Sen-osare som aldrig lär sig

Men fuck. Jag osade väldigt sent till Bons lilla fest igår. Kanske för sent. Vet inte om det kom med. Om jag fick någon bekräftelse. Jag vill ju inte gå dit om det inte kom med, eller, det går nog bra ändå, men den blotta tanken på att bli förnedrad i dörren får min stackars mage att knipa.

Scenario:
Vakt: Nepp, ledsen, ingen lista här.
Jag: Heppa... eh okej. Fan. Eh. Vad gör jag nu? Ringer Krister?
Vakt: Jag vet inte.

Så får jag ringa upp VD:n och gnälla. Men det känns ju som att det är tragik rakt igenom. Så gör man väl inte, eller? Har ju gjort sånt förut iof. När jag skulle på Stureplans 2:årsjubileum men losat mitt legg. Först fick jag Calle Schulman att smyga in mig på gästlistan och sedan ringde jag och dubbelkollade med Emilia Pavlovski att det var lugnt utan legg och sedan ringde jag och terrade Alex Schulman också, bara för säkerhetsskull. Men jag är ju inte jobbig längre. Nu ska allt fungera galant. Alltid. Inget mer kiv eller så. Allt på räkmackan.

Så ordnat och fint. Inget mer smussla sig in som en gång i tiden. ALDRIG VARA EN JÄVLA PLUS EN.


Hörni. Ni på Bon. Vet att många av er läser den här jävla helvetesbloggen. Send a reassuring kommentar så blir jag glad. Tack!


Kommentarer
Postat av: Anonym

hmm name dropping?!

2007-12-20 @ 21:30:49
Postat av: Sofie

Ohh, grym namedropping, du är bäst! Ha skoj på kalaet!

2007-12-20 @ 21:42:22
Postat av: Hanna Fridén

Ja, jo, det är ju hemskt att nämna folk man känner. Skärpning på er.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback