Tillägg. Jafar ville ju insistera på att jag inte skulle "snacka skit" om honom. Så här har vi vad jag sa i stora drag.


* Ingenstans överhuvudtaget hintade jag på att han skulle ha velat ha en relation men jag var dissig, utan jag framförde det som något som vi snarare var överrens om. Jag tror visserligen att jag nämnde att hans vänner visste om relationen men inte mina, och att det gjorde mig besvärad. Men jag pratade om att jag blev besvärad över det på grund av att jag inte vill att folk ska veta om sånt förens båda parterna i den eventuella relationen själv tagit ställning till vilken typ av relation man vill ha, då man automatiskt blir stämplad som ett par om folk vet om det. Och det är jobbigt om det, säg, inte skulle fungera. Dessutom värderar jag tiden man har ensamma tillsammans.

* Jag påtalade INTE att han var ett svin pga. sitt dåliga telefonbruk, jag sa bara att sånt var viktigt för mig i en relation och att mina två senaste slutade dåligt med bråk pga. just dåligt telefonbruk och att jag värderade honom för mycket som människa för att vara med om det crappet igen och påtalade att jag då hellre höll en god relation intakt, och insisterade på att det på intet vis var sämre än en romantisk relation: Bara annorlunda.

* Jag insisterade på att han var en fantastisk kille. Telefonen var en pytteliten anekdot till det hela, som visserligen eskalerade när JAFAR började tjata om det då det blev den stora grejen. När hon sa att jag hade fel nämnde jag exempelvis vad jag fått sagt om det från andra personer, OCH jag fick medhåll från den andra parten i sällskapet. Han SJÄLV anser detta också och har pratat om det ofta.



Jag kan fortfarande inte se hur det är att snacka skit. Alltså, ärligt. Vafan.

Blööh. Jag är besvärad över det här. Jag har faktiskt knappt ens fått någon sömn och känner mig jävligt sliten.



Men nu kommer allt vara över i alla fall.