(Inlägg utan kommentarsfunktion)

Den senaste tiden har varit hård, jäkligt hård. Det har blivit mer och mer uppmärksamhet, fler som rycker och sliter i mig och så många jobberbjudanden angående smått och gott, bra och dåligt att jag nästan är rädd för att öppna min mail nuförtiden.

Jobbet på Teatron har blivit hårt, inte på grund av jobbet i sig, utan snarare allt stim och stök, alla som rycker i mina armar, vevar med handen framför kameran när jag fotar (idioter) och ska låta och knacka mig på axeln när jag står och plåtar och störa min koncentration i arbetet. Och sedan, förstås, den absolut jobbigaste faktorn: Killarna som flörtar på mig under arbetstid. Det går liksom inte. Jobb + flört = NEJ.

Migränerna har skenat, irritationen har växt sig skyhög och jag har, mer eller mindre, växlat mellan apati eller att vara förbannad. Ljusglimtarna den senaste tiden var väl första veckan när jag träffade c, när jag fick mina kreativa utlopp och när man hittade en ny fin liten låt man kunde insupa till fullo.

Men idag hände något mycket bra, och jag kan verkligen inte komma på hur jag kan ha glömt bort detta de senaste åren när det var så otroligt självklart en gång i tiden.

Se, jag försöker ta en promenad på 2 timmar varje dag. Om jag inte gör det så blir jag omåttligt sur och grinig. 1 timme är ett måste, bäst är det när de blir kring 3-4 timmar. 2 timmar känner jag att jag kan unna mig utan att pajja jobbet, man kan helt enkelt skippa lite andra saker istället.

Idag tog jag en helt annan rutt, jag visste nämligen med mig att Top Girl hade haft en ungefärlig motsvarighet på Rinvägen förut. Den fanns inte kvar, där låg istället en thaimassage. Jahapp, tänkte jag. Trist! Eftersom att jag var i närheten av min gamla skola, Eriksdalsskolan, där jag gick Bild o form så bestämde jag mig för att strutta ner på skolgården, eller skolgårdarna. Allt var lika gigantiskt som när jag var mindre, vilket var en lättnad.

Jag noterade vad som ändrats och vad som var likadant. Jag tänker på Anders, som nog om man ser tillbaka varit en av de viktigaste människorna för mig i mitt liv. Han var min bildlärare på Eriksdalsskolan.

Sedan promenerade jag vidare, jag hade tänkt gå längs Årstapromenaden. Men sedan fick jag syn på en plats jag alltid brukade fly undan till när jag var mindre.

Se, jag har ganska rejält med koncentrationssvårigheter. Jag får huvudvärk, blir irriterad, förbannad och får inget att fungera. Hjärnan säger stopp och jag börjat tjuta av ilska och tugga fradga. Detta förmodade de var dammallergi i skolan, men idag kan jag verkligen konstatera att det är koncentrationssvårigheter och överdriven känslighet för ljud och annat stim. Intryck, överlag.

Så jag hittade den här lilla platsen igen. Det här berget. Det här berget som ligger så centralt men helt avskiljt från allt annat. Det är aldrig en själ där och fåglarna sjunger konstant. Det är alltid vackert, otroligt vackra färger, då ljuset bryts speciellt just på den här platsen av anledningar jag inte kan komma på. Jag gick omkring där, andades, alla spänningar släppte på direkten, all stress rann ur mina leder, huvudvärken släppte, irritationen var som bortblåst och det började pirra i min bröstkorg.

Jag blev så fullständigt medryckt att jag var tvungen att sitta ner på berget, och sedan började jag gråta. Jag satt bara och log medan tårarna rann.

Sedan kom jag på precis vad jag gjort fel hela 2006 och framåt, och nu känns allt helt plötsligt mycket bättre igen.