Hur mycket är egentligen okej att man delar med sig om andra individer? Relationsmässigt? I alla relationer kan man ta för givet att parterna pratar om sin respektive, eller sin ex för den delen, och ibland säger saker som "Blä, han/hon är dumma i huvudet därför att blahblah och jag är arg och jag fattar inte hur de kan bete sig så" och så vidare. Det är underförstått, och en viss ventilation måste man acceptera att folk behöver.

Men att dela med sig av privatsaker, som barndom, uppväxt, psykiska svårigheter och sexliv, är det verkligen okej? Jag själv brukar vara väldigt tyst om sånt här, kanske till en något extrem grad då de flesta av mina vänner oftast inte vet om ifall jag ens dejtar någon. Har jag träffat någon mycket kort får ingen reda på det, har man haft ett one night stand så stannar det mellan mig och den personen, oavsett vem det är eller hur bra eller dåligt det var.

En gång träffade jag en person som samtliga i bloggen utan tvivel skulle veta vem det var om jag nämnde namnet, och jag själv sa inte ett knyst till något om det förutom till de som redan visste. Det var dock som så att ganska många visste, då hans bror skickade ut informationen på en satans jävla mailingslista den första kvällen vi gått hem tillsammans, vilket jag såg som oerhört bedrövligt. Folk kom fram ideligen och bara "Haha, jag läste det här!" Och jag mumlade fram "Eh, det har inte hänt något, alltså."

Annat som inte är roligt är när fullkomliga främlingar eller bekantskaper helt plötsligt vet om intima detaljer, och även saker som komplex man går och bär på. självfallet har jag komplex, jag är lika mycket människa som alla andra, men jag föredrar att hålla käft om dem.

Äh.
Jag vet inte vad poängen var.
Jag är väl bara lite sur för tillfället.
Jävla pratkvarnar, det är omöjligt att dejta. Nästa person jag dejtar ska vara både blind och döv, det låter mycket, mycket bättre.