Mitt spikraka hår

Så här rakt hår hade jag när jag var liten. Inte ett dugg lockigt, som ni kan se (men fortfarande lika blek...)

Jag var faktiskt jävligt nöjd med det, ska sägas. Jag kommer fortfarande ihåg den där hemska dagen då jag fick min första hårlock. Det var i andra klass i lågstadiet. På fritids efter skolan. Hade varit inne på toa och skulle tvätta händerna, ser mig själv i spegeln och upptäcker en, jag upprepar EN, lock i mitt annars spikraka hår.

Jag stirrar. Jag stirrar. Jag stirrar. Sedan börjar jag skrika för högan hals och gråta skitmycket. En massa personal kom skrikandes för att fråga vad som hänt. och jag grät, jag grät och jag grät och pekade på den där hårlocken.

Barndomstrauma.



Och ja, lockar är fina. Men de är inte värda allt besvär de orsakar och hur jobbiga de är att ta hand om. Vill man inte se ut som en luffare så är det jävligt omständigt. Och det är inte värt så mycket. Inte alls. Nä, tacka vet jag hattar och peruker. Hurra Hurra.

Jag hade fina och väldigt städade lockar tills någon gång på mellanstadiet. Då förvandlade de fina lockarna sig plötsligt till frizz och allmänt håruppror. Suck. Min bror hade en liknande förändring. Han hade rakt hår tills någon gång på högstadiet. Då blev det värsta fluffet.

undra vad som skulle hända om du en morgon tittade dig i spegeln och var brun också.

Jag förstår ditt problem. Själv har jag självfall och det är hemskt. Vaknar upp som ett burr varje morgon, får köpa plattång och en jäkla massa skit. USch.

http://textbook-stuff.com

Haha! Jag älskar den där bilden på dig. Leendet smittar av sig.

Personligen grät jag alltid på alla bilder när jag var liten. Det gör jag iof fortfarande när jag vaknar efter en blöt kväll och upptäcker att mina snedaste poser och märkligaste beteende är förevigat på Facebook.

Du ser riktigt busig och söt ut på bilden! :)

Har samma problem som du, även om jag haft mina lockar ända sedan jag först fick hår.. så jag slapp visserligen chocken, men det var minst lika jobbigt för det.. jag vet inte hur många gånger jag grät över mitt lockiga, toviga hår som liten.

Är fortfarande på jakt efter den där perfekta frisyren, som inte kräver nytvättat hår och en massa fluffande och formande med hårprodukter. Jag börjar tvivla på att den finns.. Men jag har ungefär lika lockigt hår som du (lika blek är jag också, för övrigt..!), och det som har funkat bäst för mig hittills är relativt kort (kortare än axellångt) och väldigt uppklippt. Helst jämnt uppklippt över hela håret, inte bara topparna. Då har lockarna fått härja bäst de vill och det har ändå sett ganska bra ut, båda vinner liksom ;) Enda problemet har väl varit luggen då, men det är ju ett litet problem, jämfört med hela håret..

Annars verkar peruk vara en bra idé, kanske skulle införskaffa en sådan jag med :)
Lycka till med dina frisyrplaner!

jag känner med dig och lider med dig! jag har också värsta krullet, men hade rakt när jag var mindre! och folk kommer jämt o säger "men lockigt som är så fint" visst är det fint, men mitt är inte fint! jag har joey tempest frilla au natural.

jag hade också spikrakt fram till någon gång i lågstadiet eller nåt sånt då det ändrades över en natt. Jag fattar inte hur det funkar, raka och lockiga hårstrån ska ju ha olika form (ena sorten är typ platt och andra runt) - hur kunde då mina plötsligt byta form?

Är jag den enda självfallsbruden som inte tycker håret är ett issue? Sen så föredrar jag visserligen att se hobo ut i håret så..

Jag har rakt hår, men hade hellre haft lockigt... Dock vet jag att om man är liten och har lockigt hår är det inte så kul! Min lillasyster brukade skrika när mamma kom i närheten med hårborsten!

Du är dig lik faktiskt - ruggigt söt tjej var du även som liten! Léendet smittar av sig som någon påpekat tidigare..=))

hade också spikrakt hår tills jag kom in i tonåren. Då ploppade det upp en lock vid örat och nu har jag dem i hela håret. Dock plattas de ut efter en natts sömn, så då blir jag nästan platt igen. Men bara nästan....