Inatt drömde jag att jag och en ytlig bekantskap var väldigt vackert superduper jättekära i varandra. Vi satt hemma hos några gemensamma vänner, vi hade alla åkt ut på landet för att ha en fin helg utan vilt festande, utan bara skönt sommarhäng på verandan med filmkvällar med många, stora kuddar. Jag och han var ledigt klädda, de andra vännerna var lika uppstyrda som de alltid är på krogen.

Han och jag satte oss och pratade. Spillde helt plötsligt våra känslor för varandra. Vi log blygt och glatt mot varandra och höll händerna och var sanslöst lyckliga. Vi älskade båda varandra, det fanns inget bättre i hela världen. Vi berättade för våra vänner om vår kärlek. De knäppte händerna, log brett och lovordade oss och kärleken.

Fast han hade flickvän, det har han i verkliga livet också, tror jag iaf. Vilket var ett problem, men han trodde att hon bara skulle bli lycklig över vår vackra kärlek och önska oss all framgång i livet.

Sedan vaknade jag.
Och drömmar är starka.
Om några dagar kommer fantasikänslorna vara bortblåsta, men just nu är jag kär och lycklig och olycklig på samma gång pga. något som aldrig skett, aldrig kommer ske men som var så verkligt som det bara kan bli. För känslan av kärlek är aldrig falsk, oavsett om det hände på riktigt eller inte.

Jag törs inte träffa honom nu.



Trots att allt igår var gratis så blir det ändå en väldigt dyr utekväll med tanke på att jag inte orkat gå till jobbet idag.Nu ska jag försöka samla tillräkligt med energi för att gå och snyta näsan.