Bajs
Fyfan vad man inte vill logga in på nätet ibland, alltså. Jag är så arg på så många bloggläsare, exempelvis den där Hanna eller en kille som heter Daniel som tydligen har tre veckor gammal skit uppe i halsen. Just nu är det inte kul att logga in. Jag roar mig med saker I VERKLIGA VÄRLDEN I STÄLLET.
Nu ska jag gå och titta på Ida Sjöstedt.
Ps. De flesta av er är underbara. Men ibland blir man bara så trött på de som är taskiga. Faktiskt. Mänskligt.
Nu ska jag gå och titta på Ida Sjöstedt.
Ps. De flesta av er är underbara. Men ibland blir man bara så trött på de som är taskiga. Faktiskt. Mänskligt.
Sista dagen
Gårdagens outfit. Och så John Moliner, så klart! Fotat av Jan Sulocki, Stureplan.se
Sista dagen på modeveckan!
Det ska bli skönt, faktiskt. Det har varit skitstressigt att hinna med allt. Tanken med bonbloggen är att hinna med allt - mycket mer än vad jag bokat in själv. Men det har varit kul! Och idag ska det bli en stor klimax, minsan. Med bonfesten i spetsen.
I övrigt har det första hatet kommit till bonbloggen. Tyvärr är det baserat på hjärnspöken hos två mycket, mycket bittra människor som upprnbarligen inte kan läsa. Menmen. Även om de trott att jag inte gillade Helena Hörstedt så skulle det i övrigt vara löjligt - Jag kommer som sagt aldrig förstå folk som börjar pysa hat för att man inte har samma smak.
Följ sista dagen på bonmagazine.com!
MIN JÄVLA HATT
HUR FAN TAPPAR MAN BORT EN STOR ROSA HATT? HUR? VAR ÄR DEN? HALLÅ? VAR? JAG KAN INTE HA TAPPAT DEN, VÄL? NEJ. VAR ÄR DEN?
Stylist
Idag ska jag åka iväg på en plåtning. En stylist ringde upp mig igår angående detaljerna. Det var ett förvirrat telefonsamtal.
Stylist: Hej! Vad gillar du för typ av kläder?
Jag: Alltså, jag har egna kläder och stylar gärna mig själv, så det är lugnt.
Stylist: Okej, men det är inget du behöver? En topp eller så?
Jag: Nej. Jag håller på med mode. Jag stylar. Jag kan fixa själv.
Stylist: Jag vill ha mycket färger!
Jag: Det vill jag kanske också, men vi får se. Jag vill ha min egen stil. Det ska ändå handla om mig.
Stylist: Jo, de sa att det var viktigast att ni kände er bekväma.
Jag: Ja. Och jag stylar som sagt själv också. Och håller på med mode.
Stylist: Annars har jag ett par fina blå skor här med kilklack. Vilken skostorlek har du?
Jag: 36. Men det spelar ingen roll, för jag vill absolut inte ha kilklack.
Stylist: Ja... De här är ju lite större men--
Jag: Jag vägrar ha kilklack.
Stylist: Men---
Jag: Nej. Det känns inte alls fashionabelt.
Stylist: Men rött läppstift då?
Jag: Nej. Möjligtvis något lätt rosa. Inte rött. Jag hatar rött.
Stylist: Men---
Jag: Jag tar med mig en trunk med kläder så får vi se vad som händer.
Stylist: Vi har en massa smycken.
Jag: Jag kan gräva igenom dem lite imorn. Men jag vill göra allt själv.
Vad konstigt det vore om någon annan stylade mig. Alltså. Verkligen. Det skulle kännas väldigt, väldigt obehagligt. Och fel. Och... ja. Jag vet inte. Nej. Jag är jag!
Stylist: Hej! Vad gillar du för typ av kläder?
Jag: Alltså, jag har egna kläder och stylar gärna mig själv, så det är lugnt.
Stylist: Okej, men det är inget du behöver? En topp eller så?
Jag: Nej. Jag håller på med mode. Jag stylar. Jag kan fixa själv.
Stylist: Jag vill ha mycket färger!
Jag: Det vill jag kanske också, men vi får se. Jag vill ha min egen stil. Det ska ändå handla om mig.
Stylist: Jo, de sa att det var viktigast att ni kände er bekväma.
Jag: Ja. Och jag stylar som sagt själv också. Och håller på med mode.
Stylist: Annars har jag ett par fina blå skor här med kilklack. Vilken skostorlek har du?
Jag: 36. Men det spelar ingen roll, för jag vill absolut inte ha kilklack.
Stylist: Ja... De här är ju lite större men--
Jag: Jag vägrar ha kilklack.
Stylist: Men---
Jag: Nej. Det känns inte alls fashionabelt.
Stylist: Men rött läppstift då?
Jag: Nej. Möjligtvis något lätt rosa. Inte rött. Jag hatar rött.
Stylist: Men---
Jag: Jag tar med mig en trunk med kläder så får vi se vad som händer.
Stylist: Vi har en massa smycken.
Jag: Jag kan gräva igenom dem lite imorn. Men jag vill göra allt själv.
Vad konstigt det vore om någon annan stylade mig. Alltså. Verkligen. Det skulle kännas väldigt, väldigt obehagligt. Och fel. Och... ja. Jag vet inte. Nej. Jag är jag!
Söta pojkarna på Hope
Om jag inte hade träffat Leo för tillfället så tror jag faktiskt att jag raggat på varje en av de manliga modellerna på Hopes visning. De var så fruktansvärt söta. Och de stod och stirrade på mig så fint. Jag blev nästan nervös.
Jag ville bara springa fram och peta dem lite i ansiktet och höra dem tala lite.
Vi har bilder här.
Jag ville bara springa fram och peta dem lite i ansiktet och höra dem tala lite.
Vi har bilder här.
Dagens outfit
Basker: Snodd av min inneboende Katta utan att fråga
Peruk: Hairraisers, Smink och Perukmakaren
Kofta: Monki
Klänning: H&M
Skor: Vagabond
Bilden är fotad av fina Karolina, Hotspot.
Titta på den vackra, blommiga västen hon har idag!
Dagmar
Dagmar var riktigt, riktigt bra. Bäst hitills av alla visningar. Gå in och läs allt och se bilder här.
Modeveckan dag 2
Ny dag på modeveckan! Jakob Dahlström har fotat en massa extrabilder från Acne och Filippa-K som ni kan se om ni går in på vår blogg på Bonmagazine.com (Stockholm Fashion week, backstage and front row) Gå in på inläggen och klicka på "bilder" för att se vad som händer bakom scenerna och vilka modeller som var där!
Idag står följande visningar på agendan.
Dagmar
Hope
Velour
Minimarket
Whyred
+46
Vad vill ni se mest av? Gå in och dela med er här så ska vi försöka uppfylla era önskningar!
Idag står följande visningar på agendan.
Dagmar
Hope
Velour
Minimarket
Whyred
+46
Vad vill ni se mest av? Gå in och dela med er här så ska vi försöka uppfylla era önskningar!
Nattbok och Filippa-K
Ugha! Jag är väldigt trött. Men attans vad jag bloggat under dagen. Har knappt ens haft tid att kissa mellan visningarna, vet jag.
Jag vill verkligen att ni ska in och läsa, jag tror nämligen att ni har bättre smak än de på Stureplan.se. enbart TIO PROCENT anser att det mest spännande med modeveckan är jag. Sorgligt. Trots min eminenta Nattbok, som i övrigt las upp idag. Läs den här.
Här läser ni om modeveckan. Trashar folk i anslutning till Filippa-Ks visning också. Roligt roligt.
Jag vill verkligen att ni ska in och läsa, jag tror nämligen att ni har bättre smak än de på Stureplan.se. enbart TIO PROCENT anser att det mest spännande med modeveckan är jag. Sorgligt. Trots min eminenta Nattbok, som i övrigt las upp idag. Läs den här.
Här läser ni om modeveckan. Trashar folk i anslutning till Filippa-Ks visning också. Roligt roligt.
Updates
Acne. Om någon sekund även Liselotte Västerlund. Det spinner på hela tiden! Läs läs.
http://www.bonmagazine.com/#/blog/130
http://www.bonmagazine.com/#/blog/130
Förväntningar
Sådärja! Nu är vi igång. Vilka visningar ser ni fram emot mest under dagen? Vi har Acne, LiseLotte Westerlund, Sandra Backlund, Carin Wester, Rodebjer och Filippa K!
Nu sätter vi igång lite läsarinteraktion här, gå in och dela med er på min blogg på Bon magazine!
Läs mer här.
Nu sätter vi igång lite läsarinteraktion här, gå in och dela med er på min blogg på Bon magazine!
Läs mer här.
Bloggen på BON magazine!
Min och fotografen Jakob Dahlströms blogg är uppe nu på Bonmagazine.com!
Vi kommer att uppdatera den under hela dagen, så kolla in regelbundet. Lägg genast in adressen: http://www.bonmagazine.com/digital/blog/130 i favoriterna och sitt och uppdatera frenetiskt, det tycker jag!
idag har vi följande på schemat.
Acne
Liselotte Westerlund
Sandra Backlund
Carin Wester
Rodebjer
Jag ser jävligt mycket fram emot Sandra Backlund, ska sägas. Nu kör vi!
Gårdagens outfit
Hatt: Second hand, Myrorna
Peruk: Visons
Topp: H&M
Kjol: Joy
Plånbok: Second hand, Beyond Retro
Igår var jag väldigt normalt klädd. Sådär exceptionellt. Jag tror inte att jag burit de där typen av topp på, ja, vettefan egentligen. Kändes spännande.
Facebook is complicated
Alltså. Jag har lite svårt att förstå Facebookrelationerna. Alltså. Ni vet. Single. In a relationship. In an open relationship. Engaged. Married.
Eller, de är ju helt normala.
Men "It's complicated?"
Vadfan är det för relation? Och varför har folk den relationen till varandra? Jag är ändå rätt så offentlig av mig, men jag skulle inte basunera ut för hela världen när mitt förhållande var knackigt. Bara. Ändra från "In a relationship with blahblahblah" till "It's complicated with blahblahblah".
Det är ju bara jättekonstigt.
Enda skälet jag kan se till det hela är att en, eller båda i förhållandet vill basunera ut att det är knackigt så att andra ska kunna bygga ett raggningsintresse för dem, typ. Antingen när de väl är ute ur förhållandet, eller för att vara lite lätt otrogen och sedan göra slut. Det är det enda skälet jag kan se, faktiskt.
Bara: "Hej alla! Jag har fortfarande en pojkvän, men ladda inför att ragga på mig för det är struligt. Alla tack! Kör på! Skiter i allt annat! Så gott som singel med vissa trivialiteter! Kan absolut vara otrogen!"
Kan man inte bara göra slut istället, i så fall?
Eller, de är ju helt normala.
Men "It's complicated?"
Vadfan är det för relation? Och varför har folk den relationen till varandra? Jag är ändå rätt så offentlig av mig, men jag skulle inte basunera ut för hela världen när mitt förhållande var knackigt. Bara. Ändra från "In a relationship with blahblahblah" till "It's complicated with blahblahblah".
Det är ju bara jättekonstigt.
Enda skälet jag kan se till det hela är att en, eller båda i förhållandet vill basunera ut att det är knackigt så att andra ska kunna bygga ett raggningsintresse för dem, typ. Antingen när de väl är ute ur förhållandet, eller för att vara lite lätt otrogen och sedan göra slut. Det är det enda skälet jag kan se, faktiskt.
Bara: "Hej alla! Jag har fortfarande en pojkvän, men ladda inför att ragga på mig för det är struligt. Alla tack! Kör på! Skiter i allt annat! Så gott som singel med vissa trivialiteter! Kan absolut vara otrogen!"
Kan man inte bara göra slut istället, i så fall?
Min drömplånka!
Jag shoppade inte enbart hatt och klänning igår också. Det blev en underbar plånbok från Beyond Retro!
Det är den första plånbok jag äger som jag verkligen tycker är snygg. Jag har bara haft praktiska, fula svarta eller bruna skinnplånböcker. Jag klarar inte av de där "snygga" plånböckerna som finns i alla väskaffärer med typ HÖGST tre platser för kort och inget myntfack och sedan minimal yta för pengar. Jäkla låtsasplånböcker. De ska förihelvete fungera att använda.
Så hittade jag den här plånboken på Beyond Retro häromdagen när jag var ute och lånade kläder för en fotografering. Fantastisk! Jättepraktisk, jättesnygg och väldigt, väldigt Hanna.
På bilden ser den väl lite avig ut, men den är helt rak och slät i verkligheten. Skitsnygg. 149 kronor. Oanvänd. Underbart!
Gårdagens outfit
Så glad, så glad! Hittade den här fantastiska blommiga klänningen på Blammos second hand. Och sedan den underbara, rosa hatten på Myrorna. Fantastiskt. Klänningen kostade 199 och hatten kostade 105. Jag är så nöjd och glad!
Hoppsan!
Mamma letar efter en adress på krukmakargatan men skriver stort och fint fel:
KUKMAKARGATAN
Min mamma är singel.
KUKMAKARGATAN
Min mamma är singel.
Inte så exklusiv och häftig ändå
Men bööööh! Jag är tydligen bara bjuden på Nöjesguidens efterfest på Debaser Medis, inte huvudfesten!
Rövengrejen.
Först blir jag tillfrågad att dela ut pris i en kategori, sedan får jag inte ens komma på huvudfesten!
Alla som jobbar på Nöjesguiden är bögar! Som äter bajs! Och rövsvett! Så är det, bara så ni vet!
Nåja. Jag är väldigt fin i alla fall.
Fina nya kläder.
Hurra hurra!
Rövengrejen.
Först blir jag tillfrågad att dela ut pris i en kategori, sedan får jag inte ens komma på huvudfesten!
Alla som jobbar på Nöjesguiden är bögar! Som äter bajs! Och rövsvett! Så är det, bara så ni vet!
Nåja. Jag är väldigt fin i alla fall.
Fina nya kläder.
Hurra hurra!
Lanvin och Yoshitaka Amano
Jag undrar ibland om Lanvins vårkampanj. Om den är inspirerad av Yoshitaka Amanos formspråk. Det får mig att gilla den. Låt oss inte överanalysera, utan bara fantisera oss in i det flytande formspråket.
Bon Magazine och Stockholm Fashion Week
Okej, under hela nästa vecka, eller rättare sagt måndag - torsdag (modeveckan, om någon behöver veta) så kommer jag att bo på Berns. Jag kommer sitta på ett kontor och knappa på en bärbar dator mellan visningarna. Jag kommer att springa backstage bakom visningarna. Jag kommer infinna mig på princip varje visning, alla jag hinner med.
Jag ska jobba med BON under Stockholm Fashion Week, alltså. Regelbundet uppdaterad modeveckablogg på deras hemsida Bonmagazine.com. Och det kommer självfallet bli jättekul. Jag kommer ha en egen fotograf också vid namn Jakob Dahlström. Han är jättetrevlig och otroligt duktig! Han kommer att rejsa med att fixa alla bilder medan jag skriver anala och kritiska inlägg med stunder av hopp och ljus. Mitt blodsocker kommer gå upp och ner som en skenande berg och dalbana. Det kommer bli fint, ska ni veta.
Nu måste jag göra klart en packningslista, bara.
1. Tre ombyten per dag, det vill säga totalt 12 uppsättningar med kläder. Rullväska.
2. Matsäck. Minst fem frukter om dagen. Minst två mål mat. Proteinpulver. Glutamin-O.
3. Jättemycket Ipren.
4. Coca Cola.
5. Insmugglad folköl för att bibehålla ett rent och vackert sinne.
6. 12347 paket cigg.
7. 1 st maskingevär.
8. Godis. I mängder.
9. Chips. I mängder.
10. 1 st bärbar dator.
Sedan är det fester varje kväll också. Det är det. Jag måste med andra ord lära mig att festa nykter väldigt pronto. Eller så springer jag in på Berns runt 03:30 varje kväll, en halvtimma innan de stänger, och gömmer mig bakom skynket i garderoben och sover i en hemlig liten boning.
Det sistnämnda låter inte helt fel.
Prostitution, trafficking och kvinnosyn
SVD Brännpunkt: Sexköpslagen är en flopp
Jag blir extremt förvirrad av den här artikeln angående sexköpslagen. Ni ser, de nämner att man inte kunnat minska trafficking, utan att man bara gjort problemen mer omärkbara, men det stämmer inte alls ihop med alla reporter jag läst sedan den blev införd.
Nu, nu kan jag inte hitta källor. Så ni får ta mig på ordet eller tro att jag fabulerar. Upp till er. Men allt jag har läst angående det hela har sagt att trafficking minskat i sverige med över 90% sedan det blev olagligt att köpa sex, då det blev svårare att komma åt kryphål i lagen, samt att efterfrågan på sexköp minskade när det blev olagligt att köpa sex.
Precis som trafficking ökat med våldsartade siffror sedan sexköp blev lagligt i Tyskland, och alla andra länder som legaliserat sexköp visar på samma mönster. Trafficking ökar då det blir lättare att komma undan.
Sedan, nästa grej. Har verkligen gatuprostitutionen försvunnit? Jag är skeptisk. Varje gång jag tagit tunnelbanan till Hötorget och gått upp uppgången mot Malmskillnadsgatan har där funnits minst två stycken prostituerade kvinnor, samt att det inte direkt är tunt med bilar som åker förbi långsamt, långsamt och följer efter en (grymt obehagligt, by the way) om man går sträckan. Jag misstror inte att det minskat, men gatuprostitution är verkligen inget minne blott.
Den enda kvinnan jag också känner, ytligt, som ägnade sig åt gatuprostitution förut ägnar sig också förtfarande åt det (jag bildade kontakt med henne när jag var ungefär 12, av vid den tiden ett psykologiskt intresse) och har knappast minskat sitt sexsäljande, så vitt jag vet.
Att det ökat på internet är dock ingen förvåning. Internet är mer lättanvänligt för de flesta idag, än för säg, tio år sedan. I princip alla kan skapa en hemsida idag, och när det är lagligt att sälja sex är det inte längre samma risk att utannonsera det på nätet. Jag vet inte hur säkert det här är, jag är säker på att det fungerar bra för vissa, men jag är övertygad om att det är en livsstil som de flesta faktiskt inte mår bra av.
Helst av allt skulle jag vilja se att det blev olagligt från båda håll. Jag vill absolut inte se en legalisering. Alla studier visar på att en fullständig legalisering ökar trafficking, övergrepp, drogmissbruk och efterfrågan. I alla länder där det blir en fullständig legalisering av prostitution har den allmänna behandlingen av kvinnor ute på stan försämrats markant eftersom att det flyttat gränserna på vad som är ett acceptabelt vis att behandla en kvinna på.
Prostitution kommer alltid att finnas. Det är en av, vad jag i alla fall antar, historiens äldsta yrken. Jag vet dock inte hur man gör det bättre. Det har jag inte den blekaste aning om. Men jag tror inte på legalisering i dagsläget när kvinnan fortfarande sexualiseras mer än mannen och fortfarande ligger i ett underläge både vad gäller sexuellt umgänge och status. Att legalisera prostitution i ett land där till och med polisen måste fråga ett våldtäksoffer vilka kläder de bar när ett sexuellt övergrepp skedde är inte ett land där vi kan uppmuntra sexköp.
Möjligtvis i ett land där både man och kvinna sexualiseras likvärdigt och har samma sexuella status. Då, möjligtvis. Men det vet jag inte. Men inte idag.
Jag blir extremt förvirrad av den här artikeln angående sexköpslagen. Ni ser, de nämner att man inte kunnat minska trafficking, utan att man bara gjort problemen mer omärkbara, men det stämmer inte alls ihop med alla reporter jag läst sedan den blev införd.
Nu, nu kan jag inte hitta källor. Så ni får ta mig på ordet eller tro att jag fabulerar. Upp till er. Men allt jag har läst angående det hela har sagt att trafficking minskat i sverige med över 90% sedan det blev olagligt att köpa sex, då det blev svårare att komma åt kryphål i lagen, samt att efterfrågan på sexköp minskade när det blev olagligt att köpa sex.
Precis som trafficking ökat med våldsartade siffror sedan sexköp blev lagligt i Tyskland, och alla andra länder som legaliserat sexköp visar på samma mönster. Trafficking ökar då det blir lättare att komma undan.
Sedan, nästa grej. Har verkligen gatuprostitutionen försvunnit? Jag är skeptisk. Varje gång jag tagit tunnelbanan till Hötorget och gått upp uppgången mot Malmskillnadsgatan har där funnits minst två stycken prostituerade kvinnor, samt att det inte direkt är tunt med bilar som åker förbi långsamt, långsamt och följer efter en (grymt obehagligt, by the way) om man går sträckan. Jag misstror inte att det minskat, men gatuprostitution är verkligen inget minne blott.
Den enda kvinnan jag också känner, ytligt, som ägnade sig åt gatuprostitution förut ägnar sig också förtfarande åt det (jag bildade kontakt med henne när jag var ungefär 12, av vid den tiden ett psykologiskt intresse) och har knappast minskat sitt sexsäljande, så vitt jag vet.
Att det ökat på internet är dock ingen förvåning. Internet är mer lättanvänligt för de flesta idag, än för säg, tio år sedan. I princip alla kan skapa en hemsida idag, och när det är lagligt att sälja sex är det inte längre samma risk att utannonsera det på nätet. Jag vet inte hur säkert det här är, jag är säker på att det fungerar bra för vissa, men jag är övertygad om att det är en livsstil som de flesta faktiskt inte mår bra av.
Helst av allt skulle jag vilja se att det blev olagligt från båda håll. Jag vill absolut inte se en legalisering. Alla studier visar på att en fullständig legalisering ökar trafficking, övergrepp, drogmissbruk och efterfrågan. I alla länder där det blir en fullständig legalisering av prostitution har den allmänna behandlingen av kvinnor ute på stan försämrats markant eftersom att det flyttat gränserna på vad som är ett acceptabelt vis att behandla en kvinna på.
Prostitution kommer alltid att finnas. Det är en av, vad jag i alla fall antar, historiens äldsta yrken. Jag vet dock inte hur man gör det bättre. Det har jag inte den blekaste aning om. Men jag tror inte på legalisering i dagsläget när kvinnan fortfarande sexualiseras mer än mannen och fortfarande ligger i ett underläge både vad gäller sexuellt umgänge och status. Att legalisera prostitution i ett land där till och med polisen måste fråga ett våldtäksoffer vilka kläder de bar när ett sexuellt övergrepp skedde är inte ett land där vi kan uppmuntra sexköp.
Möjligtvis i ett land där både man och kvinna sexualiseras likvärdigt och har samma sexuella status. Då, möjligtvis. Men det vet jag inte. Men inte idag.
Spräng mig
Usch, hatar vinterhalvåret när det är mörkt. Under sommarhalvåret och ljusets tid behöver jag bara sova 5-6 timmar, och det känns alltid fruktansvärt i Sverige under tiden när det är så fasligt mörkt och man behöver minst 8 timmar. Man går kanske och lägger sig klockan 01:00 och ska upp klockan 07:00, vilket är helt okej i vanliga fall. Men nu? Icke!
Jag är så död i kroppen.
Nu kom jag i säng 03:30 och gick upp 08:00. Jag vill banka sönder min skalle mot valfri, hård och vass yta. Snart: Jobbmöte. Sedan hårdjobb hela dagen. Springa springa på stan, skriva artikel och posera för bilder.
Öh.
Jag ser ut som en halvflådd räv.
Känner mig som den där Marsstenen som fotades, också, kan jag tänka mig. Mentalt alltså.
Hatt!
Jag har tagit reda på hur man bygger hattar. Vet någon var man köper strå... ja, stråväv, eh. Ja. Straw braids. Jag vet redan var man kan köpa plastformerna som man ska ånga och stryka på. Men jag behöver flätad halm!
Det hoppas jag
Aftonbladet: "Beviset för liv på Mars".
Mars. En person. En klippa. En skugga. En dröm. En fantasi. En person. Ett liv. En klippa.
En dröm.
Jag bara gråter och gråter och gråter.
Det finns tre saker, tre saker som verkligen berör mig.
Liv utanför vår planet och kollonisering av universum.
Robotar.
Änglar.
Jag tror inte att det är liv. Men om det är det, så vore det fantastiskt.
Och då tänker jag sadla om tillatt bli austronaut och åka till Mars.
Det ska ni veta på en gång, minsan.
Det pirrar i min kropp. Nu har jag fantasi igen.
Skiter i Jean Paul Gaultiers kollektion. Höh!
Jean Paul Gaultier HC s/s 2008
Jean Paul Gaultier
Jean Paul Gaultier - Style.com
Flödande, böljande former hos Jean Paul Gaultier. Batik och gradienter. Havsromantik, skulle jag vilja beskriva det som. Fint paraply. Väldigt romantiskt.
Och förjävla tråkigt i den mån att det är precis som alla andra. Det är inte Jean Paul Gaultier för mig. Jean Paul Gaultier ska vara rebelliskt. Utstickande. Moderiktigt? Absolut. Men väldigt edgy. En liten tår faller nästan från mitt öga.
Och jag tror i ärlighetens namn att det är första gången jag tittar på en Haute Couture-kollektion för Jean Paul Gaultier och inte blir riktigt, riktigt inspirerad till konst. Annars brukar jag bli skuttig, andfådd, ta fram penseln på en gång och skapa, skapa, skapa. Men inte nu. Inte i år. Tyvärr.
Ursäkta den platta modeanalysen. Men att se på hans senaste kollektion är för mig som att se på Claude Monets tavlor från när hans starr förstörde hans ögon fullständigt. Hjärtslitande. And not in a good way.
Fashion Paparazzi
Exit Elin Kling, enter Freja Kjellberg! Det här är Frejas debut med mig i Fashion Paparazzi. Jag är mitt gamla hårda, vanliga jag. Men är ni inte nyfikna på vad Freja har att säga i den här veckans Fashion Paparazzi på Stureplan.se?
Läs den här!
Diskplockarkillen har tydligen ett eget namn
Stackars Diskplockarkillen.
Alla känner honom vid hans signum som jag givit honom via bloggen. Ingen kan hans namn. Alla går fram till honom och vrålar: "Är det du som är Diskplockarkillen?!" Folk står och viskar, tisslar och tasslar bakom hans rygg och pratar om Diskplockarkillen. Klubbchefer går fram till mig och frågar om han är Diskplockarkillen. Mini Macklin hoppade på honom igår och skulle undersöka hans öga: "Är du Diskplockarkillen? Va? Spärra upp dig öga så får jag undersöka!" Alla. Alla. Alla. Överallt ifrån. Vart han än satte sin fot igår.
Hela han definieras av hans signum. Hans anonyma alias här i bloggen. Det är hans bild utåt. Diskplockarkillen. Det alla känner honom för.
Men han har ett namn. Han har sagt det ett tag nu. "Hanna, jag har faktiskt ett namn!"
Och ja. Det har han faktiskt.
Han heter Leo Thomas Johan Netz Altrock.
Låt oss kalla honom Leo i framtiden, okej? Lite bättre kanske.
Och som bonus, en bild på hans käkben!
Dokusåpatest
Jag är inte så bra på det här med sokusåpor, vet ni. Det är jag inte. Det kan ni se ovan. Det är mitt resultat i Expressens tävling. Kunskapstävlingen om dokusåpor. Testa dina egna kunskaper här.
Jag är glad över resultatet. Att få tio av tio måste vara det mest tragiska man kan tänka sig. Jag kan knappt tänka mig vilken typ av individer det är som verkligen kan sitta där, dag ut och dag in, och plöja i sig det fullkomligt meningslösa nöjet som går ut på att dokumentera och mobba fullkomligt trista individer när det gör absolut ingenting. Dag ut och dag in. Som att vara en junkie på Nattliv, typ. Det måste vara sinnebilden av en mycket olycklig, tragisk och socialt missanpassad individ.
Ja, förresten, hittade den via Viktors blogg.
Mössa
Jag får lägga upp bilder på saker jag vill ha lite oftare. För det gör modebloggare.
Jag vill ha den här mössan. Från Cino Six Mouches.
Den är fantastisk. Den ser ut som en pagoda. Fast i flis! Och för huvudet!
Den kostar mindre än 400. Så jag tycker att någon kan ge mig den. För att jag vore fin i den.
Jag, eldtigern!
Nu frågade Diksplockarkillen mig om vilken blodgrupp jag tillhör. Jag är A+, den vanligaste blodtypen i Sverige.
Så jag blev fixerad vid alla de där skitlöjliga grejerna man gjorde när man var liten. Ni vet. Ville veta stjärntecken och allt sånt. Jag är fisk. Jag gillar inte beskrivningen av fisk. Känslig och konstmärlig kan jag gå med på, men inte att vara en jävla mespotta som vill bli dominerad och omhändertagen och allt sånt crap. Det stämmer inte alls in på mig.
Så jag blev så glad när jag var liten och kollade upp mitt kinesiska horoskop. Enligt det är jag nämligen en TIGER. Eller. En ELDTIGER för att vara exakt. Och det beskriver mig mycket, mycket bättre.
Lät oss vara fjolliga.
Det här är TIGERN enligt ditthoroskop.nu
"Tigrar är kanske de mest talangfulla av alla de tolv djuren. Men med stor talang kommer också mindre bra sidor fram tydligare. Trots att de anser sig själva som stora ledare, vilket de också ofta passar till, så tar de sig aldrig tid till att fundera på hur de uppfattas av sina medmänniskor. Tigrar känner sig ofta hotade på många olika plan samtidigt, överallt utom i hemmet som är deras enda trygghet i tillvaron.
Tiger-människor hungrar efter makt, styrka och uppmärksamhet. Detta innebär inte att de alltid är egoistiska, tvärtom så engagerar de sig ofta i allmänhetens intressen, men aldrig utan att de själva kan dra fördel av det. Som ledare är Tigrar idealiska. De har stor personlig karisma och pondus och söker sig därför ofta till yrken där de kan få den uppmärksamhet de tycker sig förtjäna. Att vinna är mer viktigt än hur man vinner och på så sätt kan Tigern ofta hamna i trubbel.
Tigrar gillar den tidiga våren allra bäst."
Jag tycker faktiskt att det stämmer in ganska bra. Det är det enda kinesiska stjärntecknet som får en ful personlighet, förresten. Alla andra är fina på något vis. Jag vill bara ha, ha och ha. Verkar det som. Det är väl helt okej, ändå. Jag bryr mig ju tydligen inte om vad ändra tycker ändå. Hähä.
Min payoff för en massa viktslit
Bild snodd från Gymgrossisten.se
Det här är ett av mina kosttillskot! Om man bara äter det som det är så är det till för, haha, eh, ultimat muskeluppbyggnad och fettförbränning. Men jag tränar inte. Och jag blandar det med rödmjölk. Och jag äter 3 portioner av det här varje dag i kombination med tre måltider. Flera mellanmål. En tesked shottad olja. Godis. Och mitt 1 kg Bregott i veckan.
Vad blir det då?
En intensiv viktökningskur. Man går upp jättemycket i fett!
Totalt tvärtemot de där eländiga bantningskurerna.
Och tack vare det här (och Glutamin-O) har jag lyckats gå upp till en vikt på cirka 55-60 kg från typ 40-45 kg. Det gör mig stolt. Det gör det. Det tog lång tid, men bannemig.
Så inga satans jävla bantningskurer för mig, inte! Min kropp är hel nu. Den blir inte fylld av blåmärken av att sitta på en stol. Jag hittar kläder som passar i butikerna. Jag ser inte ut som ett skelett utan kläder (undervikt + bred benstomme är en förbannatt ful kombo) jag har stjärt och jag har bröst och jag har en söt mage. Förut hade jag bara benmuskler. Sedan var jag en spik.
Åt helvete med idealet som säger att alla ska vara så smala! Jag var asmal, på grund av min Celiaki, min embarmligt snabba ämnesomsättning och min tarmskada som jag fått pga. tidigare ätstörningar. Men jävlar. Idag är jag bra, det är jag. Vet ni vad som framförallt spurrade mig till det här, som jag började med för kanske ett och ett halv år sedan?
Det var ni. Jag blev så ledsen när unga tjejer kom till bloggen och skrev "Åh! Det är så fint att vara så smal! Hur gör du? Jag vill också!" "Åh jag vill också vara modellsmal precis som du, så fint!" "Åh, jag skulle vilja banta och bli som du, åh!"
Och det förbannade jag mig för. Jag vägrar vara den typen av ideal som satte mig själv i ätstörningar 7 år i sträck. Och jag har slitit och kämpat och tagit i, och i grund och bottnen ledde det till och med till att min kropp blev friskare. Trots att min undervikt ses som "naturlig underviktig". Men sedär, även för en sådan, en sådan som jag, en naturlig spinkpinne, så var det bra att gå upp!
HA!
I HAVE PREVAILED!
Modeveckan
Modevisningarjag förväntas hinna med att gå på i jobbet: SAMTLIGA.
Och så ska jag hinna med en massa backstagepryttlar.
Jag kommer att döden dö under modeveckan. Dö. Det kommer jag.
Jag skulle förresten behöva en bärbar dator, finns det någon kompis som kan låna ut det till mig måndag - torsdag? Det är möjligt att jag kommer ha en, men för säkerhetsskull. Det vore bra om den hade Photoshop också.
Jag har ju tyvärr en fetisch för stationära datorer. Så jag har 3 sådanna. Men ingen bärbar. Jäklar. Och vad är vitsen med det? Tja, jag vet inte, vad är vitsen med mina 50-70 par skor?
Och så ska jag hinna med en massa backstagepryttlar.
Jag kommer att döden dö under modeveckan. Dö. Det kommer jag.
Jag skulle förresten behöva en bärbar dator, finns det någon kompis som kan låna ut det till mig måndag - torsdag? Det är möjligt att jag kommer ha en, men för säkerhetsskull. Det vore bra om den hade Photoshop också.
Jag har ju tyvärr en fetisch för stationära datorer. Så jag har 3 sådanna. Men ingen bärbar. Jäklar. Och vad är vitsen med det? Tja, jag vet inte, vad är vitsen med mina 50-70 par skor?
Christian Dior och John Galliano
Det är synnerligen lustigt, det här med Christian Dior. Jag älskar John Gallianos egna visningar, men jag avskyr oftast av allt det han gör för Dior. Någonstans ska jag medge att det medföljer en viss aversion på grund av Christian Diors uttalande angående Coco Chanels framfart inom modebranschen, det vill säga att han ansåg att hon gjorde kvinnorna fula och ville fortsätta att propsa på de stora kjolarna och de insnörda midjorna, men det slutar faktiskt inte där.
Enligt mig är Dior för hårt och för platt, jag kan inte hitta några likheter med John Gallianos flödande former och färger. En sak är dock säker, Dior brukar vara mer trendinriktat när Galliano själv väljer att satsa på ett relativt regelbundet formspråk år efter år. Ett dramatisk formspråk. Det här året är dock lustigt, Gallianos egna kollektion innehåller de hypade blommorna, de flödande materialen och de romantiska transparanserna.
Kollektionen för Dior är dock hård. Samuraj möter risplockare och sextiotal. Former jag är trött på att se på ett bra tag, och kulörerna är platta och fantasilösa. Nu är väl det ingen nyhet för just Dior. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men oavsett vilka färger och nyanser det är som är på tapeten så tycker jag alltid att Dior liksom, tja, lyckas göra tidigt platt 90-tal och typ Miami Vice av det hela. Möjligen en åsikt bildad av en gammal aversion inför Christian Dior själv, men något som inte går att banka ur min skalle.
Men någonstans i Christian Diors kollektion för S/S 2008 anar jag en tyngd. En sorg. En stor känsla av olusta. Oavsett hur spexiga formerna är så känns de mer nertyngande än uppigande, och om jag får tolka det som jag vill så skulle det handla om att John Galliano bröt sig fri, kräktes på hela Dior och skapade något fullkomligt eget. På en egen planet. Och jag hoppas jag blir medbjuden.
Men jag ska medge att det finns två plagg jag inte skulle bli sådär superursinnig om någon skulle ge mig. Den pissfula, men roliga klänningen som påminner mig om en drottning i en kortlek och den fantastiska hatten. Speciellt hatten, det känns som om Galliano levde när han skapade den. På något vis.
Alla bilder kommer från Style.com
Christian Dior - John Galliano
Enligt mig är Dior för hårt och för platt, jag kan inte hitta några likheter med John Gallianos flödande former och färger. En sak är dock säker, Dior brukar vara mer trendinriktat när Galliano själv väljer att satsa på ett relativt regelbundet formspråk år efter år. Ett dramatisk formspråk. Det här året är dock lustigt, Gallianos egna kollektion innehåller de hypade blommorna, de flödande materialen och de romantiska transparanserna.
Christian Dior - John Galliano
Kollektionen för Dior är dock hård. Samuraj möter risplockare och sextiotal. Former jag är trött på att se på ett bra tag, och kulörerna är platta och fantasilösa. Nu är väl det ingen nyhet för just Dior. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men oavsett vilka färger och nyanser det är som är på tapeten så tycker jag alltid att Dior liksom, tja, lyckas göra tidigt platt 90-tal och typ Miami Vice av det hela. Möjligen en åsikt bildad av en gammal aversion inför Christian Dior själv, men något som inte går att banka ur min skalle.
Men någonstans i Christian Diors kollektion för S/S 2008 anar jag en tyngd. En sorg. En stor känsla av olusta. Oavsett hur spexiga formerna är så känns de mer nertyngande än uppigande, och om jag får tolka det som jag vill så skulle det handla om att John Galliano bröt sig fri, kräktes på hela Dior och skapade något fullkomligt eget. På en egen planet. Och jag hoppas jag blir medbjuden.
Men jag ska medge att det finns två plagg jag inte skulle bli sådär superursinnig om någon skulle ge mig. Den pissfula, men roliga klänningen som påminner mig om en drottning i en kortlek och den fantastiska hatten. Speciellt hatten, det känns som om Galliano levde när han skapade den. På något vis.
Alla bilder kommer från Style.com
De förbannade bantingsprodukterna
Fyfan vad mycket crap företag vill att jag ska recensera. Och gratis! Det är fullkomligt skamligt. De vill skicka mig äckligt plast och gelatingodis, bantningsprodukter och tandblekning, och jag blir så jävla förbannad. Eller, godiset må väl hända, tandgrejen är väl... ja, jag ställer mig frågande till om man verkligen ska göra sådant utan en tandläkares rekommendation, men bantningsprodukterna för mig så fly förbannad att det inte är klokt.
Att skicka bantningsprodukter till en blogg som mestadels läses av unga kvinnor är självfallet smart. Att rida på tjejers dåliga självkänsla och den konstanta terrorn med att vara smal, banta, banta, banta, smal är lika med snygg, tjo, modeller, tjo, smal, tjo tjo tjo.
Skitsmart, verkligen. Och så otroligt bedrövligt att det inte är klokt.
De får alltid långa mail tillbaks. Extremt arga mail. Jag brukar förklara för dem att det är vidrigt att de vill komma åt en målgrupp som redan har så mycket utseendepress på sig att så många gör sig sjuka eller låter bli att njuta av vardagen. Att jag blir arg över att de ens kan överväga att jag skulle vilja testa det som är helt hälsosamt normalsmal och verkligen inte ska gå ner i vikt (om jag går ner 5 kg hamnar jag på undervikt, liksom) och att det är fruktansvärt att de kan se det som en bra reklam att skicka bantningsprodukter till en person som, ja, möjligtvis skulle gå ner i vikt - men bli en underviktig förebild.
Vill ni visa hur bra era produkter är genom att stegvis demonstrera hur någon går från hälsosam vikt till sjuklig undervikt? Varför?
Det är vidrigt. Det är hemskt vidrigt. Precis som de där företagen där man kan testa sin BMI, hamna på typ 16, och de fortsätter rekommendera en bantningsplan trots att man redan ligger på en undervikt som är skadlig för de allra flesta individer.
Sjukt.
Jag förbannar alla bantingsprodukter. Jag förbannar alla smalideal. Jag förbannar det.
Att skicka bantningsprodukter till en blogg som mestadels läses av unga kvinnor är självfallet smart. Att rida på tjejers dåliga självkänsla och den konstanta terrorn med att vara smal, banta, banta, banta, smal är lika med snygg, tjo, modeller, tjo, smal, tjo tjo tjo.
Skitsmart, verkligen. Och så otroligt bedrövligt att det inte är klokt.
De får alltid långa mail tillbaks. Extremt arga mail. Jag brukar förklara för dem att det är vidrigt att de vill komma åt en målgrupp som redan har så mycket utseendepress på sig att så många gör sig sjuka eller låter bli att njuta av vardagen. Att jag blir arg över att de ens kan överväga att jag skulle vilja testa det som är helt hälsosamt normalsmal och verkligen inte ska gå ner i vikt (om jag går ner 5 kg hamnar jag på undervikt, liksom) och att det är fruktansvärt att de kan se det som en bra reklam att skicka bantningsprodukter till en person som, ja, möjligtvis skulle gå ner i vikt - men bli en underviktig förebild.
Vill ni visa hur bra era produkter är genom att stegvis demonstrera hur någon går från hälsosam vikt till sjuklig undervikt? Varför?
Det är vidrigt. Det är hemskt vidrigt. Precis som de där företagen där man kan testa sin BMI, hamna på typ 16, och de fortsätter rekommendera en bantningsplan trots att man redan ligger på en undervikt som är skadlig för de allra flesta individer.
Sjukt.
Jag förbannar alla bantingsprodukter. Jag förbannar alla smalideal. Jag förbannar det.
Den hjärtskärande klänningen
www.style.com
Varje gång jag tittar på den här klänningen från John Gallianos vårkollektion för 2008 så börjar jag darra, får andnöd och blir helt kall i hela kroppen. Jag älskar den. Det smärtar i mitt hjärta. Det svider i mina leder. Mina vener börjar bulta och små feberdroppar spränger sig ut genom porerna i min panna.
Och jag kommer aldrig att äga den.
Mitt hjärta krossas. Jag vill gråta.
Bajströjan
Min vän Martin Kallisti ska tydligen köpa en tröja nu. En med.... ja, jag vet inte. Jag tänker på bajs. Bajsfläckar. Och hundra galna apor som dansar runt honom i stor extas och kastar sina fekalier på varje litet område av hans långa, smala kropp. Och där står Martin, överlycklig, och fnissar i sin vad han anser vara en jävligt fin tröja. Bajströjan.
Marie Oskarsson - Hannas Nattbok
Det var ju Viktor Barth-Kron som bestämde namnet på mitt pubertala, vidriga och skitärliga skvallerformat på den där siten Stureplan.se, ni vet. Jag tror jag vet var han fick inspirationen ifrån.
Det finns en barnbok vid namn Hannas Nattbok, fick jag just veta. Skriven av Marie Oskarsson. Om en pubertal tonårstjej. Skillnaden är väl att hon hanterar sin existensiella ångest och utanförskap genom att skriva en bok, medan jag gör det enda rätta, det vill säga super mig full och ägnar mig åt kroppsligt rättfärdigande.
Jag ser fram emot när författarens boktitel totalt förintas ur Googles sökfunktion till favör för hångel, sex och fylla på Stureplan. När föräldrar tipsar varandra om den här fantastiska, psykologisk stimulerande boken för unga flickor som just håller på att ingå den horribla period vi kallar för förpuberteten. När de här flickorna googlar det duktigt, får fram mitt format, och förevigt blir invigda till ett tragiskt liv bestående av en ond spiral av bekräftelse och förnedring.
Exakt vad Marie Oskarsson önskade, kan jag tänka mig. Ni kan ju köpa boken, som tröst mot alla kommande, sargade själar.
Det finns en barnbok vid namn Hannas Nattbok, fick jag just veta. Skriven av Marie Oskarsson. Om en pubertal tonårstjej. Skillnaden är väl att hon hanterar sin existensiella ångest och utanförskap genom att skriva en bok, medan jag gör det enda rätta, det vill säga super mig full och ägnar mig åt kroppsligt rättfärdigande.
Jag ser fram emot när författarens boktitel totalt förintas ur Googles sökfunktion till favör för hångel, sex och fylla på Stureplan. När föräldrar tipsar varandra om den här fantastiska, psykologisk stimulerande boken för unga flickor som just håller på att ingå den horribla period vi kallar för förpuberteten. När de här flickorna googlar det duktigt, får fram mitt format, och förevigt blir invigda till ett tragiskt liv bestående av en ond spiral av bekräftelse och förnedring.
Exakt vad Marie Oskarsson önskade, kan jag tänka mig. Ni kan ju köpa boken, som tröst mot alla kommande, sargade själar.
Stepford wives + Marianova. se = SANT
Jag tittade på Stepford Wives på fyran tidigare. Ni vet. Staden där de gör om kvinnor till robotar så att de ska bli ÄKTA kvinnor. Inte sådanna här kvinnor som gör saker. Ägnar sig åt karriären. Utan äkta kvinnor som enbart bryr sig om att städa, tillfredställa sin make och så vidare.
Och vilket företag gick i reklampausen?
Marionova.se
Den nya ÄKTA kvinnositen. Den som INTE ät utformad för män, som tydligen resten av hela nätet ska vara. Den ÄKTA kvinnosajten med smink, skönhet och recept. Där man kan byta ett recept på äppelpaj mot ett annat smaskigt recept. Och kolla upp de senaste skönhetstipsen. Den ÄKTA kvinnositen för ÄKTA kvinnor.
Är det inte roligt, så säg?
Det måste vara en grym genusvetare på TV4 som arrangerat det hela. Nu vore det väl fint om Marianova konkade, jag tycker att det är så snuskigt att fördela in saker som äkta kvinnligt eller manligt. Idag. Precis som i Stepford Wives. Det hela gör det så... tydligt. Svart på vitt, att deras reklam sändes ihop med den filmen.
Och vilket företag gick i reklampausen?
Marionova.se
Den nya ÄKTA kvinnositen. Den som INTE ät utformad för män, som tydligen resten av hela nätet ska vara. Den ÄKTA kvinnosajten med smink, skönhet och recept. Där man kan byta ett recept på äppelpaj mot ett annat smaskigt recept. Och kolla upp de senaste skönhetstipsen. Den ÄKTA kvinnositen för ÄKTA kvinnor.
Är det inte roligt, så säg?
Det måste vara en grym genusvetare på TV4 som arrangerat det hela. Nu vore det väl fint om Marianova konkade, jag tycker att det är så snuskigt att fördela in saker som äkta kvinnligt eller manligt. Idag. Precis som i Stepford Wives. Det hela gör det så... tydligt. Svart på vitt, att deras reklam sändes ihop med den filmen.
Hannas Nattbok
Hannas Nattbok fortsätter!
Jag fortsätter att skämma ut mig och förstöra min image, som vanligt. Tycker kanske andra, i och för sig. Men ni känner ju mig! Här ovan en bild från min efterfest. Dresscode: Gala. Dricka: Cava.
Läs den här!
Outbreak
Ace. Mango. Förlåt att jag monterade ner toalåset i lördags, men dörren gick i baklås och jag ville inte bo där resten av livet. Och har man inbyggda skruvmejslar på toppen av fingret så är det svårt att låta bli.
Men ni kan få tillbaks skruven om ni vill.
Lördagens outfit
Note to self: Posa inte när du är sönderdansad och svettig. Lägg dig som död fisk på marken istället.
Jag var utklädd till tiger. Först var det Ace, sedan sista Chapel Hill på Spyan. Djurtema.
Alla roliga kläder på bild är, kanske inte särskilt förvånande, från second hand. Typ Myrorna.
(För de som undrar: Nej. Det är inte diskplockarkillen som står med mig. Det är Johan Erik Strömgren, en av mina kompisar. Han har figurerat i bloggen regelbundet sedan förra sommaren, typ.)
Mini Macklin
Jag brukar springa på henne på Ace. Mini Macklin alltså. Hon är alltid så fin i sina spexiga outfits. Här i läcker hatt och fantastiskt fjäderoutfit. Mycket bra. Blir så glad av folk som vill och vågar!
Synd att min kamera, mörker och rökmaskiner inte går ihop så väl. Skulle ha velat dokumentera det bättre. Det förtjänar hon!
Fina kjolen!
Sprang på en asfin tjej på Stash. Fastnade både för hennes fina skinnjacka, men framförallt den blommiga kjolan! Den var gjord av en topp eller klänning, kommer inte ihåg. Men perfekt i materialet (lite transparant, syns inte riktigt på bilden) perfekt i färgerna och perfekt i fallet. Lagom volym. Fabulous!
Punkjackan
Varför blev jag inte inspirerad till att härma den här fantastiska punkaren jag hittade i Vitan i somras? Varför? Skulle vilja haft den här jackan, eller än bättre! Färgglada blommor, nitar och drift med Vogue. Jag skulle ha fått tokfnatt på mig själv. Nu känner jag mig dum, varför glömde jag det?
Luggen
Jag saknar min lugg. Jag saknar min plattång. Så himla cleant. Så himla fint.
Jag ger er en bild på diskplockarkillen
Tjatmonster. Här får ni en liten bild på Diskplockarkillen.
Ett öga!
Ett fantastiskt öga. Mind you.
Jävla knapplås
Hahahaha.
Igår glömde jag att sätta på knapplåset på mobilen vilket resulterade i tjugo telefonsamtal till mitt ex Martin ungefär klockan fyra på morgonen, tills dess att han i ren och skär desperation fick stänga av den. Stackaren behövde sova!
Usch, när sånt där händer så tänker jag alltid, tänk om det skulle hända med en chef? Eller ett nytt ragg? Eller en kund? Nej, fyfan alltså. Trauma.
Gårdagens outfit
Väligt modebloggigt att ha två i princip identiska bilder på sig, by the way. Och framför stökig bakgrund! The best there is. Igår blev det Jacobs Takeout, Berns 2.35.1 och Spy Bar. Sedan hundra varmkorvar.
Mössa: H&M
Väst: Lip Service
Linne: Lady Avenue
Halsband: ASOS
Skinnhandskar: H&M
Skärp: H&M
Skinnkjol: Mario Moretty
Onsdagens outfit
Lång skjorta: Zara
Klänning: H&M
Jeans: Levis
Skor: Second hand, Myrorna
Armband: Glitter
Ringar: H&M, Gina Tricot, Top Girl och junkbutik i Gamla Stan
Lite sent, men vadfan. Den är i övrigt fotad av Diskplockarkillen.
Min hemliga fetisch
Jag sitter här och förfestar med att trassla upp ett halsband. Det är sjukt taggande. Adrenalinet och frustrationen pumpar i min kropp. När jag trasslat ut hela fanskapet så kommer jag nå en så ordentlig känsla av välbefinnande att det inte kommer att kunna mäta sig med någon fylla överhuvudtaget.
Jag är bra på att trassla ut halsband! Jag är grym på det. Andra är dåliga. Jag är bra. Att trassla ut halsband är verkligen mitt kall. Jag borde kanske jobba med det. Sitta hos kungafamiljen och trassla ut deras halsband. Få adrenalinkickar för varje ögla jag lyckas lösa. Pipa till med "UMF" "HURRA" och "SATAN". Det riktigt bankar i mitt hjärta. Det svider. Det hugger till. Jag får andnöd.
Det värsta är att jag är helt allvarlig. Är det här någon slags fetisch?
ÅH. Nu löste jag det! Fanimej. Nu är jag så fett taggad. Nu går vi ut. Vi hånglar.
Mina damer och herrar. Hanna är så jävla på G!
Den manliga charmen
En kille vid namn Jacob Lindberg vill adda mig som kompis på Facebook. Jag känner inte igen namnet och vi har inga vänner gemensamt, så jag går och kollar hans profil.
Så här står det:
"Jag är en levnadsglad och spontan stockholmskille. Ser bra ut, 183 cm och mörkblond. Jag är dessutom extremt välutrustad, har en kuk som är 43 cm lång och 27 cm i omkrets vid stånd.
Gillar att träna, festa (East, Solidaritet, Spy Bar, Hell Kitchen m fl). Är nyfiken och gör gärna nya bekantskaper..."
Låter väl som en frän kille, eller?
Så här står det:
"Jag är en levnadsglad och spontan stockholmskille. Ser bra ut, 183 cm och mörkblond. Jag är dessutom extremt välutrustad, har en kuk som är 43 cm lång och 27 cm i omkrets vid stånd.
Gillar att träna, festa (East, Solidaritet, Spy Bar, Hell Kitchen m fl). Är nyfiken och gör gärna nya bekantskaper..."
Låter väl som en frän kille, eller?
Jag är Stureplans bäst klädda man
Sådärja. Jag vann tävlingen på Herrbloggen. Fint! Tack alla som röstade, ni är fantastiska. Älskar er.
Det ska jag sätta i mitt CV, tror jag.
Utsedd till Stureplans bäst klädda man nyår 2007-2008.
Det är väl väldigt fint, så säg? Det kanske säger något om killars stil på Stureplan också. Fy fanken. Jag känner verkligen med Johan af Geijerstam och Fredrik af Klercker när de ska göra sin Fashion Paparazzi. De skulle likväl kunna byta ut allt och bara ha "veckans modemiss", länka till bildgalleriet och skriva: "ALLA MED SNOPP".
Ungefär.
Men det blev en fin liten miniintervju angående manlig stil! Läs den här, på Herrbloggen!
Det ska jag sätta i mitt CV, tror jag.
Utsedd till Stureplans bäst klädda man nyår 2007-2008.
Det är väl väldigt fint, så säg? Det kanske säger något om killars stil på Stureplan också. Fy fanken. Jag känner verkligen med Johan af Geijerstam och Fredrik af Klercker när de ska göra sin Fashion Paparazzi. De skulle likväl kunna byta ut allt och bara ha "veckans modemiss", länka till bildgalleriet och skriva: "ALLA MED SNOPP".
Ungefär.
Men det blev en fin liten miniintervju angående manlig stil! Läs den här, på Herrbloggen!
Olikheter och extremister
Varje gång jag skriver ner en åsikt i ett ämne rörande, ja, typ vadsomhelst. Kläder, politik, musik osv. så är det alltid någon som blir arg och säger: "Nu gillar jag dig inte mer! Gillade dig förut, men inte nu!"
Jag tycker att det hela är väldigt konstigt, även om jag blir väldigt, väldigt glad över att den typen av personer inte läser min blogg, faktiskt.
Jag har aldrig förstått mig på det här med att man måste ogilla någon enbart för att man inte tycker om samma saker. Det är som att jag och Robert skulle börja hata varandra för att jag inte är överförtjust i House, och han inte gillar studdsig japanpop. Eller att jag och Martin Kallisti skulle hata varandra för att jag röstade på Socialdemokraterna och han på Centern. Eller att jag skulle hata en tjej för att hon gillade att bära slips!
Det är helt absurt, i min mening, och jag inbillar mig alltid att dessa personer som inte kan acceptera några som helst olikheter mellan de själva och andra måste ha ett väldigt svårt, och för all del väldigt ensamt, liv.
Hur kan man vara så extrem i sitt tyckande? Hur kan man välja att sålla sig till en grupp som enbart hyser samma åsikter som en själv? Och borde det inte vara extremt tråkigt att aldrig få debattera och diskutera olika frågor med sina vänner? Jag finner det extremt givande att, exempelvis, diskutera saker med min vän Johnny Scharonne. Johnny och jag hyser väldigt sällan samma åsikt i frågor, och vi har långa diskussioner där vi framför alla våra argument. Jag inbillar mig att vi lär varandra saker varje gång, och jag finner det väldigt givande.
Samma sak med mig och Martin. Vi håller inte med varandra i någonting, i princip. Han ogillar mina kläder, jag ogillar hans. Vi har väldigt olika politiska ideal och vi hatar varandras utgångsställen. Är vi vänner? Ja. Han är en av de jag värderar högst.
Nej. Extremisterna skrämmer mig.
Fram för utveckling och delade åsikter!
Argument, diskussion och mångfald.
Jag tycker att det hela är väldigt konstigt, även om jag blir väldigt, väldigt glad över att den typen av personer inte läser min blogg, faktiskt.
Jag har aldrig förstått mig på det här med att man måste ogilla någon enbart för att man inte tycker om samma saker. Det är som att jag och Robert skulle börja hata varandra för att jag inte är överförtjust i House, och han inte gillar studdsig japanpop. Eller att jag och Martin Kallisti skulle hata varandra för att jag röstade på Socialdemokraterna och han på Centern. Eller att jag skulle hata en tjej för att hon gillade att bära slips!
Det är helt absurt, i min mening, och jag inbillar mig alltid att dessa personer som inte kan acceptera några som helst olikheter mellan de själva och andra måste ha ett väldigt svårt, och för all del väldigt ensamt, liv.
Hur kan man vara så extrem i sitt tyckande? Hur kan man välja att sålla sig till en grupp som enbart hyser samma åsikter som en själv? Och borde det inte vara extremt tråkigt att aldrig få debattera och diskutera olika frågor med sina vänner? Jag finner det extremt givande att, exempelvis, diskutera saker med min vän Johnny Scharonne. Johnny och jag hyser väldigt sällan samma åsikt i frågor, och vi har långa diskussioner där vi framför alla våra argument. Jag inbillar mig att vi lär varandra saker varje gång, och jag finner det väldigt givande.
Samma sak med mig och Martin. Vi håller inte med varandra i någonting, i princip. Han ogillar mina kläder, jag ogillar hans. Vi har väldigt olika politiska ideal och vi hatar varandras utgångsställen. Är vi vänner? Ja. Han är en av de jag värderar högst.
Nej. Extremisterna skrämmer mig.
Fram för utveckling och delade åsikter!
Argument, diskussion och mångfald.
Net-a-porter, hahaha
Det roliga med Net-a-Porters trendguide för våren (som i övrigt är helt okej, faktiskt, även om de missar några viktiga poänger) är att inget av det de tipsar om kommer att dyka upp i deras nätshop.
Jag vidhåller min åsikt om Net-a-porter, det vill säga att det är en tråkig shop med kackigt urval från kollektionerna med rysliga överpriser. Dock, jag kan väl inte påstå att det finns så många postorderbutiker att rekommendera. Men det är väl så, lever man i en storstad så använder man sig inte av postorder, och det är bara i storstäderna som man kan våga sticka ut.
Ordet storstad applicerat på Stockholm känns kanske, i övrigt, lite överambitiöst. Trist pyttestad.
Kan inte sova
Fan. Måste sova. Ska upp tidigt imorn.
Men jag har ett problem, ett väldans problem.
Jag skulle närmast vilja beskriva det som rännskita.
Svårt att sova, helt klart.
Men jag har ett problem, ett väldans problem.
Jag skulle närmast vilja beskriva det som rännskita.
Svårt att sova, helt klart.
Krambanan
Jag gick just upp. Jag och diskplockarkillen har legat och kramats fram tills... ja, länge. Det är trevligt. Och mysigt.
Sedan när jag kollar mobilen så har jag missat hundra viktiga jobbsamtal och hysteriska SMS från vänner angående lite olika. Ojsan. Hoppsan.
Och så har jag inte uppdaterat bloggen.
Det här med män är farligt, säger jag, farligt.
Men fasen vad söt han är. Igår kom det fram väldigt många tjejer som läser min blogg på STASH. Folk jag aldrig träffat. Petade på mig. Ryckte i mig. Frågade: "Dudududud, duuuu, är det där diskplockarkillen? Va? Va? Va? Är det? Snygg han är!"
Livet är roligt.
Sedan när jag kollar mobilen så har jag missat hundra viktiga jobbsamtal och hysteriska SMS från vänner angående lite olika. Ojsan. Hoppsan.
Och så har jag inte uppdaterat bloggen.
Det här med män är farligt, säger jag, farligt.
Men fasen vad söt han är. Igår kom det fram väldigt många tjejer som läser min blogg på STASH. Folk jag aldrig träffat. Petade på mig. Ryckte i mig. Frågade: "Dudududud, duuuu, är det där diskplockarkillen? Va? Va? Va? Är det? Snygg han är!"
Livet är roligt.
Rösta på mig på Herrbloggen!
Se där, vad roligt. Herrbloggen tog bara med två bidrag. Bland annat Christian Remröd som klär sig helt oklanderligt, och så, förstås, jag. I transad variant.
Så, ja. Nu ska man rösta på det bästa bidraget. Om mina bloggläsare går och röstar på mig så kommer jag helt otvivelaktigt att vinna, med tanke på att jag har så mycket fler besökare än Herrbloggen. Den som vinner ska intervjuvas om manligt mode och stil.
Och det vore väl väldigt kul, så säg?
Rösta på mig här!
Tovas skinnkeps
Igår gick jag runt som en idiot och sökte två typer av plagg: Genomskinnliga klänningar i tantiga blommönster (Indiskas varianter är fula, de bär man inte) samt saker me roliga skinndetaljer. Hittade ett fantastiskt par brallor från Pour som jag ska köpa, men Maestro ballade tyvärr ur. Jävla Maestro.
Nu, Tova Jertfelt kom hit idag, hon hade den perfekta skinnkepsen. Bler kär på en gång. Måste ta en bild. Tova är alltid så himla fin!
Hurra för betygsliknande omdömen från lågstadiet!
Jag är inte moderat. Jag är socialdemokrat. Men det finns vissa saker jag gillar med högerstyret, även om det mesta är saker jag vill kräkas av. En av sakerna är de skriftliga omdömena som ska införas sedan förstaklass.
Läs: DN,
Nu. Jag är inte lärare. Jag utgår enbart från mig själv. Men jag kan utifrån mig själv säga att jag alltid varit väldigt mån om att veta hur pass bra min prestation är och hur jag kan förbättra det hela. Jag har alltid haft en kraftigt vilja att lära mig, att utvecklas. Jag har alltid föredragit konstruktiv kritik framför lösa komplimanger i mitt jobb. Om en chef har sagt att något varit bra har jag alltid ställt följdfrågan: "Tack, men hur kan det bli bättre? Jag vill att det ska vara perfekt."
Nu vet jag att många är emot det här pga. att det befaras att det blir för hård press på barnen. Men ärligt? Jag, personligen, tror faktiskt inte det. Barn är inte dumma i huvudet. Barn är smarta jävlar som utvecklas och lär sig mångt mycket snabbare än vuxna. Barn är inte små ömtåliga glasdockor som det krävs att man måste dadda med konstant.
Jag önskar bland annat att jag var lika driven som jag var i lågstadieåldern. Man pressade, pressade och pressade och det var underbart. Dagen man lärde sig läsa var fantastisk. När man upptäckte att man kunde matte så var det fantastiskt. När man lärde sig kommunicera på engelska så var det fantastiskt (vi hade engelska från förstaklass i min grundskola).
Jag tror, i ärlighetens namn, att det här kommer bi grymt.
Läs: DN,
Nu. Jag är inte lärare. Jag utgår enbart från mig själv. Men jag kan utifrån mig själv säga att jag alltid varit väldigt mån om att veta hur pass bra min prestation är och hur jag kan förbättra det hela. Jag har alltid haft en kraftigt vilja att lära mig, att utvecklas. Jag har alltid föredragit konstruktiv kritik framför lösa komplimanger i mitt jobb. Om en chef har sagt att något varit bra har jag alltid ställt följdfrågan: "Tack, men hur kan det bli bättre? Jag vill att det ska vara perfekt."
Nu vet jag att många är emot det här pga. att det befaras att det blir för hård press på barnen. Men ärligt? Jag, personligen, tror faktiskt inte det. Barn är inte dumma i huvudet. Barn är smarta jävlar som utvecklas och lär sig mångt mycket snabbare än vuxna. Barn är inte små ömtåliga glasdockor som det krävs att man måste dadda med konstant.
Jag önskar bland annat att jag var lika driven som jag var i lågstadieåldern. Man pressade, pressade och pressade och det var underbart. Dagen man lärde sig läsa var fantastisk. När man upptäckte att man kunde matte så var det fantastiskt. När man lärde sig kommunicera på engelska så var det fantastiskt (vi hade engelska från förstaklass i min grundskola).
Jag tror, i ärlighetens namn, att det här kommer bi grymt.
Jag önskar mig en galastass
Åh. Jag har ett så stort problem. Inget lyxproblem, vet ni. Utan ett genuint, hjärtskärande jävla problem.
Under modeveckan så kommer jag att behöva minst två stycken galaklänningar. Två. Och tyvärr så finns det inget i butik ännu som gör mig riktigt, genuint lycklig. Det är fortfarande en sådan himla massa crap, eller så är det för dyrt. Mitt hjärta sargas.
Jag är helt inne på fina transparanter, blommor och målningar. Och assymetri. Det vill jag ha. Balenciaga, Marc Jacobs, Chloé, Christian Lacroix, Akris, Yohji Yamamoto, Prada och, om man vill köra något enklare.
Balenciaga
Chloé
Chloé
Christian Lacroix
Akris
Prada
Yohji Yamamoto
Alla bilder från Style.com
Jag tror att ni kan se ungefär hur mina önskningar går klädmässigt. I övrigt, jag är så glad åt Chloés vårkollektion. Brukar inte alls ha en stor faiblesse för Chloé, men i år passar de mig perfekt. Genomskinligt + satin är fantastiskt, när jag i övrigt är så trött på satin att jag vill kräkas. Det enda som räddar, i min mening.
Som tur är så har jag några klänningar som jag tror att jag ska klippa i för att lyckas åstakomma något som andas en blandning av Lacroix och Balenciaga. Får se hur det går.
Under modeveckan så kommer jag att behöva minst två stycken galaklänningar. Två. Och tyvärr så finns det inget i butik ännu som gör mig riktigt, genuint lycklig. Det är fortfarande en sådan himla massa crap, eller så är det för dyrt. Mitt hjärta sargas.
Jag är helt inne på fina transparanter, blommor och målningar. Och assymetri. Det vill jag ha. Balenciaga, Marc Jacobs, Chloé, Christian Lacroix, Akris, Yohji Yamamoto, Prada och, om man vill köra något enklare.
Balenciaga
Chloé
Chloé
Christian Lacroix
Akris
Prada
Yohji Yamamoto
Alla bilder från Style.com
Jag tror att ni kan se ungefär hur mina önskningar går klädmässigt. I övrigt, jag är så glad åt Chloés vårkollektion. Brukar inte alls ha en stor faiblesse för Chloé, men i år passar de mig perfekt. Genomskinligt + satin är fantastiskt, när jag i övrigt är så trött på satin att jag vill kräkas. Det enda som räddar, i min mening.
Som tur är så har jag några klänningar som jag tror att jag ska klippa i för att lyckas åstakomma något som andas en blandning av Lacroix och Balenciaga. Får se hur det går.
Vill du bli min städare?
Gud. Jag behöver verkligen städa.
Mitt sovrum har sedan länge gått förbi stadiet jävligt stökigt till - äcklig soptipp. Slussen är förmodligen renare än mitt jävla sovrum. Och inte finns det någon golvyta heller. Kläder, kläder och återigen kläder överallt. På mitt sovrumsgolv ligger det kläder nog för att fylla åtminstonde 5 garderober och en byrå (och byrån och garderoberna är i övrigt redan fyllda, fan).
Sedan står det två stycken halvt nermonterade datorer där också. Det är glapp i den ena så att man måste trycka på power cirka 100 gånger innan den startar (jag har räknat!) och den andra är så gammal och ledsen att den dör om man har, exempelvis, Internet Explorer och PAINT på samtidigt. Ledsamt.
I övrigt får vi inte heller glömma de, tja, cirka 600 böckerna jag har där inte. Allt mellan Kalle Ankas pocket till Dostojevskij. Och så målningarna, fint packeteterade. Ihopsnörda. Väldigt dammsamlande. Ja, och den gigantiska SPEGELN JAG PLACERAT TVÄRS ÖVER RUMMET. Den får, tyvärr, inte plats. Så den är liksom som, ja, en extra vägg mitt i rummet.
Sedan målade en kompis till mig en massa crap på min vägg. Bra kompis. Jävligt bra kompis.
Men i alla fall.
Det ser alltså ut som röven.
Så jag började städa lite.
Jag plockade upp kläder från golvet. Sådär. Hälften tror jag (blev fyra fulla IKEA-kassar). Sedan så hittade jag en skalbagge.
Då började jag skrika högljutt, sprejade ihjäl den med Prefect eller något och sedan KROSSADE jag den med någon tidning av ett slag. Sedan flydde jag hysteriskt in i badrummet och tog ett två timmar långt bad för att liksom, ja, tvätta av min skam.
Jag hatar insekter.
Jag hatar att städa.
Finns det någon plutt där ute som vill städa mitt sovrum mot pyttelön? Jag hoppas ni är riktigt unga. Sådär unga att ni tycker att typ 300 spänn är en förmogenhet. Isåfall är jobbet ditt! Vill du även sköta min tvätt så får du det dubbla!
Hurrahurra!
Du kan även få gamla kläder du hittar om jag tycker att de är fula! Hurra! Deal?
Mitt sovrum har sedan länge gått förbi stadiet jävligt stökigt till - äcklig soptipp. Slussen är förmodligen renare än mitt jävla sovrum. Och inte finns det någon golvyta heller. Kläder, kläder och återigen kläder överallt. På mitt sovrumsgolv ligger det kläder nog för att fylla åtminstonde 5 garderober och en byrå (och byrån och garderoberna är i övrigt redan fyllda, fan).
Sedan står det två stycken halvt nermonterade datorer där också. Det är glapp i den ena så att man måste trycka på power cirka 100 gånger innan den startar (jag har räknat!) och den andra är så gammal och ledsen att den dör om man har, exempelvis, Internet Explorer och PAINT på samtidigt. Ledsamt.
I övrigt får vi inte heller glömma de, tja, cirka 600 böckerna jag har där inte. Allt mellan Kalle Ankas pocket till Dostojevskij. Och så målningarna, fint packeteterade. Ihopsnörda. Väldigt dammsamlande. Ja, och den gigantiska SPEGELN JAG PLACERAT TVÄRS ÖVER RUMMET. Den får, tyvärr, inte plats. Så den är liksom som, ja, en extra vägg mitt i rummet.
Sedan målade en kompis till mig en massa crap på min vägg. Bra kompis. Jävligt bra kompis.
Men i alla fall.
Det ser alltså ut som röven.
Så jag började städa lite.
Jag plockade upp kläder från golvet. Sådär. Hälften tror jag (blev fyra fulla IKEA-kassar). Sedan så hittade jag en skalbagge.
Då började jag skrika högljutt, sprejade ihjäl den med Prefect eller något och sedan KROSSADE jag den med någon tidning av ett slag. Sedan flydde jag hysteriskt in i badrummet och tog ett två timmar långt bad för att liksom, ja, tvätta av min skam.
Jag hatar insekter.
Jag hatar att städa.
Finns det någon plutt där ute som vill städa mitt sovrum mot pyttelön? Jag hoppas ni är riktigt unga. Sådär unga att ni tycker att typ 300 spänn är en förmogenhet. Isåfall är jobbet ditt! Vill du även sköta min tvätt så får du det dubbla!
Hurrahurra!
Du kan även få gamla kläder du hittar om jag tycker att de är fula! Hurra! Deal?
Jävla Maestro
Jag funderar på hur tillfredställande det vore att, typ, ja, bomba Maestros huvudkontor.
1. Väldigt tillfredställande
X. Otroligt, osannolikt tillfredställande
3. Så fantastiskt, erotiskt tillfredställande att alla mina hår skulle resa sig på hela kroppen, det skulle börja gå skälvningar i min kropp och jag skulle både kräkas, kissa och bajsa på mig i en stor jävla explosion av hysteri, fnissattacker och något som liknar, men inte är, sexuell laddning blandat med den ljuva lyckan att sparka på en jävligt liten och irriterande hund.
Nu dricker jag vatten.
Har migrän.
1. Väldigt tillfredställande
X. Otroligt, osannolikt tillfredställande
3. Så fantastiskt, erotiskt tillfredställande att alla mina hår skulle resa sig på hela kroppen, det skulle börja gå skälvningar i min kropp och jag skulle både kräkas, kissa och bajsa på mig i en stor jävla explosion av hysteri, fnissattacker och något som liknar, men inte är, sexuell laddning blandat med den ljuva lyckan att sparka på en jävligt liten och irriterande hund.
Nu dricker jag vatten.
Har migrän.
Fina Viktor!
Niklas Röja och Viktor Barth-Kron.
Ni vet väl att Viktor Barth-Kron, redaktionschefen på Stureplan är typ världens gulligaste kille? Ja, det är han i alla fall. Och duktig är han också. Som fan. Jag tror inte att det kan vara möjligt för någon med huvudet på rätt led att tycka illa om honom. Sådan är Viktor.
Nu, ibland gör han små saker på siten som han vet att jag blir glad av. Så skickar jag iväg ett mail i stilen:
"Viktor. Vad fint av dig. Du är bra på att tillfredställa min egocentriska och narcissistiska ådra. Tack, kram!"
Så får jag tillbaka ett: "Ja, jag misstänkte väl att du skulle gilla det!"
Och igår (som i övrigt var hans födelsedag, grattis i efterskott, Viktor!) så sa han att han skulle ändra min bildbyline. Jag jobbade ju som redaktör där förut, men nu kör jag några saker på frilans. Han hade snappat upp benämningen "Stockholms lilla monstertruck" som mitt ex Martin givit mig.
Och titta vad fint det blev! "Stureplans lilla monstertruck". Nu har han gjort det igen, en sådan där fin sak som nästan bara Viktor kan göra. Varför den här killen inte har en skara galna tjejgroupies efter sig, det kommer jag aldrig förstå. För om någon förtjänar en sådan sak, då är det bannemig han!
Ps. Uh, undrar i övrigt om jag borde logga in på den där Stureplansmailen någon gång. Tror inte jag gjort det sedan jag slutade på kontoret.
Jag borde kanske ta det lite, lite lugnare
Hahaha. Sprang på en av Riches vakter igår när jag var på Berns.
Sa hej.
Han tittade på mig.
Gav mig en mycket faderlig kram och sa:
"Hanna. Det är söndag. Gå hem och SOV för en gångs skull. Bara SOV."
Vi lever roligt just nu.
Sa hej.
Han tittade på mig.
Gav mig en mycket faderlig kram och sa:
"Hanna. Det är söndag. Gå hem och SOV för en gångs skull. Bara SOV."
Vi lever roligt just nu.
Hannas Nattbok på Stureplan.se
Jag har ett nytt format på Stureplan som heter "Hannas Nattbok". Det kommer att köra varje måndag och handlar om min utevecka.
Om jag någonsin gjort något för att förstöra mitt rykte så är det här bannemig det.
Jag skriver om mitt dramatiska dejtande, hur David Roiseux pillar Spy Bars pointer på snoppen, hur jag och Robert Grave blir insmugglade bakvägen till Berns och vilka söta modellkillar det är som vill gå på dejt med mig. Bilder på när Patric Öhlund häller öl på sig själv. Vilken i alternativscenen som en delägare i Stureplansgruppen bänkat på. Mycket fint, det hela.
Om ni tyckte att bloggen var ocensuserad så har ni inte sett någonting.
Läs det här: Hannas Nattbok, exklusivt för Snuskplan.se
Jag känner mig smutsig. Och det är fint.
Om jag någonsin gjort något för att förstöra mitt rykte så är det här bannemig det.
Jag skriver om mitt dramatiska dejtande, hur David Roiseux pillar Spy Bars pointer på snoppen, hur jag och Robert Grave blir insmugglade bakvägen till Berns och vilka söta modellkillar det är som vill gå på dejt med mig. Bilder på när Patric Öhlund häller öl på sig själv. Vilken i alternativscenen som en delägare i Stureplansgruppen bänkat på. Mycket fint, det hela.
Om ni tyckte att bloggen var ocensuserad så har ni inte sett någonting.
Läs det här: Hannas Nattbok, exklusivt för Snuskplan.se
Jag känner mig smutsig. Och det är fint.
Modesty Blaise
Tanya Byrne. Har alltid känt mig lite obekväm i hennes sällskap, men skitsamma, för här ser hon ut som en karaktär sliten ur Modesty Blaise. Det är fint. Och Ivan Nuñez är duktig. Ni måste läsa hans lista på DN här!
En liten värld
Men vafan. Alla vet ju exakt vem diskplockarkillen är. Alla hans polare verkar läsa den här bloggen och lurade ju ut vem det var direkt. En av hans chefer gick ju fram till honom dagen efter jag skrivit att jag lämnat fram en lapp med orden: "Du, är det dig Hanna Fridén skriver om i sin blogg?"
En annan sa: "Är du Hanna Fridéns officiella nya ragg?"
Han skulle ha träffat en kompis idag klockan ett på ICA för att de skulle ha åkt tillsammans till IKEA. Den här kompisen kommenterade i bloggen om det. Du skulla ha varit här ett idag! På ICA!
En människa jag aldrig träffat.
Jag kan lika gärna tatuera honom i pannan nästa gång jag ser honom, eller typ fota honom och slänga upp honom på den stora reklamskärmen på Stureplan. Eller göra ett jävla pressutskick. Stor nyhet! Stor nyhet!
Det skulle inte göra någon skillnad. Den här världen är väldigt, väldigt liten.
En annan sa: "Är du Hanna Fridéns officiella nya ragg?"
Han skulle ha träffat en kompis idag klockan ett på ICA för att de skulle ha åkt tillsammans till IKEA. Den här kompisen kommenterade i bloggen om det. Du skulla ha varit här ett idag! På ICA!
En människa jag aldrig träffat.
Jag kan lika gärna tatuera honom i pannan nästa gång jag ser honom, eller typ fota honom och slänga upp honom på den stora reklamskärmen på Stureplan. Eller göra ett jävla pressutskick. Stor nyhet! Stor nyhet!
Det skulle inte göra någon skillnad. Den här världen är väldigt, väldigt liten.
Ventilera
Det jobbigaste med att sova med någon för första gången och att de stannar kvar sent (tills nu!) är det här med magen. Och gas. Man blir fanimej så fylld av gas att det känns som man ska explodera. Och inte fan kan man göra något åt det heller. Vad är det som händer egentligen? Går man och småpyser lite hela tiden annars? Eller börjar kroppen producera asmycket mer gas bara för att... ja. Jag vet inte. Får man gas för att man ska kunna prutta ner den andre för att på något vis typ, utmärka revir?
Jag vet inte. Men nu är jag själv.
Jag ventilerar å det bestämdaste.
Jag vet inte. Men nu är jag själv.
Jag ventilerar å det bestämdaste.
Gårdagens outfit
Hatt: Second hand
Top #1: Har Beat
Top #2: H&M
Halsband: Second hand
(lovar att komma med mer helkropps snart)
Hej! Jag har inte gått och lagt mig ännu. Har inte kunnat, har haft jobb.
Gick nämligen ut på en dejt igår. Den blev... ja, jag vet inte. Mer lyckad och långdragen än väntat. Så fick aldrig gå och lägga mig. Är fortfarande pigg och kry, dock. Snart slår det omkull i sinnesjuka, kan jag ana.
Men, Emma, om du blir glad över det här...
Diskplockarkillen ligger i min säng just nu. Och han är väldigt, väldigt söt när han sover. Även om jag inte får kalla honom för diskplockarkille. Han vill bli kallad vid namn, men hej, där går till och med min gräns!
Dagens outfit
Så här ser jag ut idag, i övrigt! Jag har jobbat hemifrån och bara skrivit, skrivit, skrivit och redigerat foton idag, så jag har fortfarande på mig mitt nattlinne, samt det utsmetade sminket från igår. Jag vet inte, men jag gillar det liksom. Helst ska man visserligen ha en romantisk, vit och lätt transparant klänning och en skitsunkig gammal minkpäls och sitta i ett one night stands fönster och röka.
Men det här får fungera det med.
Vad tycker ni om mina ben förresten?
Gårdagen outfit
Yesswa. Orkar inte klä mig roligt. Har den nedärvda skolfrökendressen från, ja, vettefan när. Skitgammal i alla fall. Satsade på hård och stram look i övrigt. Gillar det. Det enda problemet är väl det faktum att jag går in i den nitiska, onda rollen också och man finner mig med ett snett höjt ögonbryn nästan oavsett humör.
Det är så det är att vara hyperytlig, bara så ni vet.
Mardrömmarna är härmed utrotade
Hallå! Inatt imploderade mina mardrömmar på varandra och gjorde en fullkomlig turnaround! Det kan vara bra att skriva ner något man besväras av. När jag har något på papper så är det som att problemet kan skrivas ut, brännas upp och förintas. Inatt drömde jag följande.
Jag drömmer att jag får mail av många av mina tidigare arbetsgivare som ber om ursäkt för att de aldrig värderade min otroliga potential tillräkligt mycket och önskar att de gett mig högre lön och berättat för mig under daglig basis hur fantastisk jag är.
Jag drömde att alla mina ex kom fram till mig med leenden, tog mina händer och berättade hur mycket jag lärt dem hur livet och hur viktig erfarenheten av att vara tillsammans med mig har varit i deras fortsatta liv.
Jag drömde att mitt hår var otroligt perfekt, mina tänder glänsande och att hela jag var stolt som en gasell.
Sedan gick jag runt bland mina vänner. Och det var leenden överallt. Och vi älskar alla varandra. Vi tog varandras händer, såg varandra i ögonen och var så otroligt glada över vad vi har tillammans. För vi är vänner, vi älskar varandra, och vi är beroende av varandras kärlek.
Sådärja. Känns bättre med drömmarna nu, ska ni veta.
Nej.
I brist på annat.
Campari
Mjölk
Grenaldin
Drick verkligen aldrig det.
Campari
Mjölk
Grenaldin
Drick verkligen aldrig det.
Vad har hänt med alla playerkillar?
Jeh, jag träffar ju en kille väldigt oseriöst. Det vill säga, vi hånglar och vi dansar och vi åker hem tillsammans. Vi har ingen relation och vi är inte monogama. Han träffar två andra tjejer samtidigt och jag, ja, jag flänger runt och petar på de jag finner attraktiva. Det hela är helt fantastiskt. Han är känd som en notorisk playerkille och precis alla har varnat mig för honom.
Vilket bara uppmuntrat mig mer, eftersom att det är precis det jag söker nu.
Men något verkar ha hänt, här.
"Hur fan har du tid att träffa de där andra tjejerna egentligen? Du har ju bara varit med mig!"
"Ja, men jag har bestämt mig för att sluta träffa dem och fokusera på dig fullt ut."
"Va?"
"Titta, jag har köpt en tandborste åt dig!"
"Va?"
"Vi skulle få vackra barn tillsammans. Vi ska ha barn du och jag."
"VA?"
"Jag gillar Colette. Det är ett fint namn. Vårat barn ska heta Colette och nu behöver vi inte ha skydd heller. Får du barn så döper vi henne till Colette. För det ska bli en tjej också."
"VA?"
"Nu ska jag laga glutenfri mat åt dig!"
"Klocka är sex på morgonen!"
"Ja, men jag vill att du ska äta bra mat. Inte chips. Det är bara tjockisar som äter chips. Du får inte bli tjock."
"JAG VILL INTE ATT DU SKA SLUTA TRÄFFA DE ANDRA TJEJERNA!"
"Jaha! Jaja. Det är väl snarare ditt problem än mitt, i så fall! Sätt dig och var tyst nu så lagar jag mat så pratar vi inte om det där mer! Eller rök en cigg eller något, dumsnut!"
Han gör det enbart för att irritera mig! För att göra mig arg! Han vill skapa dramatik! Jag vet det!
Mardrömmar
Tvi vale vad många mardrömmar jag drömde inatt! Jag har drömt många mardrömmar den senaste tiden och vaknat supersvettig och fått alla lakan att lukta stressanussvett. Böhöhö. Oftast handlar det om att kollegor eller forna kollegor skrattar åt mig och säger att jag är dålig på allt jag gör (hej prestastionsångest?)
Inatt drömde jag att jag tappade en massa tänder, att jag drog ut hårstrån ett efter ett från huvudet och blev skallig på flera ställen, att Robert skrattade åt mig och hånade mig för mitt nya jobb (ja!) att jag födde den där jävla Colette och hon var gravt missbildad och mordisk (mordisk unge!) och att mina gamla kollegor på Stureplansredaktionen (vet inte exakt vilka av dem, vet bara att det var de) spottade mig i ansiktet och skrek att jag var en dum skit. Därefter drömde jag att killarna jag träffat de senaste två åren en efter en gick fram till mig och skrek att jag var en vidrig människa och att de gav mig en hård örfil var som brände upp min kind.
Minnet av det sistnämnda är så starkt att jag fortfarande kan känna hur det värker och bränner.
Usch.
Jag får ingen bra sömn alls just nu, vilket innebär att jag istället sover länge. Vaknar upp flera gånger under nätterna och svettas som en apa och är helt förskräckt. Händer oftast när jag sover med folk, i övrigt.
Inatt drömde jag att jag tappade en massa tänder, att jag drog ut hårstrån ett efter ett från huvudet och blev skallig på flera ställen, att Robert skrattade åt mig och hånade mig för mitt nya jobb (ja!) att jag födde den där jävla Colette och hon var gravt missbildad och mordisk (mordisk unge!) och att mina gamla kollegor på Stureplansredaktionen (vet inte exakt vilka av dem, vet bara att det var de) spottade mig i ansiktet och skrek att jag var en dum skit. Därefter drömde jag att killarna jag träffat de senaste två åren en efter en gick fram till mig och skrek att jag var en vidrig människa och att de gav mig en hård örfil var som brände upp min kind.
Minnet av det sistnämnda är så starkt att jag fortfarande kan känna hur det värker och bränner.
Usch.
Jag får ingen bra sömn alls just nu, vilket innebär att jag istället sover länge. Vaknar upp flera gånger under nätterna och svettas som en apa och är helt förskräckt. Händer oftast när jag sover med folk, i övrigt.
Gårdagens outfit
Hatt: Second hand
Topp: Indiska
Smokigkavaj: Stella McCartney by H&M
Satinkjol: Hard beat
Kolla, vad modebild det blir när man inte ser ett piss. Får skaffa lite starkare punktbelysning. Ska köpa någon grym lampa, hade jag tänkt, så slipper jag stå med kökslampstjofräset och rikta med ena armen. Kommer bli finfint.
Men vad fint det är att leka med färgerna när man tagit en jättemörk bild med jättehög ISO. Ser fint och trasigt ut. Gillar det.
Jag är Kajsa Anka
Fick en liten festinbjudan av Tova i bloggen.
"VILL DU KOMMA PÅ DISNEYFEST I FEBRUARI?!?!?! ALLA MÅSTE KOMMA UTKLÄDDA! JOHAN ÄR PETER PAN, MIN SYSTER ÄR URSULA OCH JAG SKA VARA HADES!! SÅ DU SKA FÅ VARA MALEFICIENT ELLER MULAN!! (GOOGLA!)
(JA, VI VÄLJER UT VILKA SOM SKA VARA VAD INNAN SÅ ATT INTE ALLA KOMMER UTKLÄDDA SOM JASMINE! MEN DU FÅR VÄLJA MELLAN DE TVÅ!)"
Jag vet inte vem maleficient är,
Jag skulle nog helst vilja vara Kajsa Anka. Hon är en sådan jävla player, alltså. Bara leker med Alexander Lucas och Kalle Anka hela tiden. Värsta bitchen som tar vad hon än känner för i nuläget. Så jag vill vara Kajsa Anka. Jag tror att hon stämmer överens med min person. Sjukt ytlig och neurotisk brud som tänder på bekräftelse. Och slåss.
Kajsa Anka och jag.
Passar nog bra.
Ps. Utseendemässigt så är kanske Magica de Hex bättre? Diggande henne stenhårt när jag var liten, ska sägas, och hennes relation till Joakim von Anka. Trots deras hat är de beroende av varandra, kan ibland tyckas. Och det är ju fina mått för en dramatisk och intressant relation.
Leguanerna
Om leguaner.
"Hannen vill inget hellre än att få använda sina två penisar, men som ung och liten till växten har han oddsen emot sig. Inte nog med att honorna föredrar äldre och större hannar, skulle ynglingen trots allt lyckas bestiga en hona så blir han i regel snabbt bortmotad av en äldre och större hanne innan han lyckats komma till. Det är därför som den unge hannen sätter igång och runkar frenetiskt så snart en hona kommer i sikte. På så sätt försäkrar han sig om att snabbare få utlösning och därmed chansen att hinna uträtta vad han ska innan han motas bort."
jaha! Sedär, ja, det hela är väl... Nej. Det behöver vi inte gå in på.
Källa: http://panopticon.do.sapo.pt/45.html
"Hannen vill inget hellre än att få använda sina två penisar, men som ung och liten till växten har han oddsen emot sig. Inte nog med att honorna föredrar äldre och större hannar, skulle ynglingen trots allt lyckas bestiga en hona så blir han i regel snabbt bortmotad av en äldre och större hanne innan han lyckats komma till. Det är därför som den unge hannen sätter igång och runkar frenetiskt så snart en hona kommer i sikte. På så sätt försäkrar han sig om att snabbare få utlösning och därmed chansen att hinna uträtta vad han ska innan han motas bort."
jaha! Sedär, ja, det hela är väl... Nej. Det behöver vi inte gå in på.
Källa: http://panopticon.do.sapo.pt/45.html
Victoria Beckham och Marc Jacobs
Haha. När man ser den första släppta bilden i Marc Jacobs samarbete med Victoria Beckham så kan man inte undgå att dra lite på smilbanden. Har jag helt fel när mitt minne säger att Marc Jacobs brukade slita sitt hår när han såg Victoria bära hans kreationer på paparazzibilder? Och visst är det vackert att Blackwell placerade henne i toppen av årets absolut sämst klädda kändisar?
Det är som att Marc Jacobs tillslut gett upp. Resignerat. Insett att hon är en stor reklampelare. Insett att hon kommer att fortsätta bära kläderna. Och det finns inget att göra åt det. Så det enda som finns kvar är att låta Victoria slukas av alltihop, för att sedan, förhoppningsvis, kasta ut en fashionabel Victoria som modeindustrin klarar av att se på utan att slita deras hår.
"VI GER UPP!"
Skriker han. Skriker Marc Jacobs.
Sedan gör de en Alien 4 av hela grejen. Och det där skrikande lilla monstret som i slutet kastas ut i luftslussen är ju faktiskt, på sätt och vis, ganska gulligt.
Pete vs Moss?
Hörni, angående inlägget med Kate Moss.
Något som stör mig hemskt, hemskt mycket med svaren är hur Pete Dohertys nedgångna leverna stämplas som okej på grund av att han ska vara ett påstått geni, medan folk håller med om att Kate Moss är dålig.
Men vaddå, om kompetens rättfärdigar ett taskigt leverne, varför räknas då inte Kate Moss kompetens som modell in? Hon är en duktig modell, det kan jag inte säga något emot. Jag har stora problem med att hon och Pete ses som stora förebilder för många, dock.
Jag personligen finner inget kul med Babyshambles, och även om jag hört hinkvis av deras låtar så är det, som sagt, inte en enda melodi som spelas upp i huvudet när jag hör namnet (har ni tänkt på att det inte behöver handla om min bristande kompetens inom musik utan snarare om smak? Det är precis som att jag inte gillar techno)
Men kan någon förklara för mig varför Petes leverna rättfärdigas för att han är duktig på det han gör, men varför Kates inte gör det?
Personligen anser jag inte att någons leverne är okej, och jag anser att det är fruktansvärt att de ses som förebilder, men jag vill verkligen ställa den här frågan. För mig blir det nämligen ganska tydligt att yrket som modell liknas med tjaffs jämfört med några rader av poesi. Och jag, jag gillar inte ens poesi. Men jag gillar snyggt stylade modebilder.
Vad säger ni om det hela?
Kate Moss och YSLs kampanj för vår-sommaren 2008
Går det att finna något mycket tråkigare än Yves Saint Laurents kampanjbilder för vår-sommaren 2008? Fine. Kate Moss är med. Och då tycker alla att det är jättefab och fantastiskt.
Men jag förstår inte. Bilderna är så fruktansvärt tråkiga att jag får spel. YSL är ett märke som sällan gör mig besviken, och jag är i ärlighetens namn mycket förvånad över den bristande kreativiteten, den själlösa stylingen och den ytterst trista färgsättningen. Sepia i hudtornerna skapar sällan en bra bild, och det är en fototrend jag suckar lika högljutt av varje gång jag ser det. Trist. Trist och trist.
I övrigt har jag aldrig förstått den närmast fetischliknande fascinationen för Kate Moss. Hon är en skitsmal pundare som var ihop med kanske världens fulaste och talanglöse pundarbulldog i flera, flera år medan han regelbundet var otrogen mot henne. Att hon kom ur det var visserligen bra, men jag gillar inte att en person som är gravt nergången i knark, en uppenbar masochisttoffel samt väldigt ätstörd (eller förstörd av knark) är någon slags förebild för unga kvinnor.
Och jag menar Pete Doherty och Babyshambles? Hur många är det egentligen som lyssnar på skiten? Jag lyssnar på mycket musik, men i ärlighetens namn kommer inte en enda låt till minnet när jag hör namnet Babyshambles.
Men vad vet jag, en knarkande, sjungande bulldog måste självfallet vara fascinerande, samt det nervvrak som ligger med den. Nevermind me.
Gårdagens outfit
Halsband: H&M
Armband: H&M och Top Girl
Väska: Present från Max
Nagellack: Uslu Airlines (seriöst, bästa märket!)
Bolero: Nümph
Klänning: Monki
Jag var glad igår!
Fick också tillbaka smycken.
Glömde dock mitt paraply. Vafasenihelvetetalltså.
Grammisgalan
Nåja, jag är inte tillräkligt tuff för att vara bjuden till Grammisgalan. Jag gick på efterfesten på Spyan istället, men låt oss ha en liten genomgång av kläderna på dem som är lite häftigare och lite hippare än jag (dö!)
Jag tycker mycket bättre om den här frisyren än Amanda Jensens vanliga, slitna och trassliga burr. Mycket härligare med en präktig håruppsättning. Har aldrig riktigt gillat den slitna, trashiga rocklooken. Men en prydlig Rockabillyfrissa bär hon upp galant.
Jag älskar hur September kombinerat sin PVC-klänning med superglansiga, transparanta strmpbyxor. Väldigt sexigt, och den fluffiga koftan avpornografierar det hela och tar bort risken för att det ska se billigt ut. Grymt!
Härligt, blommigt, vårigt. Skön vintagekänsla. Vem?
Byxdressar ser oftast alltför laid back ut för gala, men den här är tokigt grym. Elin Lanto vet alltid hur man ska klä sig förbannat bra. Och håret! Håret. Som många, tjocka gula nudlar. Borde egentligen vara skitfullt, men det blir en fin samklang med håret och den gula dragkedjan på dressen. Så det fungerar grymt! Vet någon var byxdressen kommer ifrån? Vill ha.
Okej. Sedan jag. Från grammisgalans efterfest. Vet inte riktigt hur full jag var, men noterar att jag visar grenen på mina strumbyxor för att klänningen åkt upp. Precis så jävla oglamourös och trashig är jag, vet ni. Nog därför jag inte är bjuden till huvudfesten. Fyfan för mig, alltså!
Samtliga foton är tagna av Mathias Nordgren och kommer från Stureplan.se
Jag tycker mycket bättre om den här frisyren än Amanda Jensens vanliga, slitna och trassliga burr. Mycket härligare med en präktig håruppsättning. Har aldrig riktigt gillat den slitna, trashiga rocklooken. Men en prydlig Rockabillyfrissa bär hon upp galant.
Jag älskar hur September kombinerat sin PVC-klänning med superglansiga, transparanta strmpbyxor. Väldigt sexigt, och den fluffiga koftan avpornografierar det hela och tar bort risken för att det ska se billigt ut. Grymt!
Härligt, blommigt, vårigt. Skön vintagekänsla. Vem?
Byxdressar ser oftast alltför laid back ut för gala, men den här är tokigt grym. Elin Lanto vet alltid hur man ska klä sig förbannat bra. Och håret! Håret. Som många, tjocka gula nudlar. Borde egentligen vara skitfullt, men det blir en fin samklang med håret och den gula dragkedjan på dressen. Så det fungerar grymt! Vet någon var byxdressen kommer ifrån? Vill ha.
Okej. Sedan jag. Från grammisgalans efterfest. Vet inte riktigt hur full jag var, men noterar att jag visar grenen på mina strumbyxor för att klänningen åkt upp. Precis så jävla oglamourös och trashig är jag, vet ni. Nog därför jag inte är bjuden till huvudfesten. Fyfan för mig, alltså!
Samtliga foton är tagna av Mathias Nordgren och kommer från Stureplan.se
Fashion paparazzi
Okej! Nu är Fashion Paparazzi av mig och Elin Kling uppe på Stureplan.se
Vill ni höra något fantastiskt? Jag är inte elak mot någon den här veckan. Bara sprudlande positiv. Härligt, va?
Läs den här!
Ps. Vilket jävla skitnät mitt ragg har alltså, tänkte blogga därifrån medan jag motade bort bakfyllan. Men neeeej, neeej, jävla 3G-internetpiss!
Linda Farrow Vintage
Linda Farrow Vintage
Jag har hittat mina drömsolisar! Jag gillar det lite avantagardiska, som ni vet, och vad är så bättre än något som faktiskt går att använda? Dock, enda problemet, det enda som kan tänkas vara värre än en solbränd nos i kombo med vita cirklar runt ögonen skulle väl vara en vit, skarp rand på näsan.
Får fråga Ambra var hon får sin solskyddsfaktor hundra ifrån, alltså.
Herrbloggens tävling: Snyggast nyårsoutfit! (for men only)
Herrbloggen skrivs av ett gäng fantastiska och excentriska karlar som går under namnen: Roland Philippe Kretzschmar, Johan af Geijerstam, Carl M Sundevall och Fredrick af Klercker.
Jag gillar deras blogg. Gubbigt blandat med små könsförvirrade färgexplosioner (Roland), anala utlägg (Fredrik), syniska observationer (Carl M) och, i faktum, även en del mode och trend (Johan).
Nu har de en liten nyårstävling. De vill att alla välklädda herrar ska skicka in vad de hade på sig på nyår. Utav alla bidrag kommer de att välja ut tre favoriter och sedan kommer en röstning att ta vid. Mycket roligt, när ni karlar får tillfälle till detta. Allt handlar annars bara om tjejer, tjejer och tjejer i denna ytliga och väldigt könssegregerade modebloggsvärld.
Jag ska självfallet inte vara värre. Även jag vill uppmuntra denna fina lilla tävling. Alltså klädde jag ut mig till en till synes sprängpackad, excentrisk gammal mediagubbe iklädd mink och cylinderhatt. Om jag kom så här till Spyan skulle jag förmodligen ha det hundra gånger lättare att äntra Gubbrummet, måste jag påstå.
Visst är det fantastiskt vad man kan göra med lite smink och ljussättning på ett böjligt, elastiskt och relativt androgynt ansikte? Idag imponerar jag till och med på mig själv. Vilken sliskig äckelgubbe jag är, minsan!
Delta ni med!
Jag gillar deras blogg. Gubbigt blandat med små könsförvirrade färgexplosioner (Roland), anala utlägg (Fredrik), syniska observationer (Carl M) och, i faktum, även en del mode och trend (Johan).
Nu har de en liten nyårstävling. De vill att alla välklädda herrar ska skicka in vad de hade på sig på nyår. Utav alla bidrag kommer de att välja ut tre favoriter och sedan kommer en röstning att ta vid. Mycket roligt, när ni karlar får tillfälle till detta. Allt handlar annars bara om tjejer, tjejer och tjejer i denna ytliga och väldigt könssegregerade modebloggsvärld.
Jag ska självfallet inte vara värre. Även jag vill uppmuntra denna fina lilla tävling. Alltså klädde jag ut mig till en till synes sprängpackad, excentrisk gammal mediagubbe iklädd mink och cylinderhatt. Om jag kom så här till Spyan skulle jag förmodligen ha det hundra gånger lättare att äntra Gubbrummet, måste jag påstå.
Visst är det fantastiskt vad man kan göra med lite smink och ljussättning på ett böjligt, elastiskt och relativt androgynt ansikte? Idag imponerar jag till och med på mig själv. Vilken sliskig äckelgubbe jag är, minsan!
Delta ni med!
Another time, babycakes!
Nejmenvafan, nu har jag blivit nedröstad igen! Från att ligga stadigt på de tre förstaplaceringarna (och even etta) till att inte ens vara med tio i topp, vafalls!
De hatar mig verkligen, alla de där som inte gillar... eh, ja. Mig kanske.
Vill vi att Sveriges kanske mest kända feminism, tarm samt fyllebloggare ska vinna en modebloggstävling? Klart vi vill! Mer feminism och tarmar i svenskt mode!
Rösta här!
Ps. Fint i övrigt att Stureplan drivit med det hela och kallat alla andra modebloggar för kopior utav varandra, men satt mitt namn i parantes "Nej, Hanna, inte du". Det vet vi visserligen inte är helt sant, men jag tror inte de vågar annat. De söta små liven. Efter att ha jobbet med mig. Hähähä.
När en dröm krossas och verkligheten gör sig påmind
Fyfan vad arg jag blir!
I morse, klockan 4 ungefär, blev jag uppringd av en tjejkompis. Hon har varit tillsammans med sin kille i lite mer än fyra år, de flyttade ihop för lite mer än två år sedan och det senaste året har de pratat om att skaffa barn tillsammans. De är verkligen det där paret som man tänker sig ska vara tillsammans förevigt och som sett lika kära ut sedan första dagen de träffades tills nu.
Tappar man hopp på förhållanden och kärleken så är det alltså de man ska tänka på, och man lyser genast upp. Deras relation har alltid varit fantastisk, och de har kompletterat varandra perfekt.
Men igår fick hon reda på att han varit otrogen på det mest osmidiga sättet någonsin, om ändock inte så ovanliga. Han hade nämligen fått Klamydia, och alltså var han tvungen att berätta det för henne. Nu, hade det bara varit en engångsföreteelse så skulle hon (hon skulle givetvis fortfarande bli sårad) ha kunnat förlåta det. Det kan ske snedsteg på fyra år, det är nästan konstigt om det inte sker ett enda, så att säga.
Men nej! Efter att de pratat om det ett bra tag så kom det fram att han haft ett dubbelförhållande det senaste året, sedan de började prata om att skaffa barn, alltså. Han har träffat en annan tjej regelbundet åtminstonde en gång i veckan i ett års tid. Ett års tid!
Jag pratade med henne fram tills 10-11 på morgonen. Jag är så jävla ledsen. Jag vill inte att det här ska hända henne. Inte henne. Hon är så jävla fin och bra och varm och fantastisk att det inte är klokt. Jag har aldrig hört henne snacka skit om någon, jag har aldrig varit med om att hon gjort en enda medveten taskig gärning. Jag har känt henne hur länge som helst, och hon är en sådan där genuint fantastisk jävla människa.
Fan! Hon dedikerar hela sitt liv till att hjälpa folk. Hon gick kulturvetarlinjen och jobbade extra på ett hem för missbrukare. I början gillade hon det inte, men sedan började hon lära känna alla där och kom fram till att, ja, fan. Det är vad hon vill jobba med. Hon vill hjälpa folk som hamnar snett i samhället. Antingen med att få tillbaks dem i samhället eller i alla fall med att göra restrerande parten av deras liv så bra som bara möjligt.
Hon är så genuint jäkla... jag vet inte. Hon är personifieringen av allt som är fantastiskt. Och nu mår hon så dåligt, hon är så himla knäckt. Och jag blir så himla knäckt av att se hennes liv, typ det enda hon unnade sig själv, gå i kras rakt framför hennes ögon utan att hon kan göra något åt det.
Jag tycker inte om verkligheten idag.
I morse, klockan 4 ungefär, blev jag uppringd av en tjejkompis. Hon har varit tillsammans med sin kille i lite mer än fyra år, de flyttade ihop för lite mer än två år sedan och det senaste året har de pratat om att skaffa barn tillsammans. De är verkligen det där paret som man tänker sig ska vara tillsammans förevigt och som sett lika kära ut sedan första dagen de träffades tills nu.
Tappar man hopp på förhållanden och kärleken så är det alltså de man ska tänka på, och man lyser genast upp. Deras relation har alltid varit fantastisk, och de har kompletterat varandra perfekt.
Men igår fick hon reda på att han varit otrogen på det mest osmidiga sättet någonsin, om ändock inte så ovanliga. Han hade nämligen fått Klamydia, och alltså var han tvungen att berätta det för henne. Nu, hade det bara varit en engångsföreteelse så skulle hon (hon skulle givetvis fortfarande bli sårad) ha kunnat förlåta det. Det kan ske snedsteg på fyra år, det är nästan konstigt om det inte sker ett enda, så att säga.
Men nej! Efter att de pratat om det ett bra tag så kom det fram att han haft ett dubbelförhållande det senaste året, sedan de började prata om att skaffa barn, alltså. Han har träffat en annan tjej regelbundet åtminstonde en gång i veckan i ett års tid. Ett års tid!
Jag pratade med henne fram tills 10-11 på morgonen. Jag är så jävla ledsen. Jag vill inte att det här ska hända henne. Inte henne. Hon är så jävla fin och bra och varm och fantastisk att det inte är klokt. Jag har aldrig hört henne snacka skit om någon, jag har aldrig varit med om att hon gjort en enda medveten taskig gärning. Jag har känt henne hur länge som helst, och hon är en sådan där genuint fantastisk jävla människa.
Fan! Hon dedikerar hela sitt liv till att hjälpa folk. Hon gick kulturvetarlinjen och jobbade extra på ett hem för missbrukare. I början gillade hon det inte, men sedan började hon lära känna alla där och kom fram till att, ja, fan. Det är vad hon vill jobba med. Hon vill hjälpa folk som hamnar snett i samhället. Antingen med att få tillbaks dem i samhället eller i alla fall med att göra restrerande parten av deras liv så bra som bara möjligt.
Hon är så genuint jäkla... jag vet inte. Hon är personifieringen av allt som är fantastiskt. Och nu mår hon så dåligt, hon är så himla knäckt. Och jag blir så himla knäckt av att se hennes liv, typ det enda hon unnade sig själv, gå i kras rakt framför hennes ögon utan att hon kan göra något åt det.
Jag tycker inte om verkligheten idag.
Dagens outfit
Har jobbat hemifrån idag. Gillar att se ut så här. Felknäppt blus och korta byxor. Monki respektive H&M.
I valet och kvalet
Funderar lite mer på det här med långa, mjuka lockar versus korta, tajta. Och se va, Veckorevyn har en liten frisyrgrej man kan testa med. Jättefint. Praktiskt.
Min egen gamla tråkiga frisyr.
Vad tycker ni nu då, långt eller kort?
Och i övrigt, tror ni att jag ska kolla upp om jag har gulsot eller något? Jag vet inte, trodde att jag hade nagelsvamp för ett tag sedan, och jag lägger ju upp fotjäveln i ansiktet så fort jag får tillfälle. Det har kanske spridit sig till porerna, för all del.
Min egen gamla tråkiga frisyr.
Vad tycker ni nu då, långt eller kort?
Och i övrigt, tror ni att jag ska kolla upp om jag har gulsot eller något? Jag vet inte, trodde att jag hade nagelsvamp för ett tag sedan, och jag lägger ju upp fotjäveln i ansiktet så fort jag får tillfälle. Det har kanske spridit sig till porerna, för all del.
Man kan rösta varje dag!
Man kan rösta på Pause.se varje dag, så om ni vill får ni jättegärna rösta idag igen. Igårnatt innan jag gick och la mig låg jag på delad förstaplats med Engla, vill jag minnas. Och det är fruktansvärt smickrande!
Nu har folk röstat ner mig dock. Jag kan förstå det, det är väldigt provocerande att blanda politik med mode. Helt osmakligt, minsan.
Rösta här: http://www.pause.se/rate.aspx?intId=37
Bytlåna?
Sofia Dahlén har en klänning som hon inte vill ha som jag vill ha.
Jag har en jacka som jag inte vill ha som Sofia Dahlén vill ha.
Bytlåna?
Jag vill inte ha min för att jag gått upp i vikt och den inte passar längre, Sofia har däremot gått ner i vikt och den passar henne fint. Oavsett om hon vill låna ut klänningen eller ej så är det ju ganska så förbannat onödigt att den hänger i min garderob och samlar damm.
Mina fördomar om Pär Ström blir besannade
Jag visste inte att Pär Ström hade en blogg. Men det har han. Här: parstrom.wordpress.com
När jag läste den blev jag än mer övertygad om att Pär baserar sin åsikt om feminismen på populärmedia och enbart en enda grupp, det vill säga FI.
I det här inlägget skriver han exempelvis om att enbart 0,68% röstade på FI, och framför det som ett argument att restrerande procent av Sveriges befolkning är emot feminismen. Nu, jag är uttalad feminist, jag har aldrig röstat på FI. Inte kan jag komma på en enda av mina vänner som gjort det heller, och många av dem är uttalade feminister.
Nu, FI handlade i övrigt inte enbart om Gudrun Schymans provokativa uttalanden. Däremot baserar Pär Ström alla sina argument mot feminismen på just de få, taskiga uttalandena som gjorts. Det finns bra saker med FI, det finns dåliga. Jag undrar, läste han någonsin igenom deras valmanifest alls, eller reagerade han på kortfattade tidningsartiklar i säg, Aftonbladet?
Man kan inte förkasta en hel ideologi på grund av några få, provokativa fraser som blivit haussade av populärmedia på löpsedlar. Själv är jag socialdemokrat och feminist. Det finns förbannat många socialdemokrater som sagt förbannat dumma saker, men det får mig inte att vända på klacken och bli moderat. Det är minst sagt konstigt av Pär Ström att inte undersöka en ideologi innan han kritiserar den.
Det påminner mig om många av min lillebrors klasskamrater. Deras bild av feminism är också bara vad de sett på löpsedlar. Jag blir faktiskt skrämd, riktigt skrämd, av att folk är så okunniga inom mediakritik att de köper saker rakt av när de ändå borde förstå att en artikel i en välsäljande tidning inte skrivs för att informera, utan snarare för att provocera och alltså, sälja lösnummer.
Folk läser hellre det de blir förbannade av en något som "känns helt okej". Det har en lockelse, och att vända manligt mot kvinnligt istället för att se till bådas rättigheter i samhället har alltid varit ett mycket populärt sätt att göra det på.
Jag jobbar ju med det här själv, vet ni.
När jag läste den blev jag än mer övertygad om att Pär baserar sin åsikt om feminismen på populärmedia och enbart en enda grupp, det vill säga FI.
I det här inlägget skriver han exempelvis om att enbart 0,68% röstade på FI, och framför det som ett argument att restrerande procent av Sveriges befolkning är emot feminismen. Nu, jag är uttalad feminist, jag har aldrig röstat på FI. Inte kan jag komma på en enda av mina vänner som gjort det heller, och många av dem är uttalade feminister.
Nu, FI handlade i övrigt inte enbart om Gudrun Schymans provokativa uttalanden. Däremot baserar Pär Ström alla sina argument mot feminismen på just de få, taskiga uttalandena som gjorts. Det finns bra saker med FI, det finns dåliga. Jag undrar, läste han någonsin igenom deras valmanifest alls, eller reagerade han på kortfattade tidningsartiklar i säg, Aftonbladet?
Man kan inte förkasta en hel ideologi på grund av några få, provokativa fraser som blivit haussade av populärmedia på löpsedlar. Själv är jag socialdemokrat och feminist. Det finns förbannat många socialdemokrater som sagt förbannat dumma saker, men det får mig inte att vända på klacken och bli moderat. Det är minst sagt konstigt av Pär Ström att inte undersöka en ideologi innan han kritiserar den.
Det påminner mig om många av min lillebrors klasskamrater. Deras bild av feminism är också bara vad de sett på löpsedlar. Jag blir faktiskt skrämd, riktigt skrämd, av att folk är så okunniga inom mediakritik att de köper saker rakt av när de ändå borde förstå att en artikel i en välsäljande tidning inte skrivs för att informera, utan snarare för att provocera och alltså, sälja lösnummer.
Folk läser hellre det de blir förbannade av en något som "känns helt okej". Det har en lockelse, och att vända manligt mot kvinnligt istället för att se till bådas rättigheter i samhället har alltid varit ett mycket populärt sätt att göra det på.
Jag jobbar ju med det här själv, vet ni.
Grattis på födelsedagen, Johan af Geijerstam!
Bild snodd från Facebook. Hans kompis som tagit den heter Märta Thisner.
När en manlig Fashion pap-kollega och tillika eminent herrbloggare fyller år så måste man passa på att gratta. Speciellt när man egentligen inte just känner personen i fråga, men upplever dem som en briljant individ och vill ha en ursäkt för att uttrycka detta.
Se det lite som ett tack till hyllningarna i dina Fashion Paparazzi, samt ett tillfälle för mig att säga det här.
Johan af Geijerstam har jag träffat ute vid kanske 2-3 tillfällen, skulle jag tro. Vi har inte talat mycket, och vid ett tillfälle så fylledansade vi en aning kackigt på WESC-festen i ungefär, ja, en halv minut. Möjligtvis. Men man blir glad när man träffar Johan, för han har ett sånt där hjärtligt leende som sprider sig från mun, till ögon och som verkar lysa i hela hans kropp. Och sånt är välkommet. Det blir man glad av.
Och jag är ytterst övertygad om att alla Johans vänner känner likadant och att de kommer att ge honom en fantastisk födelsedag.
Grattis på födelsedagen, Johan af Geijerstam!
Elsa Hosk
Jag jobbar med Ivan Nuñez relativt regelbundet i modesammanhang. Han plåtar, jag stylar. Han är briljant på det han gör, och vi båda är tillräkligt avvikande och excentriska för att passa bra ihop. Hähä.
Han har i alla fall en typ, ja, Streetstylespalt på DN.se där han väljer ut utehelgens fem stora favoriter. Den här gången ligger Elsa Hosk på förstaplatsen, vilket man knappast kan kritisera.
Vad jag framförallt gillar med hennes look är de långa, mjuka vågorna. Jag funderar på att spara ut till något liknande så att jag slipper mitt något åttiotalsfrissiga burr. Men jag vet inte, det är till att spara ut till något riktigt långt eller klippa det riktigt kort och låta mina lockar bli helt skruviga.
Tänk er Elsas hår, fast i min färg. Eventuellt svart. Fint? Elsa är fantastiskt i sitt, om inte annat.
Paljetterna man fortfarande kan älska
Nu har jag stannat uppe för länge igen. Har skrivit sida efter sida med feministisk propaganda.
Som motvikt vill jag nu göra något väldigt oväntat - nämligen hypa Paris Hiltons klädsel.
Jag är sjukt trött på vanliga, trista paljetter. Det känns väldigt uttjatat. Det går fortfarande att göra snyggt, men det är väldigt mycket svårare än för, säg, tre veckor sedan. Nu klarar jag enbart av plagg med roliga paljettmönster (älskar dessutom att det står Paris på, jag uppskattar när folk är självgoda på den nivån, jag är inte mycket för jantelag) och paljetter i varierade former (helst droppar) och storlekar som gärna rör sig från plagget och visar en del av materialet.
Jag tror nog att vissa skulle säga att även Paris klädsel känns lite off, men jag tyckte aldrig att den mönstrade paljetttrenden slog tillräkligt hårt och skulle gärna se en hårdare hype. Fina varianter har kunnat återfinnas på Top Shop och Asos, faktiskt. Haha.
Jag gillar även när de vanliga, klassiska paljetterna kombineras med transparanta paljetter (gärna i en större variant). Det ger mer liv åt plagget och skapar en intressant textur. Ett exempel är Camilla Sundmans klänning som jag hypade i min och Elin Klings senaste Fashion Paparazzi på Stureplan.se
Och ja, jag gillar fortfarande de här. Det kanske känns lite uttjatat för somliga, men i ärlighetens namn har jag alltid haft en hemlig faiblesse för de anskrämliga åttiotalstopparna fyllda med paljetter. Den ovan kommer från Lisa Larsson och är en bild från en modereportage som jag stylade och Ivan Nuñez fotade. Även det för Stureplan, länk här.
Onsdagens outfit
Det har blivit väldigt lite dagens outfit den senaste tiden. Jag har klätt mig väl men inte orkar fota. Eller, har fotat också. Men varit seg med bloggandet överlag, som ni nog märkt. Blir så ibland. Har inte ens vågat kolla hur siffrorna lär ha dalat. Haha.
Här är onsdagens i alla fall.
Topp: Second hand
Kjol: Second hand
Strumpbyxor: Åhléns
Skor: Din Sko
Pauses modebloggstävling
Jag är nominerad till PAUSEs tävling. Den med Sveriges bästa modeblogg.
Hanna
"Hatt, bustier och tyllkjol är nyckelplagg i Hanna Fridéns garderob. Hon kallar sig själv journalist, stylist, formgivare, konstnär och feminist. Vi kallar hennes för en tjej med edge. Den här bloggen påminner inte om någon annan modeblogg. Besök bloggen!"
Det är smickrande. Speciellt då jag inte har en modeblogg. Inte den senaste tiden, i alla fall. Min blogg har väl snarare handlat om hur jag inbitat misslyckas med att kopulera, om man ska säga så.
Men det kan ju vara ett skäl till att rösta. Om ni vill att jag ska få det. Kanske blir jag populärare och ökar mina chanser, vem vet.
Så, om ni vill att jag ska få ligga: Rösta på mig här!
Ps. Alla som vill att jag ska vinna får ju gärna uppmuntra till det i sina bloggar också. Det vore asgulligt. Skriv i en kommentar eller så om ni gör det, så kan jag tacka er ordentligt.
Jag behöver en krigslist!
Får SMS av killen jag gick hem med i lördags. Det är angående mina kvarglömda smycken.
Han: "Askungen glömde visst halva sitt smyckeskrin här..."
Jag: "Hade jag smycken igår? Har du provat dem? Känns det spännande?"
Han: "Ja och jag tror jag behåller ringen, örhängena och armgrejen kan du få tillbaka"
MIN FAVORITRING, JUE!
Den där jävla ringen har varit med om så mycket. För flera år sedan blev den kvarglömd hos en asfreaky snubbe som tog reda på mitt efternamn, hemadress och telefonnummer efter att vi setts och bombade mig med handskrivna brev, skickade mig CD-skivor och bombade mig med SMS som jag aldrig svarade på. Senast han tog kontakt med mig var för typ ett år sedan, när han hittat min blogg, och ville locka med en dejt med orden att han kände asmånga asviktiga personer och kunde hajpa min karriär. Man bara eh, nej, tror inte det va.
Sedan blev den kvarglömd på en fest och var borta ganska länge. Jag återfann den på en killes lillfinger ute på en klubb. Sprang fram och sa: "MIN RING! Eller? Är den verkligen din?" Och han sa: "Nä, hittade den på en fest! Den är kanske din. Du kan få tillbaks den om jag får en öl." Så fick jag tillbaks den, en öl är inte en så farlig hittelön.
Sedan blev den kvarglömd hemma hos ett ex som jag inte ville veta av överhuvudtaget vid tillfället. Jag sket i alla andra av mina grejer jag glömde där, men den här ringen älskar jag. Den är viktig för mig. Så jag trotsade allt och mötte upp honom för att få den. Vi började båda två böla ashögljutt ute på Södermalmstorg. Stromgråta i varandras armar. Fin syn, fin syn.
Sedan har jag tappat den hundra gånger på Spy Bar, men Daria har alltid återfunnit den. Fantastiska Daria.
OCH NU HÅLLS DEN GISSLAN!
Jag behöver en krigslist, mina damer och herrar. Hur föreslår ni att jag gör? Ringen måste återbördas. Den har utstått läskiga män, fylla, klantighet och olycklig kärlek. Den kan kan klara det här. Det kan den.
Byteshandel? Krig? Drogning?
Vad föreslår ni?
Han: "Askungen glömde visst halva sitt smyckeskrin här..."
Jag: "Hade jag smycken igår? Har du provat dem? Känns det spännande?"
Han: "Ja och jag tror jag behåller ringen, örhängena och armgrejen kan du få tillbaka"
MIN FAVORITRING, JUE!
Den där jävla ringen har varit med om så mycket. För flera år sedan blev den kvarglömd hos en asfreaky snubbe som tog reda på mitt efternamn, hemadress och telefonnummer efter att vi setts och bombade mig med handskrivna brev, skickade mig CD-skivor och bombade mig med SMS som jag aldrig svarade på. Senast han tog kontakt med mig var för typ ett år sedan, när han hittat min blogg, och ville locka med en dejt med orden att han kände asmånga asviktiga personer och kunde hajpa min karriär. Man bara eh, nej, tror inte det va.
Sedan blev den kvarglömd på en fest och var borta ganska länge. Jag återfann den på en killes lillfinger ute på en klubb. Sprang fram och sa: "MIN RING! Eller? Är den verkligen din?" Och han sa: "Nä, hittade den på en fest! Den är kanske din. Du kan få tillbaks den om jag får en öl." Så fick jag tillbaks den, en öl är inte en så farlig hittelön.
Sedan blev den kvarglömd hemma hos ett ex som jag inte ville veta av överhuvudtaget vid tillfället. Jag sket i alla andra av mina grejer jag glömde där, men den här ringen älskar jag. Den är viktig för mig. Så jag trotsade allt och mötte upp honom för att få den. Vi började båda två böla ashögljutt ute på Södermalmstorg. Stromgråta i varandras armar. Fin syn, fin syn.
Sedan har jag tappat den hundra gånger på Spy Bar, men Daria har alltid återfunnit den. Fantastiska Daria.
OCH NU HÅLLS DEN GISSLAN!
Jag behöver en krigslist, mina damer och herrar. Hur föreslår ni att jag gör? Ringen måste återbördas. Den har utstått läskiga män, fylla, klantighet och olycklig kärlek. Den kan kan klara det här. Det kan den.
Byteshandel? Krig? Drogning?
Vad föreslår ni?
Hungrig
Kall avocadosoppa med fräsch stuns. Granatäpplen?
Någon slags grillspett gjorda på fisk. Och någon form av grönsak, tror jag.
Paj med feta, parmesan och öl. Rödvinssås. Oxfílé.
Polsk... vad heter det? Spetsle? Splätsa? Spetälska?
Creme Brule typ? Eller något sådant. Eller inte alls.
Gelé av Hjortron, i vilket fall. GOTT.
Frukt. Hälften av papper. De av papper skulle man inte äta.
Är så hungrig. Måste jobba vidare. Tittar på bilderna på maten från nyår. Upplever att det kan vara lite självdestruktivt, kanske.
Varför kilar jag inte stadigt?
Killen jag gick hem till i lördags visste i övrigt precis vem jag var och så, och när vi hånglade ställde han frågan:
"Nå, hur kommer det sig att en så driven, fantastisk och intressant tjej som du inte kilar stadigt med någon?"
Ja. Alltså. Det där va. För det första har jag inte världslätt för att bli kär i folk. Verkligen inte. Jag får små crusher ganska lätt, men de varar överlag en mycket kort period. Sedan skulle jag faktiskt vilja påstå att jag haft en del otur, om man ska säga så. Låt oss gå igenom de två senaste åren rent dejtingmässigt.
1. Senast. Träffar en kille ett tag. Är inte säker på vad jag vill, men försöker hålla en bra distans. Kommer sedan på att jag inte vill låta det gå längre på grund av några personlighetsdrag han har som jag vet skulle göra mig upprörd om vi blev mer involverade. Men jag anser inte att det är något problem. Vi har inte hört av varandra på ett tag, så jag tar för givet att allt är lugnt och att vi kan vara vänner. Får helt plötsligt höra från alla möjliga håll och kanter att han spridit en massa lögner och skitsnack om mig, och jag fattar absolut ingenting. Sedan blir det en hel del kontrovers här, ska sägas. Fick ett mail med en massa förolämpningar igår, exempelvis. Så nu pratar vi inte. Är väldigt trött på det här. Trodde allt var lugnt. sedan KABLAM.
2. Helt knäpp kille. Verkar normal till en början, men efter att vi setts kanske tre gånger så spårar det helt. Han ringer varje dag. SMS:ar tre gånger per dag. Jag jobbar, jag har inte tid att svara på en massa SMS och telefonsamtal när jag jobbar. Han freakar och skickar hundra mail om att jag är taskig och bara leker med hans känslor. Jag blir helt livrädd. Här talar vi inte om ett långt mail, här pratar vi tre om dagen där jag får förklarat för mig precis vilket arsel jag är. Jag svarar inte. Nu undviker vi varandra.
3. Max. Inga problem där egentligen. Max var en snäll kille. Om någon var ett arsel här så var det jag. Men det fungerade bara inte, men han har en fantastiskt gullig flickvän nu (och snygg! har fotat henne) vid namn Elizabeth och det verkar gå strålande. Vi är kompisar, ses inte ofta, men på fin och god fot.
4. Jätteupptagen kille. Jobbade dygnet runt. När han inte jobbade så kompenserade han med att gå ut. Mycket. Jag jobbade som fotograf på Teatron här, så det blev svårkombinerat. Vi hade inte tid att ses eller något. Jag fick höra från folk att han tyckte om mig väldigt mycket, från alla kollegor och allt möjligt. Jag fick höra hundra positiva ord om mig. Det gjorde mig glad, och jag tror att jag någonstans, genuint, verkligen kände att jag skulle kunnat gilla den här personen mycket. Men jag var tvungen att bryta av det hela, vi hade aldrig tid att ses, och det gjorde mig genuint ledsen. Det gick bra och så, ända tills efteråt då det uppstod asmycket dramatik och blev jättemycket bråk på grund av lite olika saker. Nu är det bra i alla fall. Vi springer på varandra ute ganska ofta och mailar då och då. På god fot.
5. Hittar en riktigt, vidrigt snygg kille. Sådär som man vill spy. Ser ut som Jude Law. Han är väldigt snäll också, på allvar. Konversationen ligger väl tyvärr inte på topp, och jag ser inga framtidsutsikter förutom att han är snäll, rar och snygg. Vi passar bara inte helt ihop. TRODDE jag. Det urartar nämligen helt. Det visar sig att det finns en massa problem med honom och hans gamla ex. Jag blir indragen i deras problem. Tjejen börjar snacka skit om mig och de bollar fram och tillbaka. Jag orkar inte. Jag fattar inte varför jag ska behöva vara en del av deras fejd. Jag glider lugnt och stilla bort från det hela. Har glidit ifrån varandra, inga agg. Hans ex som började bråket springer jag däremot på ute regelbundet. Hon är snäll och rar nu, så jag gillar henne.
6. Träffar en kille som jag får värsta bautacrushen på på en gång. Eller, efter andra gången vi ses. Jag kan inte alls förklara det, men i hans sällskap känner jag mig som den snyggaste, roligaste och smartaste personen som någonsin vandrat på den här planeten. Jag tycker om folk som får mig att må bra, och det är något med hans leende när vi är tillsammans och hans hjärtliga skratt som helt enkelt får mig att må fantastiskt. Vi började visserligen aldrig dejta, det kan man inte riktigt påstå. Det han inte gå så långt innan det blev galet. Nåja, det händer en massa, knasiga saker här. Det urartar i ett stort bråk utanför ACE. Vi slutar prata ett bra tag. Den här processen harjag i övrigt gått igenom två gånger med samma person, hahaha. Men nu är allt lugnt. Idag är vi kompisar och har det fantastiskt roligt ihop. Jag känner mig fortfarande glad i hans sällskap, men vi ser till att inte hångla eller göra något sådant även om man ibland vill. Vi vet vad som händer, så att säga. Så, bra kompisar idag! Älskar hans sällskap.
7. Träffar en kille ett bra tag. Är väldigt nervös över hur det verkar gå. Precis i vägskälet mellan "ja, vi har ett förhållande och är monogama men kallar oss inte för ihop, typ, eh" så visar det sig att han är kär i sitt ex. Hans ex har blivit kär i honom igen också, det blir hon tydligen så fort han inte är intresserad av henne. Blir en massa problem. Hon börjar sprida en massa lögner och beter sig galet. Säger att han sagt det och det. Jag blir helt kall, känslomässigt, för det hela är fruktansvärt jobbigt. Däremot så uppskattar jag honom väldigt mycket som person och vidarebefodrar självklart hur hon ljuger och försöker manipulera ihop saker. Blir en himla, himla massa bråk. Alla mår dåligt. Alla bryter kontakten med varandra. Det är en ren och skär jävla katastrof. Idag är vi vänner! Och han är tillsammans med en fantastisk tjej. De passar underbart bra ihop och jag blir altid glad av att se dem tillsammans.
8. Är tillsammans med en kille. Är jättekär. Så kär att det värker i hela mig. Han är dock djupt traumatiserad från tidigare förhållanden och har väldiga problem med att visa känslor. Under hela tiden vi är tillsammans får jag inte ens höra ett: "jag gillar dig". Han är visserligen bra på att göra de där små, fina sakerna som räknas. Men jag är jättekär. Jag blir ledsen över att jag inte känner mig älskad. Han kan inte ens hålla min hand ute eller ge mig en puss. Han klarar inte av att visa känslor. Jag klarar inte av det, går ner asmycket i vikt och får flera vita hårstrån. Jag gör slut. Mår dåligt över det också. Tar ett jävla tag att komma över, ska sägas. Vi bryter kontakten helt väldigt länge. Idag är hans en av mina absolut bästa vänner, och jag värderar honom något otroligt.
9. Ola. Hade varit tillsammans med honom i snart två år. Fanns inga problem alls här överhuvudtaget. Förutom de vanliga miniproblemen som självklart kan uppstå. Vi hade ett bra förhållande. En bra tid. Men det varade bara inte för evigt. Idag är vi vänner, han bor ju dock utomlands nu. Så vår kommunikation begränsar sig till MSN och våra respektive bloggar.
Jag skulle nog vilja påstå att jag hunnit med en del under de två senaste åren. Men det har blivit problem med allt. Jag har inte förklarat problemen, men det har hamnat om liknande saker i samtliga fall. De två senaste åren har gjort mig väldigt rädd och väldigt försiktig. Jag vill inte ha bråk. Därför sätter jag en större distans. Men även när jag sätter en distans så verkar det oundvikligt. Jag verkar kunna dras in i crap även om jag står två mil bort och inte är involverad överhuvudtaget.
Jag känner någonstans att om jag ska börja dejta någon så ska det vara någon som inte tolkar så mycket. Som pratar om saker istället för att bygga upp det till gigantiska problem. Folk som inte drar in mig i problem med deras ex också, helst. Personen i fråga får heller inte vara överdrivet avundsjuk. Jag har många killkompisar, och det har varit ett problem många gånger. Någon som inte ser rött för att jag hänger med ett ex ute en kväll och kanske typ sover över på hans soffa. Och typ någon som INTE skriver hatkrönikor i tidningar om en kille jag börjar dejta efteråt. Och så ska det vara någon som inte är beroende att man ska ses varje dag eller ha konstant kontakt varje tidpunkt på dygnet. Någon som fattar att jag inte hatar dem bara för att de inte får svar på varje SMS.
Men jag vet inte. Jag brukar bli dragen till kreativa killar med mycket energi, stora leenden och hjärtliga skratt. Sociala individer med ett rikt ordförråd som kan sitta och diskutera och dividera saker fram tills tidig morgon. Och text. En bra penna. Det finner jag otroligt attraktivt. En vild fantasti.
Men det verkar som att den här vilda fantastin, den kreativa ådran och de smått ADHD-liknande dragen som jag älskar så mycket oftast kommer med problem. Lättstött. Mycket tolkning. Stora byggen av hjärnspöken. Min smak verkar inte gå hand i hand med det verkliga livet, så att säga.
Eller vem vet, det har kanske inte varit något fel alls på någon av dessa. Vem vet, det är kanske bara mig det är fel på. Vem vet, det kanske är jag som bygger så pass stabila hjärnspöken att de överskuggar allt annat, och att allt annat därav, utan tivel, blir de andras fel.
Svårt att veta! Jag har bara mina ögon att se ifrån, inte de andras.
Jag kan trösta mig med att samtliga erkänt att det är de som gjort fel. I efterhand. Kommit fram till mig. Bett om ursäkt för vad de gjort. Och jag är inte den som som kan var arg för evigt nästan oavsett vad som hänt. Man hade ändå något tillsammans, något som inte bör slängas bort. Och det något kan absolut omvandlas till vänskap istället för förhållande.
Och det är väl så jag ser det. Jag är så trött på de här historierna, så det är vänskap jag främst värderar och söker. Även om jag har en välgömd liten romantiker där inne i mig som ibland skriker efter kärlek, men så fort den kommer till tals så gör jag mitt bästa för att sparka ner den. Det fungerar ganska bra, ska sägas.
Gud så personligt det här blev.
"Nå, hur kommer det sig att en så driven, fantastisk och intressant tjej som du inte kilar stadigt med någon?"
Ja. Alltså. Det där va. För det första har jag inte världslätt för att bli kär i folk. Verkligen inte. Jag får små crusher ganska lätt, men de varar överlag en mycket kort period. Sedan skulle jag faktiskt vilja påstå att jag haft en del otur, om man ska säga så. Låt oss gå igenom de två senaste åren rent dejtingmässigt.
1. Senast. Träffar en kille ett tag. Är inte säker på vad jag vill, men försöker hålla en bra distans. Kommer sedan på att jag inte vill låta det gå längre på grund av några personlighetsdrag han har som jag vet skulle göra mig upprörd om vi blev mer involverade. Men jag anser inte att det är något problem. Vi har inte hört av varandra på ett tag, så jag tar för givet att allt är lugnt och att vi kan vara vänner. Får helt plötsligt höra från alla möjliga håll och kanter att han spridit en massa lögner och skitsnack om mig, och jag fattar absolut ingenting. Sedan blir det en hel del kontrovers här, ska sägas. Fick ett mail med en massa förolämpningar igår, exempelvis. Så nu pratar vi inte. Är väldigt trött på det här. Trodde allt var lugnt. sedan KABLAM.
2. Helt knäpp kille. Verkar normal till en början, men efter att vi setts kanske tre gånger så spårar det helt. Han ringer varje dag. SMS:ar tre gånger per dag. Jag jobbar, jag har inte tid att svara på en massa SMS och telefonsamtal när jag jobbar. Han freakar och skickar hundra mail om att jag är taskig och bara leker med hans känslor. Jag blir helt livrädd. Här talar vi inte om ett långt mail, här pratar vi tre om dagen där jag får förklarat för mig precis vilket arsel jag är. Jag svarar inte. Nu undviker vi varandra.
3. Max. Inga problem där egentligen. Max var en snäll kille. Om någon var ett arsel här så var det jag. Men det fungerade bara inte, men han har en fantastiskt gullig flickvän nu (och snygg! har fotat henne) vid namn Elizabeth och det verkar gå strålande. Vi är kompisar, ses inte ofta, men på fin och god fot.
4. Jätteupptagen kille. Jobbade dygnet runt. När han inte jobbade så kompenserade han med att gå ut. Mycket. Jag jobbade som fotograf på Teatron här, så det blev svårkombinerat. Vi hade inte tid att ses eller något. Jag fick höra från folk att han tyckte om mig väldigt mycket, från alla kollegor och allt möjligt. Jag fick höra hundra positiva ord om mig. Det gjorde mig glad, och jag tror att jag någonstans, genuint, verkligen kände att jag skulle kunnat gilla den här personen mycket. Men jag var tvungen att bryta av det hela, vi hade aldrig tid att ses, och det gjorde mig genuint ledsen. Det gick bra och så, ända tills efteråt då det uppstod asmycket dramatik och blev jättemycket bråk på grund av lite olika saker. Nu är det bra i alla fall. Vi springer på varandra ute ganska ofta och mailar då och då. På god fot.
5. Hittar en riktigt, vidrigt snygg kille. Sådär som man vill spy. Ser ut som Jude Law. Han är väldigt snäll också, på allvar. Konversationen ligger väl tyvärr inte på topp, och jag ser inga framtidsutsikter förutom att han är snäll, rar och snygg. Vi passar bara inte helt ihop. TRODDE jag. Det urartar nämligen helt. Det visar sig att det finns en massa problem med honom och hans gamla ex. Jag blir indragen i deras problem. Tjejen börjar snacka skit om mig och de bollar fram och tillbaka. Jag orkar inte. Jag fattar inte varför jag ska behöva vara en del av deras fejd. Jag glider lugnt och stilla bort från det hela. Har glidit ifrån varandra, inga agg. Hans ex som började bråket springer jag däremot på ute regelbundet. Hon är snäll och rar nu, så jag gillar henne.
6. Träffar en kille som jag får värsta bautacrushen på på en gång. Eller, efter andra gången vi ses. Jag kan inte alls förklara det, men i hans sällskap känner jag mig som den snyggaste, roligaste och smartaste personen som någonsin vandrat på den här planeten. Jag tycker om folk som får mig att må bra, och det är något med hans leende när vi är tillsammans och hans hjärtliga skratt som helt enkelt får mig att må fantastiskt. Vi började visserligen aldrig dejta, det kan man inte riktigt påstå. Det han inte gå så långt innan det blev galet. Nåja, det händer en massa, knasiga saker här. Det urartar i ett stort bråk utanför ACE. Vi slutar prata ett bra tag. Den här processen harjag i övrigt gått igenom två gånger med samma person, hahaha. Men nu är allt lugnt. Idag är vi kompisar och har det fantastiskt roligt ihop. Jag känner mig fortfarande glad i hans sällskap, men vi ser till att inte hångla eller göra något sådant även om man ibland vill. Vi vet vad som händer, så att säga. Så, bra kompisar idag! Älskar hans sällskap.
7. Träffar en kille ett bra tag. Är väldigt nervös över hur det verkar gå. Precis i vägskälet mellan "ja, vi har ett förhållande och är monogama men kallar oss inte för ihop, typ, eh" så visar det sig att han är kär i sitt ex. Hans ex har blivit kär i honom igen också, det blir hon tydligen så fort han inte är intresserad av henne. Blir en massa problem. Hon börjar sprida en massa lögner och beter sig galet. Säger att han sagt det och det. Jag blir helt kall, känslomässigt, för det hela är fruktansvärt jobbigt. Däremot så uppskattar jag honom väldigt mycket som person och vidarebefodrar självklart hur hon ljuger och försöker manipulera ihop saker. Blir en himla, himla massa bråk. Alla mår dåligt. Alla bryter kontakten med varandra. Det är en ren och skär jävla katastrof. Idag är vi vänner! Och han är tillsammans med en fantastisk tjej. De passar underbart bra ihop och jag blir altid glad av att se dem tillsammans.
8. Är tillsammans med en kille. Är jättekär. Så kär att det värker i hela mig. Han är dock djupt traumatiserad från tidigare förhållanden och har väldiga problem med att visa känslor. Under hela tiden vi är tillsammans får jag inte ens höra ett: "jag gillar dig". Han är visserligen bra på att göra de där små, fina sakerna som räknas. Men jag är jättekär. Jag blir ledsen över att jag inte känner mig älskad. Han kan inte ens hålla min hand ute eller ge mig en puss. Han klarar inte av att visa känslor. Jag klarar inte av det, går ner asmycket i vikt och får flera vita hårstrån. Jag gör slut. Mår dåligt över det också. Tar ett jävla tag att komma över, ska sägas. Vi bryter kontakten helt väldigt länge. Idag är hans en av mina absolut bästa vänner, och jag värderar honom något otroligt.
9. Ola. Hade varit tillsammans med honom i snart två år. Fanns inga problem alls här överhuvudtaget. Förutom de vanliga miniproblemen som självklart kan uppstå. Vi hade ett bra förhållande. En bra tid. Men det varade bara inte för evigt. Idag är vi vänner, han bor ju dock utomlands nu. Så vår kommunikation begränsar sig till MSN och våra respektive bloggar.
Jag skulle nog vilja påstå att jag hunnit med en del under de två senaste åren. Men det har blivit problem med allt. Jag har inte förklarat problemen, men det har hamnat om liknande saker i samtliga fall. De två senaste åren har gjort mig väldigt rädd och väldigt försiktig. Jag vill inte ha bråk. Därför sätter jag en större distans. Men även när jag sätter en distans så verkar det oundvikligt. Jag verkar kunna dras in i crap även om jag står två mil bort och inte är involverad överhuvudtaget.
Jag känner någonstans att om jag ska börja dejta någon så ska det vara någon som inte tolkar så mycket. Som pratar om saker istället för att bygga upp det till gigantiska problem. Folk som inte drar in mig i problem med deras ex också, helst. Personen i fråga får heller inte vara överdrivet avundsjuk. Jag har många killkompisar, och det har varit ett problem många gånger. Någon som inte ser rött för att jag hänger med ett ex ute en kväll och kanske typ sover över på hans soffa. Och typ någon som INTE skriver hatkrönikor i tidningar om en kille jag börjar dejta efteråt. Och så ska det vara någon som inte är beroende att man ska ses varje dag eller ha konstant kontakt varje tidpunkt på dygnet. Någon som fattar att jag inte hatar dem bara för att de inte får svar på varje SMS.
Men jag vet inte. Jag brukar bli dragen till kreativa killar med mycket energi, stora leenden och hjärtliga skratt. Sociala individer med ett rikt ordförråd som kan sitta och diskutera och dividera saker fram tills tidig morgon. Och text. En bra penna. Det finner jag otroligt attraktivt. En vild fantasti.
Men det verkar som att den här vilda fantastin, den kreativa ådran och de smått ADHD-liknande dragen som jag älskar så mycket oftast kommer med problem. Lättstött. Mycket tolkning. Stora byggen av hjärnspöken. Min smak verkar inte gå hand i hand med det verkliga livet, så att säga.
Eller vem vet, det har kanske inte varit något fel alls på någon av dessa. Vem vet, det är kanske bara mig det är fel på. Vem vet, det kanske är jag som bygger så pass stabila hjärnspöken att de överskuggar allt annat, och att allt annat därav, utan tivel, blir de andras fel.
Svårt att veta! Jag har bara mina ögon att se ifrån, inte de andras.
Jag kan trösta mig med att samtliga erkänt att det är de som gjort fel. I efterhand. Kommit fram till mig. Bett om ursäkt för vad de gjort. Och jag är inte den som som kan var arg för evigt nästan oavsett vad som hänt. Man hade ändå något tillsammans, något som inte bör slängas bort. Och det något kan absolut omvandlas till vänskap istället för förhållande.
Och det är väl så jag ser det. Jag är så trött på de här historierna, så det är vänskap jag främst värderar och söker. Även om jag har en välgömd liten romantiker där inne i mig som ibland skriker efter kärlek, men så fort den kommer till tals så gör jag mitt bästa för att sparka ner den. Det fungerar ganska bra, ska sägas.
Gud så personligt det här blev.
Totemfashion.com
Jag vet inte vad som gör mig mer glad. De roliga kläderna eller hur hans mycket lustiga benmuskulatur ger hans cyckelbyxa en läcker smak av ridbyxa, eller så.
http://www.totemfashion.com/
(varning, ibland finns det små bilder med snåppar, så att säga)
http://www.totemfashion.com/
(varning, ibland finns det små bilder med snåppar, så att säga)
Igår
Har varit döden idag. Förfest. Riche. Berns 2.35.1. CHAPEL HILL CREW på Spy Bar.
Jag och Mini Macklin på Spy Bar. Foto: Karin Idering
Träffa kille. Åka hem till honom. Hångla tills 8 på morgonen i kombo med att testa vår IQ under katastrofal äggfylla. Sedan talade vi om hur vackra och smarta barn vi skulle få. Sedan somnade vi. Gjorde inte barn. Har mens. Sov tills 15:00.
Glömde en massa smycken där. Armband, ring och örhängen. Min favoritring! Dör.
Öh
Öööööghlhlhlhlggggöööhgl.
Öööh.
Öööh.
Liten värld
Hahahaha.
Nu ringde killen jag raggade på med en lapp på Berns upp! Vi pratade i telefon igår också, då fick jag reda på att han inte visste vem jag var och att han trodde att jag var typ 16. Han hade ingen aning om hur jag såg ut.
Men inatt klockan fyra blev han uppringd av en av hans kompisar vid namn Emma (tack för hjälpen, Emma!) och hon sa: "HAR DU DISSAT HANNA FRIDÉN? HUR KAN DU DISSA HANNA FRIDÉN?" Och han blev, minst sagt, mycket mycket förvirrad.
Sedan pratade de väl lite om mig, blogginlägget och så. Hon sa bland annat: "Visst har hon en sexig röst?" tydligen, vilket också är väldigt fint. Sedan läste han blogginlägget. Tyckte att det var mycket roligt. Och nu verkar han mycket mer intresserad, ska sägas.
Det kan vara väldigt praktiskt att ha en blogg, ska medges. Roligt roligt.
Nu ringde killen jag raggade på med en lapp på Berns upp! Vi pratade i telefon igår också, då fick jag reda på att han inte visste vem jag var och att han trodde att jag var typ 16. Han hade ingen aning om hur jag såg ut.
Men inatt klockan fyra blev han uppringd av en av hans kompisar vid namn Emma (tack för hjälpen, Emma!) och hon sa: "HAR DU DISSAT HANNA FRIDÉN? HUR KAN DU DISSA HANNA FRIDÉN?" Och han blev, minst sagt, mycket mycket förvirrad.
Sedan pratade de väl lite om mig, blogginlägget och så. Hon sa bland annat: "Visst har hon en sexig röst?" tydligen, vilket också är väldigt fint. Sedan läste han blogginlägget. Tyckte att det var mycket roligt. Och nu verkar han mycket mer intresserad, ska sägas.
Det kan vara väldigt praktiskt att ha en blogg, ska medges. Roligt roligt.
Tillfälligheter
Hahaha. Igår när Fritjof och jag hängde så kom han på att vi faktiskt setts en gång i vuxen ålder. Jag fotade honom nämligen på Teatron!
Jag hade problem med att komma ihåg det hela först, men idag tittade jag på bilderna från den kvällen och en minnesbild dök upp.
Jag: Vad heter ni?
Fritjof: Fritjof!
Jag: Vad roligt, det är ett ovanligt namn! Jag har bara känt en Fritjof tidigare. Han var min bästis på dagis.
Fritjof: Jaha!
Lustigt att det visade sig vara Fritjof från dagis sedan, och att ingen av oss förstod det här vid tillfället.
Jag och min bästis Fritjof från dagis
Hallå! Jag och Fritjof Granström, min bästis från dagis, har en helkväll tillsammans.
Vi har varit ute på hans favoritsunkhak på Söder. Nu ska vi vidare till Stureplan. Vi kör en snabb avstickare hem till mig med vin. Allt är fint. Och jag är glad.
Vi har gått igenom så många minnen.
Bland annat hur jag gick in i kuddrummet och Fritjof, Jocke och Robert lekte tillsammans. Jag frågade om jag fick vara med. Robert och Jocke svarade unisont: "NEJ! Inga tjejer här! Leker inte med tjejer!" varav Fritjof blev sur på dem, vandrade ut ur kuddrummet, tog min hand och sa: "Hanna. Jag leker mycket hellre med dig."
I övrigt har vi delat minnen om våra Top Hats (glass) vi brukade dela utanför vårat dagis.
Och sedan, självfallet, det enda andra mötet utanför dagis. Jag hade på mig en rosa klänning med en bröstficka i hård bomull. Gick till knäna, ungefär. Vi gick och köpte tecknade porrbilder och Fritjof berättade om sin dåvarande porrförening han hade med sina dåvarande polare. Det här var runt ettan till trean i lågstadiet. Sedan fick han asmycket utskällning av sin mamma. Tecknade porrbilder alltså. Genans. Porr. Allt det. I den åldern.
Och idag har vi det fullständigt fantastiskt, ska ni veta.
Nu fortsätter vi.
In all the minds of my loved ones
Hahaha.
Min kompis Devi drömde om mig inatt. Hon vaknade av att killen hon strular runt med kysser henne i nacken, och hon börjar skrika: "NEJ HANNA NEJ!"
Sedan börjar hon vakna till, tittar sig förvirrat omkring, konstaterar att nej, Hanna har varken afro eller skägg och skriker skräckslaget till honom: "MEN DU ÄR JU INTE HANNA FRIDÉN!"
Jag vet inte vad jag gillar mest. Att det är den mest fantastiska felsägningen någonsin eller att hon, i hennes sömndruckna tillstånd, faktiskt uttalar mitt efternamn.
Jag önskar att jag sett hans min.
"Mansförtryck och kvinnovälde?"
När jag läser krönikan av Per Ström kan jag inte undgå att bli irriterad. Jag blir inte inte irriterad för att han säger att det finns orättvisor gentemot män, det är klart att det finns, och det är självklart att man ska göra något åt det.
Per Ström går dock inte i linjen för att upplysa om orättvisorna gentemot män, igenom hela hans krönika tar han upp feministiska klyschor som blivit haussade av populärmedia för att sälja lösnummer. Jag kan inte för mitt liv se att Per Ström faktiskt engagerat sig i en feministiskt debatt, som exempelvis jag och andra aktiva feminister gjort dagligen i flera års tid. Jag började så tidigt som vid 11-årsålder, då jag skickade in min första krönika till Expressens ungdomsdel som handlade om upplysning angående den skeva sexualundervisningen i skolan.
Hade han någonsin medverkat i en feministisk debatt hade det blivit uppenbart för honom att så fort man presenterar ett problem som finns för kvinnor i samhället så kommer det alltid in någon och säger: "Men männen då? Hallå?" i varje fråga. Det är bara att söka på "feminism" och "forum" på nätet och man får det bekräftat väldigt kvickt.
Jag har aldrig riktigt förstått det här. Feminismen måste vara den enda politiska ideologi (och jag använder benämningen ideologi slarvigt, då feminismen är för bred för att definieras som EN enda ideologi) där man helt, utan problem, kan gå in och beskylla de kämpande parterna för att vara själviska. Handlar debatten om att kvotera in invandrare, exempelvis, så blir de som gnäller över utkvoterade svenskar definierade som extremhöger med rasistiska inslag.
Vad jag inte förstår är varför det är upp till en person som strider i en fråga att dessutom ta upp en liknande fråga för det andra könet och strida för den också? Varför måste en person som redan aktivt försöker förändra få krav på sig att ta an ett större lass? Handlar det inte om att jobba tillsammans? Dela bördan? Är inte jämställdheten något som hela folket ska ägna sig åt, och inte bara uttalade feminister?
Vi kan ta ett väldigt simpelt exempel som ingen borde ha problem med att relatera till Per Ströms uttalanden.
Vi har två barn som fått i uppgift att städa ett klassrum. Det ena barnet tar sin uppgift på allvar och sätter igång och städar, medan det andra barnet latar sig och inte gör något alls. När tiden är slut och de måste gå hem så är dock inte klassrummet färdigstädat, utan hälften är fortfarande stökig. Är det då barnet som städade som är skyldigt, eller är det barnet som inte gjorde någonting alls? Enligt Per Ströms resonemang är det barnet som valde att städa som gjort fel för att han eller hon inte han med allting själv, och det lata barnet går utan skuld.
Att fokusera på orättvisor gentemot alla, och jag menar alla, är självfallet viktig. Men vi måste jobba tillsammans för att få ett samhälle som är så bra som möjligt för så många som bara möjligt. Vi kan inte lägga allt ansvar på en specifik grupp.
Genom att attackera frågor som, i faktum är väldigt viktiga (som hur vården ser ut för kvinnor) genom att skrika ut att det minsann är orättvist för män också skapar större klyftor mellan könen. Varför måste man presentera det som en kamp mellan könen? Varför kan man inte jobba tillsammans istället? Varför kan man aldrig få fokusera på en fråga om orättvisa utan att den blir motarbetad med orden "Men vi då?" Kan man inte fokusera på båda frågor utan att attackera varandra? Varför ska allting göras till en större kamp mellan könen när vi alla är människor och olika individer?
Genom att attackera feminismen i sin helhet med klyschiga fördomar skapade av populärmedia gör Per Ström det väldigt uppenbart att han är arg, eller för den delen, besviken på feminismen för att de inte tar hela världens sorger under sina vingar. Ska feministerna bli ålagda ansvaret att dessutom ta hand om alla mansfrågor, rasjämställdheten, världssvälten, utrotandet av AIDS och Malaria och kanske, tja, klottersaneringen när vi ändå är igång?
Är det vad vi måste göra för att få föra en talan om kvinnors rätt i samhället? Vi måste vara mödrar åt allt, ta ansvar för precis alla orättvisor i samhället, i världen och i vården för att få yttra vårat missnöje? Är det enbart kvinnans ansvar?
Det finns skäl till varför vi har olika ministrar som fokuserar på olika frågor. Det finns skäl till varför vi har olika jobb i samhället. Det här är på grund av det självklara att alla inte kan göra allt, utan vi tar en del var, vi fokuserar på det vi brinner för, det vi är duktiga på och tillsammans skapar vi en helhet. Men en enda individ kan inte göra allt.
Jag vill se ett samhälle där vi utan problem kan ta upp problem vad gäller alla grupper utan att det för den skull utmålas som en kamp mellan kön eller ras. Jag vill se ett samhälle där man, istället för att positionera sig, sätta sig och skrika "vi då!" arbetar fram möjligheter till ett bättre samhälle för alla individer. Tillsammans. Bit för bit.
Bara genom den blotta titeln på din bok, Mansförtryck och kvinnovälde, gör du dig skyldig för vad du anser är dåligt med feminismen. Varför attackera och skapa större klyftor? Det finns absolut den typen av feminister som Per Ström talar om, det finns ruttna ägg i alla grupper, men ett ont berättigar inte ett annat ont. Man ska förbättra, inte attackera med samma, dåliga mynt. Om vi inte bortser från de som skrikit högst och som tidigare skapat aggressioner och klyftor mellan könen så kommer vi aldrig få jämställdhet i samhället, utan då gör vi hela debatten till ett meningslöst käbbel om vem som får den sista bullen vid fikabordet.
Vad sägs om att, istället, köpa fler bullar?
Update
Jag hade visst fel, jag blev inte alls dissad!
Jag fick svar klockan sex i morse per SMS.
Nu kan jag hans namn och allt och ska författa något fint svar.
I övrigt har jag fått svar från Svenska Dagbladet också, de ska redan publicera två svar till Per Ströms artikel och har satt en gräns där. Så mitt svar åker upp här istället.
Ganska konstig prio, kan man tycka. Artiklar med mig kan jag i alla fall med stolthet säga brukar nå läsartopparna, i alla fall enligt de på DN. Ja, nu sitter jag och hävdar mig på grund av kränkt heder. Det ser ni. Det är fullkomligt normalt.
Jag skriver mitt första kärleksbrev
Åh.
Ha. Ha. Ha.
Jag var jättegullig ikväll, ska ni veta. Jag skrev ett kärleksbrev! Jag blev helt betagen av diskplockaren i Berns källare, det vill säga 2:35:1. Han var lång, smal som en binne, blek som en isbit. Svartfärgat hår och en markant näsa. Har vi min smak där? Ja. Personifierad.
Nåja. Jag tänker i alla fall att jag ska vara söt och gullig. Att jag ska bortgå helt från min typiska person. Så jag skrivet en asgullig lapp:
"Hej.
Jag har aldrig gjort det här förut.
Men jag tycker att du är otroligt vacker.
/Hanna Fridén
Telefonummer"
Ja, det är väl gulligt? Så, jag försöker sedan få tag på den här diskplockaren och tillslut befinner han sig i min närhet. Jag knackar honom på axeln, tittar honom i ögonen och lämnar fram lappen. Och går.
Vad händer?
Han läser den. Lägger ner den på disken. Den blonda bartendern plockar upp den och läser den länge. Vrider och vänder på den. Skrattar. Han säger något jag inte vet vad det är till diskplockaren. De skrattar tillsammans.
SEDAN SLÄNGER DE DEN.
Hallå? Vad är grejen? Jag var söt och gullig!
Jag är söt och gullig! Hallå! Hallå! Vad är grejen?
Nåja.
Underbara Clara
Ibland måste man hypa Clara även om det inte är en outfittävling bara för att hennes klädstil är så otroligt uppiggande och klockren.
Jag är lite full och ska gå ut nu och träffa Devi.
Tradera?
Jag har alltid blivit så avundsjuk på folk som verkligen är bra på det här med auktioner. Om vi tänker på hur mycket folk omkring mig fyndar på nätauktioner till sina outfits och folk jag fotat för Streetstyle-projekt har så har jag alltid undrat varför jag inte är lika bra på att fynda?
Om vi tänker min vän Martin exempelvis, han är förmodligen en av de jag känner som köper absolut mest kläder, och mestadels av dessa är riktiga nätauktionsfynd. Han har ofantliga uppsättningar med Versace-kostymer, Dolce and Gabbana-grejer och Louis Vuitton-skor. I väldigt, väldigt intressanta former och färger. Han kan hitta det sjukaste plagget från en kollektion för 10 år sedan, och sedan har han det här fantastiska plagget och är helt unik. Mitt jättefina Versace-paraply är exempelvis ett sådant fynd som Martin gjorde åt mig. Det är i ett av de mer klassiska Gianni Versace-mönstrena och jag älskar det, och det kostade bara 400 kronor. Helt sjukt!
Och jag blir så avundsjuk!
Sedan har vi exempelvis Lady Oscar, han är också en sådan där briljant nätfyndare, eller Lina Borgenbring för den delen. Eller de galanta klubbkidsen man ser på Ace med utstickande, fantastiska plagg som ger mig ångest för att inte just jag hittade.
Jag har tänkt så många gånger på att jag verkligen måste börja vara mer på.
Så jag hade tänkt sätta en ordentlig bevakning på Tradera den kommande tiden. Internationellt orkar jag inte med. Jag kollade tidigare idag och hittade typ tre klänningar jag älskade för knappa hundralappen, men det var väldigt lite tid kvar på just de auktionerna! Om ni vill får ni faktiskt gärna tipsa om grymma personer på Tradera som brukar ha bra saker att sälja. Jag ska bli ett riktigt auktionsesse! Och ni får gärna hjälpa mig.
Har ni egna konton eller auktioner så kan ni passa på att skriva det i kommentarsfältet. Jag brukar vara hård med reklam i kommentarerna, men den här gången får ni gärna spamma. Spamma spamma spamma. Make me great. Tack!
Om vi tänker min vän Martin exempelvis, han är förmodligen en av de jag känner som köper absolut mest kläder, och mestadels av dessa är riktiga nätauktionsfynd. Han har ofantliga uppsättningar med Versace-kostymer, Dolce and Gabbana-grejer och Louis Vuitton-skor. I väldigt, väldigt intressanta former och färger. Han kan hitta det sjukaste plagget från en kollektion för 10 år sedan, och sedan har han det här fantastiska plagget och är helt unik. Mitt jättefina Versace-paraply är exempelvis ett sådant fynd som Martin gjorde åt mig. Det är i ett av de mer klassiska Gianni Versace-mönstrena och jag älskar det, och det kostade bara 400 kronor. Helt sjukt!
Och jag blir så avundsjuk!
Sedan har vi exempelvis Lady Oscar, han är också en sådan där briljant nätfyndare, eller Lina Borgenbring för den delen. Eller de galanta klubbkidsen man ser på Ace med utstickande, fantastiska plagg som ger mig ångest för att inte just jag hittade.
Jag har tänkt så många gånger på att jag verkligen måste börja vara mer på.
Så jag hade tänkt sätta en ordentlig bevakning på Tradera den kommande tiden. Internationellt orkar jag inte med. Jag kollade tidigare idag och hittade typ tre klänningar jag älskade för knappa hundralappen, men det var väldigt lite tid kvar på just de auktionerna! Om ni vill får ni faktiskt gärna tipsa om grymma personer på Tradera som brukar ha bra saker att sälja. Jag ska bli ett riktigt auktionsesse! Och ni får gärna hjälpa mig.
Har ni egna konton eller auktioner så kan ni passa på att skriva det i kommentarsfältet. Jag brukar vara hård med reklam i kommentarerna, men den här gången får ni gärna spamma. Spamma spamma spamma. Make me great. Tack!
Är jag dryg? Knappast.
Böh. Jag blir så trött på alla tragiska människor som går runt och sprider rykten om att jag är dryg. Jag är inte dryg. Jag är möjligen ouppmärksam, egocentrisk och narcissistisk och min liv präglas möjligen av bekräftelse och förnedring som går hand i hand i en enda ond spiral.
Jag är möjligen även väldigt elak vid tillfällen, och en riktigt dålig brud att dejta, men jag är inte dryg.
Ni ser, varje gång någon hälsar på mig så är jag väldigt, väldigt hjärtlig och trevlig. Det är jag oavsett om jag känner igen personen eller ej. Väldigt ofta kommer jag inte alls på vem det är jag har framför mig, men för mig är det viktigare att den här individen känner sig uppskattad och ihågkommen än att jag ska rulla runt med ögonen i en nervös hysteri och försöka banka fram deras namn och anlete ur min trasiga hjärna. Sedan trilskar man fram vem det är på andra vis genom fyndig konversation. Det går oftast galant, man kommer ihåg var man träffat personen och man undviker samtidigt att individen i fråga känner sig bortglömd.
Bara inte den andra individe ställer en fråga som "Kommer du ihåg mitt namn?" men det är ganska otrevligt. Det gör bara otrevliga personer. Då utsätter man en person som försöker anstränga sig för att vara trevlig och få den främmande individen att må bra för en jobbig situation, och i och med en sådan fras förtjänar man egentligen inte det sympatiska bemötandet den minnesförvirrade individen är angelägen att ge denna fullkomligt främmande individ.
Men i alla fall.
Om du tycker att jag är dryg.
Eller någon annan säger att jag är dryg.
Då kan du konstatera det här om den personen:
1. Personen baserar det möjligen på Teatronperioden och förväntade mig att jag skulle stanna och hänga med dem under min arbetstid. Jag vet inte hur det ser ut på erat jobb, men jag är säker på att i alla fall jag skulle få sparken om jag sket i jobbet och valde att hänga istället.
2. Personer som blev irriterade över att man inte kom ihåg deras namn. Snälla, jag tog cirka 60-80 bilder per kväll, oftast par eller gruppbilder. Jag fotade alltså minst 120 pers varje kväll, de flesta av dessa helt nya och främmande individer för mig. Att då förvänta mig att jag ska memorera ens för och efternamn. Ja, det är en ganska snuskig nivå av egenkärlek, om så ska sägas. Och jag skulle då aldrig förvänta mig det från någon annan.
3. Personer som singlar runt mig och förväntar sig att jag ska ta allt intiativ till att hälsa. Snälla någon, precis som med sex så handlar det om att man är två i det hela. Det är inte mitt ansvar att sköta all social interaktion. Hur kan jag ens veta om ni vill hälsa? Och tänk om jag inte kommer ihåg er?
Så, alla som sprider rykten om att jag är dryg är fruktansvärt egenkära människor som förväntar sig att jag ska sköta allt jobb och som blir bittra på grund av extremt triviala, och knasiga ting. Jag har aldrig någonsin förstått mig på det, och jag har då aldrig ansett någon dryg för att de inte känt igen mig, inte kommit ihåg mitt namn eller för den delen, inte sett mig och därav inte hälsat.
Det är lågskolenivå.
Så vet med detta. Har du spridit rykten om att jag är dryg? Då är du patetisk och borde ta en reality check.
Har dina vänner spridit rykten om att jag är dryg? Skratta dem då, för all del, i ansiktet och sprid ut vilka löjliga, nojiga egenkära nollar de är.
Jag är som sagt möjligen elak, taskig, grov och så vidare mot folk jag inte gillar eller mot folk jag anser beter sig löjligt. Men jag är däremot inte det minsta dryg. Jag är hemskt, genuint, trevlig.
Tacksåmycket.
Jag är möjligen även väldigt elak vid tillfällen, och en riktigt dålig brud att dejta, men jag är inte dryg.
Ni ser, varje gång någon hälsar på mig så är jag väldigt, väldigt hjärtlig och trevlig. Det är jag oavsett om jag känner igen personen eller ej. Väldigt ofta kommer jag inte alls på vem det är jag har framför mig, men för mig är det viktigare att den här individen känner sig uppskattad och ihågkommen än att jag ska rulla runt med ögonen i en nervös hysteri och försöka banka fram deras namn och anlete ur min trasiga hjärna. Sedan trilskar man fram vem det är på andra vis genom fyndig konversation. Det går oftast galant, man kommer ihåg var man träffat personen och man undviker samtidigt att individen i fråga känner sig bortglömd.
Bara inte den andra individe ställer en fråga som "Kommer du ihåg mitt namn?" men det är ganska otrevligt. Det gör bara otrevliga personer. Då utsätter man en person som försöker anstränga sig för att vara trevlig och få den främmande individen att må bra för en jobbig situation, och i och med en sådan fras förtjänar man egentligen inte det sympatiska bemötandet den minnesförvirrade individen är angelägen att ge denna fullkomligt främmande individ.
Men i alla fall.
Om du tycker att jag är dryg.
Eller någon annan säger att jag är dryg.
Då kan du konstatera det här om den personen:
1. Personen baserar det möjligen på Teatronperioden och förväntade mig att jag skulle stanna och hänga med dem under min arbetstid. Jag vet inte hur det ser ut på erat jobb, men jag är säker på att i alla fall jag skulle få sparken om jag sket i jobbet och valde att hänga istället.
2. Personer som blev irriterade över att man inte kom ihåg deras namn. Snälla, jag tog cirka 60-80 bilder per kväll, oftast par eller gruppbilder. Jag fotade alltså minst 120 pers varje kväll, de flesta av dessa helt nya och främmande individer för mig. Att då förvänta mig att jag ska memorera ens för och efternamn. Ja, det är en ganska snuskig nivå av egenkärlek, om så ska sägas. Och jag skulle då aldrig förvänta mig det från någon annan.
3. Personer som singlar runt mig och förväntar sig att jag ska ta allt intiativ till att hälsa. Snälla någon, precis som med sex så handlar det om att man är två i det hela. Det är inte mitt ansvar att sköta all social interaktion. Hur kan jag ens veta om ni vill hälsa? Och tänk om jag inte kommer ihåg er?
Så, alla som sprider rykten om att jag är dryg är fruktansvärt egenkära människor som förväntar sig att jag ska sköta allt jobb och som blir bittra på grund av extremt triviala, och knasiga ting. Jag har aldrig någonsin förstått mig på det, och jag har då aldrig ansett någon dryg för att de inte känt igen mig, inte kommit ihåg mitt namn eller för den delen, inte sett mig och därav inte hälsat.
Det är lågskolenivå.
Så vet med detta. Har du spridit rykten om att jag är dryg? Då är du patetisk och borde ta en reality check.
Har dina vänner spridit rykten om att jag är dryg? Skratta dem då, för all del, i ansiktet och sprid ut vilka löjliga, nojiga egenkära nollar de är.
Jag är som sagt möjligen elak, taskig, grov och så vidare mot folk jag inte gillar eller mot folk jag anser beter sig löjligt. Men jag är däremot inte det minsta dryg. Jag är hemskt, genuint, trevlig.
Tacksåmycket.
Debattartikel med fokus på feminism och klyftor mellan könen
Nu har jag skickat in en debattartikel till Svenska Dagbladet som svar till Per Ströms artikel i Brännpunkt angående feminism och orättvisan riktad mot män i samhället. Länk.
Jag hoppas den blir publicerad, annars får vi väl se den här. Men poängerna jag tar upp är väldigt, väldigt viktiga och det är väldigt angeläget för mig att så många får ta del av de här vinklingarna som bara möjligt.
Håll tummarna för mig, nu!
Jag hoppas den blir publicerad, annars får vi väl se den här. Men poängerna jag tar upp är väldigt, väldigt viktiga och det är väldigt angeläget för mig att så många får ta del av de här vinklingarna som bara möjligt.
Håll tummarna för mig, nu!
Jag försöker ragga
Jobb, jobb, jobb!
Snart börjar jag med mitt nya jobb, mina vänner. Det kommer bli jättespännande. Just nu sitter jag och försöker övertala Carl M Sundevall om att han kanske skulle vilja raka sina ben i direktsänd TV, men han svarar inte. Buhuhu.
Umbalumba. Nu ska jag fortsätta jobba stenhårt hela dagen och sedan kan Devi eventuellt få övertyga mig om att bli full igen ikväll. Men jag vet inte. Jag hade det väldigt trevligt igår, and hear this! Jag började ragga lite på en kille som stod brevid mig i baren. Det har jag nog aldrig gjort förut. Så här gick det till!
"Jaaah, så, vad gör du när du inte serverar drinkar i Humlegården?"
"Hmmm, jag serverar inte drinkar i Humlegården, men däremot öl på Riche!"
"Aha, jag förstår!"
"Men jag är inte så bra på drinkar, det är illa, så jag får inte så mycket dricks."
"Attans bananer."
"Vad gör du själv, när folk som jag inte serverar dig drinkar i Humlegården?"
"När jag inte festar? Vad jag jobbar med? Tja, samma tjaffs som alla andra som går på Riche gör. Mode. Text. Bild."
Prataprata. Men sedan kunde han inte hänga kvar, för han hade redan ett ragg. Damnit! Men jag kände mig väldigt modig, ska ni veta. Den här killen är jävligt snygg och någon som jag spanat på i ögonvrån ett bra tag. Kanske nästa gång, alltså.
Snart börjar jag med mitt nya jobb, mina vänner. Det kommer bli jättespännande. Just nu sitter jag och försöker övertala Carl M Sundevall om att han kanske skulle vilja raka sina ben i direktsänd TV, men han svarar inte. Buhuhu.
Umbalumba. Nu ska jag fortsätta jobba stenhårt hela dagen och sedan kan Devi eventuellt få övertyga mig om att bli full igen ikväll. Men jag vet inte. Jag hade det väldigt trevligt igår, and hear this! Jag började ragga lite på en kille som stod brevid mig i baren. Det har jag nog aldrig gjort förut. Så här gick det till!
"Jaaah, så, vad gör du när du inte serverar drinkar i Humlegården?"
"Hmmm, jag serverar inte drinkar i Humlegården, men däremot öl på Riche!"
"Aha, jag förstår!"
"Men jag är inte så bra på drinkar, det är illa, så jag får inte så mycket dricks."
"Attans bananer."
"Vad gör du själv, när folk som jag inte serverar dig drinkar i Humlegården?"
"När jag inte festar? Vad jag jobbar med? Tja, samma tjaffs som alla andra som går på Riche gör. Mode. Text. Bild."
Prataprata. Men sedan kunde han inte hänga kvar, för han hade redan ett ragg. Damnit! Men jag kände mig väldigt modig, ska ni veta. Den här killen är jävligt snygg och någon som jag spanat på i ögonvrån ett bra tag. Kanske nästa gång, alltså.
Fantastisk kommentar angående mitt språk
H:
"Äh. Strunta i stavningen. När det flyter spelar den mindre roll. Jag tycker om din svengelska meningsbyggnad och dina ostyriga språkliga påhitt. Som det där "i faktum" som någon gnällde om. Skitsamma att det uttrycket inte fanns förut. Nu finns det! Du böjer och ofta som engelskan och ibland är dina texter nästan gammeldags. Jag älskar det. Man måste inte skriva korrekt - om man har flyt och något att berätta. Grammatik? Fuck it, folk förstår ju vad du menar. Och du lämnar ingen oberörd. Tack, Hanna!"
Jag blir otroligt, otroligt glad av det här. Jag vill visserligen lära mig, och jag har inget emot att folk rättar min stavning eller grammatik så länge det framförs på ett vettigt vis och inte som en påhopp (det är nämligen skitlöjligt).
Sedan blir jag glad över kommentaren av svengelskan. Jag har påpekat det förut i bloggen, att jag skriver väldigt svengelsk i såväl stavning som grammatik. Jag lärde mig trots allt att skriva på engelska och jag har egentligen läst försvinnande lite saker på svenska genom åren. Men jag vet inte om folk märker det.
"I faktum", ett väldigt felaktigt uttryck i svenskan, men helt korrekt i engelskan, exempelvis. Ni vet "In fact". "Per praxis" som jag regelbundet använder mig av kommer förmodligen från "practice" som översätts som "utförande". Men inte enbart, det har varit som en fin liten korsning där. Per praxis är fel på alla sätt och vis, "enligt praxis", om jag inte är helt ute och cyklar nu, betyder "enligt som det brukar vara". Och ja, det har använt både enligt engelskans vis och med en liten korsning av den svenska versionen. Den här hjärnan är grötig, med andra ord. Men det har känts väldigt passande, och därav har det fått vara en del utav mitt språk.
Jag kommer förmodligen alltid skriva en aning svengelskt. Det blir liksom så. Har man skrivit och läst på engelska sedan man överhuvudaget fann ett intresse för det skrivna ordet och inte börjat skriva på svenska i större mån förens, ja, egentligen när jag startade den här bloggen, så kan man nog säga att det hela sätter sig i benmärgen.
Så jag blev liksom glad.
Någon gång tänker jag ta mod till mig och slänga upp en länk till novellsidan jag hade på internet när jag var 11. Det är så många, så många skönlitterära historier. Allt mellan humor till dramatik. Mycket hjärtesorg. Vilken liten ordmaskin jag var, minsan.
Gjorde serier också, i övrigt. En av mina serier hade fler besök dagligen än vad bloggen har på en vecka. Vilka tider, vilka tider. Den här bloggen är så pytte jämförelse med vad jag gjorde en gång i tiden, men det är i sanning ganska bekvämt.
Ps. Nu suger jag säkert på engelska också, DS.
Lite som en ångvält
Ett tag sedan, i en taxi. Jag och Robert.
Jag: "Jag är söt och gullig och charmig!"
Robert: "....eh."
Jag: "Jamen, vaddå? Jag är söt och gullig! Jättecharmig!"
Robert: "Alltså..."
Jag: "Nejmen, vaddå? Det är jag ju!"
Robert: "Jag skulle väl inte beskriva dig riktigt så..."
Jag: "Va? Vaddårå? Hur skulle du beskriva mig?"
Robert: "Ehrm..."
Jag: "Säg, säg, säg, säg! Kom igen!"
Robert: "Jag tror snarare att man skulle kunna likna dig med en ångvält."
Jag: "Nej! Jag är söt och gullig! Charmig! Charmigaste i stan är jag, hurra hurra! Söt och gullig!"
Robert: "Hu."
Martin har även gett mig smeknamnet "Stockholms lilla monstertruck" och min mamma benämndes som "Lilla lastbilen" på hennes förra jobb. Det går i släkten, alltså, och jag måste väl finna mig i att jag aldrig kommer bli söt och gullig.
Men ångvält är nog bättre. LET'S RUN 'EM OVER, THE BASTARDS!
Hur väcktes mitt klädintresse?
Nu, jag håller på att sammanställa den sista i boken jag ska medverka i. Det är en antalogi. Jag ska ha 10-12 sidor. Det låter inte som särskilt mycket, men det är faktiskt svårt. Jag vill täcka mycket, och varje del tar 1-2,5 sida. A4, mind you. Det vill säga att det blir mycket fler sidor i text.
Nåja, den delen som tar mig mest är förmodligen den del om hur mitt klädintresse faktiskt väcktes. Nu, jag vet att en hel del personer från min gamla Bild o Formklass i Eriksdalsskolan följer den här bloggen. Jag vet att ni inte kan koppla personen i den här bloggen till den ni kände i skolan. Jag är så fruktansvärt annorlunda nu, från då. Det enda ni kan känna igen är mitt grova ordval och min stenhårda integritet.
Ni ser, mitt klädintresse väcktes väldigt sent. Eller, fantastisk haute couture har jag alltid älskat. Jag har klippt ut bilder på det från dagis och alltid ritat kläder. jag har uppskattat konsten, men själv så klädde jag mig inte just. Väldigt sent var jag den enda som inte använda smink och jag gick uteslutande i svarta kläder. Det var kostymbyxor, det var polotröjor, det var pikétröjor. Jag sminkade mig inte och jag kunde knappt bringa mig själv till att borsta håret. Det blev en slavrig hästsvans dagligen och jag kunde inte för mitt liv förstå grejen med smink och jag kände mig alltid fånig på klassfester när man skulle göra sig fin, använda strumpbyxor och sminka sig. Jag kände mig pinsam och trodde att alla skulle se mig som en prostituerad, haha.
Jag kommer ihåg när Lisa, i Bild o Formsalen, försökte uppmuntra mig till att använda mascara och jag nästan fick ett nervöst sammabrott, darrade ilsket i hela kroppen och skrek: "DET ÄR INGEN POÄNG, JAG VILL INTE. OCH DESSUTOM HAR JAG KORTA OCH GLESA ÖGONFRANSAR OCH JAG VILL INTE." Eller när Amanda frågade om jag inte skulle ta bättre hand om mitt hår och mitt svar löd: "Det finns ingen poäng, det tovar sig gång på gång på gång och den enda lösningen är min hästsvans. jag måste borsta det tre gånger om dagen." Eller, för den skull, när Nanna och en annan tjej tog med mig hem till sig och stylade mitt hår och sminkade mig och de var så glada över att ha gjort pojkiga, robusta Hanna till en flicka. Och jag stirrade mig i spegeln och kände mig som en hora.
Kläder var, så att säga, mer en fiende än en vän. Jag såg inte klädintresse som något annat än ett sätt för folk att sätta sig i samma, trista gråa mall och det gjorde mig deprimerad. Ibland kom jag till skolan i Eccoskor och folk poängterade vackert att det var snobbskor och dylikt, men jag fattade aldrig något. Det var för mig en enda grå, deprimerande massa och inget jag ville ta del av. Jag fokuserade på min konst.
Men sedan en dag så hände något förvånande. Jag följde med min kompis Sara från min gamla klass till ett café vid namn Lava i Kulturhuset. Lava skrämde mig. På Lava var alla glada och alla pratade med varandra. Jag hade varit tillbakadragen hela mitt liv. Aldrig utanför, men jag hade alltid valt att distansiera mig från folket runtom mig och tyckte inte särskilt mycket om att ens hänga med folk på rasterna. På rasterna idrottade jag. Innan skolan idrottade jag. Efter skolan idrottade jag. Och sedan målade jag.
Men på Lava såg jag min första got någonsin. Det var en kille som man kallade för Zettic. Zettic var lång och gänglig, hans hud var vitsminkad, hans hår var svartfärgat och hans ögon var inramade med en mängd eyeliner. Han gick lite lätt krökt med sina utmärglade leder och bar alltid samma 1700-talsinspirerade kläder och stödde sig med en krokig träkäpp. Han var kanske inte vad man skulle beskriva som vacker. Han hade tunna läppar och hans hår var stripigt. I grunden var han blond, och hans utväxt fick det att se ut som att han hade en liten flint uppå huvudet. Dessutom luktade han alltid av damm och sitt billiga puder eftersom att han inte hade så många uppsättningar kläder, och när jag skriver det här påminns jag av doften runtom honom och blir fylld av nostalgi.
Han må inte ha varit vacker, men jag älskade honom sedan jag såg honom ta de första stegen ner för de höga trapporna. Den långa gängliga gestalten med ett utseende så avvikande och intressant som jag aldrig skådat. Han var inte som någon jag någonsin sett, utan han var som historierna och sagoböckerna jag alltid flytt utan till för att undvika den platta, gråa värld jag levde i. På vägen hem var jag kär. För första gången i hela mitt liv. Kanske inte så mycket som i honom, som att jag förstått att utsidan inte behövde vara en platt replika av omvärlden, utan att man kunde behandla den precis som man ville och föra över konsten jag målade på mina dukar till mitt yttre. Jag insåg att drömmen om en kreativ, fascinerande och inspirerande värld inte var omöjlig, och jag greps av den största lycka jag kan åminna mig överhuvudtaget.
När jag kom hem klippte jag av mina ostyriga lockar. Jag tog en av mina trista pikétröjor och klippte sönder den i ett intressant mönster. Jag letade efter all möjligt skrot i lägenheten för att pryda min kropp. Något smink ägde jag inte överhuvudtaget, men jag hade tonvis av målargrejer. Jag tog mina aquarellefärger, blandade till önskade nyanser och prydde hela mitt ansikte, min hals och mina armar med konst. Jag målade mina ögon svarta och sidorna av mitt ansikte blev fyllda av stilrena, grafiska krumelurer.
Och jag såg på mig själv, och jag var lycklig. Jag kände mig vacker. Och så gick jag till skolan nästa dag, och jag kom till skolan med en pondus, en lycka, en air av fullkomlig styrka och jag mådde bra.
Sedan därefter typ skolkade jag mig igenom hela resten av grundskolan dock och plankade in på krogen och blev en ostyrig, utåtgående skitunge som sket i allt och jag hade en jävla, jävla revolt ska ni veta. Jag gjorde allt. Allt. Precis allt. Och där satte jag grunden till den sinnessjuka individ jag är idag, blandat med den överrationella, kalla och stenhårda individ jag varit genom hela min tidigare uppväxt.
Men där väcktes mitt klädintresse. Av den långa, gängliga individen som inte tycktes vara av denna värld. Och det är så jag vill se på kläder än idag.
Jag misstänker även att min smak för män sattes i det ögonblicket, för jag har fortfarande en fetish för långa, underviktiga killar med lite krum hållning.
Vallonernas ångest
Så här ledsna är jag och min lillebror Johan på morgonen för att vi båda är valloner. Vårat omöjliga hår, alltså.
Ärftliga ting
Ännu en sak som verkar stämma med min systerdotter så vitt som med mig.
Jag brukar väldigt ofta träffa på killar som är väldigt, väldigt intresserade av mina fötter. Om de är fotfetishister vet jag inte, det har alla dementerat kraftigt. Men det är exempelvis ingen omöjlighet att jag kan träffa en kille som får för sig att en bra placering av mina fötter är, exempelvis, ja.... I deras mun. Det händer väldigt ofta, faktiskt.
Och det verkar inte helt olikt för Freja, min systerdotter.
Hon sov över hos en kompis efter en filmkväll. Det var många som fick dela samma bädd. Freja vaknar helt plötsligt upp av att hennes fötter blir knådade. Hon är väldigt, väldigt förvirrad över det hela. Tittar runt. Ser att en av hennes killkompisar masserar hennes fötter. Hon börjar först tokskratta, och sedan sparkar hon honom i ansiktet.
Well done!
Nyåret
Jag spenderade först nyår med middag här hemma med nära och kära, och sedan kom lite mer folk över. Totalt under kvällen här var vi: Kjerstin, Johan, Stina, Björn, Freja, Adam, Tova, Katta, Tea, Isabell, Irja och Johan.
Men sedan gick jag faktiskt ut trots allt! Devi tog med mig och Katta få en fest. Vi satt mestadels och tittade på folk där. Jag gick igenom hur folk tedde sig. Nyårspsykologi är ängsligt. Hur folk börjar hångla med varandra kors och tvärs, hur det lyser en lätt panik i folks ögon. Allt.
Själv valde jag att kompensera det hela med att åka hem till ett ex och sova där. Det kändes helt enkelt säkrare. Beprövat och bekvämt istället för folks läskiga nödryck.
Sedan, den första januari, gjorde jag inget alls på hela dagen. Jag ville bara ta det lugnt. Lät inte min stress infinna sig i kroppen överhuvudtaget. Tog det bara lugnt precis hela dagen.
Och nu ska få en nystart och få bloggen på bra köl igen! Jag är inte den som observerar mina siffror så nogrant, men jag kan tänka mig att de sjunkit ganska rejält den senaste tiden. Hahaha.
Nu ÄR det ett nytt år. Och nu nysatsar vi!
Men sedan gick jag faktiskt ut trots allt! Devi tog med mig och Katta få en fest. Vi satt mestadels och tittade på folk där. Jag gick igenom hur folk tedde sig. Nyårspsykologi är ängsligt. Hur folk börjar hångla med varandra kors och tvärs, hur det lyser en lätt panik i folks ögon. Allt.
Själv valde jag att kompensera det hela med att åka hem till ett ex och sova där. Det kändes helt enkelt säkrare. Beprövat och bekvämt istället för folks läskiga nödryck.
Sedan, den första januari, gjorde jag inget alls på hela dagen. Jag ville bara ta det lugnt. Lät inte min stress infinna sig i kroppen överhuvudtaget. Tog det bara lugnt precis hela dagen.
Och nu ska få en nystart och få bloggen på bra köl igen! Jag är inte den som observerar mina siffror så nogrant, men jag kan tänka mig att de sjunkit ganska rejält den senaste tiden. Hahaha.
Nu ÄR det ett nytt år. Och nu nysatsar vi!