Jag tror att jag, för första gången sedan jag var 13, faktiskt varken är kär eller förälskad eller något liknande i någon. Det känns ganska mäktigt. Jag har sedan min första förälskelse inte kunnat komma över någon utan att känslorna ersatts av något annat, vilket verkligen inte har varit bra på något sätt eller vis. Den första faktorn är självklart att det bidragit till mängder av känslomässig ambivalens. Den andra faktorn är att det i princip alltid inneburit att man inte blivit kär eller förälskad i en person baserat på vilka de faktiskt är utan snarare en bild man har av personen i huvudet. Den tredje faktorn som orsakat problem är att man aldrig kunnat börja dejta någon eftersom att man alltid haft känslor för någon annan - oavsett lyckat eller inte.

Därför känns det här väldigt mäktigt.

Antingen är det så här, eller så är det bara det faktum att jag är ohemult bakis som spelar in. Vi röstar på förstnämnda.