Jag älskar platsen jag bor på i Stockholm. Jag är uppvuxen på Hökensgata. Det är en tvärgata som går från Götgatspuckeln upp till Mosebacke torg. I lågstadiet passerade jag Mosebacke, Katarina kyrkogård och anlände till min skola Katarina Norra.

Katarina Norra är över hundra år gammal. När jag gick där var skolan sned. Om man la en spelkula på golvet så började den rulla. Först mycket långsamt, och tillslut mycket kvickt igenom de långa korridorerna. Skolan hade sjunkit genom gyttjan. Stora delar av staden är byggd på sumpmark, och något år efter hundraårsjubileet renoverade de skolan och höjde den.

Sedan började jag i Eriksdalsskolan i mellanstadiet, bild och form-klasserna. Det var en skitful skola. I skitfula kvarter. Det luktade illa i matsalen och det luktade damm överallt. Taket var mycket lägre än i min förra skola, och allt såg ut som... ja, som ett sjukhus. Arkitekturen i Eriksdalsskolan är faktiskt mycket lik Södersjukhusets.

Där utvecklade jag hundra olika allergier. Skitskola.

Nej. Det finns ingen poäng här.