Undersökning - Har du någonsin velat gå ner i vikt?


Rösta till vänster under min personliga info.


Lite statistisk till mitt idealprogram imorgon. Det kommer inte att framföras som representativt för hela Sverige, däremot kommer det nämnas i programmet att jag valde att göra den här undersökningen i min blogg. Jag uppskattar om så många som möjligt deltar!

Om du vill utveckla med en historia så får du hemskt gärna göra det i kommentarsfältet här.


Kommentarer
Postat av: Anonym

du som gillar secondhand, kom förbi Myrornas nya butik på norrtullsgatan på torsdag!! där kan man nog fynda!!

2008-04-01 @ 19:26:10
Postat av: mamamamam

har varit lite smått överviktig hela mitt liv så, ja, vilket kanske inte är så konstigt.

2008-04-01 @ 19:32:59
Postat av: popbejb

ja! typ varje dag. jag väger troligtvis runt fem-tio kilo mer än vad jag borde. Jag jobbar på det. Gymmar, försöker äta nyttig frukost. Det går sådär.
För övrigt tycker jag idealen har ändrats markant sen mitt barndoms nittiotal. Då var det Pamela Andersons kurviga kropp som gällde och även formade lår var fint. Ny ska man se ut som min bror, en 11-årig pojke.
Och det vill jag också. tyvärr.

Postat av: emmi

sir yes sir, every day och varje natt i drömmarna!

2008-04-01 @ 19:45:57
URL: http://emminilsson.blogg.se
Postat av: Cecilia

Ja. Började banta när jag var 15, vägde då 69 kg till mina 166 cm. Blev sedan större och större ju mer jag bantade, hade en topp på 94 kg för två år sen och nu, totalt tio år senare, ligger jag på 84. Och har bättre självförtroende än när jag vägde 70, har en kurvig och fin kropp. Men något är dock för evigt trasigt i mitt huvud, tyvärr.

2008-04-01 @ 19:49:36
Postat av: Sanna

Jag klickade i "Ja", men med en liten modifikation. Jag vill förändra min kropp, men jag har aldrig velat eller kunnat banta. Jag fokuserar på att träna, äta så bra som jag förmår mig själv till att göra och tar varje chans att röra på mig i vardagen. Men den inställningen tror jag min kropp kommer hitta den balans den trivs med. För övrigt har jag inte ställt mig på en våg sedan kanske sex år tillbaka, att tänka i kilogram gör mig bara stressad och ångestfylld. Det tror jag inte jag är ensam om.

2008-04-01 @ 19:54:08
URL: http://sanape.se/blog
Postat av: Madeleine

faktiskt inte! håller så med dig om dina åsikter, hatar smal-hetsen!
FORTSÄTT SOM DU GÖR!

2008-04-01 @ 19:56:30
Postat av: Matilda

jag är en av få som har svarat "nej". det är klart att jag inte är perfekt, men om man tänker på hur mycket tid människor ägnar åt att tracka ner på sina kroppar, så känns det som bortslösad tid. Man kan göra så mycket roligare!

2008-04-01 @ 20:02:19
Postat av: Hannah M

Det här hisstorien är inte så speciell eller häpnadsväckande, men om ett riktigt sjukt ideal som jag föll pladask för: Jag har alltid varit normalsmal. Men jag har inte alltid kunnat se det, annat än på gamla foton osv.
Det började så tidigt som i femte klass, att jag trodde att jag var lite för "mullig". "Top Model" var mitt favoritprogram. Klart jag ville vara med där. Klart jag ville bli modell. Kanske var det därför det började? Kanske var det av att se min mamma stå vid vågen jämt och ständigt? Så gick det upp och ner, tankarna om vikteb. Men när jag var så liten gjorde jag ju inget mer än att ha dåligt samvete när jag såg mig själv i baddräkt typ (!!!!). innerst inne visste jag kanske att jag inte var speciellt kraftig (och varför skulle det vara nåt fel med det?), men det gick i perioder. I åttonde klass var det totalstört. Jag fick för mig att jag skulle äta nyttigt, men det blev ännu svårare just för att jag var tvungen. Ångest-äta. Sittandes gråtandes på sängen för att man precis suttit i sig nåt onyttigt "Ingeeeen vill haaa en tjock flickväään, kommer aldrig få pojkväään". Sedan spreds dock ett rykte i skolan om att jag hade anorexia (så stort var ju inte mitt problem, men det var ju inte så skitbra kanske). Men med det här ryktet blev jag rädd, för då var jag också väldigt mån och att ingen skulle få reda på om jag var olycklig, så rädd för att visa mig svag av nån anledning. Så jag gick lydigt och köpte choklad i skolan för att visa att "Haha jag äter vad jag vill" (ingen vill ha en tjock flickvän! Panik!)
Så plötsligt lärde jag känna en tjej som var otroligt vacker , men absolut inte sådär pinnsmal. Hon hade lite på kroppen helt enkelt. Och hon visade att man kan ha jävligt kul ändå. För det fattade inte min knäppa hjärna innan. Så sakta men säkert gick det över, jag tänkte bara lite på fina anna som åt vad hon vill, visserligen var hon inte så sjukligt smal som jag trodde var det "snygga" men killar kretsade runt henne ändå. Sjukt att man ville rätta sig efter killar. Men med även en starkare syn på att man inte ska anpassa sig efter andra gick det över helt. Nu äter jag vad jag vill. Jag är smal ändå. Och skulle jag helt plötsligt gå upp, so what? Så länge det inte skadar hälsan.

2008-04-01 @ 20:02:27
Postat av: Evis

Jo, jag har vägt 86 kilo till 167 cm, så det har jag velat och också gjort. Nu väger jag 73-74 och skulle vilje gå ner en 4 kilo så att jag får ner mitt BMI på den normalviktiga skalan. Som minst har jag som vuxen vägt 59 kilo och det var alldeles för lite med min grovt byggda torso, skulle tro att 62 kilo är dne undre gränsen innan det börjar se illa ut. Inte för att jag kommer väga så lite igen. Jag har alltid haft lätt att gå upp och svårt att gå ner, även när jag frisk och kunde röra mig så mycket jag ville, men det är ju inte lättare när man snart är fyrtio.

2008-04-01 @ 20:10:44
URL: http://omstil.blogg.se
Postat av: maja 17 år

jag vill bli smal men vill inte nedlåta mig till en ansträngning som kan göra mig smal. jag väljer cancerframkallande grejer framför motion så därför är förutom viljan att gå ner i vikt ihopblandat med självhat och ångest. ska man skratta eller gråta?

2008-04-01 @ 20:15:54
URL: http://sportyspice.blogg.se
Postat av: Susie Kate Mela

När jag var barn var jag smal som en sticka. I tonåren blev jag deprimerad och fick medicin och gick upp i vikt,, mediciner som jag fortfarande äter. Vid ett tillfälle lyckades gå ner 13 kilo till min normalvikt,, men nu har jag gått upp de där 13 kilona igen. Typiskt. Det skulle kännas bra att vara lite mer fit, men jag brukar tänka "vad fan liksom" jag är hellre glad nu än 13 kilo mindre. Är jag glad så gör inte det extrakilona så mycket heller :)

2008-04-01 @ 20:17:11
URL: http://candykate.blogg.se
Postat av: natalie

Jag har bantat sedan jag var 16. Varenda tjej jag känner tänker på vikt. Jag känner verkligen att en stor del av mitt liv är förstört för att jag har tänkt
så mycket på vikt och bantning. Det har även till stor del gått ut över mitt sociala liv. Har varit både bulimiker och anorektiker.

Inledningsvis handlade det bara om att gå ner i vikt och se ut som de söta smala tjejerna i modetidningarna (jag har aldrig varit överviktig) men sedan gick det över till att handla om kontroll över andra delar av mitt liv. Bantningen eller att spy gjorde även att jag kände mig "ren".

2008-04-01 @ 20:17:50
Postat av: Malin

Ja. 163 cm, 16 år, väger runt 50 kg. Haft ätstörningar i snart 3 år - men på bättringsvägen.

(Beundrar dig.)

2008-04-01 @ 20:21:38
Postat av: Carro

I åttonde klass (är nu snart 20) började jag tappa jättemkt i vikt, dock på grund av andra saker (ångestrelaterat) och inte precis för att jag tänkte mkt på kroppen osv. Det utvecklade sig dock till det och nu har jag börjat ta mig ur det... Men som någon annan kommenterat: Det försvinner aldrig helt. Ofta ångest efter måltider. Svårt att äta med andra, för jag tänker att de ska tycka att jag äter för mkt etc. Väger nu 60 kg till 173 cm och vacklar alltid i frågan om det är lagom eller för mkt.

2008-04-01 @ 20:21:49
URL: http://carra.blogg.se
Postat av: Frida

Ja, eftersom jag skulle vilja kunna ha alla min kläder så måste jag också hålla ungefär samma vikt. Men jag tycker absolut inte att det är jätteviktigt, det kommer aldrig att påverka mitt självförtroende. Jag vill defenitivt behålla min rumpa! Men också komma i mina fina kläder, så går jag upp måste jag gå ner.

2008-04-01 @ 20:28:09
Postat av: hl

ätstörningar sedan jag var 9
jag är 26
det dalar upp och ned
har med PTSD att göra

2008-04-01 @ 20:38:29
Postat av: A

ja, i fem ar har jag kampat mot & med atstorningar. i perioder har jag svultit ner mig tio-femton kilo & sedan gatt upp det igen, gatt ner, gatt upp osv. jag har aldrig varit overviktig men aldrig sa smal att det varit "en fara for mitt liv", darfor har jag aldrig riktigt fatt nagon hjalp. ar man normalviktig syns man inte - syns man inte, finns man inte. alla lakare, psykologer, skolskoterskor & myndighetspersoner jag varit i kontakt med for mina atstorningar har sagt samma sak: "du ar inte farligt underviktig sa vi kan inte hjalpa dig". det har varit extremt svart for mig att hora... ar man inte sjuk sa kan man inte bli frisk, eller hur? efter manga manniskor, samtal hit & dit, en psykinlaggning, sjalvmordsforsok, sjalvskadebeteenden ganger tusen sa ar det sa javla latt att bara ge upp & tanka "nej nu svalter jag ihjal mig".
men har sitter jag, & jag har inte haft nagon svalt-period pa nastan ett ar. jag ater & mar inte fruktansvart daligt varje gang. ibland vill jag tillbaka men det gar att kontrollera. vem tackar jag? allra mest mig sjalv, kanner mig stark nu for forsta gangen. OCKSA: GISELA VAN DER STER (forfattare till varldens basta bok "Mattillatet"). hon ar dietist & har specialiserat sig pa att hjalpa unga manniskor med konstig syn pa mat. ALLA som nagonsin ens funderat over vad de stoppar i munnen borde lasa hennes bok. om du Hanna, har tid & lust - kop den. den ar sa himla, himla, himla bra.
& du: tack for en skitbra blogg & damn, du ar sa javla snygg!

2008-04-01 @ 20:42:52
URL: http://sitdown-comedy.blogspot.com
Postat av: Lady Godivas Operation

Fantastiskt att du engagerar dig i de här frågorna. Ser fram emot programmet.

2008-04-01 @ 20:44:15
URL: http://ladygodivasoperation.blogg.se
Postat av: Evelina

Aldrig velat gå ner i vikt, däremot upp! Vägt lite för lite, men nu är jag på väg upp, sakta med säkert..

2008-04-01 @ 20:48:19
URL: http://evelinalinnea.blogg.se
Postat av: Meidi

Varit anorektiker i tre år, frisk sen tre år!

2008-04-01 @ 20:54:41
URL: http://meidi.gangsterville.org
Postat av: A

http://www.bokrecension.se/9137126768
lite info om boken jag namnde, alla som tanker mycket pa mat osv kan kika pa den sidan. ocksa lite recensioner. puss pa er allihopa

2008-04-01 @ 20:56:48
URL: http://sitdown-comedy.blogspot.com
Postat av: Lina 19år

Ja, sedan lågstadiet. Jag var tidigare utvecklad än de andra vilket betydde att jag var större och aningens överviktig, så jag fick heta "fettot" under nästan hela grundskoletiden. Jag började klä mig i svart när jag gick i 5:an för att då ser man smalare ut, i 8:an började jag uteveckla anorexi men bytte skola och rutiner så det han
aldrig gå långt. Idag är jag fortförande överviktig enligt BMI, trots att jag lever sunt. Jag tänker på min vikt varje dag och jag googlar jag efter bantningspiller, och har även handlat sådanna över internet för väldigt mycket pengar. Jag funderar på att skippa kolhydrater helt, och jag tror att jag har dålig ämnesomsättning eftersom jag fortförande är överviktig fast jag äter normalt.

2008-04-01 @ 21:08:04
Postat av: Hanna P

jag hade ätstörningar i ca fyra år vilket kan bero på att pappa också haft det (jajamensan, en man med anorexi och bulimi).
Tyckte redan som barn att jag var grov i jämföresle med mina vänner, men gjorde inget åt det förns jag gick i åttan och det gick åt helvete.
Nu tänker jag bara på det när saker går skit, men på nått sätt blir jag så jävla skrämd av alla som är sjuk nu (det var mindre "på min tid") att jag knappt orkar engagera mitt huvud i att ha en ätstörning. Det är på nått sätt lättare att försöka bekämpa dem.

det är grymt bra att du tar upp diskussionen på det sätt du gör.

2008-04-01 @ 21:22:30
URL: http://hannapannapersson.blogspot.com
Postat av: Smilla

Jag tycker att man ska försöka tänka på att ha en "normalvikt" dvs. en hälsosam vikt (bmi mellan 20-25 ca) Det har ju nästan blivit så att de som har BMI mellan 15-20 är de "normala" (hollywood ideal!)och de mellan 20-25 är överviktiga - helt fel!! Har själv ett BMI på 23.5 och försöker vara helt nöjd med det även om jag har förstått att en del tycker att man är tjock eller "mullig" - helt galet egentligen!!

2008-04-01 @ 21:23:19
Postat av: Anonym

Jag tycker att man ska försöka tänka på att ha en "normalvikt" dvs. en hälsosam vikt (bmi mellan 20-25 ca) Det har ju nästan blivit så att de som har BMI mellan 15-20 är de "normala" (hollywood ideal!)och de mellan 20-25 är överviktiga - helt fel!! Har själv ett BMI på 23.5 och försöker vara helt nöjd med det även om jag har förstått att en del tycker att man är tjock eller "mullig" - helt galet egentligen!!

2008-04-01 @ 21:23:43
Postat av: Mia

gosh!

okej, nåt du borde ta upp och kanske varna för är sambofetman ;)

vägde normalt (lite undervikt, men jag trivdes med det) och mådde skitbra innan jag träffade mitt ex och föll för hans livsvanor, med andra ord äta pizza och mcdonalds fyra dagar i veckan. Gick upp 30 kg på tre månader. Sen har jag lyckats gå ner tio av dem, men är fortfarande kämpande på de resterande tjugo.

det är verklige nskitjobbigt att gå ner i vikt, speciellt när man verkligen älskar mat och allt gott som finns.

Bra att du tar upp ideal i programmet.

http://textbook-stuff.com

2008-04-01 @ 21:36:59
URL: http://textbook-stuff.com
Postat av: J

Som så många andra jag känner har jag haft problem med mat och kontroll. Det började när jag var i nittonårsåldern då jag av flera anledningar mådde dåligt psykiskt och kände mig misslyckad. Jag kände att jag tappat kontrollen över mitt liv men jag hade alltid kontroll över min vikt. Jag hetsåt och kräktes nästan varje dag, jag hade problem med alkohol och resultatet blev magkatarr och magsmärtor som jag fortfarande har problem med idag.
Jag var extremt smal, 45-50 kg till 176 cm, och jag såg inte frisk ut. Men mitt mål var inte heller att se snygg och sund ut, jag ville chockera folk. Jag såg min smalhet som ett tecken på viljestyrka och disciplin.
Det värsta är egentligen att ingen någonsin gav mig en negativ kommentar gällande min vikt. Jag har alltid enbart fått höra hur bra jag sett ut. De enda negativa kommentarer jag fått i ämnet är nog från de personer jag delat lägenhet med och vars mat jag regelbundet snott, vräkt i mig och sedan spytt upp. Very discrete.
Idag, flera år senare, har jag styrt upp mitt liv och byggt upp ett självförtroende som bygger på helt andra faktorer än min vikt. Det tog några år, men det var det värt.

2008-04-01 @ 21:37:48
Postat av: Marie

Jag valde sista kategorin eftersom jag aldrig velat gå ner men däremot lidit väldigt mycket över att inte ha kunnat gå upp. Så nog fan har jag ägnat mycket tid åt att våndas över min vikt, bara inte åt det "vanliga" hållet.

2008-04-01 @ 21:40:10
Postat av: Mirjam

Som de flesta andra tog jag ja.
Innan jag kom in i tonåren var jag väldigt smal och sedan började höfter och lår växa mycket. Har en "ojämn" kropp med väldigt smal överkropp och ordentligt breda höfter och har sedan 14-årsåldern velat gå ner i vikt för att korrigera detta, men aldrig gjort något. Dock har ångesten över kropp och vikt i kombination med annat bidragit till långa perioder av stor nedstämdhet. Med ideal som Kate Moss så nöjer man sig inte riktigt med stor rumpa.

2008-04-01 @ 22:00:01
Postat av: tjippohej

Åh jag önskade att jag kunde ha tryckt på nej. Men jag vill vara ärlig så det blev ett ja. Jag vill verkligen gå ner i vikt även om jag nog inte behöver så värst mycket. Jag orkar bara inte höra mammas kommentarer om att jag blivit tjock.. Så nu ska det bli minus 5 kilo. Hejda beanaisesås..

2008-04-01 @ 22:00:12
Postat av: Maria

Har aldrig velat gå ner i vikt vad jag kan minnas, jag är tvärtom en av få som gärna skulle gå UPP ett par kilo :)

2008-04-01 @ 22:06:05
URL: http://www.shoppoholic.blogg.se
Postat av: Karin

Jag har alltid varit för smal, både enligt bmi och andra tabeller, och enligt i stort sätt varenda människa jag träffat. De flesta människor verkar tycka att det är helt okej att säga sina åsikter om mmin kropp rakt ut till mej, till skillnad från hur dem hade reagerat i mötet med en överviktig. Jag har aldrig pendlat i vikt, aldrig gått upp i vikt när jag försökt och är minst sjuk av alla människor jag känner, så jag antar att det är såhär min kropp ska vara. Har inte mått dåligt över min kropp i sig, men av riktigt elaka kommentarer från till exempel kompisars föräldrar (som man ändå tänker ska uppföra sig trevligt och "vuxet"). De gånger jag har försökt gå upp i vikt har det varit för att slippa bli bemött på det sättet. Men för det mesta tycker jag väl själv att jag är snygg och hälsosam.

2008-04-01 @ 22:13:24
Postat av: Rebecka

Ja! minst en gång om dagen.

2008-04-01 @ 22:21:29
Postat av: martina

Jo men det är bara töntigt för jag väger normalt & ganska mkt minus på det! =)

2008-04-01 @ 22:30:35
URL: http://skankybellydancer.blogg.se
Postat av: Nina

Jag har haft ätstörningar, Så det sitter ju kvar. Fast
just i detta ögonblicket så bryr jag mig verkligen inte haha!

2008-04-01 @ 22:34:38
URL: http://alltsammans.blogg.se
Postat av: Karin

Svarade ja på din undersökning.
Det var väl när jag gick i lågstadiet, typ årskurs 3. Vet inte riktigt varför. Jag var egentligen smal. Men alla mina kompisar var smala, och jag blev ju lite påverkad av dom. De sa att de var tjocka och blablabla.. Så då tänkte jag väl att jag var tjock, för dom var smalare än mig. Jag minns att jag började växa mycket när jag var i den åldern (som alla gör), speciellt på längden och då gick jag upp flera kilo. Jag tänkte väl inte på att det var för att jag växt, utan för att jag blivit tjockare och inte tränade något.
Sen blev jag ju påverkad av media och allt sånt. Av tidningar som skriver bantningstips m.m.
Nu förtiden bryr jag mig inte så mycket om min vikt. Jag har inte velat gå ner något sen jag gick på lågstadiet. Det känns skönt. :) Är 15 år nu, om det är intressant att veta.

2008-04-01 @ 22:50:58
Postat av: Anonym

nä, snarare gå upp i vikt. men jag har velat få smalare lår, men det handlar ju bara om träning och muskler. men nej, aldrig gå ner...

2008-04-01 @ 23:03:31
Postat av: Anonym

nä, snarare gå upp i vikt. men jag har velat få smalare lår, men det handlar ju bara om träning och muskler. men nej, aldrig gå ner...

2008-04-01 @ 23:06:10
Postat av: c

jag vill inte gå ner i vikt men jag vill gå ner i fett. har mer än vad jag behöver.

2008-04-01 @ 23:39:29
Postat av: Linda

Herregud. Frågan kan tyckas intressant, men samtidigt... Alla har väl velat gå ner i vikt. Kanske någon som påstår att de inte velat gå ner i vikt någonsin i hela sitt liv, men jag tror dem inte. Kanske tänker de så för tillfället eller vill sägaa att de vill gå upp i vikt, men någon gång tror jag de tänkt den där tanken; jag väger för mycket. Kanske (men jag tror inte det) finns det ett fåtal, typ 1-5% i landet som inte tänkt så.

En intressantare fråga är kanske: Vill du gå ner i vikt just i detta nu? Finns det någon stund i livet du inte velat gå ner i vikt? (Följdfråga till andra frågan är: Hur länge varade det? & Hur mycket tränade du eller hur lite åt du innan du kände så?)

2008-04-01 @ 23:51:08
Postat av: sara

ja, sen jag var 15 (är 20 nu). Var supersmal som barn men när jag kom upp i tonåren fick jag kurvor och det blev extra tydligt för mej eftersom jag varit så smal förut. Andra tycker jag är/var smal men jag ser mej själv stor som ett hus. Försöker arbeta bort det, men det är skitsvårt!

2008-04-02 @ 00:31:28
Postat av: Tova

Jag tror du vet om min historia redan. Men i stora drag kan jag iallafall säga att anledningen till att jag fick anorexia vid fjorton års ålder var för att jag i hela mitt liv varit överviktig. Jag gick på Viktväktarna. Ända sedan tio års ålder. Sedan började jag, när jag inte såg någon ändring och såg en koppling mellan min BMI och att jag inte hade några vänner, inte äta någonting för att bli "erkänd". Bli accepterad. Vilket jag blev.

2008-04-02 @ 01:05:43
URL: http://irinisa.blogg.se
Postat av: anna

jag har i hela mitt liv kämpat för att INTE gå ner i vikt. lyxproblem kan tänkas (med tanke på hur frågan var formulerad), men jag har alltid varit underviktig och precis som att vara överviktig mår inte kroppen prima av det.. jag har dålig blodcirkluation, är ofta frusen, och har mer hår på kroppen än vad normalviktiga kvinnor har. jag går väldigt lätt ner i vikt, det syns direkt om jag ätit dåligt i några dagar. jag vill gärna gå upp i vikt, men det kräver väldigt mycket från mig för att jag ska göra det. min far som är psykolog sa är det inte är bra att fixera vid vikt, varken upp eller ner. så jag koncentrerar mig på att hålla min vikt först och främst, äta normalt och sunt, inte lägga ner allt för mycket tanke på det. det skulle nog inte skada om jag rörde på mig mer dock..

2008-04-02 @ 01:44:26
Postat av: Anonym

varje dag.

2008-04-02 @ 03:02:49
Postat av: Anonym

Som så många andra av de som kommenterar har även jag ätstörningar som började när jag kom i puberteten och la på mig en del valpfett som säkert hade försvunnit av sig själv ändå. Istället kan jag nu blicka tillbaka på 13 år som är delvis förstörda av en orimlig och ohälsosam fixering vid mat och vikt. Som så många andra trodde jag på fullt allvar att jag skulle bli lycklig om jag bara blev smal, fast egentligen blev det tvärtom. Jag kommer att bli frisk, men det tar tid och kräver mycket jobb. Du och andra som förespråker rätten att må bra i sin kropp oavsettt hur den ser ut är förebilder och ett stöd på vägen.

2008-04-02 @ 06:26:45
Postat av: Carolina

jo, det har jag.

2008-04-02 @ 07:13:44
Postat av: tilda

ja, ville under hela högstadiet gå ner i vikt. Resulterade i att jag pendlade upp och ned i vikten hela tiden. Fick ätstörningar av det. Sen när jag insåg att jag inte längre ville ha det som jag hade det, försökte jag gå upp i vikt istället, helt utan framgång. Jag är fortfarande idag underviktig, men mår bra psykiskt och är nöjd med mig själv.

2008-04-02 @ 08:53:05
Postat av: Amanda

Ja, trots att jag borde veta bätte och verkligen försöker ge ett intryck av att jag absolut inte störs av mina överflödiga kilon (vägen strax över 80kg till en läng av 1.72m) så blir jag så blir jag ledsen och bestämmer mig för att "nu får det vara nog" varje gång det ska prövas kläder och inget passar. Inte blir det bättre av den nuvarande GI-hetsen heller. Pasta, potatis, bröd verkar, oavsett mängd, vara en synd att äta. Suck.

2008-04-02 @ 09:42:59
Postat av: Cicci

Nej, men jag har haft andra problem med min kropp. Jag har tyckt jag bara varit ett äckligt benrangel och mått jättedåligt för jag inte lyckats bli normalviktig. Men nu har jag lyckats gå upp de där kilona till normalvikt och jag tycker min kropp är fantastisk.

Postat av: Sarah

Ja, jag ville gå ner i vikt i höstas. Jag hade precis kommit hem från en fem veckors resa i Tyskland och när jag ställde mig på vågen insåg jag att jag vägde 62 kg, istället för 57, som jag annars brukar väga i Sverige. Jag var faktiskt glad över min viktuppgång, eftersom jag är 173 cm lång, och 57 kg innebär undervikt. Men jag visste däremot att min viktuppgång berodde på frosseri av väldigt onyttigt bröd, och att min mage var otroligt uppsvälld (såg seriöst gravid ut, har bild på min blogg någonstans), så jag var ledsen att uppgången berodde på dålig kost, jag hade välkommnat den mer om den var gjorde på bra kost. Men numera väger jag ca 60 kg tror jag, och allt är väl en hyfsat bra kost jag stoppat i mig, och det känns jättebra, mina höftben sticker inte ut lika mycket, och jag känner mig inte sådär hemskt pinsmal längre. Jag känner mig mer normalviktig. För en gångs skull.

2008-04-02 @ 13:40:57
URL: http://www.studentin.tjejsajten.se
Postat av: Emma

Jag är 22 och är 160cm och väger ca 60kg. Om jag ska räkna ut mit bmi ska jag väga kring 53kg. Det som då inte tänks på är hur jag är byggd. Jag har kraftig benstomme (de som säger att man inte kan skylla på det kan ju förklara vad jag ska göra med mina revben och höftben som inte kommer att försvinna trots att jag går ner i vikt), men jag vill och försöker gå ner i vikt utan att lyckas känns det som eftersom jag ändå alltid är "den ngt större". 60 kg är inte mkt, det är bara väldigt konstigt fördelat på korta mig (allt ligger i princip på magen) och därför skulle det vara trevligt med omfördelning. Har tränat mkt i hela mitt liv men ändå alltid varit ngt större än de andra barnen (om man nu räknar uppväxten) vilket jag tyvärr led av. Det var inte det att jag var mobbad utan mer att jag inte förstod varför jag var större än de andra (då inte på längden, där har jag så gott som alltid varit minst). Mat gör mkt och så klart även träningen, men glöm inte bort att dina arvsanlag också har ett finger med i spelet och sedan får ni tycka vad ni vill om det, men det är min åsikt!

2008-04-02 @ 14:19:10
Postat av: N'ea

jag har en BMI som ligger på typ 18, något komma mer eller mindre. Jag har bantat ja, eller hyper super tränat tills jag i psincip spytt i en månad. Jag tror inte det har så mycket med vikten att göra, men jag ville ha kontroll över något. Skit jobbigt, eftersom jag då kände mig stolt om jag inte åt något alls.

Det är bättre nu. Men jag kan få mina infall ibland, beroende på hur resten av mitt liv ser ut.

Helt jävla sjukt måste jag säga.

2008-04-02 @ 16:43:31
Postat av: Haanna

ja! jämt! allt i mitt huvud krestar kriong det och det är sjukt! Är normalviktig och har alltid varit det. Skulle verkligen vilja ha styrkan att vara nöjd med mig själv och det är något jag jobbar på. Du är en förebild.

2008-04-02 @ 17:07:46
Postat av: Louise

allt för många sekunder per dag går åt till att tänka på in vikt, är 20 år, 168 cm lång och väger 52 kilo, vet att jag inte är tjock men vill så gärna ha bort fettet på magen. äter inga snabba kolhyderater på vardagarna, får ångest om jag äter en macka grovt bröd. Äter max två sötsaker per vecka. blir stolt när magen kurrar innan jag ska somna. välkommen till mitt sjuka liv.

2008-04-02 @ 17:13:09
Postat av: Jenny

Jag är 14 år och ganska smal. Enligt mitt BMI är jag underviktig (jag har 16 och under 19 är underviktigt). Men jag vill ändå gå ner mer i vikt ibland för att jag vill vara "smal på riktigt", alltså rejält smal istället för bara lite smal som jag är nu. Jag väger 48 kilo och skulle kanske vilja gå ner till 44-43.

2008-04-02 @ 18:17:44
Postat av: Tova

Petra: Jag håller inte riktigt med dig. Jag har träffat människor som aldrig brytt sig om sin vikt på något märkbart sätt. Samtidigt som det är få som kallar sig själva "tjocka". De få som gör det, utan någon grund, anses bara vara irriterande - iallafall i min umgängeskrets.

2008-04-02 @ 18:46:24
URL: http://irinisa.blogg.se
Postat av: som alla andra

håller med petra. om man inte har någon form av "störd inställing" till mat så är man konstig. men är det så konstigt att nästan alla har det då vart man än vrider och vänder på sig ser man löpsedlar, reklam eller något annat som påminner en om hur man fortast, lättast möjligt går ner fem kilo.
jag säger inte att jag är bättre. jag har dels, som någon anonym skrev, velat ha en ätstörning. för att de är smala.. och som någon sa i någon artikel i någon tidning för ett antal år sedan "jag känner mig som en misslyckad anorektiker". att man försöker men det går aldrig så långt. blir aldrig sådär äckligt smal. ibland när jag läser om folk som haft problem blir jag inte alltid rädd för deras tankar. blir mer "jaha, men så tänkte ju jag också. jag gjorde liknande saker. varför ansträngde jag mig inte lika mycket?"

för en kort period, i tvåan på gymnasiet, tvingade jag mig själv att kräkas då och då. men det är något av det äckligaste jag vet. så det funkade inte särskilt länge.
jag har inga större problem. de kommer och går. och jag vet att jag kan ha en skev uppfattning om mat och vikt. just nu har det varit ett himla tjat om det och det får i gång tankarna. får fram skuldkänslorna. tyvärr även om det är om att peppa att man ska tycka om sig och son kropp hur man än ser ut.

2008-04-02 @ 19:56:12
Postat av: Catitzi

Tänker bli bli frisk från tidigare anorexia numera ätstörningar.

Började med det när jag var 17 och fick diagnos för exakt ett år sedan. Har gått upptill normalvikt runt 48-49 kilo (är 155 cm lång)vilket svider ordentligt vissa dagar. Men, vill jag vara frisk har jag inget annat val än att
väga så här och jag måste ändå avslöja att det;

1) är så jäkla skönt att inte ha konstant dåligt samvete för att man inte går upp fem på morgonen för att träna bara för att man "borde"

2) Jag mår bättre, både fysiskt och psykiskt (klart man kan känna att det är orättvist att "alla andra får vara smala utom jag"). men det är ändå skönt att slippa humörsvängningar, alla tankar som bara handlar om mat plus att man är piggare och gladare helt enkelt!

Det är svårt som fan, men jag tänker bli frisk i alla fall. Hoppas ni andra i samma sits också lyckas med det! Kramar

2008-04-02 @ 20:59:32
URL: http://thekittygotclaws.blogspot.com/
Postat av: Anna

Jag måste säga att du är sjukt jävla skön! Jag älskar att du är så nonchig och verkar vara dig själv, skiter i eventuella kommentarer som skulle kunna komma i efterhand. När jag började läsa din blogg, för ungefär ett och ett halvt år sedan, trodde jag du var en ytlig, pretentiös idiot, men jag har verkligen ändrat mig. Du är sjukt smart och har sjukt bra saker att säga!
Honnör till dig. Plus att du är sjukt snygg med, jag gillar din bulle. hehe. Jag gillar att du lagt på dig för sakens skull, som ett statement. Jag önskar att jag kunde göra samma sak själv och vara bekväm i mig själv, tyvärr är jag fortfarande lite kinkig när det gäller kroppen, men jag har i alla fall kommit underfund med att en välsvarvad 90-tals modell är tusen gånger snyggare än dagens klädhängare på ben. Jag hörde för ett par år sedan att de smala kropparna var för att designerserna ville att kläderna skulle se ut som när de hängde på galgar. MY ASS! det är ju fan inte en galge som ska ha kläderna på sig!!!! En sista grej, din klänning du hade i programmet! scheisse, den var snygg! var har du köpt den om man får fråga?

2008-04-02 @ 23:34:06
Postat av: Paulina

Jag vill.

2008-04-03 @ 01:52:14
URL: http://blogg.se
Postat av: Martina

jag har varit överviktig hela mitt liv, men det enda själet till att jag vill gå ner i vikt är för att hitta kläder, finns INGA kläder som passar mig! och att stå i en affär knäcker mitt psyke totalt.. hade det inte varit för kläderna hade jag trivts med mig själv.

2008-04-03 @ 11:13:49
Postat av: mathilda

Till skillnad från "alla andra" så vill jag gå upp i vikt för just nu väger jag 45 kg och jag är 1,66 lång. Jag äter som en häst men jag går aldrig upp i vikt. Jag vill inte vara smal och plattbröstad men det är jag, och det kommer jag troligtvis fortsätta att vara. I hela mitt liv har jag varit smal och det har väldigt många påpekat. För när någon kommenterar min vikt och säger att jag är smal så tänker de inte på att det de ser som positivt ser jag som negativt. Det skulle aldrig falla de in att säga till en överviktig person att den är fet men till en underviktig person kan man tydligen säga vad som helst till. Att vara smal betyder inte att man är lycklig.

2008-04-04 @ 21:19:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback