte mer. Det har varit en fin tid.

Ni kan ju länka artikeln om det hela också om ni vill, så får vi fin spurr på det hela. Tack!

Arg-programmet söker: Vän av ordning

Jag vill ha en person som gillar att skriva lappar i programmet. Typ, så for någon glömmer att ta ut tvätten ur maskinen eller så. Eller när någon spelar musik, är dålig på att städa och så vidare.

Någon som verkligen tycker att det här med lappar är en grym grej.

Ni får gärna gilla att skriva långa lappar där ni på ett vad ni inbillar er är "subtilt" vis hånar mottagarna. Börja artigt, sedan stegvis hinta mer och mer på de skyldigas mindervärdiga gener, fullkomliga inkompetens samt ja... att de är respektlösa mot sin omgivning och lägger börda på andra och allt annat möjligt trams ni brukar vräka ur er.

Maila mig på:
hannafrid@hotmail.com

Skicka med en motivering. Högst 500 tecken. Är det över 500 tecken så blir jag arg och slänger det.
 

Elsa Hosk och fabror Fester


Foto: Roland-Philippe Kretzschmar


Ibland blir man fotad tillsammans med en superlyckad fotomodell, i det här fallet Elsa Hosk, och man bara.... Ja. Sånt är livet. Jag lagrar min ångest bland rynkorna i pannan.

Jag ÄR Farbror Fester!

Omedvetet arg



Annika Marklund passade på att fota mig vid inspelningen av förra veckans program. Det blev fint. Och jag vet inte vad det är med den här bilden, men jag gillar den verkligen.

Jag undrar vad jag tänker på?

Jag ser koncentrerad ut. Lite argt fundersam. Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha varit arg. Vad var det jag tänkte på?

Jag gissar på att jag bara var sur på att mina byxor gled ner hela tiden. Kolla greppet. Uppryckningsgreppet. Vad arg jag var på mina byxor, ser jag nu. Men jag gillar ju de där byxorna! De är roliga. De är pisstajta i låren men aslösa runt buk och midja. En stor, tom påse, sedan astajta runt låren. Legendariskt dålig passform, men också mina favoritjeans.

Äckelprogrammet

Morgondagens program kommer att handla om äckel. Och när vi satt och funderade på vad som anses äckligt så kom man ganska snabbt fram till att det mesta som känns äckligt har med kroppen att göra, då specifikt saker som avlägsnats från en kropp. Som hår, saliv, snor, mens, bajs. Hår speciellt är något som få skulle säga var äckligt på någons huvud, men om det hamnar i din mat och fastnar mellan dina tänder så skulle du, med högsta sannolikhet, må illa.

Eller om du hånglar med någon? Du tycker inte att deras saliv är äckligt när ni rullar tunga, men ni skulle inte dricka ett glas med deras spott.

Nåja, vi ska diskutera äckel. Göra äckliga prylar. Ta upp typiska, äckliga grejer i "parrelationer" och situationer med ett one night-stand eller någon som du just börjat dejta. Kolla lite på om det är olika för tjejer och killar också, eller om det är ungefär detsamma.

Som Johan på ZTV sa:
"Nej, okej. Nej. Vi killar vill inte direkt höra om tjejer bajs, men vill ni verkligen höra om killars bajs, då?"

"..."

"Nej, precis!"


Näst-nästa program: ARG!

Okej, nästa vecka, alltså inte nu på onsdag så ska vi ha tema "arg". Vi ska ha en massa människor i studion som bara är skitförbannade på saker och vill argumentera emot det. Passande efter 1 maj, passande i komplement till våran lilla dag där alla demonstrerar artigt och gulligt.

Men, jag söker lite folk till programmet. Bland annat:

Någon som verkligen, verkligen hatar "Dagens outfit" och "modebloggare" rent generellt. Om du tror att du kan prata om det i TV och kan, enligt vad du anser, argumentera väl om det hela. Så
maila mig. Bifoga även din argumentation.

En rimlig mängd tecken, tack. Klipp och klistra in i word och kör ett max på 500 tecken och det blir bra. Om du skriver skitlångt så kastar jag det i papperskorgen och kommer av princip utdöma dig som för mycket av en idiot för att argumentera om något alls. Tack!



Solkysst

Ah. Garanterad sommarvärme idag. Och huden luktar av det. Jag undrar varför man glömmer bort det där varje år, hur hud luktar efter att man suttit i solen. Det luktar lite bränt, men inte på ett äckligt vis. Bara lite... Ja. Luktar solkysst.

Eller, jag vet egentligen inte om jag gillar lukten i sig, men man tänker glada sommartankar direkt!
 

Middag på onsdag, David?

Man vet att man är internetstörd när man bokar upp en middag med en av sina bästisar som man inte träffat på sjukt länge genom bloggen, eller?

Onsdag kväll, David! Du, jag, mat och vin. Så ska vi ta igen oss ordentligt. Saknar dig, vännen. Puss.

Var är min middag?

Jag sitter i övrigt här och förvirrad. Jag har inte fått någon middag ikväll. Den har inte dykt upp framför mig. Jag blir alltid förvirrad när det händer.

Se. Jag förväntar mig att den ska komma automatiskt. Att någon ska laga den åt mig. Alltid. Så jag kan sitta och undra när maten kommer och helt plötsligt så inser jag att ingen har någon plan på att laga middag åt mig och då grips jag av panik. Klockan är halv tio och jag har inte ätit middag. Det är fruktansvärt. Jag har även gått fram och tillbaka till kylen ungefär 10 gånger och varje gång har jag konstaterat att ingen ny, mystisk mat har dykt upp. Det finns ingen mat i kylen.

Det finns ingen mat i kylen, Hanna.

Jag vet inte hur jag ska göra, riktigt.
Jag vill inte handla mat. Jag vill inte laga mat.

Den ska stå här. Här. Rakt framför mig. Sedan ska jag äta den. Det är så det ska vara, helt enkelt.

För tillfället äter jag torra havregryn. Det är ingen grym mat.

All work and no play

Nej. Jag tänker inte jobba idag. Skiter i det.

När jag jobbar så här mycket så blir jag grinig. Jag blir sur. Jag blir bitter. Då blir det jag gör inte särskilt bra. Nu tänker jag skita i att jobba och slappna av. Det känns jävligt bra, ska ni veta.

Bra beslut. GRYMT beslut!


I övrigt tänker jag börja schemalägga precis allt under mina dagar. Strötid är dålig tid, effektivisering och kraftryck. Sedan fritid. Mycket bättre än en massa ostrukturerat skit varje dag.


Alla dessa Johan

Jag undrar hur många Johan det finns. Jag har 23 i min mobil. Det är ganska många. Tycker jag nog.

Min lillebror heter Johan. Johan Erik Strömgren, fin vän sedan en tid tillbaka, heter Johan. En av mina redaktörer på ZTV heter Johan, Johan Jepson. En av mina andra bästa vänner heter Johan. Fyra killar jag dejtat heter Johan.

I min lågstadietklass gick det två Johan, kanske till och med tre. Kommer inte ihåg exakt.

Och så många man pratat med, jobbat med eller vet om heter Johan.

Det lustiga är att alla jag träffat som heter Johan också råkar vara fantastiska människor. Precis alla. Alla har varit omtänksamma. Alla har varit fina. Alla har varit fantastiska.

Jag undrar om det finns någon magi i namnet. Eller, jag vet inte. Men Johan är ett fint namn, och jag gillar folk som heter Johan.

Johan Lindqvist

Johan Lindqvist har börjat blogga igen. Det gör mig lycklig. Jag blev så ledsen förut när han stängde ner sin blogg, den har ändå varit en av mina absoluta favoriter sedan första gången vi sprang på varandra i Humlegården och skulle tävla i längdhopp.

Men nu är den uppe igen, och jag är glad.

kram Johan. Vore trevligt att springa på varandra snart igen.


Johans skrev



Johan Erik Strömgren! Här är shortsen du badade med hemma hos mig för några helger sedan. Jag har inte tvättat dem sedan dess, så det är lite som att jag går omrking med ditt skrev fast i mitt skrev ikväll. Hoppas du blir glad.
 


Paus

Ikväll blir det middag hemma hos Robert Grave! Känns bra, det var längesedan vi hängde nu. Ni vet hur det går i perioder med vänner? Man ringer och ses precis varje dag och sedan blir man galen, irriterad och vill kräkas över dem. Eller nej, kanske inte. Men man behöver omväxling. Nu har jag och Robert haft lite omväxling, och nu kan vi hänga igen, som de kära vänner vi är.

Varför skulle det här egentligen vara så fel i romantiska förhållanden, kan jag då undra? Att ta en paus alltså? Man gör det ju med vänner hela tiden, och det är aldrig en big deal. Men i förhållanden är det skrik och panik och helvete och allt är förskräckligt och det blir tjafs och det tar slut.

Helt orimligt, egentligen.

Man växlar ju dessutom vilka vänner man hänger med mest hela tiden. Det gör man. Är det helt orimligt att göra det här i romantiska förhållanden? Jag är visserligen lite väl avundsjuk av mig för att palla det, tror jag. Men det skulle helt klart hjälpa till. Jag dejtar ju aldrig någon mer än... tja, en och en halv månad innan jag känner mig panikslagen, trängd och vill dö. Så gör jag slut på något ofantligt osmidigt vis, och sedan ångrar jag mig några veckor senare. Oftast. Men då är det ju inte så mycket att göta åt det hela.

Tänk om man bara kunde ta pauser lite oftare. Utan problem. Kanske svira runt med någon annan ett tag. Vore fantatiskt.

Nä. Dusch nu. Och bajsa.
 

Vissa PR-människor...

Äh. Jag får alltid en massa mail av företag som vill sponsra med produkter till tävlingar. Och det är väl okej, att fråga alltså, men de har så sjukt mycket krav. Jag vill kräkas när jag ser deras krav. Först och främst så berättar de vad bloggläsarna kan vinna (alltid skit) och sedan säger de, som om de vore en skitstor ynnest från deras sida, att jag självfallet får en av produkterna själv. Så berättar de i ett pisslångt mail precis hur tävlingen ska se ut också.

Och vad jag undrar är... Hur kan företag förvänta sig att man ska lägga ner så mycket tid åt dem helt gratis? Att man ska sitta där och arrangera värsta tävlingen hipp som happ? Att de dessutom ska dirigera hur det ser ut på min blogg?



Men alltså, företag mailar mig helt seriöst och bara GODIS, TRE GODISPÅSAR. DU FÅR EN SJÄLV. Eller STRUMPBYXOR, en till mig och ett par som pris! Eller mobilväskor! Vem fan använder ens mobilväskor? Alltså allvarligt?

Nä. De som sköter PR åt de här företagen borde få sparken. Allvarligt. Att skriva en lång arbetsbeskrivning och säga "du får en mobilväska" är ju fan inget annat än förolämpande. Och jag hoppas inte att någon annan hoppar på det. Hade det varit något grymt som ett presentkort på en bra affär, ett snyggt smycke, en mobiltelefon eller en kamera hade det varit en helt annan grej.

Men att få en mobilväska för besväret? Nej. Det är större chans att jag skriver ut företagets namn och hånar dem på grund av deras fjanterier runt hela marknadsföringen än att jag antar ett sånt erbjudande. Vadfan liksom. Och så säger folk att bloggare får för mycket gratis och yaddayadda. Det får vi inte, däremot har vi en jävla massa PR-firmor efter oss hela tiden som förväntar sig att vi ska sköta deras jobb gratis för att de är lata, dumma jävlar.

Eller, än bättre. För att de vill kunna lata sig och tar för givet att alla med bloggar är dumma i huvudet. Trevligt. Jättejättetrevligt. Verkligen.


21 år. Programledare i ZTV presenterar, frilansskribent, mode och estetiskt intresserad samt aktiv inom den feministiska debatten. Min blogg centrerar kring mitt liv, mina åsikter och mitt skitdåliga tarmsystem.
Nå mig på:
hannafrid@hotmail.com





Personligt bloggar