Jag, Martin Kallisti och Jonny Reichwald drog ut tillsammans. Jag ville framförallt se och höra alldeles strålande och underbara Miss Dilemma. Det fick jag. Hon var grym. Som alltid. Innan hon kom på satt jag och Martin och sjöng en bedårande visa på övervåningen. Martin upprepade "balle" och jag upprepade "stjärt". Vi var mycket högljudda. Vi blev inte utslängda. Vi fick dock många förargade blickar från resten av klientelet. Det var förståeligt. Jag är mycket omogen. Senare, på Neu, så spelade Markus in en film på mig där jag sjöng den klassiska japanska barnvisan som går typ: "Vänner vänner ett två tre, alla är mina vänner osv." på japanska, givetvis. Med gräll nasal röst, givetvis.

Det var en bra kväll. Jag fick sjunga. På det bedrövliga, alldeles fruktansvära vis som bara jag kan.

Ps. Tack för tipset igår Martina! Det var mycket omtänksamt, hoppas du inte slutar läsa bloggen nu för att du sett mig i verkligheten. Höhö. Trevligt att ses!