Jag fick en kommetar på mitt förra inlägg där fenomenet Lava togs upp. Lava togs upp i negativ bemärkelse, ett ställe för pinsamma och omogna individer, helt enkelt.

Varför? Personligen tycker jag att Lava är en riktigt bra mötesplats för ungdommar. För, let's face it, hur många ställen finns det egentligen för folk som är unga, inte just har några pengar, att ses och umgås på inomhus? Speciellt om de har en lite avvikande stil och inte trivs på olika ungdomsgårdar? Det finns inte just.

På Lava kan folk hänga utan att betala pengar. Det finns ett café, det är inte köptvång, och caféet är så vitt jag vet ganska billigt. Det finns gott om utrymme, det finns en kreativ verkstad, det ligger centralt och Serieteket ligger dörr i dörr. Eminent, säger jag bara!

Men ändock, ändock kommer ofta kommentarer från folk där Lava benämns som något löjligt, och jag kan verkligen inte förstå detta. Blir andra ungdomsgårdar mobbade på samma vis? Är det bara för att det är en stor del ungdommar med avvikande stil, som kanske inte passat in i andra sammanhang, som det mobbas? Hemskt synd, hemskt synd.

När jag var 13 satte jag min första fot på Lava. Jag hade just tillfrisknat från min första släng av anorexi. Jag hade inte just haft lust att träffa människor de senaste åren och spenderade inte en enda dag i skolan. Jag var inte mobbad, inte utstött, men jag klarade helt enkelt inte av att gå dit pga. vissa faktorer. Min vän Sara från lågstadiet tog med mig dit en dag. Där var det fullt av folk med olika stilar, avvikande, varierande, intressanta. Vissa var lugna, andra var energiska, men alla umgicks med varandra och ingen hade fördommar om den andra. Jag blev fascinerad. Hela mitt liv hade jag känt mig avvikande, men här kunde man passa in oavsett vad.

Jag såg även den första goten någonsin på Lava. Han var lång, extremt tanig och hade vitt smink med svart runt ögonen. Han bar en väst och en frackkavaj och rörde sig annorlunda. Det var den mest avvikande person jag någonsin sett, och min fascination väcktes.

I samma veva hade jag klippt mitt hår kort efter ett mycket misslyckat frisörbesök (de klippte en rak frisyr på mig, vilket givetvis inte alls fungerade på mitt då vågiga hår, jag såg ut som en tant.) nästa dag när jag gick till skolan så var jag eldad. Jag ville sticka ut. Jag ville göra något roligt.

De första försöken var mindre imponerande. Jag ägde inget smink och hade aldrig sminkat mig i hela mitt liv. Inte hade jag några pengar heller. Det blev att ta till konstnärslådan, och med pirr i handen så målade jag ansiktet med akvarellfärger. Resultatet var inte vackert, men det var intressant, och jag gick till skolan med ny iver. Tur som var så gick jag i en Bild och formklass, så även om det var ganska annorlunda så var det inte några negativa reaktioner. Det var mestadels roligt. En av mina kompisar tyckte dock att jag skulle använda riktigt smink, och av henne fick jag en liten stump av en kajalpenna som hon ändå inte använde.

Jag gick dit. Jag blev kär. Jag träffade nya människor. Jag byggde upp min sociala kompetens som hade blivit tämligen lidande under anorexin (går man upp klockan 04:00 på morgonen för att jogga fram tills skolan började, joggade varje rast samt joggade efter skolan så får man inte så mycket tid att direkt hänga med folk) och det var helt enkelt början till min rehablitering in i samhället igen.

Jag kan inte se något ont i Lava. Jag kan inte se det som pinsamt. Jag kan inte se det som löjligt. Allt jag kan göra är att tacka att den platsen fanns, för annars skulle jag kanske ha fortsatt jogga, inte käka, och inte ha funnit någon motivation till varför livet var intressant. För Lava var inte grått, Lava var inte slätstruket - Lava var triggande.

ALL HAIL LAVA!

- Jag, 13-14 år gammal utanför Lava.