Adeline och jag från i lördags! Hon och Sanna har en blogg också, besök den! Housewives.blogg.se

Jag vet inte om ni någonsin märkt ett mönster när jag poserar på bild tillsammans med tjejpolare, men jag blir alltid helt besatt vid att hålla i dem med alla armar och göra någon min. Som en possesiv pojkvän, typ. Vet inte varför, eller jo, det vet jag visst. Jag har inte sådär skitmånga tjejpolare egentligen, utan mestadels killkompisar. De tjejpolare jag har är jag dock så jävla stolt över att det inte är klokt. Det är som att man vill markera "MIN KOMPIS! MIN! MIN KOMPISSSS!!!!11ett". Ja, sådär, ni vet.

Jag och Adeline hade i alla fall en grym kväll. Först iväg till ESQUE för att peta på Fredrik Nilsson och få kort, sedan iväg till Ace för att dansa oss rövensvettiga. Det gick bra. Det går alltid bra på Ace. Sedan fick jag världens bekräftelsekick på Ace också. Under kvällen kom det fram inte mindre än fyra fantastiska donnor med frågan "Är det du som är Hanna Fridén?" och berättade att de läste min blogg. Sånt är så jävla najs, jag känner mig så grymt bekräftad och glad när det händer. Jag hoppas det syns att jag blir glad. Ni ska veta att jag uppskattar det något enormt, ni är underbara!

Efter det drog vi vidare till Spyan. Först lovely. Karolina Kornell Sandström (City-Living.blogspot.com) var där, och hon är så sjukt grym. Henne vill jag göra till en riktig kompis och hålla hårt fast på bild också. Jag hoppas hon inte har något emot det. Där kom det även fram två till med frasen "Är det du som är Hanna Fridén?" och berättade att de läste min blogg. Rent bekräftelsemäsigt artade sig alltså det här till en helt fantastisk jävla kväll.


Och sedan bara fallerade allt.


Varför?

Den första grejen som hände vill jag egentligen prata med berörda parter om innan, eller om jag ens skriver om det. Jag tror inte. Men vi kan säga så här, det hände en sak som fick mig att känna mig så jävla nergjord att det inte var klokt, och det var från en person som alltid beter sig så mot mig ute. Och jag är trött på det, så himla trött. Rent privat, när vi båda pratar så är han grymt juste och jätteuppmuntrande, men ute bland andra så är det en helt annorlunda. Jag tror inte han menar att vara taskig utan jag tror att han tror att jag tycker det är roligt, men det gör jag inte, och därför vill jag prata om det innan jag skriver. Om jag skriver om det. Det tror jag inte. Ps, inget ragg på något sätt eller vis.


Men den andra grejen.


Det finns en kille som jag crushat på i typ ett halvår, förstår ni. Alltså, det är inte så att jag är kär i honom, men jag har bara lätt för att få fixa-idéer. Det händer ibland. Den värsta jag haft sträckte sig från 16-20. Man känner oftast inte personen i fråga, utan är ytlig bekantskap, men sedan börjar man bara crusha på dem och blir grymt förvirrad. Man raggar för den skull inte på dem. Man kontaktar dem inte heller. Man håller det på avstånd. Man vet liksom att det inte är på riktigt, och man vet inte ens om man egentligen vill något. Men det blir som en slags mental besatthet.

Och den här kvällen så fick jag reda på att han dejtat en tjej ett bra tag också, och det kändes också helt fuckso. Vi har fanimej åkt hem tillsammans och skickat flörtiga SMS under den tiden och allt möjligt. Jag blev bara så in åt helvete jävla förbannad. Inte så mycket för min skull som för hennes. Jag vet att jag inte är kär i honom, men jag hade en bild av att han var världens snällaste kille och hade aldrig, aldrig fått för mig att han var sådan, så det var som att en bild av en person som jag höll upp som en av världens bästa bara krasade framför mina ögon och sedan var det bara...

Jag vet inte. Ett skal kvar. Det hela kändes väldigt dramatiskt, och jag hatar när det visar sig att en fantastiskt person som man verkligen trodde fanns egentligen bara var något helt annat, och det känns som att en person i ens liv bara blir utrotad och flyger bort i vinden för att bli ett minne blott.

Och kvar har vi en kropp. En tom kropp. En kropp som jag inte vet vad fan den innehåller.



Då åkte jag hem.