Igår fyndade jag ett par underbara skor på Svart, mer om det senare.

Jag blir glad när jag hittar fina skor second hand, eller billigt över huvudtaget. Främst second hand eftersom man vet att man slipper se skojävlarna på någon annans fötter.

En annan anledning är det faktum att skor fullkomligt förstörs i min ägo, till mina skoälskande vänners stora förtret. När de ser att jag köpt ett nytt par skor blir de glada och ledsna, för de vet att dessa vackra små tingestar förmodligen kommer vara utplånade efter bara 3 användningstillfällen. Och jag skojar inte, festskor har överlag det levnadsgenomsnittet hos mig. Därför slängs dessvärre en hel del skor, vilket känns lika ruttet varje gång. De här skorna skulle ingen second hand-butik ta.

Grejen är den att jag är livlig. Jag går med raska, bestämde och tunga steg. Jag susar fram som en satans bulldozer utan den minsta lilla respekt för skorna. Jag hoppar gladeligen i vattenpölar och skiter vilket väder det är ute. Jag springer, jag klättrar, jag dansar rysk folkdans (ja, det är sant) och jag jagar korta fula äckel till karlar.

Då har jag helt allvarligt fått rådet att lugna ner mig, gahblah? Nej, jag tänker inte sitta som en söt liten flicka och vara snäll, för det är inte den jag är och det kommer jag verkligen aldrig att bli. Då blir nästa råd att ha bastantare skor som passar min personlighet, kängor t.ex, men det tänker jag heller inte ha.

Jag utmärks oftast som konstig för att jag ser feminin ut, men inte är det minsta feminin. Det stör sig vissa på. Väldigt mycket. Inte jag dock. Och jag förstår verkligen inte varför en tjej ska benämnas som "dampig" bara för att hon spelar fotboll med killarna och klättrar i träd när hon är ung istället för att sitta i tjejgrupperna, prata, vara pimpinetta och snygga.

När jag bytte till bild och form i mellanstadiet på Eriksdalsskolan så var jag en riktig berserk. Killarna började märka sitt nya revir och kallade tjejerna för fitta och hora. Jag blev chockad, sedan blev jag arg, sedan gjorde jag något åt det. I den åldern var jag både starkare och längre än de flesta killar och kunde därför ha riktigt våldsamma slagsmål med en hel grupp. Detta uppmuntrade till slut de andra tjejerna till att säga till de med, och vår klass blev riktigt jämställd. Men det blev brutna ben, många blåmärken och sår - sedan blev folk påtagligt rädd för mig och om de anade minsta lilla irritation hos mig så började ursäktanden falla som regn från skyn, alternativt att de bara kutade iväg. Jag bröt nästan en killes nacke en gång, och efter det har jag inte slagit någon igen. Aldrig. Det får inte hända.

Jag tänker inte följa en enda stereotyp. Det är en kvinnas rätt att kunna vara kvinnlig, det är en kvinnas rätt att inte behöva vara kvinnlig, och det är bannemig en kvinnas jävla rätt att kunna vara bådadera.

Kvinnligt och manligt, vilken jävla myt!

Fast mina skor går sönder, nerköp.
Vilket får mig att vilja skriva om klackskons förtryck, korsetter och den strama pennkjolen. Men jag låter bli, ni vet ändå vad jag skulle skriva, och jag håller med, men jag skiter i det, för jag tycker att det är fint. Kanske att unvikas på promenader i kohagen bland komockorna, dock.