Väldigt många skriver till mig ofta angående deras tröga magar och vad de ska göra åt det. A och O är självfallet en bra kost (och bra kost för dig behöver inte vara samma sak för någon annan, våra magar fungerar olika och vi är olika tröga) avslappning och att man rör på sig. Men ibland bråkar det ändå.

Många frågor om bra laxermedel. Men nej, nej och återigen nej. Undvik laxermedel till varje pris. Laxermedel ska enbart tas om man har en långvarig förstoppning. Det är inte bra för tarmsystemet och du kommer känna av de negativa effekterna på en gång. Tarmretande saker ska man överlag undvika om man på något sätt eller vis upplever att man har en bråkig tarm.

Det finns däremot andra hjälpmedel. Om du är trög för att du saknar fibrer så är inolaxol ett alternativ, det är fruktfibrer som ökar volymen på avföringen i tarmen och gör det smidigare. Jag använder inte Inolaxol själv, då det är helt fel alternativ för mig. Och du ska inte ta det om du redan är förstoppad, utan snarare i förebyggande syfte.

Själv så upplever jag att Laktulos och olja (rapsolja, helst) är bra alternativ. Det fungerar som glidmedel för tarmen. Laktulos finns på Apoteket och är en sirap som verkar som glidmedel i tarmsystemet. Det här kan du använda dig av dagligen. Något som jag dock upplever fungerar bättre men som kanske inte är ett alternativ för samtliga är att dra i sig stora mängder olja. Det sätter garanterat spurr på tarmen. Fett är något som tarmarna behöver för att fungera ordentligt, och i stora mängder så kan det rädda vilken nödsituation som helst och du slipper den skadande effekten som laxermedel ger. För vissa kan det räcka med en matsked, andra kan behöva mycket mer. Men dra aldrig i dig mer än en matsked åt gången, då du garanterat spyr om du får för mycket koncentrerat fett i tarmen på en gång (been there, done that). Dela hellre upp det längst med dagen.

Men, bäst av allt är självfallet det som jag nämnde längst upp, och vi är som sagt alla olika. Det är helt normalt att gå på toa tre gånger om dagen, precis som det är helt normalt att gå på toa en gång var tredje dag. Det räknas inte som en förstoppning förens det gått fyra dagar.

Och, låt mig återigen poängtera att laxermedel ska undvikas så ordentligt man bara kan. Det är inte bra för tarmen, och bara efter några användningar så blir tarmen tillräkligt retad för att hela tarmfunktionen ska sättas ner än mer. Det vill du inte. Om du absolut måste använda laxermedel så föreslår jag ett rektalt alternativ som exempelvis minilax, då det enbart påverkar ändtarmen och inte hela matsmältningssystemet.

Pratade med Elsa Billgren, programledare i Uppladdat och Mona Hejazi-Cohen, progamledare i Kamikaze utanför Münchebryggeriet innan sändning igår. Vi vill sluta röka.

Mona: Men när man blir gravid så slutar man röka automatiskt. Det blir bara äckligt att röka.
Elsa: Ja, ja. Det är det jag alltid säger. Jag måste bli gravid så att jag kan sluta röka.
Jag: Jag upplever att största problemet med att sluta röka är att man inte kan bajsa!
Elsa: Ja, det är laxerande!
Mona: Ja! Våra favoritstunder på morgonen i Thailand var alltid att ta en cigg och en kaffe, och sedan springer man på toa och verkligen tömmer ordentligt. Cigg, kaffe, tömning!
Elsa: Och man får ju huvudvärk om man inte får bajsa!
Jag: Ja! Man måste bajsa på morgonen. Annars är hela dagen körd. Trött. Förgiftat. Tung.
Mona: Ja, tänk va, en gång i tiden bajsade folk fem gånger om dagen, bara lite. Men nu måste vi få tömma direkt på morgonen annars är det kört.


Alltid skönt att veta att man inte är ensam. Alltid.

Jag har fått många mail från tjejer rörande hela viktdebatten. En återkommande fråga från många som är kroniskt underviktiga, precis som jag var, är hur man går upp i vikt.

Jag vill börja med att säga att jag inte tycker att man ska behöva pressa sig varken upp eller ned i vikt för att kunna älska sig själv. När det blir en direkt hälsofara är det självfallet viktigt att man försöker ta tag i det, men vi ser olika ut och vi ska inte tvinga våra kroppar till något som de inte är byggda för.

Jag har Celiaki, glutenintolerans, och lider alltså av dåligt näringsupptag. Mina andra problem med tarmen förvärrar det garanterat. Om man lider av undervikt så är det bra att gå och kolla upp sånt här, eftersom att obehandlad Celiaki kan leda till en mängd andra problem i framtiden, som cancer i tarmen exempelvis. Många får heller inte starkare symtom än just undervikt. Mina symtom var: Undervikt, uppsvullen mage och depression*.

Därför tycker jag att man, om man upplever att man är något som skulle definieras som underviktig, att man ska gå till en läkare och kolla upp blodvärlden, allmän hälsa och eventuella tarmdefekter. Om man däremot har bra blodvärlden, god hälsa och inte lider av någon tarmdefekt så tycker jag inte att man ska försöka pusha sin kropp till att gå upp i vikt. Precis som det inte är hälsosamt att tvinga ner sig i vikt så tror jag inte att det är hälsosamt för kroppen att tvingas upp heller.

Jag hade dåliga blodvärlden, min hud mådde inte bra, i långa perioder kunde jag ha problem med att tappa hår och så vidare. Då finns det motiv. Och även om jag mådde bra när jag låg på snäppet över femtio kg så var min övriga viktuppgång inte heller farlig, och jag som ändå är en slags offentlig person har mer ansvar än en person som väljer att leva ett privat liv. Så är det helt, helt enkelt.

Det här är också något som gäller övervikt. Bara för att man är överviktig så är det inte säkert att det innebär en hälsofara. Jag har exempelvis ett flertal kompisar som man skulle definiera som "överviktiga" som är vid strålande god hälsa. De äter bra, tränar, lever ett allmänt sunt liv men är fortfarande överviktiga. Vi är helt enkelt skapta annorlunda.

Så, är du smal men upplever det som väldigt problematiskt att gå upp i vikt? Skit i det, du är fin som du är. Är du överviktig men upplever samma problem? Skit i det, du är också fin som du är.



*Depression är ett annat vanligt symtom och orsakas av just näringsbristen som man får som glutenintolerant.
 

Åt lunch med mamma idag, och efter 15 minuter kom det sedvanliga behovet att töma tarmen lite. Så går på toa.

Konversationen utspelar sig så här, jag sitter inne på toa och mamma är i köket vid sin bärbara.
Jag: Hahaha! Mamma, mitt bajs är vitt!
Mamma: Va? Det låter inte bra.
Jag: Det är vitt! ET-bajset!
Mamma: Det kan vara leverfel, det är inte alls bra.
Jag: Jaha...

Tystnad.

Mamma: Det kan tydligen vara fel på gallan!
Jag: Jaha?

Tystnad.

Jag: Sitter du och googlar eller?
Mamma: Ja!
Jag: Men vafan... det är ju bara skitlite. Spelar ingen roll. Spillerill med lite ET-bajs.
Mamma: Aha, vänta, om det bara är lite och någon enstaka gång så kan det handla om att det går igenom kroppen en aningen för snabbt. Ingen fara.
Jag: Men det kan nog stämma! Häromveckan bajsade jag ut hela cornflakes! Hela!
Mamma: Jaha...
Jag: Hela! Gula! Gjorde pissont.

Tystnad.

Jag: EEEEETEEEEE PHÅÅÅÅÅÅN HÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅM. PRRRRTTTFFFSHHHHRRRRRT!

Uschdå, jag har gjort mig hyponkondrisk! Ni vet hur det är när man hittar någon sjukdomsartikel på nätet. Det är alltid något man kan relatera till så kan man skratta lite och obsessa vid det utan att faktiskt tro att man har det. Men det var mindre kul att läsa på om kronisk bronkit, ska jag säga. Hu! Inte alls roligt. Det var första gången jag verkligen fick en tankeställare om hur kasst det är att röka. Jag må ha släkt som dött av cancer framkallat av rökning, men de har ändå varit över 80 år gamla, och då känns det inte lika oväntat.

Men när man sitter med en jävligt seg hosta (har haft sedan jag började på ZTV) och får för sig att läsa på om kronisk bronkit och läser om alla risker för cancer i halsen, andnöd, handikapp och så vidare så blir man fanimej mörkrädd.

Jag skulle gärna sluta röka. Gjorde det för ett antal somrar sedan och upplevde det inte ens som särskilt komplicerat. Det var jobbigt i början för att man blev så spattig och nervös, men man började snabbt värdera att känna sig fräsch och pigg istället för en grå nikotinist. Efter några månader så klabbade däremot matstmältningssystemet ihop helt och jag var tvungen att börja röka igen tills dess att min sår i tjocktarmen var helt läkt. Och sånt tar en jävla tid.

Jag tror att det nästan är läkt, faktiskt. Någon gång under 2008 blir det nog bra. Jag har varken blödningar eller något annat konstigt längre. Jag har fortfarande ont i vänstersidan av midjan där tjocktarmen sitter, men aldrig så pass att det känns livshotande eller är ohanterbart. Mer dov värk. Om jag slutar äta kött överhuvudtaget och bara äter fet fisk så kommer det dessutom gå snabbare.

Så nu hoppas jag kunna sluta röka någon gång under 2008. För kronisk bronkit skrämde fanimej skiten ur mig, och det är inte vanligt att jag blir alldeles skrajsen och hypokondrisk.
 

Jag sitter här och är jävligt kissnödig men vägrar att gå på toa. Det är vanligt. Blir jag bajsnödig så springer jag direkt av skräck för att skiten ska vandra upp i tarmen igen, men kiss, det samlar jag gärna på ända tills det börjar värka i njurarna och jag börjar rapa. Det är nämligen något alldeles vist med att hålla kisset inne. Det pirrar lite, och när man blir sådär överjävligt kissnödig så får man små rysningar i kroppen. Ett pirr som går igenom varendaste liten muskel och man får direkt en massa gåshud. Kissryssningarna, som man kallar dem. Samma rysning som går igenom kroppen när man börjar tömma en jävligt full blåsa.

Och när man väl går, då jävlar. Då sitter man gärna där ganska länge. Kissar bara yttepyttelite i taget. Små, små droppar. Och varje gång får man de där rysningarna. Det är behagligt pirr. Det liknar pirret man får i magen när man åker flygande mattan på Gröna Lund. Det liknar pirret man får när man stiger ut i kylan efter ett varmt bad. Det liknar pirret man får när man är trött och jävlig men vaknar med hjälp av det smekande smattret i duschen.

Så gör man det här tills man får ont. Och när man får ont, då får man ont på riktigt. Och man mår illa, och det värker i hela buken och man börjar rapa en massa magsyra. Magsyra som kommit av spänningarna. Och då skäms man lite, känner sig dum. Man skäms lite på samma sätt som när man har bråttom till jobbet på morgonen men fick för sig att onanera istället.

Jag berättar de här för er nu för att lätta mitt samvete. Jag är en boll av kiss, kör en nål i mig och ni blir marinerade. Piss-Hanna. Det är jag just nu. Kissäcklet.

Förfan. Jag är över två timmar sen för att jag inte kunnat bajsa. Jävla skit, alltså. Nej, nu ryker jag iväg ändå. Sedan får vi se om pastisen börjar verka någon gång på Operaterassen när jag dansar loss till Tiga.

Kan bli intressant. Lovar att berätta allt imorgon. Tar såklart kameran med mig.

Jag är så orolig för min lillebror just nu. Han är i Tibet, strax utanför Lhasa. Det är över 4000 meter över havet och han har fått höjdsjuka och kräktes jättemycket i natt. Höjdsjuka är ett allvarligt tillstånd. Höjden påverkar hjärnan och man börjar kräkas ordentligt, och det är farligt. Tydligen har han slutat kräkas nu, men man blir ändå väldigt rädd.

Höjdsjuka är något som kan börja förekomma vid 3000 meter över havet. Om man får det ska man bege sig neråt omgående, så snabbt som bara möjligt. Man kan få de oavsett om man är bergsklättrare eller inte. Det ska tydligen inte något med fysik att göra. Förstår ni min oro? Min kära lilla, lillebror!

Jag är så glad över att han mår bättre nu.

När jag kom hem tänkte jag att jag varit väldigt gasig idag. Fjärtat mycket. I hemlighet. Sedan kom jag hem och fjärtade mycket mer. Som man gör när man är avslappnad. Sedan började jag fundera på hur många totalt det blivit under dagen. Solklart mer än de 30 som tydligen ska vara inom normala gränser. Absolut.

Sedan undrar jag, ska man ha en liten fjärtdagbok? Relatera det till kost och så. Och jämföra värdet på dem, givetvis. En kort liten minifis är inte värd lika mycket som en fladdrig brakare, tillexempel. Eller en sådan där riktigt lång som låter som att man tömmer en ballong. FFFFSSSSSSSSSSSRRRRRTTTTTPROOOOIIIIIIIIIIIIIT. De där man känner sig riktigt tömd och befriad av.

Jag undrar, jag. Skulle ni gilla det? Typ, 7 mars 2008: hundra fiser, blandat hårda, smärtfulla jäklar utan doft och några riktiga långfisar som stinker löst bajs. Skulle ni gilla det? Skulle ni?




Sedan vill jag fråga det här om småfjärtar. Saker som inte luktar med som ändå är lite... bubbliga? Ni vet. Man lägger dem och de vill liksom inte lämna skinkorna, och istället för att åka ut så färdas de från stjärten till framstjärten, i slowmotion typ, sedan kittlar de lite, så måste man knipa ihop benen och så låter det "plopp" från framstjärten och så bubblar det till. Jag gillar dem. Gör ni?

Jag och Leo passar väldigt bra ihop. När vi senast lagade mat ihop så inhandlade vi chorizo, sex korvar (motsvarande 600g totalt) samt ett kg pommes frites, en chipspåse och 280 g bearnaise.

När vi står i butiken och ska betala så får Leo helt plötsligt lite ångest, dock. Han är rädd att det inte ska räcka. Att han och jag inte ska bli mätt på den totala mängden föda vi inhandlar, det vill säga 2,1 kg mat.

Och jag gillar hans sätt att se på saken. Vadå? Ett kilo tung och onyttig mat var? Är du säker på att det räcker? Haha. Det var så fint.


Allt blev i övrigt uppätet utan det minsta lilla problem, eller, Leo orkade inte riktigt med sin sista korv. Men helt klart godkänt. Lite bearnaise blev över, men det är grymt mackpålägg att ha i afterhand, så det är okej!

Sådärja. Nu har jag fått mitt penicillin. Kåvepenin tre gånger om dagen i tio dagar. Nu ska vi se att jag kommer hålla mig frisk och kry under inspelningarna!

I övrigt såg jag en hemsk grej som jag inte fattar att jag kan ha missat. Rosenlunds Närakut ska lägga ner! Det är fruktansvärt. De är jättebra och jag har alltid fått jättebra service där. Alla är trevliga, kompetenta och snabba. De är de enda som kunnat behandla mina halsbölder i tid. Om de lägger ner så kommer det bli skitjobbigt. Då blir det Kvalita igen där det är typ omöjligt att få en tid.

Jag vill inte tillbaks till det där att jag måste åka in akut på Södersjukhuset för halsböldsoperationer bara för att jag inte kan få hjälp i tid. Jag vill inte behöva operera min hals mer. Att Rosenlunds Närakut lägger ner är hemskt.

Jag skiter i om det är ett beslut som redan tagits. Det här måste det göras något åt. Pronto! Det är en katastrof!

Har ni någonsin vaknat av en nysning? Det har inte jag gjort förut. Och det var extremt obehagligt, ska sägas. Speciellt närnysningen medförde att jag fick fullt av GRÖNT KLÄGG över hela mitt täcke och ansikte. Sedan har det fortsatt så här hela dagen. Och så gör det ont i kroppen. Och halsen. Och lungorna. Jag har liksom bara rökt två cigg idag, vilket är väldigt lite för att vara jag så sent på dagen.

Jag har med andra ord blivit sjuk, och vid sämsta möjliga tillfälle, förövrigt. Jag brukar vanligtvis inte bli sjuk vid dåliga tillfällen. Ni vet hur det är? Kroppen stålsätter sig och vägrar bli sjuk när man inte får det, och sedan när man är klar med något viktigt och det blir helg så blir man jättesjuk då istället.

Precis som att mensen alltid blir snålare och pågår kortare tid i en relation. Det är konstigt hur stor inverkan det mentala har på kroppen. Men inte den här gången! Icke. Icke!

Fanskapshelvete. Nu ska jag tvinga bort den här förkylningen. Har ett viktigt möte 14:00 och en jävligt viktig deadline på onsdag.
 

Jag vet inte riktigt hur ni är när ni fiser. Men jag tänker anta att ni är typ som jag. Ni vet när man lägger en fis helt för sig själv? Den låter, kanske lite fladdrigt ljud av en sådan där riktig luktare, ni vet, och man känner sig liksom lite mer tillfreds med sig själv. Det kan stinka som bara fan, precis som en fladdrare brukar, men man blir inte besvärad av det. Bäst är otvivelaktigt bubblorna i badet, eller kanske när man lägger en brakare och nyfiket måste lukta under täcket.

Men nu la jag fanimej en som fick mig att vilja spy! Det har aldrig hänt förut. Inte när man är ensam. Andras fisar är alltid skitjobbiga. Det är hemskt. Och jag skulle aldrig medvetet utsätta någon för en av mina egna. Men jag har aldrig tyckt att en av mina egna varit äckliga för mig själv! Aldrig! Aldrig någonsin!

Man kan medge att de luktar illa, men man besväras inte. Det är skitsamma. Det är inte påträngande som en annans fis. Men nu blev jag fanimej förnärmad av mig själv. Arg på mig. Ville nästan skälla ut mig själv för att den var så jävla vidrig. Så illa luktade den. Mådde illa. Ville spy. Jag har känsliga kräkreflexer. Ta mig fan.

Om det här utvecklas till ännu allvarligare gasförstoppningar för att jag inte ens pallar att fisa i min egen närvaro så ska jag bannemig skjuta mig själv. Eller nej, jag ska tända en brasa. En stor brasa. Sedan ska jag lagra, lagra och lagra tills jag är full som en flygande zeppelinare, segla in i elden och gå bort i en stor och strålande explosion.


Det kan möjligtvis bli mycket bra TV.
 

Jag vill gå ut och göra mitt jobb med efter sex dagars förstoppning så verkar jag ha drabbats av en ganska illvillig diarré. Modeveckan fuckade verkligen hela min mage. Det ska ni veta. Modevecka och dålig mage var en väldigt dålig kombination sådär överlag.

Fan. Måste sova. Ska upp tidigt imorn.

Men jag har ett problem, ett väldans problem.
Jag skulle närmast vilja beskriva det som rännskita.

Svårt att sova, helt klart.