(Inlägg utan kommentarsfunktion)

Idag har jag inte gjort något vettigt. Jag hade dock en massa vettiga saker inbokade. Istället vaknade jag efter 4 timmars sömn och har efter det legat och stirrat i sängen. Så blir det alltid, dagen innan födelsedagen.

På ett vis är födelsedagen och dagen innan de två hemskaste dagarna om året. Enda sedan så långt jag kan minnas har jag fått en faslig ångest av hela födelsedagsgrejen. Jag tror att jag mådde dåligt av det när jag var liten för att det blev för mycket stim och för mycket uppmärksamhet. Sånt gillade jag inte alls när jag var liten. Jag föredrog oftast att ha det tyst och lugnt omkring mig, kraftiga ljud och mycket rörelser gjorde mig yr, irriterad och stressad. Samma problem inföll sig alltså vid exempelvis julafton. Samma problem finns fortfarande, men till en mycket mildare grad samt det faktum att man lär sig hantera saker med åren.

Nuförtiden går ångesten ut på andra saker. Den går ut på prestationsångest. Varje år funderar jag över det gånga året. Inte vad jag gjort som är bra, utan vad jag gjort fel och inom vilka områden jag skulle ha kunnat prestera bättre. Jag tänker på alla de dagar under året då jag inte arbetat, då jag tagit det lugnt istället, och förkastar mig för min dumhet. Förkastar mig själv för hur mycket längre jag skulle ha kunnat komma om jag jobbat hårdare, mer effektivt och oftare.

Detta är dumt. Speciellt med tanke på att jag vet vad som sker om man jobbar hela tiden då det är fysiskt möjligt. Man går in i väggen. Man pajjar ryggen, får hundra magkattarer, sabbar hela systemet och får vita hårstrån (ja, jag har vita hårstrån, de kom till våren 2006) och så slutar det med veckolånga fyllor och en fullständig kaos. Haha.

Sedan ryckte jag upp mig. Började svara på telefonsamtalen och SMSen jag fått under dagen angående kvällens stundande festligheter. Blev glad för att mina vänner tycker om mig och vill vara med mig, är nöjd med livet för att det finns folk som älskar och uppskattar mig. Tänker att det inte spelar någon roll att jag, fysiskt sett, säkerligen kunde ha presterat mer, då jag har folk som älskar mig omkring mig.

Igår på Teatron så visste alla om att jag skulle fira födelsedagen idag. Alla sa grattis. Alla var fina. Alla ville att jag skulle komma till just deras klubb och fira, väldigt gulligt och rart. Jag loggar in på MySpace och ser inte mindre än 11 grattisönskningar bland kommentarerna, trots att det är en dag kvar, och känner mig återigen uppskattad och glad.

Prestationsångesten kan få ta sig i röven det här året, har jag bestämt.

Ikväll blir det Hökensfest. Eftersom att jag hörde av mig till folk lite sporadisk först i igårkväll så har bara 30 pers OSAT ja tack. Lite mindre än de vanliga Hökensfesterna, med andra ord. Ganska lagom, kan jag tro. Sedan blir det nog Teatron eller Ace, för där har jag plus sällskap, och jag vill ha alla mina kära med mig.