Christian Dior och John Galliano
Enligt mig är Dior för hårt och för platt, jag kan inte hitta några likheter med John Gallianos flödande former och färger. En sak är dock säker, Dior brukar vara mer trendinriktat när Galliano själv väljer att satsa på ett relativt regelbundet formspråk år efter år. Ett dramatisk formspråk. Det här året är dock lustigt, Gallianos egna kollektion innehåller de hypade blommorna, de flödande materialen och de romantiska transparanserna.
Kollektionen för Dior är dock hård. Samuraj möter risplockare och sextiotal. Former jag är trött på att se på ett bra tag, och kulörerna är platta och fantasilösa. Nu är väl det ingen nyhet för just Dior. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men oavsett vilka färger och nyanser det är som är på tapeten så tycker jag alltid att Dior liksom, tja, lyckas göra tidigt platt 90-tal och typ Miami Vice av det hela. Möjligen en åsikt bildad av en gammal aversion inför Christian Dior själv, men något som inte går att banka ur min skalle.
Men någonstans i Christian Diors kollektion för S/S 2008 anar jag en tyngd. En sorg. En stor känsla av olusta. Oavsett hur spexiga formerna är så känns de mer nertyngande än uppigande, och om jag får tolka det som jag vill så skulle det handla om att John Galliano bröt sig fri, kräktes på hela Dior och skapade något fullkomligt eget. På en egen planet. Och jag hoppas jag blir medbjuden.
Men jag ska medge att det finns två plagg jag inte skulle bli sådär superursinnig om någon skulle ge mig. Den pissfula, men roliga klänningen som påminner mig om en drottning i en kortlek och den fantastiska hatten. Speciellt hatten, det känns som om Galliano levde när han skapade den. På något vis.
Alla bilder kommer från Style.com
I couldn't agree less. Haha, nejmen typ.
Jag tror att när det kommer till det egna märket lever han ut alla sina inre fantasier, vilket gör det tillgängligt och välkomnande och hjärtligt. När det kommer till Dior sätts hans kunskaper verkligen på prov. Han blir plötsligt placerad i ett väldig närvarande historiskt sammanhang, med förväntningar på en helt annan nivå. Och det är just där jag tycker att han verkligen har en chans att visa vad han går för, vilket han verkligen lyckas med.
Jag menar, jag gillar verkligen Galliano-linjen, men det är som dior-designer John väcker min verkliga beundran.
Sen tycker jag inte riktigt att det går att jämföra couture med pret a porter så enkelt, det är för mig två olika världar med olika normer. Couturen har i mina ögon sedan 60-talet bara hamnat längre och längre från vad jag skulle kalla mode och är till stor del ett annat koncept uppbyggt på andra principer och motsatspar än modets nytt vs. gammalt. Inte helt och hållet, men till en viss del.
Åtminstonde är det inte rättvist att sätta HC och RTW i samma sammanhang om man har en objektiv utgångspunkt, men du framför ju snarare en subjektiv åsikt angående hur mycket själva de konkreta plaggen tilltalar just dig och det tycker jag självklart att du ska fortsätta med :)
Sen tycker jag att samma grundelement alltid är närvarande i både hans egna linje och dior. För även om Galliano har mycket friare ramar så är basen SÅ Dior. (Tycker jag)
Det finns likheter med Dem två. Det finns iofs likheter med alla designers och deras kläder. Alla följer egentligen ett sorts mönster varje gång de drar fram sin "kreativitet" och designar. För ingen designer kan leva utan den andra. Det kommer ut ett plagg, och en annan designar om det till något som vi uttrycker "eget". Den här linen med att "han ska bryta sig loss och göra något eget", är bara massa prat i rymden. Det blir aldrig något eget. Det finns egentligen inget som kan definieras med eget. Allting bara är en enda stor svärm och alla ser faktiskt praktiskt taget lika dana ut. För något som en designer kraffsar ned på ett papper, har säkert redan gjorts för länge sedan, men det är inte förns nu som designern gör det, som det blir hippt, snyggt eller liknande. Jag praktiskt taget hatar den här industrin med designers och alla som måste tjata om att "göra något eget" när allt bara är likadant förutom en detaljändring här och var. Min mormor har te.x en klänning som är så lik den längst upp till höger att det är svårt att se skillnad. Jävlar Hanna, jag hatar dina kritiker mot hårt och kantigt, dina superlativ mot varmt
och böjligt.
Sofia: Intressant! Och för en gångs skull håller vi verkligen inte med varandra. Jag hoppas det blir en lång diskussion.
Vi kan börja med det du säger om att John Galliano verkligen sätts på prov för att han måste uppfylla vissa krav. Ja, det gör han absolut, men inte nödvändigtvis i hans kreativa förmåga - utan snarare i att leva upp till Christian Diors linje. Precis som Karl Lagerfeld måste följa vissa riktlinjer för att Chanel ska vara Chanel så måste Galliano följa riktlinjer för att Dior ska vara Dior. Om någon av dessa levde ut fullständigt skulle märket frångå deras klassiska signum. och ja, det tyder på en färdighet att kunna leva upp till en annorlunda form av krav, men inte nödvändigtvis bättre.
Vi kan egentligen jämföra det med vilken arbetsplats och jobb som helst. Som mig för Stureplan. Stureplan är en större site, men det innebär inte att mina skrifter blir bättre när jag skrev för dem - De blev dock annorlunda och anpassades för deras läsare, precis som mina andra texter och även konst kommer att anpassad efter företagens riktlinjer och till den målgrupp de levererar till.
Angående att John Galliano lever ut sina fantasier i sin egen kollektion och har fritt spelrum så trot jag inte riktigt på det heller. För det första så kopplas Gallianos varumärke starkt till Dior, vilket innebär att det finns vissa riktlinjer han alltid måste följa. Om det är hans sanna önskan eller något han måste göra i sitt jobb kan man bara spekulera om.
Förutom det kan jag också tänka mig att kreativiteten blir hämmad på andra plan, det vill säga att han får begränsa sina önskningar när han gör något för Dior för att det ska passa deras klassiska inriktning, och att hans egen kollektion kan ses som en flykt i det som han genuint tycker om i grunden - utan att för den skull behöva vara nyskapande. För hans kollektioner, om än vackra, ändrar sig ändå inte speciellt mycket från gång till gång.
Det är något jag kan känna igen mig i, om inte annat, vad gäller både bildlig konst och skriverier. Att man efter mycket anpassning på ett plan vill ha det gamla, det trygga man känner sig bekväm med, på ett annat plan. Och därav hämmas den egna, kreativa utvecklingen i ens helt personliga skapelser.
Sedan ser jag inte att det är fel att jämföra HC och RTW i just det här sammanhanget. Om något skulle det vara orättvist att ställa RTW mot HC, då sistnämnda är de mer konstnärliga plaggen som ska stå för hela märkets konstnärliga image. I just Gallianos fall så är dock hans ready to wear-kollektioner väldigt ambitiösa. Så jag ser inte varför Haute Couture skulle behöva försvaras alls.
Sedan skulle jag vilja ställa dig en fråga angående objektiv och subjektiv åsikt. När har vi någonsin en objektiv åsikt i den här typen av ämne?
Skulle min åsikt angående John Galliano och Christian Dior helt plötsligt bli objektiv på grund av att jag jämförde två kollektioner som var RTW? Jag förstår faktiskt inte vad du menar, så du får utveckla.
Jag brukar känna precis som du angående dior vs galliano! Tänkte på det bara för någon dag sen faktiskt.
Arvid: Fast här handlar det ju om att John Galliano gör både "John Galliano" och "Christian Dior". Vilket står i texten. Inte att John Galliano härmar Christian Dior eller vice versa. Det är alltså samma designer som gör dem båda.
Sedan vill jag ifrågasätta dig när du säger att designers gör samma saker hela tiden. Är inte just detaljförändringarna ett utvecklat arbete? Det är så allt ser ut. Nya matematiker som arbetar vidare på andra matematikers teorier. Ny konst som utvecklas från gammal konst. Ny musik som kommer från gammal musik. Det handlar om utveckling, små förändringar.
Enda skillnaden är att det här är konst, inte en bil som går snabbare och snabbare och snabbare. Konst har inte kravet på sig att bli mer effektivt eller nödvändigtvis förändras helt och hållet. Konst är för betraktarens öga och för kreatörens skaparglädje.
I love the bright and bold eye makeup.
Ganska roliga bilder.
Det är inte så att jag blir imponerad av alla som klarar av att anpassa sig, tvärt om. Det som gör att jag imponeras av vad han gör för dior är att han sätts på prov och klarar det galant.
Jag menar inte att Galliano har helt fritt spelrum utan att han har fritt spelrum inom linjen John Galliano på samma sätt som säg vem som helst, Christopher Kane har fritt spelrum inom sin egen linje. Detta fria spelrum begränsas givetvis av den kommersiella/ekonomiska biten, men den går ju inte att frångå, men det bgränsas inte av en förväntan att leva upp till en anrik historia. I den aspekten är det fritt spelrum.
Det du kallar för att han blir hämmad i skapandet av dior där han är beroende av ett väldigt tungt sammanhang kallar jag för att hans talang sätts på prov. Det blir ett problem som han måste lösa, en tvist mellan arvet och kreativiteten som tvingar honom att vara nyskapande hela tiden.
Jag tycker det är orättvist att ställa hc och rtw mot varandra eftersom de agerar utifrån två helt olika marknader. I rtw jobbar du hela tiden mot konsumenten, medans konsumenten inte alls är närvarande på samma sätt inom HCn. Rtwn är trendberoende och trendskapande, inom HCn för man sakta ett arv framåt, det viktigaste är inte att man för det framåt.
Som sagt så ser jag inte heller det är fel att jämföra HC och RTW i det här sammanhanget eftersom det handlar om konkreta företeelser, precis som jag skrev i den första kommentaren.
Man kan ju sedan vara mer eller mindre objektiv. Det går att analysera ur ett mer teoretiskt perspektiv, det går att göra konkret empiriska undersökningar, det går att bortse från de konkreta objekten och titta på systemen bakom. Det är dock int vad man gör när man talar om vad man tycker är fint och inte fint.
Jag önskar jag hanna skriva bättre, har skitbråttom nu....
till arvid: det är en svamlande diskussion som du tar till ett annat plan. Jag tycker itne det är relevant i sammanhanget.
Du är en förbaskat tuff tjej Hanna!
Vilka kläder!
Coola bilder :)
Sofia Dahlén: Jag kan dock bli imponerad av en person som kan anpassa sig efter mycket. Det tyder på flexibilitet och ett brett spann. Däremot, som jag sa, så ser jag inte hur Galliano blir till en bättre skapare för att han ska leva upp till en anrik linje.
Nu, om vi avviker lite. Jag tror att både du och jag håller med om att klädskapande är en konstform. Vad som skiljer klädskapande från exempelvis måleri är att klädmärken också har en stark varumärkesprägling.
Om vi skulle applicera det här på säg, Picasso, så skulle det se väldigt annorlunda ut. Säg att Picassos, och andra forna kreatörer sågs som varumärken på samma vis som klädmärken och deras verk fördes vidare av nya konstnärer som skulle leva upp till Picassos arv.
Skulle detta innebära att konstnären i fråga som fick huvudansvaret skulle bli en bättre konstnär för att han eller hon följde Picassos klassiska riktlinjer? Personen i fråga skulle möjligen ha chans att utveckla sin teknik och leva upp till vissa krav, men det kreativa skulle hämmas.
Den enda konstform där samma grej sker som inom klädbranschen är, lustigt nog, seriebranschen. Vi kan ta Disneys Kalle Anka och sedan vår egna svenska Bamse som exempel.
Nu vet jag inte hur mycket serienörd du är, men ett bra exempel vore Kalle Anka-tecknarna Carl Barks och Don Rosa som är de allra kändaste inom genren sedan Walt Disney. De har varit väldigt duktiga historiaberättare och har haft ett särpräglat bildspråk. De har gjort fantastiska historier.
Men är deras arbete bättre för att de måste leva upp till gamla ideal, eller är det egentligen så att de för sig själva skulle kunna göra precis lika bra, eller bättre arbeten, om de fick arbete helt utifrån sig själva? Men i nuläget har de ett starkt varumärke (eller, Barks är ju död, så Rosa) vilket de skulle förlora mycket på att lämna, och därför sitter de fast i samma spiral?
Jag säger inte att de skulle ogilla det. Eller att Galliano ogillar det heller. Men jag tror att du förstår mitt exempel och min tankegång, även om du kanske inte håller med mig.
Jag tycker faktiskt att man kan jämföra HC och RTW just i den här aspekten då Gallianos egna kollektioner inte brukar ha mer med trender att göra än just Diors HC. Speciellt då, som du säger, Gallianos egna märke ger intryck att hävda honom själv som konstnär, och inte producera praktiska plagg för vardagen, direkt. Lite avvikande just den här kollektionen, ska dock medges.
I vanliga fall skulle jag dock hålla med dig!
Hej!
Om du är stylist, kan inte du bara hjälpa mig med en liten liten fråga.
Jag ska nämligen gå på bal nu i Maj. Jag har en klänning som är mer lagd åt ljusrosa. Den blänker nämligen. Frågan är vad man ska ha för färg på väskan? Är det sant att man ska ha lika färg som man har på skorna? Kram Benita
Kolla in hans 90-tal.
Benita: Ja, man kan matcha skor och väska, personligen gillar jag det dock inte särskilt. Men det fungerar. Jag föredrar dock om väskan kan fånga upp vissa detaljer från klänningen eller skorna, eller om det är färger som passar väl ihop med varandra. Men att matcha precis tycker jag ger ett osäkert intryck!
Tänk istället, om du exempelvis har svarta skor, att väskan kan ha svarta detaljer men andra avvikande drag. På så vis blir det hela mer levande. Eller så kanske du kan fånga upp detaljer på smycken, smink, hår osv?
Alltså jag tror du missförstår vad det är jag tycker är fantastiskt med vad han gör på dior.
Det är där jag tycker att hans uttryck når fram starkast, just för att han tar ett väldigt väletablerat varumärke och omdefinierar det utifrån sig själv. En galliano-visning är som sagt hjärtligt befriande och normbrytande, men det gör den också glidande och mindre definierbar. En dior-visning är passion, skärpa och den mest exklusiva sömnadskonsten i världen - där arbetar han bunden till ett varumärke precis som han delvis gör i RTW men mycket friare från konsumentkrav.
Estetiska krav, inte finansiella. Och någon stans har jag väl en (romantiserad) bild av att det är utifrån det idealet konst skapas.
Skillnaden mellan Galliano/RTW och Dior/HC är främst att den förre jobbar mot en existerande kommersiell kundgrupp, medan den senare utifrån den kreativa aspekten. Det betyder inte att Galliano-linjen inte är kreativ, utan bara att RTW har finansiella krav på sig på en helt annan nivå än HC. Det betyder att en RTW-designers jobb faktiskt innebär att den måste kunna anpassa efter en kundgrupp. HC är snarare konst som förverkligar sig själv, det har i princip inte funnits någon målgrupp för HC sedan 60-talet.
Den finansiella aspekten är något som sällan är närvarande i diskussionen, vilket är förvånande med tanke på vilken världsomfattande industri mode har blivit. Man vill ju gärna koppla bort finansieringen från skapandet men det går inte, det är väl sammanvävt inom RTW.
Om jag ska ta ett exempel så säg att du ska göra en illustration till ett bokomslag. Du måste använda din kreativa talang men du har också en marknad och en uppdragsgivare att arbeta mot. Det är som RTW. Säg istället att du gör en teckning utan att ha en specifik uppdragsgivare utan enbart utgår från den estetiska aspekten, det närmar sig HC som den ser ut idag.
När det kommer till konstbegreppet så är jag inte helt säker. HC är konst även om man använder konstbegreppets klassiska och lite snäva bemärkelse. Definierar man konst i en vidare bemärkelse kan även RTW inkluderas, men det är inte självklart. Att jag inte anser kläder som självklar konst betyder inte att jag nedvärderar dem som uttryckssätt, snarare att jag inte tycker att man ska behöva kalla mode för konst för att det ska få högre status och bli föremål för seriösare diskussion. I första hand är mode en socialpsykologisk process.
herre gud, kläderna ser både konstiga ut och vackra men det är inget man skulle vilja gå med..
tycker där emot att skona är riktig snygga eller vad tycker du??
Självklart blir man bättre på det man gör genom att behöva leva upp till något oavsett om det är ens egna eller sin uppdragsgivares signum och därmed förväntningar. Att leva upp till något eller förhålla sig till något skapar en gräns, en begränsning, och det är ur förhållandet mellan denna utmaning, denna begränsning och friheten att skapa fritt ur sitt eget huvud som kreativiteten och nyskapandet uppstår. Och jag tror eller rättare sagt vet att det är det hon syftar på. Det är en intressant version av den eviga relationen mellan kaos och form som ständigt ger upphov till nya former av vara.