Föreläsningar.
Jag måste bara veta exakt vad jag ska säga.
Jag tror att jag ska tala om min egen erfarenhet av det.
Följdsjukdomar.
Hur man känner igen det.
Hur man hanterar det.
Hur man som vän eller familjemedlem hanterar det.
Mitt arbete via nätet har avstannat nästan helt den senaste tiden. Förut hade jag mer tid och pratade med många tjejer om det här och försökte agera stöd, både för närstående och folk som var drabbade direkt. Om jag vann sjukt mycket pengar på ett lotteri så skulle jag bannemig sluta jobba och vända mig åt ideellt arbete på heltid.
Fan ta pengar!
Har ni förslag på vad ni, om ni satt som publik, skulle vilja veta?
Vilken bra idé!
Jag skulle gärna vilja veta, som du skrev, hur man känner igen det..typ "symptom" både hos sig själv eller hos tex kompisen.
Ha det bra! kramar.
Skitbra idé, hade också tänkt göra något liknande i framtiden:)
Jag har själv upplevt anorexi på nära håll i min familj och jag tror det är viktigt att man, precis som du skriver, pratar om hur man som familj eller nära vän kan vara ett stöd för personen som är sjuk. Superbra att du ev. ska föreläsa om detta!
Jag tror att det bästa du kan göra är att utgå från dina egna erfarenheter. Allt brukar bli trovärdigare på det viset.
varför är det för privat?
tror att många inte fattar övergången från banting till sjukdom. liksom, när blir det sjukligt? och hur går det till? varför blir det en sjukdom? och hur kan skelettliknande tjejer tycka att de är jättetjocka? och när vände det till det bättre, vad krävs det för att det ska vända? öhm, många frågor. jag är nyfiken.
Givetvis information om symptom och om hur man som nära anhörig kan vara till stöd och hjälp, men framförallt också information om vad det innebär för personen med till exempel anorexia mer konkret, vad det har för följder för hälsan inte bara just under den tid man är fast i ätstörningen, utan även på lång sikt, vad som händer med personens kropp.
Under hela min skolgång och i övrigt också för den delen får man ofta höra att det är fel och man mår dåligt osv, men det tas väldigt sällan upp varför det är dåligt för kroppen. Eftersom den informationen inte är lika tillgänglig som den allmänna uppmaningen till att man måste äta för att må bra så tror jag att många människor får för sig att "jovisst, jag är svag och mår inte så bra just nu, men sen, sen kommer jag ju vara jääävligt smal och SEN kan jag må bra". När man inte _förstår_ följden av sitt beteende är det betydligt lättare att agera "dumt". Nu menar jag givetvis inte att bara för att man vet vad som kommer att hända så låter man bli, jag _vet_ att det inte funkar så, men jag är också övertygad om att en del människor faktiskt låter bli med mer information under bältet.
Förresten tösen, jag läser din blogg dagligen, även om jag sällan skriver. :) *kram*
Tänk på att det mycket väl kan sitta människor drabbade av ätstörningar eller på väg att få en ätstörning i publiken. Alltså: aldrig någonsin något triggande! Hur man drabbas, orsaker till varför man drabbas, kännetecken, vad man som vän eller anhörig kan säga/göra för att underlätta och tvärtom. Vad man bör göra om man har en vän eller anhörig man misstänker är drabbad.
Tänk på dig själv, vad hade du velat höra när du var fast i det? Om du hade en vän som var drabbad och du inte visste något om sjukdomen? Jag hade iaf velat höra om något positivt och stärkande. Om din historia, hur du blev frisk, att det GÅR. Vart man kan vända sig. Och inga siffror. Visst, ätstörningen vill ha siffror och jämföra, men inte den friska sidan, inte egentligen.
Om du har lust, skulle jag tycka det vore superbra och intressant att läsa lite om din väg ut ur sjukdomen. Om du har lust att dela med dig av din historia, någongång.
Anni: Bådadera kan vara svåra att se, ja. Om det blir av (dvs. if they want me) så kommer jag nog lägga upp texten i bloggen också för både ris och ros.
farelyne: Bra! Ju fler som engagerar sig dess bättre!
MiaShopping: Ja, det är jättesvårt att skilja mellan vad som enbart blir kränkande och vad som faktiskt blir ett stöd! Jag hoppas bara att de vill ha mig där, också.
Lars AJ: Det kommer nog bli bådadera, men jag får ju tänka på att bara för att jag hade ett visst problem eller slapp undan ett annat så appliceras ju inte samma sak på alla som haft det.
luml: För att jag säger det och inte vill prata om det.
natalie: Ja, det är kolosalt svårt att veta. Jag kommer ihåg när jag var fullt övertygad om att jag åt normalt när min kost enbart bestod av en vitaminshake om dagen. Galet! Man märker oftast inte själv när det blir sjukligt eftersom att man blir så twisted av näringsbristen och viljan att tappa vikt.
SannaV: Faktiskt så är det just följdsjukdomar jag talar mest om med folk i risksonen. Hjärtproblem, tarmproblem, tandlossning, muskelförtvining, skador på hjärnan, för tidigt åldrande osv. De estetiska problemen tar oftast mest då det ändå är en "estetiskt" relaterad sjukdom. Unga tjejer brukar reagera främst på konstanta förstoppningar, tandlossning och hängig hud, faktiskt. Så läkarvården borde verkligen, som du säger, bli bättre på att informera om vilka risker man tar!
Jessica: Jadå! Jag skulle aldrig börja ratta siffror vid ett sådant tillfälle, alla som haft problemen vet ju att siffrorna inte är avskräckande utan snarare lockande.
Ja, kanske, jag tror inte att jag kommer vilja skriva det, men kanske. Men det skulle nog vara för privat för att ha det nerpräntat i skrift ute på nätet.
jag är själv fast i en ätstörning för tillfället, eller åtminstone i dess efterdyningar. Fast blir man någonsin frisk?
Hur mår du idag, och hir blev du frisk? Har du fortfarande många tankar kring mat? vad har du för råd till någon som är på väg ur anorexin? Jag har djup förståelse för att det är tungt att dela med sig av sin historia, då jag själv nästan skäms över vad jag gjort med mig själv. Man känner nästan någon form av SKAM.
Men många tjejer skulle verkligen känna sig trygga i att höra andras erfarenheter och historier om sjukdomen. Kanske kan du berätta när du känner dig redo för det? Jag hoppas att jag en dag får ett sådant perspektiv på sjukdomen att jag själv kommer kunna göra det. Det kanske är först då som man kan kalla sig frisk...
Jag har inte själv haft någon ätstörning, men har folk i familjen och nära vänner som är/var både anorektiska och bulimiska. Det jag tycker är svårt är att få personen i fråga att fatta att han/hon har ett problem, att det inte alls är bra för kroppen. Många förstår ju konsekvenserna av anorexi, men dom förstår inte själva att dom är sjuka.
Vad skall man göra? Vad skall man säga? Eftersom personen tror att hon/han är frisk och normal och ser ut som jag även om dom är 20-25kg mindre än jag.
Det är jättesvårt både att förstå personens tankar och reaktioner för en som aldrig själv har haft en ätstörning...
Jag har själv varit i anorexiträsket i två år med allt vad det innebär. Ångest, läkarbesök, dietistbesök, ändlösa besök hos psykolog och en lidande familj. När jag skulle läggas in för tvångsmatning så bestämde jag mig för att ta mig ur skiten på egen hand. Och jag lyckades, och idag är jag (fetare) och lyckligare än någonsin. Jag äter godis och bakverk och mat i massor utan ett uns ånger eller motionsrundor.
Det jag skulle vilja höra på en sådan föreläsning är hur man hindrar att falla tillbaka när man blivit frisk. Ibland kan jag känna hur de gamla tvångstankarna kommer tillbaka. Oftast lyckas jag slå bort dem, men ibland måste jag ut och springa en runda...
Hur behåller man sin nya, sunda livsstil och hur står man emot när de gamla ana-tankarna kommer tillbaka?
Hej Hanna,
jag jobbar idag med ätstörningar och har själv varit sjuk men blev frisk för flera år sedan, efter mååånga års slit. Min fråga till dig är - känner du dig verkligen så pass frisk att du vågar ge råd till de som är sjuka?? Min erfarenhet är att det ABSOLUT behövs flera som vågar berätta, vågar stödja och som själv varit drabbade MEN det är så lätt att det, som tidigare inlägg också skrivit, ändå BLIR triggande! Missförstå mig rätt - jag tycker det är suveränt att man vill hjälpa till, men jag har sett många som gör det idag, tom kända profiler som ännu inte ÄR helt klara med sig själva. En kommentar som "en vitamindrink om dagen" ÄR triggande och ett indirekt tips till en som är sjuk, oavsett om du skriver efteråt hur sjukt det var. Fokusera isåfall ENDAST på hur man blir frisk, inte hur ett sjukt beteende ser ut.
Jag skulle vilja veta hur du, eller hur man rent generellt hittar den rätta bilden av sig själv i spegeln. Jag är inte anorektiker, men som många andra tjejer har jag under många år tampats med ätstörningar. Jag mår rätt bra nu, men trots att jag faktiskt väger MINDRE än jag gjorde när jag mådde som sämst (ätstörningar är ju inte enbart självsvält, man kan se normal ut, men vara tokig i skallen och i vanor)händer det att jag ser mig själv som en tjockis i spegeln. Den friska delen vet att jag är normalsmal, men den sjuka lurar mig och ger mig ångest. Så hur hittar man sig själv i spegeln? Hur kommer man på hur man egentligen ser ut?
Pengar (eller snarare avsaknaden av pengar) är frustrerande:O
jag skulle gärna vilja vet hur man säger eller konfronterar någon som man misstänker/verkar vara sjuk. Hur gör man utan att förstöra ?? Jag är en sån som verkligen vill hjälpa folk men när det gäller anorexi är det så svårt att närma sig folk utan att det blir fel känns det som.
Bra Hanna! Tant Mia likes:-) Men håller med ovan kommentar om att det är viktigt att man tänker på vad som sägs - kanske inte riktigt lika säker på att man behöver vara 100 % frisk själv...i så fall skulle en ev. publik få vänta ihjäl sig på att få höra f.d anorektiker/bulimiker tala till dem då man tyvärr aldrig blir helt återställd (jämför nykter alkhoholist här). Just den sista meningen kan säkert upplevas som "stötande" av många, men jag menar det jag skriver...har väldigt svårt att se att en f.d matmissbrukare blir så pass kurerad att han/hon aldrig mer kommer att ha ngn form av ångesttankar i samband med mat. Dock så pass kurerade att det går att "komma tillbaka till livet igen" och att lära sig att hantera dessa känslor i samband med mat - som tur är.
Kramarna
Hej!
Håller med föregående kommentarer, men vill gå lite längre än så. Har varit där, är där inte längre. Min dietist talade dock med mig en gång om det här med att föreläsa i skolor o.s.v. Hon sade att efter att ha föreläst för en skolklass så har man minst två personer som faller in i ätstörningar, hur noga man än är med att hålla föredraget friskinriktat. Det är problematiskt det här, för talar man inte om det så gör man kanske problemen osynliga, man får väl hoppas att de som behöver råd och hjälp söker upp den på egen hand. Jag är också, ta inte illa upp, tveksam till om du är så pass färdig med dina ätstörningar så att du är redo att tala med andra på ett sätt som kräver så pass mycket avvägning som ett föredrag i ett klassrum. Frågan är om man inte behöver vara professionell för att hantera det på ett korrekt sätt. No offense.
Du måste få fram att man endast förstör sitt liv om man får anorexia...Jag har inte haft anorexia, men nära på, och det var BARA ett helvete. Tjejer måste fatta att man inte ska göra allt för att bli smal...det är SÅ mycket VIKTIGARE att träffa vänner och leva livet...=)
Hej!
Jag tyckte först att det lät som en toppenidé, men efter att ha läst ovanstående kommentarer fick jag också en fundering. Jag har själv haft problem och jag tror att jag på den tiden faktiskt hade sett det som provocerande att du är så smal. Det kanske låter dumt, men jag hade kunnat låta bli att ta dig på allvar - "för du är ju inte fet och äcklig som jag". Förstår du vad jag menar?
jag jobbar på högstadiet. jag är också skeptisk, faktiskt, trots de goda intentionerna. risken att det blir motsatt effekt är alldeles för hög, som någon påpekade ovan.
madeleine: Det var många frågor, inga som jag kan besvara i ett svar så här. Men vi får se om det blir ett inlägg om det någon gång. Men kämpa på, you'll get there!
Mdm Bricolleur: Det absolut värsta du kan göra är att fråga om din närstående har problem, de flesta tar det mer som en anklagelse än som oro och blir arga. Försök istället att uppmuntra andra kvalitéer och källor till bekräftelse och vara god och stöttande. fråga hur han/hon mår, fråga inte om de låter bli att äta. Tänk också efter, är du en person som din närstående kan öppna upp sig till eller behövs möjligtvis någon annan som stöd för att prata om det?
Saga: Det här låter säkert extremt banalt, men vid de tillfällen som jag känner sådanna tankar så brukar jag faktiskt titta på folk som är riktigt utmärglade och blir väldigt avtänd pga. det eftersom att jag vet vilka skador det ger på kroppen. Att tänka på följdsjukdomarna och alla skönhetsfläckar man får räcker idag gott och väl för min egen del, eftersom att jag är ganska ytlig och inte vill åldras i förtid.
Sofia: Det är där det blir svårt, hur kombinerar man information till odrabbade och information till de som är drabbade? Om man t.ex. vill upplysa folk om vilket stort problem det är så måste man börja ratta siffror hur lite man än vill eftersom att det är vad folk kräver. Nu är inte det poängen bakom de tänkta föreläsnigarna, och jag hade inte heller tänkt ta upp mina fd. matvanor i föresläsningarna, men i min blogg så anser jag redan att jag uttrycker tillräkligt mycket sympati inför andra att jag får sätta gränser på min egen censurering utan att känna skam över det, samt att jag tror att allt skulle bli tämligen ineffektivt om jag la 100% tankar på alla parter hela tiden, eftersom att jag då inte skulle kunna säga det minsta lilla.
H: Jag vet inte hur det gick till, men jag skulle faktiskt tro att folk ibland tom. tror att jag tror att jag är smalare än vad jag är (baserat på vissa saker) jag tycker väl helt enkelt att kläderna jag köper är skitsmå, alltså måste jag vara skitsmal, annars skulle de inte passa!
Sandra: Ja :(
Ida: Ja, det är oerhört lätt att det blir fel och istället för att den sjuka tar det som omtanke så kan de ta det som ett anklagande. Vad som är viktigt är att du ska veta om du är rätt person för den här individen att tala med. Känner hon/han sig trygg med dig, har ni diskuterat andra personliga saker förut? Börja helt enkelt att fråga hur personen mår, visa att du bryr dig istället för att säga något om vikten och försök uppmuntra andra kvalitér personen i fråga har!
Mia: jag håller med dig, faktiskt. Jag ser mig själv som tillräkligt frisk eftersom att jag enbart får problem när något fruktansvärt jobbigt händer (som att någon dör t.ex.) och att tappa aptiten vid ett sådant tillfälle är väl egentligen inte så ovanligt. Dessutom tycker jag alltid att jag ser skitsmal ut, oavsett, och jag har inte känt mig stor sedan strax innan jag fyllde 18. Det tycker jag nog är tillräkligt friskt!
Sibylla: Ja, det kan jag faktiskt förstå eftersom att jag aldrig någonsin sett en enda föreläsare som lyckats hålla det helt friskinriktat. Visserligen har jag bara besökt ca: 17 stycken, men jag har däremot läst på vårdsidor, och tom. sidor som vänder sig till att vårda folk med anorexi och bulimi har triggande info. Jag har varit med i flera projekt som enbart hart fd-anorektiker med, inte mindre än tre föll pladask igen för att det blev alltför mycket sjukdomssnack igen. Dock så var jag den enda i gruppen som aldrig yttrade ett ord om det och vägrade hålla mig till samtalsämnet - Något som inte ens de två psykologer jag haft i ämnet när det behövdes lät bli. Jag anser helt enkelt att folk är ganska klantiga, och när jag får drivor av e-post från tjejer som jag skrivit för som beskriver hur bättre de mår ett tag efteråt så tror jag nog att jag både är tillräkligt frisk samt tillräkligt försiktig för att det ska gå bra. Däremot så skulle jag aldrig föreläsa om det utan att låta hur många personer som helst läsa igenom det först.
Ang. med att jag inte skulle vara färdig med det tar jag faktiskt som en förolämpning eftersom att jag gått en lång väg för att komma hit och det är ganska trist att bli misstänkliggjord utan grund, no offense, men det är ganska fräckt. Nuförtiden försöker jag kämpa för att gå upp i vikt trots att mitt tarmsystem är nästintill helt förstört, vilket gör det extremt komplicerat och brukar ganska ofta bli helt knäckt över min kropp och hud som uppenbarligen lider av kraftig näringsbrist och har därför inte kunnat vara naken inför en enda person de två senaste åren vilket pajjat mina relationer. Stor har jag inte känt mig sedan strax innan jag fyllde 18 och de enda gångerna jag har haft svårt att äta har varit vid 1. död 2. när det tog slut med den enda person jag någonsin varit kär i. Då tappade jag aptiten, ja, men det skulle nog vem som helst ha gjort. Två veckor senare var det dock lugnt.
Så ja, jag tar illa vid mig. Det är precis som att du skulle gå fram till en person som är nykter alkoholist och hävda att de minsan säkert super bakom din rygg utan att ha grunder för det.
Ellen: Ja! Att klara av att göra saker jag gillade och lyckas med jobb och utbildning var faktiskt det som hjälpte mest.
Anna: Jag är inte alltid jättesmal! Direkt efter att jag ätit får jag en våldsam magsyrereaktion och sväller upp ordentligt (pga. stressmage) så jag kan föreläsa då! Annars så upplever jag att det fungerar bättre att hjälpa som smal, annars blir det lätt så att folk enbart tolkar det som avundsjuka. Enligt min erfarenhet är det en stor skillnad när jag pratar med en drabbad och när t.ex. en normalviktig tjej gör det, för mig lyssnar de på.
Tips, du kan se mina svar till de andra också om du undrar!
Ida: Jag tror faktiskt inte det baserat på det arbete jag gjort på nätet och med tanke på vilken respons det fått. Å andra sidan vet jag ingen annan som jobbat på det sättet jag gjort, dvs att jag går in i forum, är jävligt grov och beskriver mina äckliga problem. Folk blir inte det minsta sugna på att sluta äta pga. det. För det är inte vackert eller estetiskt tilltalande, det är bara snuskigt och jobbigt.
jag tycker att du ska säga precis vad du känner. jag tycker dock att det är ganska viktigt att berätta om saker man kan få dra med hela livet om det går riktigt illa. jag har superproblem med min mage, antingen är den upprörd som tusan eller hård som en sten. det finns liksom inget där imellan, du förstår nog vad jag menar. jag tycker dock inte att du ska vräka på med massa "skräckexempel" det skulle vara alltför förutsägbart och bara trist. ta ner det "på deras nivå" om du förstår vad jag menar. gör så att människor vill ta tag i sig själva och ruska om riktigt ordentligt. en annan sak jag tycker är superviktig är att påpeka att man som annhörig inte ska tvinna en anorektisk att äta "mycket" alltså vad som är mycket för den sjuka. se till att personen äter regelbundet och varm mat liksom. det blir bara värre om man tvingas till att äta mkt för då börjar man spy, sen börjar man smygäta, sen spyr man jämt. om ingen fattar att man fortfarande är sjuk och det kanske ännu värre. oj.. kanske blev lite väl.. men jag behövda bara säga det till någon.
jag uttryckte mig nog lite oklart, inser jag. jag tycker inte att du INTE ska ut och prata, tvärtom. det är alldeles för många som tror att allt blir bra om man inte rör runt för mycket. men det är också skillnad att rikta sig till en grupp (med en gruppdynamik du inte känner till på förhand) än att tala/skriva direkt till en person. att vara grov, direkt och inte finlira funkar oftast bra på högstadiegrupper. du kommer säkert att göra mycket nytta.
Jag menar inte heller direkt att du INTE ska ut och föreläsa utan vill trycka på hur viktigt det är vad man säger, hur och med vilka medel det görs. Jag VET att det absolut går att bli helt frisk, till skillnad från vad Mia skriver ovan. Jämförelsen med "nykter alkoholist" är dock bra, då en individ som tidigare varit sjuk ofta (obs att det INTE gäller alla!) kan komma tillbaka till eller bättre uttryckt: samma mönster och tankar kan GÖRA SIG PÅMINDA vid t ex (som Hanna skrev dödsfall) större trauman, jobbiga saker i livet. Saker som andra kanske skulle "hantera" med alkohol, gå ut o festa järnet med polarna, springa en runda eller (optimalt...) med ren och skär sorgbearbetning. Här tror jag vi som varit sjuka måste vara observanta på att den första reaktionen kan vara att "fixeringen" knackar på igen. Det betyder mao INTE att mönstret UPPREPAS eller att man faller dit igen om man är frisk - är man frisk lär man sig vara uppmärksam på känslorna, beteendet och vad det egentligen är som känns (inte att, som i mitt fall, låren har växt...). Hoppas ni förstår vad jag menar - för min egen del så är det just så att när jag har för mycket att göra = totalkaos på jobbet, i livet eller vad som helst så kan jag lätt börja känna mig tjock. Men jag är observant på det och vet vad det handlar om, analyserar vad som EGENTLIGEN är fel och tar tag i det istället. Det är vad jag anser är att vara frisk, inte att man fortfarande får ångest av vissa livsmedel eller vad man ätit.
Och för att komma till det jag började med här så är jag ingen som ska säga om du ska/inte ska föreläsa däremot ville jag emd mitt inlägg bara poängtera och be dig fråga dig själv om du känner att du är en bra förebild som kan påverka de som är på väg att falla dit att INTE göra det. Jag säger INGENTING om du är det eller ej. Ber dig bara verkligen tänka efter och förstå vilka konsekvenser det kan ha.
Det beror även på vilken inriktning du tänkt ha på dina föreläsningar - är det vägen att bli frisk? Elelr avskräckande exempel på hur mycket en ätströning förstör? Eller är det en peppning att alla duger som de är? Eller en beskrivning av ditt liv och hur du mått/mår?
Detta skrev du till Ida:
"Å andra sidan vet jag ingen annan som jobbat på det sättet jag gjort, dvs att jag går in i forum, är jävligt grov och beskriver mina äckliga problem. Folk blir inte det minsta sugna på att sluta äta pga. det. För det är inte vackert eller estetiskt tilltalande, det är bara snuskigt och jobbigt." Tyvärr spelar det INGEN SOM HELST roll om du är äcklig eller grov - är man sjuk eller på väg att bli det kan man t o m ÖNSKA sig till en tarmsjukdom eller vad det nu kan vara om man bara blev så smal som du. Och jag menar det verkligen inte elakt, det hoppas jag du förstår. T ex sa läkaren till mig att jag var på god väg att fräta sönder stämbanden + att jag kunde tappa alla smak om jag fortsatte kräkas. Skrämde det mig? Gjorde det att jag slutade? Tyvärr inte, och jag är inte en korkad tjej för det, utan sjukdomen är så stark att det enda jag tänkte var "så bra, om man inte känner smak kommer jag helt enkelt inte vilja äta alls" Ja, du förstår mitt resonemang.
"Annars så upplever jag att det fungerar bättre att hjälpa som smal, annars blir det lätt så att folk enbart tolkar det som avundsjuka. Enligt min erfarenhet är det en stor skillnad när jag pratar med en drabbad och när t.ex. en normalviktig tjej gör det, för mig lyssnar de på." Har du reflekterat på VARFÖR det är så? Kan det vara så att det är just din smalhet som lockar, inte vad du säger? Sorry, men FRISK är det som räknas, och om du är det borde du nog tänka mer att det är HUR OCH VAD man säger som skall räknas och lyssnas på, inte hur man ser ut. Du kan ställa dig två frågor: Vilka personer beundrar du. lyssnar på och ser upp till? 2. Hur ser de ut i kroppen?
Har du extrem koll på hur de är byggda, eller känner du dem endast som fantastiska personer? Det är personligheten och styrkan i alla människor som skall fram, INTE storlek.
Sibylle skrev: "Jag är också, ta inte illa upp, tveksam till om du är så pass färdig med dina ätstörningar så att du är redo att tala med andra på ett sätt som kräver så pass mycket avvägning som ett föredrag i ett klassrum. Frågan är om man inte behöver vara professionell för att hantera det på ett korrekt sätt."
Håller med. Tråkigt nog är det alldeles för få proffesionella med utbildning inom detta som engagerar sig så att allmänheten förstår - det mesta går på "forskningsspråk" och blir således inte tillgängligt för publiken på samma sätt som det skulle kunna bli, om man har en mer medial framtoning.
Anna: Det där låter som jag! Så blev det för mig också :( Och nej, oroa dig inte över att prata för mycket! Om du vill skriva av dig eller dela med mig så är du varmt välkommen att göra det :)
Ida - läraren: Eh, där sa du däremot något jag inte reflekterat alls över. Grupper och hur de fungerar. det har ärligt talat inte alls slagit mig. Där tror jag nog att jag är alvarligt bristande i kompetens om jag ska vara helt ärlig. Attans :/
Sofia: Enligt den definitionen på frisk så är jag garanterat frisk, och känner mig garanterat aldrig någonsin tjock oavsett vad som händer. Däremot så kan jag tappa aptit vid hemska händelser, vilket är synnerligen normalt även hos någon som aldrig haft någon ätstörning.
"...Ja, du förstår mitt resonemang."
Jag förstår absolut ditt resonemang, däremot så är det något som fungerar på folk som inte befäst sig i ätstörningen ännu. Saken är den att precis allt i världen blir triggande för en person med anorexi så om man undviker allt som är triggande kan man heller inte hjälpa de som är på väg dit. De som har anorexi måste man plocka ut och hjälpa på ett annat sätt.
"Vilka personer beundrar du. lyssnar på och ser upp till?"
Magdalena Ribbing!
Du måste dock förstå att de flesta som är på väg mot anorexi har höga estetiska krav på människor de ser upp till och lätt avfärdigar andra. Jag har varit överviktig och normalviktig (pga. kraftig medecinering), och även om jag talade om samma saker då så blev jag avfärdigad. Det känns väldigt trist att säga det, men det är min egen erfarenhet. Vad jag dock tror är bäst är att man som en hel grupp går in och hjälper till att föreläsa, med varierade kroppstyper, ålder och etniskt ursprung. Så om någon vill arbeta med mig för att främja variation (och ge andra synsett, för mina är självfallet inte helt 100% korrekta applicerat på andra) så är det väldigt välkommet.
"Håller med. Tråkigt nog är det alldeles för få proffesionella med utbildning inom detta som engagerar sig så att allmänheten förstår - det mesta går på "forskningsspråk" och blir således inte tillgängligt för publiken på samma sätt som det skulle kunna bli, om man har en mer medial framtoning."
Och min erfarenhet är att professionela inom ämnet tar upp mer triggande saker än vad jag gör. Och det är just för att de kan ämnet men inte den sociala relationen. Jag hoppas, och tror, att det finns undantag. Jag har dock inte sett dem ännu.
Kan bara hälsa en grej, inte helt till ämnet, men ändå. Jag har en ätstörning, inte diagnos (UNS?) skitsamma.
Men jag brukar läsa din blogg, och det är lite peppande att tänka att det faktiskt finns ett ganska schysst liv utan ätstörningar. Jag försöker tänka på det, så jag någon gång kanske kan vilja ta tag i att må bättre. Du är en förebild! :)
Verkar som en väldigt bra idé! :)
Anonym: Vad glad jag blir över att höra det! Jag måste säga att komma ur ätstörningen vände mitt liv till det bättre :) Jag orkade plugga, orkade jobba och tillslut kunde jag ta tag i allt det där jag tidigare bara drömt om att göra. Men alla läker i sin tid!
Anna: Jag hoppas det, tack för ditt stöd! :)
Förlåt Hanna!
Jag menade inte att misstänkliggöra dig! Avskyr själv snacket om att man bara kan bli en "normalviktig anorektiker", precis som nykter alkolist, vad är det för snack!? Inte då! Men det visar på det komplicerade, det är lättare för en alkolist att undvika alkohol, det behöver man inte för sin överlevnad så som en fd anorektiker fortfarande behöver konsumera föremålet för sitt missbruk. Svårt var ordet, men likväl går det att komma ur och lämna bakom sig! Ingen känner en bättre än man själv gör.
Vad jag menar, och som kanske framgick lite klumpigt, är att det är svåra grejer (vilket alla är medvetna om) och man måste vara varsam varsam.
Lycka till tjejen!
för att inte diskussionen ska dra åt fel håll: de flesta killar och tjejer i högstadiet lider ju inte av ätstörningar.
jag säger som sofia, bara du har klart för dig vad du vill uppnå med ditt föreläsande, om det är att "rädda" någon i publiken som redan är i en ätstörning, eller om det är att visa på hur man undviker att hamna i ätstörningar när man t ex upplever att man inte har kontroll i sitt liv, eller vad det nu är. du måste ha din frågeställning fullständigt klar för dig tror jag, annrs rikskerar du att misslyckas med dina intentioner.
det kanske är en jättefånig tanke, men kanske ska du tänka på när du kommer att inte vara så himla...snygg, upp-piffad... om du fattar. det hade i allafall triggat mig i den åldern, att det stod en person och snackade om dylika problem och såg ut som värsta filmstjärnan samtidigt. men det beror lite på vilken inriktning du tänkt ha. om du ska prata om hur man blir nöjd med sig själv kanske det snarare är befriande att veta att bara för att man har ett snyggt yttre behöver det inte betyda att man är lycklig och tillfreds.
Hej igen,
efter att ha läst lite mer i din blogg (och absolut skrattat en hel del - du skriver väldigt bra) måste jag bara ännu en gång påpeka/önska att du verkligen verkligen verkligen tänker igenom detta med föreläsningar på skolorna och vad du ska prata om. Alltför ofta nämner du saker om din vikt, kropp, hur mycket/lite du ätit och även om du samtidigt är positivt ärlig med allt du beskriver och avslutar med att det verkligen inte är ett sunt och bra sätt att leva på så är det vad man GÖR som räknas, inte vad man säger. Mao måste du räkna med att de som lyssnar på dina föreläsningar även kommer läsa din blogg. Vilken bild ger det av en förebild?
Hej igen,
efter att ha läst lite mer i din blogg (och absolut skrattat en hel del - du skriver väldigt bra) måste jag bara ännu en gång påpeka/önska att du verkligen verkligen verkligen tänker igenom detta med föreläsningar på skolorna och vad du ska prata om. Alltför ofta nämner du saker om din vikt, kropp, hur mycket/lite du ätit och även om du samtidigt är positivt ärlig med allt du beskriver och avslutar med att det verkligen inte är ett sunt och bra sätt att leva på så är det vad man GÖR som räknas, inte vad man säger. Mao måste du räkna med att de som lyssnar på dina föreläsningar även kommer läsa din blogg. Vilken bild ger det av en förebild?
is very interesting site...
http%3A%2F%2Fphatass.ivipsearch.com+%7C+phat+ass%0D%0Ahttp%3A%2F%2Fbigtitroundass.ivipsearch.com+%7C+big+tit+round+ass%0D%0A%5Burl%3Dhttp%3A%2F%2Fbigtitroundass.ivipsearch.com%5Dbig+tit+round+ass%5B%2Furl%5D%0D%0AHello%2C+my+design+down.%0D%0A%3Ca+href%3D+%5C%22http%3A%2F%2Fphatass.ivipsearch.com%5C%22%3Ephat+ass%3C%2Fa%3E%0D%0A%5Burl%3Dhttp%3A%2F%2Fphatass.ivipsearch.com%5Dphat+ass%5B%2Furl%5D%0D%0A%3Ca+href%3D+%5C%22http%3A%2F%2Fbigtitroundass.ivipsearch.com%5C%22%3Ebig+tit+round+ass%3C%2Fa%3E%0D%0Ai
Greetings%21..o
Hi%21+Definitely+nice+and+neat+site+you+got+there.a
You have an outstanding good and well structured site. I enjoyed browsing through it.o
Hi! Definitely nice and neat site you got there.u
Your+guestbook+is+example+of+middle%2Dclass+guestbooks.+Congratulation%21+I%92ll+show+your+site+and+guestbook+to+my+friends.s
hejsan, jag ska hålla tal om anorexi på fredag.
jag undrar, har du nå bra material som en powerpoint presentation eller någonting liknande som du kanske skulle kunna skicka till min [email protected]
Katten: Nej, men fråga hos www.skonhetsideal.com!
Fin tanke, det behövs fler som du! Men jag tror precis som de andra att det är VÄLDIGT lätt att trigga igång redan anorektiska människor ännu mer vid föreläsningar. Däremot tror jag att man som närstående lär sej otroligt mycket av att lyssna på någon som tagit sej ur det hela, och kan sätta ord på alla svåra känslor. När man är sjuk är man ju ganska bra på att stöta bort folk som egentligen vill väl, och det är nog bra ifall man får större förståelse för det. Too bad att man inte typ kan låta alla gå igenom en såndär skanningsbåge (från flygplatser du vet..) och "sortera bort" alla med anorexi-tendenser. För jag personligen mår skit efter att jag umgåtts med andra fd sjuka tjejer. Man triggar omedvetet varandra, friska eller ej. Fan, jag borde egentligen inte ens läsa dethär.. :( men tack för en bra blogg iaf! Lycka till! :)