Herrejävlar vad jag mår bra.

Jag har lyssnat på musik konstant i två dygn i sträck för att verkligen, verkligen få till en bra låtlista. Pumpat. Pumpat. Och pumpat musik. Alla mina favoritartister, nya artister, allt. Jag har dansat framför min dator ungefär konstant, och jag, jag, jag är fanimej tillbaka. Till 100 jävla procent.

Alla vänner som saknat den Hanna som varit bortglömd sedan förra hösten. Kom fan hit nu, och jag är här. Tillbaka. Jag lyser. Jag spinner. Jag är så full av drivkraft och inspiration att det inte är klokt.

Jag har inte riktigt fattat vad det är som egentligen saknats. Men nu är det fullkomligt uppenbart. Jag har saknat musik. Inlevelsen. Konsten. Och nu brinner jag som marken och himmelen vid ett fucking jävla vulkanutbrott.



Jag har inte mått så här bra, som jag gör just nu, på två jävla år. Det känns som att jag ska explodera med all den energi som pumpar i min kropp. Jag kan inte se ordentligt, för alla bilder om vad jag vill göra, kan göra, SKA göra susar framför mina ögon. Jag har saknat den här energin så länge. Jag har letat. Sökt som ett jävla offer.

Det pirrar i mina fingrar, om jag inte visste att det var omöjligt så skulle jag tro att det kunde börja slå blixtar ur mina händer och ögon. Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att jag kunde springa snabbt som ljuset, om jag inte visste bättre så skulle jag TRO ATT JAG KUNDE GÖRA VAD FAN SOM HELST.

Vad fan säger jag? Klart som fan att jag kan det.

Mina damer och herrar, vi har en fantastiskt period framför oss. Och inte ens mörkret kan fälla mitt sinne just nu.



Vänner, kom hit och dansa. Min mobil ligger bredvid mig.

Nu lever vi.