Jag är en dum gråtfontän

Jag har ett drag som jag ser som förbannat oattraktivt. Eller, jag kan inte rå för det, så om det inte vore för andras reaktioner på det hela så skulle det inte spela någon roll, men problemet är att jag börjar gråta skitlätt. Det är inte det att jag tar mer illa vid mig än andra, vilket många tolkar det som och faktiskt, inte helt ovanligt, hånar mig för, utan det är bara det att den minsta lilla känsla som är mer än den vardagliga apatin sätter igång gråtfontänen.

Jag har undrat och undrat vad det beror på, men tydligen så är det en hel del andra kvinnor i min släkt som har samma grej. Jag börjar böla när jag är arg, ledsen, upprörd, glad eller lycklig. När jag lyssnar på musik som berör mig så börjar jag böla. När jag läser en bok och något glatt eller ledset händer så börjar jag böla. Blir jag arg så börjar jag böla. Jag kan till och med börja böla av viss kritik även om jag vet att den är befogad och egentligen inte blir så upprörd av den - Bara för att den sätter igång en känslomässig reaktion.

Men jag gillar adrenalin. Det gör jag. När jag blir förbannad och känner mig aggressiv så börjar jag inte gråta. Jag föredrar att vara förbannad, alltså. Inte på grund av mina egna känslor, utan snarare vad folk säger om man börjar gråta. Att man är löjlig. Svag. Känslig. Allt det där. Och börjar man bli lite tårögd på grund av den där automatiska, fysiska funktionen som jag inte för mitt liv kan rå för - då känner jag mig löjlig. Förnedrad. Hemsk. Och det kan i sin tur spurra riktigt jobbiga känslor och göra mig ledsen på riktigt.

Jag har exempelvis börjat gråta på en hel del arbetsplatser helt utan rimliga skäl. Orimliga skäl för andra, alltså, för mig är det ju som att det skulle börja klia lite i min arm - det är automatiskt och inte på något sätt allvarligt. Som ett leende eller en nysning. Men reaktionerna på gråten däremot, och hur allvarligt gråten tolkas, det är ett problem.

Och jag kan förklara det här hundra gånger men det går inte in. Det går aldrig in hos folk. Men jag antar att deras reaktion på gråten är lika automatisk som mina känsliga tårnerver. Och det, det är ett jävla problem.

Fan, mina ögon börjar ju läcka av allt möjligt annat också. De kan börja rinna för att det är kallt, varmt, på grund av lukt, minsta lilla ögonirritation sätter igång ett vattenfall och så vidare. Mina skitögon. Hatar dem.


Har någon av er samma problem? Vore väldigt skönt att känna igen sig lite i det här, tycker jag.
 

Kommentarer
Postat av: jess

ja, lätt, sorgliga filmer, sorgliga böcker, glada händelser, kärlek, allt känslomässigt får mig att börja böla. När jag tänker på hur mycket jag älskar min sambo och min familj blir jag tårögd, om jag ska säga det till dem svämmar tårarna över och jag vill inte ens försöka säga till någon att jag älskar dem på fyllan för det skulle starta en gråtkavalkad utan dess like. Det jobbiga är ju att jag börjar grina om jag grälar med någon, och jag oroar mig för att folk ska tro att jag gör det för att manipulera dem så att de inte ska vara arga på mig längre.

2008-04-14 @ 19:57:08
Postat av: Susse Torarpsbacke

Jag är med sådan! Gråter vid prisceremonier, till Hitta Nemo, Simpsons (ja, det är sant), allsång på skansen, barn som skrattar...typ allt. Jag är en sådan sucker.

Postat av: Rebecka

Du är inte ensam! Jag gråter också när jag blir arg. Man blir som en tryckkokare, liksom! Personligen känns det som att folk som INTE gråter när de är arga är såna som går ut och slår folk på käften. Och nu generaliserar jag inte alls. :)

2008-04-14 @ 20:05:32
Postat av: Helle

Kan ju säga att jag har exakt samma problem, börjar gråta för vad som helst utan att egentligen vara särskilt ledsen. Gråter också när jag är arg, trött eller glad och förstås när det är torrt ute, när jag cyklar fort osv... Verkligen hur jobbigt som helst! Går inte att hålla igen dom där irriterande tårarna. Min ena syrra och min kusin är det samma sak för. Måste vara något vetenskapligt/genetiskt?



Om du kommer på något knep mot gråtandet så säg till!

2008-04-14 @ 20:05:33
URL: http://brodhulfen.blogg.se/
Postat av: Hannah M

JA! Som fan. Jag börjar gråta hur lätt som helst, trots att det inte ens behöver vara särskilt allvarligt. Precis som du skriver.

2008-04-14 @ 20:06:35
Postat av: mette

jag har exakt samma problem. fy fan, det lockar ofta fram en tycka-synd om reaktion, fastän man bara är jävligt förbannad eller känner sig orättvist behandlad (t.ex.) Ett emotionellt handikapp, för mig iallafall!

2008-04-14 @ 20:06:48
Postat av: Yonna

Ja bölar säkert lika mycke som du, fan ja bölar åt allt ja me. Ikväll ble ja så arg på min bror för att han inte ville följa med mig då ja skulle ut me hunden så ja satte mig i bilen och började stor böla för ja var så trött på alla jobbiga människor. Konstit det där me hur mycket man gråter.. Ibland vill ja bara täppa för ögonen så inga tårar mer kunde rinna. Ja känner så igen mig i din situation!

2008-04-14 @ 20:08:41
Postat av: hanna

Ja! Jag har precis samma problem. Mina tårkanaler är skitmesiga. Jag gråter också av minsta lilla känsla, eller egentligen gråter jag ju inte, det är bara det att tårarna rinner.

En gång försökte jag förklara detta för mina vänner, och jag bevisade det genom att tvinga fram några tårar, helt kontrollerat. Det var nog enda gången jag faktiskt har lyckats bestämma över mina ögon. Synd att det var åt fel håll, så att säga.

2008-04-14 @ 20:11:34
Postat av: Johnny Scharonne

Jag brukar börja gråta när jag ser filmer/serier och någon säger något rörande - något som känns FAN VAD SANT - DET ÄR SÅ DET ÄR. Haha. Då börjar jag grina direkt. Men precis som du - när jag är riktigt arg så får jag något mordiskt i blicken och börjar inte gråta. Om jag däremot blir skitarg men inte får något gensvar - då börjar jag gråta. Men i diskussioner är jag "torr". En annan jobbig sak: när någon annan börjar gråta blir jag skitstel och kan inte gråta hur mycket jag än vill.

2008-04-14 @ 20:11:57
URL: http://scharonne.wordpress.com
Postat av: Frida

Känner igen mig. Känns lite dumt att kunna börja gråta om jag blir arg,eller som du sa vid kritik. Även fast jag egentligen inte ens tar illa vid mig, utan ser kritiken som konstruktiv.

Fast ibland är det ju inte riktigt "gråt" utan mer att ögonen tåras en del..

2008-04-14 @ 20:12:58
URL: http://aphotographofyou.blogg.se/
Postat av: Therese

Yes, händer samma sak här. Särskilt när jag är arg och förbannad. Då blir det tyvärr väldigt svårt att ta en konfrontation eller diskussion.

2008-04-14 @ 20:14:01
Postat av: sara

exakt samma här!!

2008-04-14 @ 20:15:26
Postat av: Görel

Ja, jag är så med. Det blir kanske inte direkta forsar, men det kan trilla någon enstaka tår.

2008-04-14 @ 20:20:30
Postat av: sandra

Jag är också sån. Jag kan även gråta på beställning, vilket jag alltid utnyttjade som liten.

Jag gråter om någon skrämmer mig, när jag blir minsta lilla känslig osv.

2008-04-14 @ 20:22:48
URL: http://schnuckii.webblogg.se/
Postat av: Rana

men åh jag vet hur det känns. och man kan aldrig ha en riktig jävla verbal fight med någon eftersom alla backar ur och fegar såfort de ser att det glänser till i ögat på en

2008-04-14 @ 20:23:55
URL: http://jagochkarl.webblogg.se/
Postat av: Sara

Samma för mig, skitjobbigt! Och som du säger, det är inte för att man tar mer illa vid sig än andra. Herregud, jag började böla i telefonen sist jag skulle ringa och sjukskriva mig från jobbet för magsjuka!

2008-04-14 @ 20:25:41
Postat av: Hanna

åh, igenkänning eller iaf var. Ett tag grät jag jämt, mest över typ barn som såg glada el ledsna ut på stan. Jättekonstigt för jag har alltid tyckt barn var läskiga och mest obehagliga. Men jag kom på orsaken, hormoner som ska motverka att vi tjejer får barn var boven. De gjorde mig överkänslig, när jag slutade med dem slutade jag gråta när jag såg barn. Det känns tryggt och är betydligt mer socialt gångbart.

2008-04-14 @ 20:36:00
URL: http://vardagsfinvin.blogspot.com
Postat av: Jessica

Ja, jag har helt klart samma problem. Dessutom är jag över 30 och jobbar/har jobbat med nästan uteslutande män så det är riktigt problematiskt eftersom det verkar vara rätt så ovanligt för män att gråta av samma orsaker som t.ex. att jag gråter när jag är arg eller allmänt irriterad på folk. Senast jag grinade var i telefonsupporten med 3... och då bara för att jag var skitsur och arg på deras kassa bemötande. När det gäller jobb så är det då enklast att försöka förklara att typ: skit i att jag grinar, jag är faktiskt bara arg på dig. Smarta män fattar då iallafall och de andra kan man skita i.

2008-04-14 @ 20:48:22
Postat av: Mazon

Jag är likadan.

När jag var yngre så var jag däremot hård som sten. Idag börjar jag gråta för vad som helst. Speciellt när jag är arg eller upprörd. Lite jobbigt när man är fly förbannad och vill gå bärsärkargång men man istället står o bölar. Frustrerande.

2008-04-14 @ 20:48:24
URL: http://inyourfacemf.wordpress.com
Postat av: Anonym

min mamma hatar mig för det

2008-04-14 @ 20:53:26
Postat av: Sofia

så är det för mig med, hatar det. jag gråter så fort jag blir irriterad. eller glad. eller möter minsta lilla motgång.jag börjar ofta gråta så fort jag ska vara seriös, så det känns som om folk aldrig riktigt kan ta mig eller mina åsikter seriöst. intalar alltid mig själv att jag ska försöka sluta men det är hopplöst, för snart så sitter jag ändå där som en mänskligt fontän.

jag hatar också när folk säger åt mig att jag gråter mycket för att jag är en känslig person, för det är jag ju egentligen inte liksom mentalt. men jag blir behandlad som en.

det blir ju inte så mycket bättre av att mitt ansikte blir rosafläckigt och mina ögon röda och svullna flera minuter efter heller.

2008-04-14 @ 21:00:48
Postat av: Hampus Lundstedt

Jag har också väldigt lätt för att gråta. Tex när en karaktär som man fäst sig vid oerhört mycket i en animé avlider, ojoj då kan jag böla som fan. En gång var det så illa att när jag tänkte på denne karaktär efter att han hade dött i serien så fällde jag några tårar. Kan även gråta i fina/sorgliga/vackra passager/händelser i böcker/film. Även musik kan beröra mig till den grad att jag fäller tårar, har nog inte riktigt börja gråta till musik, inte vad jag minns iaf. Är väl rätt känslosam av mig.

2008-04-14 @ 21:03:11
URL: http://rei.evangelion.se
Postat av: K

Skriver som alla andra: Samma här! Blir också tårögd när jag blir irriterad, upprörd eller bara glad. Och precis som du skriver, det som triggar det är minsta lilla känsla utöver den vanliga.. det är sällan mer allvarligt än så. Tyvärr tror folk ofta det.



Och precis som Sara här ovan har jag också, åtminstone nästan, börjat gråta när jag ringt och sjukanmält mig. Vilket får den lilla förkylningen, eller vad det nu är, att låta SÅ mycket värre än vad det var tänkt. Helknäppt!

2008-04-14 @ 21:03:26
Postat av: Ina

Det är ju roligt det här, att du skriver två inlägg på rad där jag känner att jag måste skriva att jag känner igen mig. Jag gråter jämt och det stör mig så fruktansvärt mycket också! Främst är det jobbigt när man bråkar med någon. Då vill man säga vad man tycker och förklara varför man känner sig som man gör. Men när man gråter kan man inte prata och så försvinner orden och man kan inte uttrycka sig ordentligt! Så frustrerande! Och självklart hela grejen med att man ses som svag och ynklig. Eller sympatisökande.



Man kan ju inte hjälpa det!



Att jag sedan gråter till Extreme Home Makeover när barnen är handikappade dom får sitt nya hus eller när jag missar spårvagnen, det är ju en annan sak..

2008-04-14 @ 21:07:58
Postat av: Charlott

jag har det precis likadant, extremt jobbigt, mest pga omgivningens reaktioner.

2008-04-14 @ 21:08:08
URL: http://f-ordet.blogspot.com/
Postat av: Anonym

Åh ja, jag har också samma problem. Fast jag gråter när jag är arg också, och det är nästan jobbigast av allt, för alla tror ju att jag är ledsen när jag bara vill argumentera.. Min mamma som är neuropsykolog gjorde sitt specialarbete om för tidigt födda barn, som ofta har just det här problemet. Är du för tidigt född? Jag är det bara några veckor så vet ej om det stämmer i allmänhet.. Men roligt att höra att fler reagerar på samma sätt.

2008-04-14 @ 21:09:23
Postat av: Hanna P

jag gråter för jämnan. När jag blir glad, när jag blir ledsen, när familjen på tv blir ledsen, eller glad... you name it!

2008-04-14 @ 21:12:25
URL: http://hannapannapersson.blogspot.com
Postat av: autentiskt tårögd

det här låter antagligen mycket märkligt, men jag börjar gråta så fort jag är inautentisk på något sätt; om jag förställer mig genom att ändra min personlighet/karaktär, spelar en roll, om jag ljuger, om jag låtsas på något sätt känna eller vara något jag inte känner motsvarar mina verkliga känslor i den aktuella situationen så börjar jag gråta. Det är inte det att jag börjar hurkla och snyfta okontrollerat, utan det börjar bara sticka i näsan och bakom ögonen lite och sen så kommer bara tårarna och man blir lite varm i ansiktet och kanske även i övriga kroppen och sen slutar det av sig själv efter en stund. Det kan givetvis både vara ett problem och en fantastisk möjlighet. Man motiveras till att vara äkta och autentisk både i relation till sig själv och andra. plus att jag tänker mig att jag hur lätt som helst skulle kunna bli en geniförklarad skådespelare med denna mystiska företeélse, det måste ju vara varje skådespelares dröm (förutom i dom scener man inte ska gråta i kanske). Men nackdelen för mig är att tårarna kommer när man möter nya människor och vill visa sina bästa sidor eller måste stålsätta sina äkta känslor och visa upp en trevlig eller annan sida av sig själv som inte står i enlighet med mina verkliga känslor i den rådande situationen. Den märkliga känslan som kommer av detta, som du säkert känner igen, är att det inte riktigt finns någon grund för reaktionen, utan den är liksom distanserad från sitt verkliga syfte och är mest i vägen men känns ändå så naturlig i och med att den är automatisk. ett slags ticks som man inte riktigt lider av men som bara är där och som i kontakt med andra människor kan skapa konflikter och kravet på att förklara sig, ofta när man inte vill och ofta gentemot oförstående människor.

jag förstår hur du känner, men för mig har det blivit något vardagligt som jag lärt mig att anpassa mig till och till viss del anpassa till mig själv och mina egen förmåga att tänja på dess gränser i den mån jag kan. Men jag skulle råda dig att inte se det som ett problem utan att helt enkelt förklara för din omgivning att det är så det är, och kan de inte acceptera det så måste ju deras bristande förståelse ses som sekundärt till ditt behov av att acceptera dig själv. och att kanske inte heller vara rädd för att etablera den principen i relation till sin umgängeskrets.

2008-04-14 @ 21:14:38
Postat av: klara

Hah. Jag är också riktigt himla blödig. Även jag gråter till simpsons, precis som Susse. Men jag tycker det är befriande och skönt. Oftast!

2008-04-14 @ 21:17:44
URL: http://klrdvrdssn.blogg.se/
Postat av: Bättan

Jag började gråta för att min syster sa till mig att skaffa ett jobb. Det var jättejobbigt.

2008-04-14 @ 21:21:09
URL: http://knoll.blogg.se/
Postat av: Lina



Jag börjar gråta när något VERKLIGEN känns.

Bor man i ett land där folk i grått och svart passerar anonymt förbi och de synbara vardagskänslorna och interaktionen människor emellan sällan skådas tror jag lätt man blir sådan.



Smått apatiskadad.



Jag kan börja gråta för ATT jag känner.



Om du gråter FINNS DU!

2008-04-14 @ 21:27:11
Postat av: ida

gråter hela tiden över allt.

2008-04-14 @ 21:28:27
URL: http://iduberga.blogg.se/
Postat av: Lina



Jag börjar gråta när något VERKLIGEN känns.

Bor man i ett land där folk i grått och svart passerar anonymt förbi och de synbara vardagskänslorna och interaktionen människor emellan sällan skådas tror jag lätt man blir sådan.



Smått apatiskadad.



Jag kan börja gråta för ATT jag känner.



Om du gråter FINNS DU!

2008-04-14 @ 21:28:49
Postat av: Fröken Kanel

Oh ja, jag blir fuktig i ögonen såfort jag blir det minsta emotionell och sedan eskalerar det proportionerligt, speciellt om känslorna är av negativ art. Kalla mig sprinklersystemet liksom....



2008-04-14 @ 21:30:00
Postat av: Annie

same here sister. Det värsta som finns är när man är riktigt jävla förbannad och man börjar gråta.

Då bli man bara mer förbannad.



Skitögon, jäpp.



2008-04-14 @ 21:41:35
URL: http://[email protected]
Postat av: sanna

Ja. Till och med i lyckliga tillstånd. Börjar t ex ofta gråta när jag har sex.

2008-04-14 @ 21:44:58
URL: http://sannusjka.blogg.se/
Postat av: Lina

Ja verkligen, sist satt jag och grinade hos studievägledaren, bara för att jag var så nervös. Det är ju inget konstigt och farligt med det egentligen, bara lite vatten men folk verkar bli provocerade av det. Nån gång har jag gråtit på stan och mammor som gick förbi med sina barn tog dem hårt i handen och höll dem nära sig. Samma sak om man är ute och av någon anledning gråter så kan det hända att det kommer fram okända karlar och börjar dryga sig. :S Konstigt detdär.

2008-04-14 @ 21:45:02
URL: http://www-und.ida.liu.se/~lines135/blogg/
Postat av: tilda

åh hanna. jag är exakt lika dan. det är så jäkla frustrerande, om man man bråkar med någon och man har så rätt och vet exakt hur man ska lägga fram sina argument, men va fasen det går ju inte för klumpen börjar växa i halsen och höger mungipa börjar dra åt sidan och rösten börjar gå upp i falsett. grymt frustrerande.

2008-04-14 @ 21:55:12
Postat av: hanna

jag börjar alltid gråta när jag ser den här:http://www.youtube.com/watch?v=a_P35mJmXN8 reklamen, och alla andra som är lika gulliga.

2008-04-14 @ 21:56:04
URL: http://hannasarstrom.blogspot.com
Postat av: Tilda

Åh, önskar nästan att jag hade samma problem. Har precis tvärtom! Kan inte få fram en tår! Det är otroligt frustrerande måste jag säga, när det inte ens börjar svida lite i ögat om jag ens trycker in fingret i det.

2008-04-14 @ 21:56:49
Postat av: Carolina

Hah. Jag är också sån. Eller jag har blivit på sistone, förut var jag hård som sten.. men inte nu nej.

2008-04-14 @ 22:03:37
Postat av: mia

har EXAKT samma problem. eller jag ser det inte som ett problem egentligen. det är alla andra som gör det till ett när dom provocerar en.

när jag är ensam älskar jag att läsa någon bok som låter tårkanalerna spy. mumsigt hur LUGN man blir efter att ha gråtit. bäst av allt är när man blir sådär huvudvärksgråtig och mys bara ^^ men visst, rätt hemskt när det rä offentligt och folk tycker man är en idiot och behandlar en som om man vore 6 år.

2008-04-14 @ 22:03:42
URL: http://uwantapieceofme.blogg.se/
Postat av: Carolina

Nej! Fy vad läskigt! Jag läste aldrig kommentaren ovanför om att hon var hård som sten när hon var yngre.. Så skriver jag samma sak. Scary..

2008-04-14 @ 22:05:17
Postat av: Maria Roth

Ja, då är vi två. :)

2008-04-14 @ 22:08:57
URL: http://www.mariaroth.blogspot.com
Postat av: Sara

Så fort det blir förmycket känslor som inte får plats svämmar det över. Och det är ett helvete när det händer då man vill vara lugn och argumentera sansat. Nej, då forsar niagarafallen.. Irriterande!!

2008-04-14 @ 22:43:09
Postat av: Magdalena

Halleluja för mig då. Jag börjar gråta så fort jag blir förbannad. Eller nej, jag behöver bara bli arg, och då börjar det rinna som faen!

Jag förstår inte varför men folk blir jättechockade och tror att jag är ledsen när jag egentligen är fly förbannad. Och det gör mig liksom inte mindre arg att folk ska trösta en. Jag gråter aldrig när jag är ledsen. Även om jag vill och önskar jag kunde så kommer det inte en droppe.



Det känns inte helt friskt.

2008-04-14 @ 22:48:54
Postat av: Matilda

Jag gråter alltid i situationer man ska visa sin starka sida. Sen gråter jag igen.

2008-04-14 @ 22:50:16
Postat av: Evis

Precis sådär brukade det vara för mig förr. Jag kunde börja gråta även för den vänligaste kritik på ett seminarium eller till och med i enskild handledning etc. Det är inte lika mycket så nu (utom när jag är gravid, då sitter jag och bölar framför Lilla huset på prärien på tv, "för att det är så fi-i-i-nt"). I mitt fall är det nog så att jag trubbats av lit emed åren, jag undviker också saker som gör mig berörd på det sättet för at jag tycke ratt det är jobbgt. Man kan ju tycka att det är lite pinsamt att storböla varje gång man ser slutet på "Hair" till exempel.

Just adrenalin som du skriver gillar jag också, inte att vara arg nödvädigtvits, men när jag höll på med civil olydnad och direkta aktioner minns jag rushen man fick av adrenalin.

2008-04-14 @ 22:53:52
Postat av: Malin

Så har jag varit i hela mitt liv. En gång när jag var 15 år började jag gråta när jag kollade på Simpsons. Jag har ingen aning om varför, men det gjorde jag i alla fall.

Och ibland börjar jag gråta i skolan av olika Små anledningar. Inte för att jag är ledsen eller så, jag bara gör det. Det liksom pirrar lite i kroppen och så börjar jag gråta. Lite komiskt nästan, haha

2008-04-14 @ 23:05:31
Postat av: nathalie

Oj. Du har ju redan fått nästan 1000 kommentarer men vad gör det?

Jag är en fontän jag med. En känslomässig, blödig klump. Har alltid så länge jag kan minnas visat känslor (villigt och motvilligt) genom att gråta. Arg, ledsen, upprörd, melankolisk, ångestartad... jag gråter! Känner jag mig trängd så gråter jag också, samma sak om jag känner mig skamsen.



Tycker att människors reaktion på det kan vara ett problem och det känns ibland som att man gör fel om man gråter. Att visa känslor liksom, att det skulle vara ett tecken på svaghet, något mindre bra. Man ska vara stark, förnuftig, disciplinerad och framförallt, ha kontroll över sina känslor! För det är ju lika med styrka... eller?



Jag undrar ibland om det är typiskt svenskt att få höra att man inte ska gråta,bli arg, skrika eller visa känslor. I dunno. Men kanske. Får nämligen höra ibland att det är bättre att kontrollera känslorna och tränga bort gråten än att släppa ut den.



2008-04-14 @ 23:06:01
URL: http://battleflower.blogg.se/
Postat av: Kajsa

Jag är tyvärr precis tvärtom. Och det är jobbigt. För ju äldre jag bli ju mer krävs det för att det ska framkallas känslor. Jag kan liksom inte gråta längre. Om det inte är extrema situationer. Då blir jag 4 år igen och tårarna flödar.

Men som det är nu måste någon slå mig väldigt väldigt hårt, jag måste hacka lök frenetiskt eller bli oerhört upprörd.

2008-04-14 @ 23:15:53
URL: http://aenigma.blogg.se/
Postat av: Hanna Isabella

Jag kan också börja gråta jättelätt! På mitt jobb förra sommaren började jag gråta, och folk trodde att jag hade fått en nervöst sammanbrott och tyckte jättesynd om mig och frågade hela tiden hur jag mådde. Det var så irriterande! Jag tror till och med att det var därför jag sa upp mig till slut. Herregud, jag kan till och med börja gråta på bussen för att jag tänker på ett löjligt tv-avsnitt jag såg dagen innan. Du är inte ensam Hanna!

2008-04-14 @ 23:19:54
URL: http://hannaisabella.com
Postat av: Rosanna

Vad skönt att inse att man inte alls var särskilt ensam!

2008-04-14 @ 23:34:43
Postat av: Anna

jag gillar att gråta. oftast, det är liksom lugnande...

2008-04-15 @ 00:14:28
URL: http://annamaerta.blogspot.com
Postat av: Alva

Jag är likadan. En tuff tjej med mesiga ögon haha ! Filmer/reklamer/böcker/motgångar/trötthet eller vad det nu kan tänkas vara, så går vattenfall igång här. Och det är ju okej när man är ensam. MEn inte så kul när man ser på melodifestivalen och får gå till toa och gömma sig för man grinar varje gång Suzzie Tapper sjunger. MAn känner sig inte så metal då kan jag säga :)

2008-04-15 @ 07:42:50
URL: http://www.freewebs.com/demonhicka/blogg
Postat av: Sofie

Javisst, gråt gråt gråt. För minsta lilla. Hatar att folk alltid ska tycka synd om en om det råkar komma en tår eller två.

2008-04-15 @ 09:23:33
URL: http://sofiegunnarsson.blogg.se/
Postat av: Ace

Min fru är likadan och än värre var det när hon var gravid sist. Då grät hon till Shrek.

2008-04-15 @ 10:19:56
Postat av: AnnaO

När jag var barn började jag gråta så fort jag skulle säga vad jag tyckte, ja, om något var personligt på något sätt. Nu är det bättre, jag kan säga mina åsikter och prata om personliga sorligheter, men känner jag mig utsatt på något sätt börjar jag gråta. Gråter nästan varje gång jag är hos en läkare. Detta är otroligt jobbigt, jag känner att jag inte tas på allvar om jag gråter, men som tur är blir det bättre och bättre.

2008-04-15 @ 10:38:49
Postat av: Jenny

Absolut, ligger i min släkt också.

Jag gråter främst när jag blir frustrerad, som ett barn ungefär.

Min mormor började grina för att jag skulle ta ett sabbatsår.

2008-04-15 @ 11:37:45
Postat av: Sandra

Shit, allt du berättade om dina ögon i det här inlägget stämmer in precis på mina! Jag är exakt likadan. Det är ofta jag får höra hur töntig jag är av min egen familj, för att jag ALLTID börjar böla när jag är arg. Du är inte ensam! :)

2008-04-15 @ 13:16:53
Postat av: Nicola

Har alltid varit en gråtare. Då andra skriker, grälar, gnäller eller skrattar, gråter jag.

För nästan ett år sedan tog gråten övertaget om mig och jag kunde inte mera kontrollera det alls. Jag mådde dåligt, sökte hjälp och blev diagnosticerad med depression. Nu äter jag mediciner och träffar en psykolog. Har inte gråtit alls sedan jag örjade d medicinerna, vilket ju är skönt eftersom det ständiga gråtandet i slutskedet gjorde det ganska svårt att leva normalt. Men gud vad jag saknar det! Gråten har ju alltid varit min ventil och min tröst.

Då kan jag faktiskt känna.



Var glad att du gråter så länge du känner att det är sunt gråtande. Om andra har problem med det får de väl lösa det själva!

2008-04-15 @ 14:29:35
Postat av: [email protected]

Ja, jag är exakt likadan, gråter JÄMT! Kan vara för minsta lilla. Ibland kan jag gråta när jag kissar, helt sjukt. :/

2008-04-15 @ 15:43:39
URL: http://plussizepenny.blogg.se/
Postat av: Jessica

Känner igen mig i mkt av det som du skriver om Hanna och som övriga personer här skriver. Gråter till vissa saker i filmer, serier, musik etc. som bara "är så sant" och rörande - då kommer gråt både om det är sorgligt eller lyckligt. Blir jag arg så blir jag ibland tårögd också, kan gråta av ilska. (Men det beror lite på i vilken situation). Gråter någon annan varierar det om jag själv gråter eller inte, ibland blir jag väldigt tröstande och stark (håller mig från gråt). Har väldigt lätt att fälla några tårar i alla fall, för diverse grejer. Men ingen stor grej egentligen, precis som du (Hanna) påpekar i ditt inlägg. Men däremot så har jag känt att jag vart tvungen att agera "starkt" eller träna bort lite av det där tårfällandet i en del situationer för att bli tagen på allvar och inte daltas med. Man måste vara "tuff" liksom, ha en lite hård yta - visa att man klarar biffen liksom...



Något intressant att anmärka på här är att än så länge, (såvitt jag sett), har ingen kille kommenterat att de känner igen sig själva i den "gråtmilda situation" du beskriver och du har fått 59 kommentarer innan den jag nu skriver...

Någon kille har hänvisat att han kan kännna igen fenomenet från sin fru. Men finns det verkligen ingen kille som läst, känner igen sig och är sådan här själv? Högst intressant!

2008-04-15 @ 17:33:50
URL: http://ikkas.blogg.se/
Postat av: Karin

Världens lipsill är jag med. Sympatigråter när andra gråter fasten jag inte ens är ledsen. Att gråta till film är väl inget ovanligt, men att göra det när någon på filmen gråter som man inte alls känner sympati för egentligen. Fan hatar det också, får en att känna sig som en riktig jävla tönt tjej >.<

2008-04-15 @ 18:45:13
URL: http://kaorins.blogg.se/
Postat av: Alexandra

Oja, jag gråter jämt.

Det jobbigaste är ju att börja gråta när man skäller ut någon och är skitförbannad. Man blir liksom inte tagen på lika stort allvar längre då, och personen som förtjänar att bli utskälld tror att man gråter av helt andra anledningar!

2008-04-15 @ 20:23:25
URL: http://alexandraj0hanna.blogg.se/
Postat av: matilda

Jag har preciiis samma problem likt många andra som har komenterat här...

2008-04-16 @ 19:31:34
Postat av: Anonym

tack! jag har inte gråtit på ett långt tag men när jag läste det här började tårarna rinna utan anledning och nu kan jag inte sluta, fan vad skönt.

2008-04-16 @ 21:15:05
Postat av: Sandra

Jisses. Det finns alltså fler fontäner än jag... Var känslig redan innan, men sen jag började med p-piller har det blivit katastrof. Får flera timmar långa gråtattacker där jag hulkar en kvart, lugnar ner mig, för att sedan sätta igång om någon ler mot mig, om jag tappar en sked på golvet eller om det är "fel låt" på radio, och hela karusellen börjar om igen.

På jobbet har de vant sig nu. Jag brukar få ställa mig i disken eller köket och låta andra sköta serveringen när det slår till.

Pojkvännen har också blivit van, och vet precis hur han ska reagera: låta mig gråta. Att försöka få mig att sluta får det bara att bli värre, så det bästa är att jag får gråta ut...

Det jobbiga är att det aldrig riktigt finns en anledning till mina tårar, det bara slår till och vill inte sluta... Stress gör det värre, det vet jag, men när jag är hungrig gråter jag, är jag trött gråter jag... Lite som en bebis... :P

2008-04-16 @ 21:49:39
Postat av: Emma

ja. gråter hut lätt som helst. på arbetsplatser, i skolan, av dåliga betyg, vid kritik, oh yes. Kan folk sluta ta det så seriöst? man "ska" liksom bara gråta om typ nån dör eller gör slut med en.

2008-04-17 @ 19:18:15
Postat av: Lola Kramfairy Wondermidget

Jag ventilerar överproduktion av saltvatten från de seende när Homer i Simpsons är söt och rar mot Marge :´) Försökte generat torka bort mina glansögon när Schulman skrev om sin mamma i en krönika... och då tycker jag inte ens om denna skribent. Framför känslighet mot kallhjärtan tycker jag! :)

2008-04-17 @ 21:30:00
Postat av: Veronica Svärd

Jag har också haft lätt att börja gråta, ofta har det varit kopplat till någon slags stress/press. Och det blir bara värre om nån försöker prata om det, då slutar tårarna liksom inte rinna (fast jag ibland typ inte ens kan hitta en vettig orsak till gråten). Jag försöker se gråten mest som en avstressande metod.



Men jag gråter mindre med åren faktiskt! Förutom en grej, att tårarna börjar rinna när jag kommer utomhus på morgonen när det blåser eller är kallt ute. Vad gör man åt det?

2008-04-19 @ 14:25:49
URL: http://veronicasvard.driftig.nu/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback