Sinnessjuk
Ibland pratar jag med mig själv.
Rättning, jag pratar med mig själv väldigt ofta.
Det gjorde jag idag exempelvis, jag satt framför en av de tre bärbara datorerna i köket (det ser ut som en satans ankdamm!) och yttrade frasen: "Jag har en välbesökt blogg".
Min lillebror, som satt vid en av de andra bärbara datorerna, tittar upp och skrattar åt mig. Han hånar mig.
"Hahahahahahaha, du och mamma alltså, du och mamma!"
Mamma pratar nämligen också med sig själv, hon upprepar frasen "Vad är klockan?" hela tiden. Ibland berättar vi för henne vad klockan är, då förstår hon inte vad vi talar om. Jag är i alla fall oftast tillräkligt närvarande för att i efterhand förstå att jag sa något.
Jag brukar försöka dölja min sinnessjukdom genom att låtsasprata i mobilen.
Det gör jag nästan en gång om dagen.
När jag känner ett litet behov av ett samtal med mig själv.
Jag brukar också prata högt med mig själv... Och sedan blir det förvirrat, för sedan säger jag till mig själv att sluta prata med mig själv, och så blir det en konstig dialog med mig och mig. Erm.
Zombielicious: Haha, så gjorde jag också förut! Sedan började jag med avslappningasövningar nästan varje dag, och då blev det bättre. Min slutsats är därav att det var stressrelaterat!
Jag har börjat prata mycket mer med mig själv sedan jag flyttade hemmifrån. Jag tror att det betyder att jag borde träffa folk oftare. :P
Jag pratar alltid med mig själv, det är väl inget fel med det? (: Man lär känna sig själv på detta vis!
Ett stycke mailadress kommer här! [email protected] :)
Du är en ängel! Tusen tack för hjälpen! :D
Fy vad jag trivs med att kika i din blogg titt som tätt...
Den/du är rapp, kul, snygga foton och snygg. Som världens bästa kinderägg!
Jag tänkte också passa på att slänga en positiv kommentar om det här inlägget, för när jag skrev om samma (fast jag skäller mer) så fick jag en rejäl avhyvling om att jag inte ska tro jag är så originell.
Men jag tycker det är kul med dessa samtal.
Härligt.
jag låtsaspratar också med mig själv i mobiltelefonen. jag finner det ofta mycket givande
Haha, det där med att prata med sig själv känner jag igen. Men det är väl bara då man får dom bästa svaren, eller?
Jag har faktiskt i stort sett slutat prata med mig själv. Istället pratar jag med andra, mest mina mjukisdjur (jag har sex stycken, varav två är "riktiga barn" - ett får och ett lejon - och de andra fyra är "djur". Endast barnen pratar tillbaka, främst på engelska, de andra gör bara sina respektive djurläten).
Det måste betyda att jag blivit normal.
När jag hade trubbel med ätstörningar brukade jag däremot prata för mig själv nästan jämt, ja, mest om mat, då. Exempelvis; "åååh, McDonalds, om man bara kunde få en endaste liten glass, jag känner mig så svag, med kolasås kanske, ååh, jag orkar inte gå längre, DU ÄR SÅ JÄÄÄVLA ÄCKLIG. Du tänker verkligen inte på något annat än all jävla mat du vill trycka i dig, fy faaaaan, du är så sjukt patetisk!"
Det var lite mer onormalt. Fast just den konversationen hade jag med mig själv i Kina, så ingen förstod i alla fall vad jag sa. Pheeew.